"Denna modetossa är en av våra representanter i Europeiska parlamentet, något som bereder mig djup glädje, helt bortom eventuella partisympatier. Det är nämligen ovanligt att kvinnor som jobbar inom så kallat seriösa områden tillåts intressera sig alltför mycket för kläder. Och om de nu framhärdar så bör de hålla sig på det beprövades mark. /.../ Om det är något som Sveriges likriktade modeklimat behöver så är det fler personer som hon."
- Svenska Dagbladets Daniel Björk har kommit till den punkt i sitt liv som modeskribent då han känner sig tvingad att sätta ner foten och gå mot strömmen - ja, så beskriver han själv bakgrunden till artikeln om Anna Maria Corazza Bildt i dagens tidning. Damen får höga stilpoäng både för kläder och hår, men framför allt för sitt modemod, som ofta går tvärtemot trendnissarnas riktlinjer. Visst ligger det något i det?
lördag, januari 21, 2012
fredag, januari 20, 2012
Vems kläder passar?
Vi satt nyss vid fredagsmiddagsbordet – renskav och kokt potatis med lite franskt rödvin – när jag kläckte ur mig dagens politiska och verkligt djuplodande analys:
Det är skönt att inte vara i Juholts kläder.
Maken instämde, men undrade i nästa andetag i vems kläder jag då eventuellt skulle vilja vara?
Det krävde viss eftertanke. Och jag undrade hur villkoren såg ut: måste jag nämna någon vars kläder jag de facto har en chans att ta mig i?
Vi kom inte fram till någon slutsats. Jag grubblar fortfarande.
Vems kläder vill jag egentligen vara i?
Som tur är känner jag mig någorlunda nöjd med att vara i mina egna. (Dagens outfit: långbyxor med resårmidja, rymlig tunika i mjuk bomullstrikå. Ni slipper foto. Jag är ju ingen riktig modebloggare.)
Trevlig helg!
Copyright Klimakteriehäxan
Det är skönt att inte vara i Juholts kläder.
Maken instämde, men undrade i nästa andetag i vems kläder jag då eventuellt skulle vilja vara?
Det krävde viss eftertanke. Och jag undrade hur villkoren såg ut: måste jag nämna någon vars kläder jag de facto har en chans att ta mig i?
Vi kom inte fram till någon slutsats. Jag grubblar fortfarande.
Vems kläder vill jag egentligen vara i?
Som tur är känner jag mig någorlunda nöjd med att vara i mina egna. (Dagens outfit: långbyxor med resårmidja, rymlig tunika i mjuk bomullstrikå. Ni slipper foto. Jag är ju ingen riktig modebloggare.)
Trevlig helg!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, januari 17, 2012
Solskenshistoria en mörk januarikväll
Det är en mörk och lite ruggig kväll, gråvinter. Visst kan det passa bra med en liten solskenshistoria?
Min väninna hade fått ett problem med sin bil. Inget stort problem, men irriterande: torkaren på bakrutan hade fastnat och vägrade röra sig en endaste millimeter.
Vad gör en inte särskilt teknisk människa när något på bilen krånglar?
Ringer en verkstad, självklart. Hon förklarar problemet och uppmanas att komma in med åket för att få en diagnos på sjukdomen. En sådan felsökning kostar 800 kronor, upplyser man. Och vi som inte är födda till bilmekaniker, vi kan inte argumentera. Det är bara att lyda.
Framme vid bilverkstaden går min väninna in till kundmottagningen. Jo, hon ringde nyss, jo man erbjöd felsökning, torkaren står still.
Mannen bakom disken hade inte en rad väntande kunder. Han erbjöd sig att gå med ut och slänga ett första öga på ”patienten”. Hm, sa han nästan på direkten. Kunde det möjligen vara så att en säkring hade gått?
Upp ur fickan kom en liten pryl och sekunder senare löd torkaren när den fick order att röra på sig. Men så bra! Och så snabbt! Och så enkelt! Var det nu detta som betingade ett pris av 800 svenska riksdaler (tanken på timpenningen svindlar)?
Mannen skakar på huvudet. Nej, det här tänkte han verkligen inte ta hundratals kronor för. Han bjöd faktiskt, både på säkringen och handgreppet. Inte nog med det, han hivade upp ett par extra säkringar ur sin ficka – man kan ju aldrig veta när det behövs en nästa gång, som han sa, lite skämtsamt, när han släppte ner dem i hennes handväska.
