Riskerna med Halloween

Stöter ihop med en granne som försynt undrar om vi är hemma i helgen? Hans åttaåriga dotter ser fram emot att bli ett litet spöke och gå runt bland oss grannar, i hopp om lite godis och några beundrande ord om den läskiga utstyrseln. Jo, vi är nog hemma. Frågan är om vi törs öppna? Tar risken?

Att fira Halloween, det fanns inte i min barndom. Vet inte när jag stötte på det första gången, kanske i någon amerikansk barnbok? Men rent generellt är jag inte förtjust i vare sig spöken eller andra otäckingar. Fast det är klart: i dag har Halloween-firandet tagit greppet om oss. Se bara allt skräp som säljs och som ska föreställa prydnader! Anskrämliga plastpumpor med grinande munnar, benrangeldräkter, dödskallemönster, spindlar med tillhörande väv för bytet att fastna i ...

Det här firandet i svart och orange har vi importerat från USA, som så mycket annat. Till och med på banken i Miami satt det den här helgen benrangel i varje kassa, oklart vilka signaler man ville skicka till sina kunder? 

I Amerika ser man ofta riktigt stora pumpor skickligt snidade till lyktor som står på en yttertrappa eller i trädgården. När Sonen var sisådär 12-13 år ville han ha en pumpa att skära i. Det fick han. Men när han satt och karvade blev det för skräpigt, så jag skickade ut honom på balkongen där han fick fullborda sitt verk.

Mina "paprika-pumpor".

Visst blev det en sorts ljuslykta även hos oss, i storlek klart över de jag brukat göra när jag gjort ögon, mun och näsa på ett par stora paprikor och satt värmeljus i. En bordsprydnad som brukat röna viss uppskattning.

Året därpå stod jag en försommardag och stirrade på en av mina balkonglådor. Där fanns en fin, till synes mycket livskraftig grön växt som jag inte kände igen och som jag definitivt inte planterat. Jag lät den vara. Det gjorde jag rätt i! Så småningom bjöd den där plantan på jättesnygga gula blommor och förklaringen var glasklar: kärnor ur pumpan hade sprätt i väg och slagit rot! Men någon pumpa blev det förstås aldrig, jag fick nöja mig med blommorna.

Naturligtvis ska det nu bli "trick or treat", knöligt översatt till svenska "bus eller godis". Jaha, törs man alltså ta risken att öppna? Men om man rent av glömt att köpa hem lite godis? Hur kommer buset att bli? Hur besviken blir ungen som knackar på en dörr som inte ens öppnas? Minns att ett barn en gång tackade nej till några godisbitar och undrade om hen kunde få pengar i stället ... 

Jag ser ännu en rejäl risk som kan drabba hoppfulla barn. Det är nämligen inte alls omöjligt att jag själv hinner äta upp varenda godisbit som jag införskaffat, dagen till ära.

Copyright Klimakteriehäxan