En annan världsbild

Det behövs inte många dagars frånvaro från de vanliga massmedierna och utebliven nätuppkoppling förrän världsbilden blir lite ändrad. Nu har jag några dagar varit hänvisad till hel andra informationskällor än mina invanda – och visst betyder det något!

Så har jag till exempel tack vare Sky News insett att Murdoch-skandalen är långt ifrån över. Ja ni vet: avlyssningsaffären som stängt en av världens mest lönsamma tidningar, News of the World, och fått britternas ofantligt mäktige tidningskung Rupert Murdoch att tappa ansiktet, även om han väl fortfarande har pengarna kvar.

Nu har hans yngste son James också fått hoppa av karriären, eftersom han med största sannolikhet kommer att visa sig vara inblandad när utredningarna går vidare. Det där är en historia, med förgreningar in både i parlamentet och på Nr 10 Downing Street, som vi i Sverige borde intressera oss mer för, här finns många principer att diskutera.

En annan massmedial sensation har ägt rum i Tyskland. Günter Grass, landets i särklass mest berömde levande författare och Nobelpristagare 1999, har efter lång tystnad publicerat en ny dikt bestående av nio strofer, i Süddeutscher Zeitung. ”Vad som måste sägas” (Was gesagt werden muss) är titeln och det handlar om Israel och Iran, risken för krig länderna emellan, för kärnvapenanvändning och om Tysklands agerande kring en hotande konflikt. "Varför tiger vi?" undrar den nu 84-årige poeten.

Det där var, visade det sig, att öppna ett riktigt rejält getingbo. Enligt Financial Times har dikten varit påskens hetaste samtalsämne. Grass anklagas för antisemitism. Angela Merkel blev ”chockad”, socialdemokraternas ledare (tillika Grass partikamrat) förklarade dikten ”olämplig”. En av vrede skummande recensent i ZDF:s nyhetsprogram Heute Journal slutade sin avhyvling med orden ”ingen, absolut ingen, behövde den där dikten. Utom möjligen Günter Grass själv.” Det kan man kalla sågning!   

Ännu en historia som den gamla bull-teven i mitt maltesiska hotellrum bjöd på blev en påminnelse om en helt annan sorts katastrof: tsunamin som drabbade Japan för ungefär ett år sedan. Alltsedan dess har ett stort fartyg seglat obemannat på havet, tills det nu upptäcktes på drift utanför Alaska. Där sänktes det utan pardon – och utan att det dessförinnan tömdes på en stor mängd olja som fanns i dess tankar. Var inte det konstigt så säg?! Och varför hade man inte hört talas om det tidigare? Hade ingen letat?

Dessutom är det ju så att i påsktider firar katolikerna rejält, på olika sätt. Vilket betyder att såväl tidningar som teve visar iscensatta korsfästningar, en sed som jag måste säga att jag har lite svårt för. Då har jag lättare att ta till mig den italienska varianten av ”Deal eller ingen deal” i RAI. Jättesnygga tjejer i 26-årsåldern har chansen att vinna upp till 500 000 euro i en gissningslek som mest går ut på att tjejerna ska se nervösa ut medan den oerhört manlige programledaren ömsom hetsar, ömsom tröstar, ömsom lockar – allt medan spänningen stiger: blir det några pengar? En sekulariserad korsfästningsvariant.

Där ser ni: det är bra att så att säga byta kanal ibland.

Fast skönt att återvända också. Trots att det bland annat innebär att man får veta att Färjestad inte gick till final i elitserien i hockey.

Copyright Klimakteriehäxan

Var och vart?

Det svenska aprilvädret är opålitligt, minst sagt. Rätt som det regnar kommer det en skur, och den är inte sällan både snö- och hagelbemängd. Strax därpå skiner solen och allt sträcker på sig, tulpanknoppar, människor, fåglar.

Men var är det i dessa dagar varmast i Europa? Var skiner solen mest sannolikt? Var kan havet rent av tänkas redan vara badbart, om än för väldigt för korta dopp? 