Hans tacksamma kund fick så småningom upp hakan, tillbaka i pratbart läge, och tackade förstås alldeles överväldigad av denna vänlighet. Och så la hon till, med ett väldigt trevligt leende som hon har, att kanske ville han ha en puss som tack för besväret?
Den mekaniskt begåvade mannen hade också han glimten i ögat och log brett även han, men avböjde. Påstår i alla fall min väninna ...
Dock vågar jag hävda att om den där bilen krånglar igen vet jag precis vilken verkstad den hamnar på.
Copyright Klimakteriehäxan
Min väninna hade fått ett problem med sin bil. Inget stort problem, men irriterande: torkaren på bakrutan hade fastnat och vägrade röra sig en endaste millimeter.
Vad gör en inte särskilt teknisk människa när något på bilen krånglar?
Ringer en verkstad, självklart. Hon förklarar problemet och uppmanas att komma in med åket för att få en diagnos på sjukdomen. En sådan felsökning kostar 800 kronor, upplyser man. Och vi som inte är födda till bilmekaniker, vi kan inte argumentera. Det är bara att lyda.
Framme vid bilverkstaden går min väninna in till kundmottagningen. Jo, hon ringde nyss, jo man erbjöd felsökning, torkaren står still.
Mannen bakom disken hade inte en rad väntande kunder. Han erbjöd sig att gå med ut och slänga ett första öga på ”patienten”. Hm, sa han nästan på direkten. Kunde det möjligen vara så att en säkring hade gått?
Upp ur fickan kom en liten pryl och sekunder senare löd torkaren när den fick order att röra på sig. Men så bra! Och så snabbt! Och så enkelt! Var det nu detta som betingade ett pris av 800 svenska riksdaler (tanken på timpenningen svindlar)?
Mannen skakar på huvudet. Nej, det här tänkte han verkligen inte ta hundratals kronor för. Han bjöd faktiskt, både på säkringen och handgreppet. Inte nog med det, han hivade upp ett par extra säkringar ur sin ficka – man kan ju aldrig veta när det behövs en nästa gång, som han sa, lite skämtsamt, när han släppte ner dem i hennes handväska.
Hans tacksamma kund fick så småningom upp hakan, tillbaka i pratbart läge, och tackade förstås alldeles överväldigad av denna vänlighet. Och så la hon till, med ett väldigt trevligt leende som hon har, att kanske ville han ha en puss som tack för besväret?
Den mekaniskt begåvade mannen hade också han glimten i ögat och log brett även han, men avböjde. Påstår i alla fall min väninna ...
Dock vågar jag hävda att om den där bilen krånglar igen vet jag precis vilken verkstad den hamnar på.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 16, 2012
Mitt livs hjältar – på låtsas
Folk har hjältar. Ibland bleknar glorian – ja, det gör den nog nästan alltid. Men ett skimmer av idolskap kan ändå dröja sig kvar, hur saker och ting än utvecklar sig.
På någon av de bloggar jag brukar hälsa på skrevs det nyligen om den här sortens kärlek, svagare med åren men ändå vare sig bortglömd eller kanske ens riktigt rostig. Det fick mig att själv tänka tillbaka: vad har jag haft för hjältar, personer som jag bara känner från scen, teve eller film?
Lustigt nog dök en av dem upp som födelsedagsintervju i morgontidningen alldeles nyss. Stig Engström stod i begrepp att fylla 70. Oj, vilken snygging han en gång var! Rena svärmorsdrömmen! För att inte tala om Sven-Bertil Taube, som under många år var något av det vackraste jag ansåg att man kunde vila ögonen på. Missade inte frivilligt hans Gröna Lund-kvällar, köpte hans skivor. I dag en grånad äldre (mycket äldre!) man som fortfarande får beröm för sina rolltolkningar.
En annan karl som kunde få hjärtat att slå lite snabbare var nog inte världens bästa skådespelare direkt, men vad gjorde det: Peter Gilmore, Onedin-linjens supermacho kapten. Jag satt spikad framför teven, avsnitt efter avsnitt, säsong efter säsong. Vilken karl! Han var faktiskt inte ens särskilt snygg!
Robert Redford har också haft något visst: redan i ”Butch Cassidy och Sundance Kid” och sen exempelvis i ”Mitt Afrika”. Och Marcello Mastroianni! Ojojoj! Lyckliga Sophia Loren som fick krypa in i den famnen!
Man skulle också kunna fråga sig om någon karl varit sexigare på vita duken än Marlon Brando i "Sista tangon i Paris".
