När sista sidan aldrig blev läst

Lucia i morgon, en väldigt mörk tid. Har du någon gång gett upp en bok för att den varit för  deprimerande? Frågan kommer från Mia i bokhörnan eftersom det är torsdag och därmed dags för ännu en helgfråga.

Och svaret är ja, visst har jag det. Den första var "Selambs" av Sigfrid Siwertz, och då gick jag fortfarande på gymnasiet. Maken till eländiga människor hade jag aldrig stött på vare sig i livet eller i andra böcker, den blev aldrig utläst. Första gången jag inte kom till en boks sista sida.

Repetition pågår inför morgondagen.
Motverkar all depression.

När jag blev nyfiken på Marianne Lindberg de Geers dagbok "Faktiskt tyvärr" blev jag också om inte direkt deprimerad så i alla fall besviken. Hennes vardagsliv var inte mer spännande än mitt eller ditt, dagboksanteckningarna inte ens särskilt välskrivna. Likväl har hennes femte dagboksomgång just kommit ut mellan hårda pärmar, och DET kan jag tycka är rätt deprimerande! Släpps inte in hemma hos mig, vare sig för 225 kr från bokhandeln eller gratis från biblioteket.

Katarina Frostenson bjöd 2019 på boken "K" som var ett försvarstal för hennes man, mer känd som Kulturprofilen i Svenska Akademiens solkigaste utkant. Ack vilken eländigt sorglig bok! Författarinnan slog knut på sig själv för att oskyldigförklara sin karl, men det gick bara inte att läsa. Hon hade t o m mage att citera sig själv och gamla egna "geniala" formuleringar! Klart deprimerande liksom hela händelseförloppet i akademien när Skandalen svepte fram och Sara Danius fick ta skiten.

Så om nu lussenattens mörker ska skingras av något i bokväg får man nog leta i en annan hylla, en där exempelvis feelgood är inhyst, eller varför inte en härlig kärleksroman? Gärna med lite humor som piggar upp en och annan boksida!

 Copyright Klimakteriehäxan