Dustin Hoffman blev jag förälskad i eftersom han var helt underbar i ”John och Mary” – det var 1969. Aldrig glömmer jag honom som den eländige Ratso i Midnight Cowboy som kom samma år. Och lägger man till ”Kramer mot Kramer” blir han svårslagen på listan över älskansvärda män på film. Jag har inte tröttnat på honom än, även om han inte precis är någon drömprins längre.
Sedan var det svårt att inte bli lite kär i Clint Eastwood, men nu är vi en aning modernare. Jag tänker förstås på superromantiska ”Broarna i Madison County”, långt efter spaghetti-eran, som gick mig spårlöst förbi.
På senare tid har jag inte särskilt gott om romantiska hjältevibbar i skådespelarbranschen. Jo, jag förstår varför Marie Richardson snodde åt sig Jakob Eklund, och jag skäms lite för det men kan ändå erkänna att jag gärna går och tittar på Hugh Grant.
Listan skulle säkert kunna bli mycket längre, medan en uppräkning av en massa ointressanta herrar utan sug i blicken skulle kunna bli hur lång som helst … Som tur är handlar det ju om tycke och smak – för hur skulle det gå om alla blev förälskade i en och samma kille, om så bara på bio?
Summan av kardemumman är förstås att nästan alla på min lista (och det KAN bero på att jag ser för lite film numera) är pensionärer med råge. Inget att drömma om alls. Såvitt de inte dök upp i 60-, 70- eller 80-talsversion förstås!
Copyright Klimakteriehäxan
På någon av de bloggar jag brukar hälsa på skrevs det nyligen om den här sortens kärlek, svagare med åren men ändå vare sig bortglömd eller kanske ens riktigt rostig. Det fick mig att själv tänka tillbaka: vad har jag haft för hjältar, personer som jag bara känner från scen, teve eller film?
Lustigt nog dök en av dem upp som födelsedagsintervju i morgontidningen alldeles nyss. Stig Engström stod i begrepp att fylla 70. Oj, vilken snygging han en gång var! Rena svärmorsdrömmen! För att inte tala om Sven-Bertil Taube, som under många år var något av det vackraste jag ansåg att man kunde vila ögonen på. Missade inte frivilligt hans Gröna Lund-kvällar, köpte hans skivor. I dag en grånad äldre (mycket äldre!) man som fortfarande får beröm för sina rolltolkningar.
En annan karl som kunde få hjärtat att slå lite snabbare var nog inte världens bästa skådespelare direkt, men vad gjorde det: Peter Gilmore, Onedin-linjens supermacho kapten. Jag satt spikad framför teven, avsnitt efter avsnitt, säsong efter säsong. Vilken karl! Han var faktiskt inte ens särskilt snygg!
Robert Redford har också haft något visst: redan i ”Butch Cassidy och Sundance Kid” och sen exempelvis i ”Mitt Afrika”. Och Marcello Mastroianni! Ojojoj! Lyckliga Sophia Loren som fick krypa in i den famnen!
Man skulle också kunna fråga sig om någon karl varit sexigare på vita duken än Marlon Brando i "Sista tangon i Paris".
Dustin Hoffman blev jag förälskad i eftersom han var helt underbar i ”John och Mary” – det var 1969. Aldrig glömmer jag honom som den eländige Ratso i Midnight Cowboy som kom samma år. Och lägger man till ”Kramer mot Kramer” blir han svårslagen på listan över älskansvärda män på film. Jag har inte tröttnat på honom än, även om han inte precis är någon drömprins längre.Sedan var det svårt att inte bli lite kär i Clint Eastwood, men nu är vi en aning modernare. Jag tänker förstås på superromantiska ”Broarna i Madison County”, långt efter spaghetti-eran, som gick mig spårlöst förbi.
På senare tid har jag inte särskilt gott om romantiska hjältevibbar i skådespelarbranschen. Jo, jag förstår varför Marie Richardson snodde åt sig Jakob Eklund, och jag skäms lite för det men kan ändå erkänna att jag gärna går och tittar på Hugh Grant.
Listan skulle säkert kunna bli mycket längre, medan en uppräkning av en massa ointressanta herrar utan sug i blicken skulle kunna bli hur lång som helst … Som tur är handlar det ju om tycke och smak – för hur skulle det gå om alla blev förälskade i en och samma kille, om så bara på bio?
Summan av kardemumman är förstås att nästan alla på min lista (och det KAN bero på att jag ser för lite film numera) är pensionärer med råge. Inget att drömma om alls. Såvitt de inte dök upp i 60-, 70- eller 80-talsversion förstås!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, januari 15, 2012
Dags att fira
Så har det blivit dags igen.Dags att fira en av mina allra bästa vänner, en vars åsyn alltid piggar upp, en som inte kräver någonting tillbaka, en som bara skänker glädje. Kanske, ja troligen, har du samma vän, hyser du samma varma känslor och deltar i firandet!
Det är tulpanens dag igen. Knappt har granen hunnit över tröskeln förrän vårens första knippe kräver, ja verkligen yrkar på, att få komma in. Det är ett krav som är lätt att tillmötesgå.
Och när blommorna stått i den obligatoriska timmen, med nyavtagna stjälkar i kallast möjliga vatten och den skyddande plasten kvar, då kommer det härliga frasandet av gröna blad som gnids lätt mot varandra när de tar plats i vasen. Njutning!
Det ska vi naturligtvis fira!
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, januari 13, 2012
Veckans fönster har stil!
En pelargon i vit kruka, en liten byst av en kvinna, en glimt av Stockholm eller åtminstone dess grönska. Se där vad en snabb blick på ett fönster kan bjuda! Och så stiligt det kan bli, i all enkelhet!Ni ser av träden där ute att bilden togs tidigare i höstas, en av de där få gångerna när jag verkligen kom iväg på en utställning - tänk, alla dessa kulturella begivenheter som finns i storstaden och som man ändå lyckas missa, gång efter gång! Då tog jag mig i alla fall till Waldemarsudde.
I dag gjorde jag ett försök att se Moderna Museets exposé över Monet/Turner/Twombly. Bara två dagar återstår. Men när det är kö redan före lunch långt ut på gården, då kroknar jag ... och, som Maken tröstande sa, Monet har vi ju ändå sett förr.
Där ser man, det är inte lätt att vara kulturell när man inte håller grytan kokande, dvs vanan uppe. Man skulle rent av kunna säga, att mitt kulturella fönster var stängt, åtminstone för dagen. Det blev helt enkelt bio i stället, USA-varianten av Stieg Larsson: The Girl With The Dragon Tattoo. Vad jag tyckte? Jo då, fralldel. Det var i alla fall inte kö.
Copyright Klimakteriehäxan
Veckans fönster hittar du som vanligt här - och denna gång är temat VALFRITT.
Dagens citat - om bantning och bloggning
”Köp dyrare viner så dricker du mindre och får på så sätt i dig färre kalorier. /…/ Kanske är det också så att man dricker mer av billiga viner för att de inte är så goda – och därför måste sväljas snabbare.”
- Svenska Dagbladets vinkrönikör Mikael Mölstad ger (ganska originellt) bantningstips på det nya året, i dagens nummer av tidningen. Frågan är möjligen var gränsen mellan billigt och dyrt går i Systembolagets hyllor?
”Bloggvärlden består till största delen av unga tjejer. Det betyder redan där att det är ett lågstatusområde. Att skriva om shopping och smink … ännu mer lågstatus. Så lätt att sätta dit.”
- Hanna Hellquist skriver krönika i dagens DN om varför det tydligen är så viktigt att sätta tjejer på plats. Och gör samtidigt klart för mig att jag kanske är undantaget som bekräftar regeln? För ung kan jag inte längre kallas, det har jag insett. Men nog händer det att jag skriver om shopping här, om än mer sällan om smink. Lågstatus eller inte? Den markeringen överlåter jag åt andra, utan problem!
Läs hela krönikan här.
- Svenska Dagbladets vinkrönikör Mikael Mölstad ger (ganska originellt) bantningstips på det nya året, i dagens nummer av tidningen. Frågan är möjligen var gränsen mellan billigt och dyrt går i Systembolagets hyllor?
”Bloggvärlden består till största delen av unga tjejer. Det betyder redan där att det är ett lågstatusområde. Att skriva om shopping och smink … ännu mer lågstatus. Så lätt att sätta dit.”
- Hanna Hellquist skriver krönika i dagens DN om varför det tydligen är så viktigt att sätta tjejer på plats. Och gör samtidigt klart för mig att jag kanske är undantaget som bekräftar regeln? För ung kan jag inte längre kallas, det har jag insett. Men nog händer det att jag skriver om shopping här, om än mer sällan om smink. Lågstatus eller inte? Den markeringen överlåter jag åt andra, utan problem!
Läs hela krönikan här.
torsdag, januari 12, 2012
Julen som kom av sig
I morgon fredag har Knut namnsdag - en fredag den trettonde, dessutom. Julen tar officiellt slut då, på den tjugonde dagen. Ut ska alla tomtarna, granen, glittret, halmbocken, dörrkransen, de röda ljusen. Bara överlevande julstjärnor, amaryllis och hyacinter får en nådatid, så länge de är en fröjd för ögat.Men det verkar som om helgen på vissa håll tog tvärslut långt tidigare. Det är i alla fall så jag tolkar denna i mitt tycke vansinnigt skojiga adventsstake, där tre ljus vittnar om flitigt glöggande, rimgnuggade geniknölar, pepparkakor och pyssel. Och så kom alltihop av sig, tvärdog.
Samtidigt kanske en och annan kan känna igen sig: först gnor man frenetiskt och blir rätt sliten för att inte säga nerkörd, som tomte 1, 2 och 3. När det sedan verkligen är dags kan orken ha tagit slut - eller så betyder det tvärtom att allt är perfekt och friden lägrade sig, la sig så tungt att ingen orkade tända det sista ljuset i staken ...
Med Knut bärs säkert även denna skapelse ut.
Men till nästa år igen
Kommer han vår gamle vän
För det har han lovat!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, januari 10, 2012
Vinterpäls
Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders.
Plötsligt visade termometern minus 7. Och det är nästan så att jag tror att ett litet ”äntligen” smög sig över mina läppar, om än knappt hörbart.
För när januarikylan smög sig på kunde jag – äntligen! – få krypa in i min nästan trettio år gamla päls igen.
Vi har levt åtskilda liv, pälsen och jag, i ett antal år. Den har behållit sin storlek medan min har ökat. I fjol gjorde jag slag i saken och fick den ändrad så att jag rymdes i den på nytt. Lycka! För det är som att gå in i ett mjukt och varmt sommarmoln när man trär armarna in i härligheten. En helt ljuvlig känsla.
Som trogna läsare här vet har jag ändå haft lite ångest, pälsångest. För jag är naturligtvis högst medveten om att en snäll människa visserligen kan klä sig i lurviga skinn, men då ska de vara konstgjorda. Men vem skulle bli gladare av att jag slänger mitt härligaste ytterplagg? Ingen, faktiskt, om man tänker efter.
Nog för att jag undrade lite när jag stegade iväg om en sprejflaska väntade runt hörnet, en stor kniv eller en blåslampa, som på ett ögonblick skulle förvandla mig till en enda stor färgfläck, en lurvig trashank eller en brinnande fackla. Men hittills, peppar peppar, har det gått bra.
Fast kommentarerna jag fått har ändå varit överraskande.
-Å, så skönt! sa en kvinna.
-Jag använde min mammas päls tills den föll sönder, man frös ju ALDRIG!
-Nu blir jag avundsjuk, sa en annan som hackade tänker, iklädd yllejacka, på busshållplatsen.
Och en tredje sa ungefär samma sak medan hon kurade ihop sig i en sjal virad många varv runt halsen.
På hemvägen frågade dock en kollega om jag inte var lite väl varmt klädd – temperaturen låg nära nollan igen. Jag var på vippen att ge henne rätt, men ångrade mig. Att gå omkring i det där mjuka och varma sommarmolnet är underbart, om än inte alldeles politiskt korrekt.
Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders.
Copyright Klimakteriehäxan
PS ”Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders” är ett bevingat ord, snudd på. Jag minns hur jag som barn lyssnade på radions frågetävling ”Vi som vet mest” och där fanns en domare, Folke Olhagen hette han bestämt, som i varje program lyckades klämma in just den frasen. Om han hade päls? Se, det fick lyssnarna aldrig veta. Tror jag i alla fall. Men om han hade det var den äkta, DET är jag säker på ...
Plötsligt visade termometern minus 7. Och det är nästan så att jag tror att ett litet ”äntligen” smög sig över mina läppar, om än knappt hörbart.
För när januarikylan smög sig på kunde jag – äntligen! – få krypa in i min nästan trettio år gamla päls igen.
Vi har levt åtskilda liv, pälsen och jag, i ett antal år. Den har behållit sin storlek medan min har ökat. I fjol gjorde jag slag i saken och fick den ändrad så att jag rymdes i den på nytt. Lycka! För det är som att gå in i ett mjukt och varmt sommarmoln när man trär armarna in i härligheten. En helt ljuvlig känsla.
Som trogna läsare här vet har jag ändå haft lite ångest, pälsångest. För jag är naturligtvis högst medveten om att en snäll människa visserligen kan klä sig i lurviga skinn, men då ska de vara konstgjorda. Men vem skulle bli gladare av att jag slänger mitt härligaste ytterplagg? Ingen, faktiskt, om man tänker efter.
Nog för att jag undrade lite när jag stegade iväg om en sprejflaska väntade runt hörnet, en stor kniv eller en blåslampa, som på ett ögonblick skulle förvandla mig till en enda stor färgfläck, en lurvig trashank eller en brinnande fackla. Men hittills, peppar peppar, har det gått bra.
Fast kommentarerna jag fått har ändå varit överraskande.
-Å, så skönt! sa en kvinna.
-Jag använde min mammas päls tills den föll sönder, man frös ju ALDRIG!
-Nu blir jag avundsjuk, sa en annan som hackade tänker, iklädd yllejacka, på busshållplatsen.
Och en tredje sa ungefär samma sak medan hon kurade ihop sig i en sjal virad många varv runt halsen.
På hemvägen frågade dock en kollega om jag inte var lite väl varmt klädd – temperaturen låg nära nollan igen. Jag var på vippen att ge henne rätt, men ångrade mig. Att gå omkring i det där mjuka och varma sommarmolnet är underbart, om än inte alldeles politiskt korrekt.
Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders.
Copyright Klimakteriehäxan
PS ”Det är inte utan att den gamla vinterpälsen kommer till heders” är ett bevingat ord, snudd på. Jag minns hur jag som barn lyssnade på radions frågetävling ”Vi som vet mest” och där fanns en domare, Folke Olhagen hette han bestämt, som i varje program lyckades klämma in just den frasen. Om han hade päls? Se, det fick lyssnarna aldrig veta. Tror jag i alla fall. Men om han hade det var den äkta, DET är jag säker på ...
söndag, januari 08, 2012
Vinterns första is
Den allra första isen har lagt sig. Ett supertunt skal över vikens vintermörka vatten. Kanske blir det "riktigt" januariväder trots allt?Isskorpan är blank och låter naturen spegla sig. Allt grenverk blir dubbelt, sträcker sig såväl mot himlen som mot sjöns botten. I strandkanten har en massa skräp som stormarna slitit loss kapslats in.
En lat långhelg går mot sitt slut. Ibland är det just detta man behöver: att göra så gott som ingenting. Äta något gott, knapra på sista julgodiset, se ett missat avsnitt av en tv-serie. Och titta på vinterns första is, med spegelbilder försedd.
Nya vindar kan snabbt bryta den hårda hinnan, några plusgrader kan lösa upp den igen. Fast vem vet: den kan ju också bli tjockare, en lockelse för skrinnare och pimplare.
Kanske blir det vinter trots allt?
Copyright Klimakteriehäxan
Hoppfullt triss i Veckans fönster
Min fantasi firar inte direkt några triumfer när temat för Veckans fönster är HOPPFULLT.Men vem har inte då och då satsat sin tilltro till en skraplott, i hopp om snabb lycka och rikedom?
Få är de som förunnas att vinna, få är vinnarna som blir speciellt mycket och varaktigt lyckligare, sägs det.
En sak är säker: Många av alla de människor som kan höras säga den synnerligen vanliga frasen "ja se jag vinner då aldrig" köper väldigt sällan någon lott.
Det gjorde till exempel inte jag, plåtade bara det hoppfulla fönstret, en triss på sitt vis. Så min jul har varit utan Triss, stick i stäv med det lovande budskapet. Det gick bra det också!
Hopp uttryckt på andra sätt, i andra fönster, hittar du här.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, januari 05, 2012
Kylskåpskallt mysterium
Vi bytte kylskåp för en tid sedan. Ja, för rätt länge sedan, om sanningen ska fram. Vårt nya kylskåp fungerar utan anmärkning: det håller temperaturen, det rymmer en hel del när man väl lärt sig att ladda det. Dessutom lär det vara energisnålt och därmed mycket mera miljövänligt än vårt förra, som hade åtskilliga år på nacken.Men just det här kylskåpet bjuder på ett mysterium som vi inte har lyckats lösa. Därför, kära bloggläsare, vänder jag mig i min nöd till dig. Och frågan är: Vad är detta?
Metallkroken satt på översta hyllan, inkilad utan någon tanke verkade det som. I ena änden (den raka, till vänster på bilden) har den en liten skyddande plastplugg. Den är ca 15 centimeter mellan "armarna".
Vi har faktiskt tittat rätt noga i skåpet, men hittar ingenstans där den verkar passa. Inte heller kan man se något tomrum varifrån den skulle kunna tänkas ha lossnat.
Därför kommer här en efterlysning: Kan du, som kanske är mer vän med vitvarorna än vi är i vårt hushåll, berätta vad man har den här mojängen till? Kan den helt enkelt slängas bort?
I spänd förväntan på svar önskar jag en trevlig trettondagshelg.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, januari 03, 2012
Ajöss med Enid Blyton
Det hördes ett stillsamt men sorgligt skramlande i vårt vardagsrum. En beundrad människa, ja nästan en idol, ramlade ner från sin piedestal och fick sin gloria krossad, omöjlig att reparera.
Personen till vilken jag och många med mig har eller i alla fall har haft en stark relation hette Enid Blyton. Jag är en av alla dess många miljoner ungar som växte upp i sällskap med George och hennes hund Tim, förgrundsfigurerna i Fem-böckerna. Man fick en bild av hur en perfekt sommar skulle se ut: picknick med spännande mat i korg, simturer, skogspromenader och ett och annat litet mysterium som förunderligt nog gick att lösa. En ny Blyton-bok var en veritabel höjdare på födelsedagen eller under granen.
Men 2009 gjordes filmen ”Den sanna Enid Blyton” och nu när den just gått på SVT har alltså denna succéförfattares namn fått sig en rejäl törn. Filmens manus lär ligga mycket nära verkligheten.
Enid Blyton hade ingen lätt barndom. Pappan övergav hemmet, och det gjorde också Enid så snart det gick. Mamma och två bröder ville hon inte veta av.
Egentligen började Enid en lärarutbildning, men det var författandet som hon ville ägna sig åt. Och efter rader av refuseringsbrev fick hon till sist napp. Förläggaren blev också hennes man och de fick två döttrar – flickor som mamman inte stod ut med. Samtidigt ägnade hon sig flitigt åt att bygga upp sin barnvänliga image genom att ställa upp för andra barn. Högarna av beundrarbrev växte, Enid bjöd ibland in några ungar på saftkalas medan hennes egna skickades undan med barnsköterskan.
Enid var helt enkelt en riktig ragata. Om hennes chaufför inte var bra från sin förkylning på ett par dagar fick han sparken. Familjen tvingades posera för reklambilder, för att köras bort så snart röken från kamerablixten lagt sig. Intervjuare som ställde "fel" frågor fick finna sig i att bli tillrättavisade.
Den äkta mannen körde hon med i den allra bitchigaste stilen. Hon bedrog honom och manövrerade med list och lögner ut honom ur sitt och döttrarnas liv.
Sitt eget bästa vårdade hon däremot ömt, liksom sin självbild. Utan tvekan var hon ytterst framgångsrik, hon skrev fler än 700 böcker och sålde 600 miljoner exemplar över hela världen, vilket naturligtvis gjorde henne superförmögen.
Den känslokalla kvinnan står ut med – eller orsakar själv – saker som skulle gjort vem som helst förkrossad. Men riktigt berörd och ledsen blir hon först när hon anklagas för att inte själv ha skrivit alla sina böcker.
Nu gjorde hon antagligen det. Men priset för framgången var omänskligt, sett ur mina ögon.
Och jag som med viss stolthet har berättat, att jag minsann översatt några Blyton-titlar till svenska, ett av de ungefär nittio språk som hon finns utgiven på.
Det tänker jag inte skryta mer med. Sveper i stället ihop skärvorna av den gamla idolen och langar dem i sopnedkastet. Ajöss med henne.
Enid Blyton avled 1968.
Copyright Klimakteriehäxan
Personen till vilken jag och många med mig har eller i alla fall har haft en stark relation hette Enid Blyton. Jag är en av alla dess många miljoner ungar som växte upp i sällskap med George och hennes hund Tim, förgrundsfigurerna i Fem-böckerna. Man fick en bild av hur en perfekt sommar skulle se ut: picknick med spännande mat i korg, simturer, skogspromenader och ett och annat litet mysterium som förunderligt nog gick att lösa. En ny Blyton-bok var en veritabel höjdare på födelsedagen eller under granen.
Men 2009 gjordes filmen ”Den sanna Enid Blyton” och nu när den just gått på SVT har alltså denna succéförfattares namn fått sig en rejäl törn. Filmens manus lär ligga mycket nära verkligheten.
Enid Blyton hade ingen lätt barndom. Pappan övergav hemmet, och det gjorde också Enid så snart det gick. Mamma och två bröder ville hon inte veta av.
Egentligen började Enid en lärarutbildning, men det var författandet som hon ville ägna sig åt. Och efter rader av refuseringsbrev fick hon till sist napp. Förläggaren blev också hennes man och de fick två döttrar – flickor som mamman inte stod ut med. Samtidigt ägnade hon sig flitigt åt att bygga upp sin barnvänliga image genom att ställa upp för andra barn. Högarna av beundrarbrev växte, Enid bjöd ibland in några ungar på saftkalas medan hennes egna skickades undan med barnsköterskan.
Enid var helt enkelt en riktig ragata. Om hennes chaufför inte var bra från sin förkylning på ett par dagar fick han sparken. Familjen tvingades posera för reklambilder, för att köras bort så snart röken från kamerablixten lagt sig. Intervjuare som ställde "fel" frågor fick finna sig i att bli tillrättavisade.
Den äkta mannen körde hon med i den allra bitchigaste stilen. Hon bedrog honom och manövrerade med list och lögner ut honom ur sitt och döttrarnas liv.
Sitt eget bästa vårdade hon däremot ömt, liksom sin självbild. Utan tvekan var hon ytterst framgångsrik, hon skrev fler än 700 böcker och sålde 600 miljoner exemplar över hela världen, vilket naturligtvis gjorde henne superförmögen.
Den känslokalla kvinnan står ut med – eller orsakar själv – saker som skulle gjort vem som helst förkrossad. Men riktigt berörd och ledsen blir hon först när hon anklagas för att inte själv ha skrivit alla sina böcker.
Nu gjorde hon antagligen det. Men priset för framgången var omänskligt, sett ur mina ögon.
Och jag som med viss stolthet har berättat, att jag minsann översatt några Blyton-titlar till svenska, ett av de ungefär nittio språk som hon finns utgiven på.
Det tänker jag inte skryta mer med. Sveper i stället ihop skärvorna av den gamla idolen och langar dem i sopnedkastet. Ajöss med henne.
Enid Blyton avled 1968.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, januari 02, 2012
Ur led är tiden
På min balkong kämpar fortfarande några gröna växter för sin överlevnad, med viss framgång trots ett par frostsmällar.I morse gick jag till jobbet i ösregn, häromdagen såg naturen ut som om det skulle stå mars eller april i almanackan.
I affärerna hänger fuskpälsjackorna i långa rader på reastängerna, bredvid vantar och yllesjalar till halva priset. En tjock kappa som kostat 1000 kronor kunde man i dag bära hem för en endaste hundralapp.
Skidor, skridskor, pulkor och kälkar slumpas bort i varje sportaffär i hela södra Sverige.
Tulpanknippena har invaderat blomdiskarna. Amaryllis i kruka reas för 20 kronor.
Och här och där spirar de kaxiga skyltarna: Vårens nyheter har kommit! Som om vi vore redo för skira sommarklänningar, sandaler och sjömanskragar – eller vad det nu kan bli som vi förväntas skruda oss i om några månader.
Inte undra på då att en och annan julgran gett upp, låter Dagmar och hennes mindre avkommor styra och ställa. Den här granen (en rejäl sak, kanske 15 meter hög) har definitivt bestämt sig för att vintern redan är slut, att tiden är ur led – och böjt sig för fakta. Visst ser det ut som om den rent av vill, och redan försökt, skaka av sig alla de små lamporna?
Fast i de mörka kvällarna älskar vi fortfarande ljusen. Ur led är tiden, må så vara, men julbelysningen, den vill vi ha kvar! Hur det går med just den här måste jag dock låta vara osagt ...
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERING: Den här granen, som jag passerar dagligen, har återfått sin resning och lampgirlanderna är åter vackert spridda över grenarna. Stormen är besegrad!
söndag, januari 01, 2012
Scumt citat att starta 2012 med
"-Det var många år sen Tommy lärde sig sitta ner och kissa. I vinter har jag fått honom att köpa kängor med broddar ... och i år avstår han äntligen från nyårsraketer!
-Broddar, sittkissning och inga raketer!!! Låter som en folkhemsversion av Scum-manifestet!"
-Berglins bidrag till nyårshelgen så som det tog sig uttryck i SvD i går. Man undrar om Valerie Solana vrider sig i sin grav ... eller om även mycket små feministiska framgångar räknas? Men broddar, sittkissning och inga raketer låt rätt bra som nyårslöften i mina öron, Scum-igt eller ej. God fortsättning!
-Broddar, sittkissning och inga raketer!!! Låter som en folkhemsversion av Scum-manifestet!"
-Berglins bidrag till nyårshelgen så som det tog sig uttryck i SvD i går. Man undrar om Valerie Solana vrider sig i sin grav ... eller om även mycket små feministiska framgångar räknas? Men broddar, sittkissning och inga raketer låt rätt bra som nyårslöften i mina öron, Scum-igt eller ej. God fortsättning!
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