Det skulle kunna vara en plats i södra Spanien, till exempel. Fast svaret är ett annat, åtminstone om man får tro källorna just i dag.

En snabb research ger nämligen besked: det är Malta, den lilla ön i Medelhavet söder om Sicilien, den vi nästan bara hör talas om när det är fotboll eller när dess jury ska lämna sina röster i Melodifestivalen - eller möjligen när några toppgubbar i EU bestämt att hålla ett möte där, det är ju ändå ett medlemsland!

Sol, varmt och trivsamt, sägs det. Och nu är jag på väg dit! 

Copyright Klimakteriehäxan

Ett dödsfall att minnas

Jag har varit journalist sedan jag var 17 år. Många väljer yrket – eller gjorde det i alla fall på den tiden – för att de vill förändra världen. Det vore en överdrift att påstå att det var det som drev mig. Snarare ville jag berätta historier, gärna viktiga, intressanta, kanske lite spännande, gärna underhållande, allra helst berörande. I bästa fall skulle också det kunna ses som en önskan att påverka, om än i ringa omfattning. Men jag formulerade det aldrig så, min ribba låg inte på den höjden.

Och så visar det sig nu att jag faktiskt gjort något som betytt något viktigt för någon!

Historien är lång och gammal. Den har sin början på sommaren 1969. Jag arbetade på Expressen, skrev, redigerade, gjorde lite allt möjligt. Hade kul, lärde mig massor. Vissa reportage fastnade i minnet, andra var glömda så snart de gått i tryck. Men Gustaf Jönsson mindes jag, och Gerre, utesovaren som blev ett mittuppslag i tidningen. Människorna som hamnat på livets skuggsida mitt i huvudstaden blev föremål för flera artiklar.

Vi träffades efter ett tips. Gerre höll mest till i Observatorielunden, så gott som alltid i sällskap av en flaska t-sprit. Han satte sig med mig på en parkbänk, fotografen Paolo Rodriguez tog bilder, vi pratade. Första artikeln om Gustaf hade rubriken ”Rinnande vatten – hans enda bekvämlighet” och visar honom, på Ulf Tingströms foto, när han tvättar sig i ett litet konstgjort vattendrag i parken.

Gustaf hette egentligen något helt annat, men han valde en pseudonym för att inte fläcka ner sin familjs rykte när hans liv drastiskt förändrats till det sämre.

Mannen som inspirerade mig att uppmärksamma Stockholms utesovare hette Roland de Thorey. Han bodde nära Observatorielunden, kände ”gubbarna” (som inte var särskilt gamla), pratade med dem, delade ut lite mackor. I min intervju med honom som "utesovarnas vän" säger han:

-De äldre är i regel skilda. Skilsmässan har tagit knäcken på dom. Och efter den smällen blir det lätt bara sprit. Man kan inte låta bli att reagera. VARFÖR får det hända?

Det var också Roland som en morgon fann Gustaf liggande död på en av parkens träbänkar.

Gustaf fick kommunal begravning – något som på den tiden, enligt min egen artikel, fick kosta högst 700 kronor. Släktingar fanns, syskon och barn, men ”ingen av dem förmodas vilja bekosta begravningen”.

Min kontakt med Roland De Thorey upphörde, jag bytte jobb, livet gick vidare. Men det gjorde förstås också Gustafs släktingar. Ett barnbarn började ägna sig åt släktforskning. Och hur det nu gick till så hittade han mina gamla artiklar, kontaktade Roland – som sedan ringde upp mig för att delge mig den märkliga utvecklingen. Tidningsklippen, som han nogsamt sparat, har han också sänt över.

Gustafs dotterson skriver i ett mejl i februari i år till Roland:

”Jag har i min släktforskning fått reda på den hemska sanning som drabbade min morfar i Observatorielunden i juli 1969. Jag fick tag i ett antal tidningsartiklar /ur Expressen/. /…/ Det fanns mycket att läsa och mycket som varken min mor eller jag fått reda på, då detta har varit dolt i mörker av övriga släkten … kanske för att det inte var ´fint´ att vara uteliggare. /…/ Att läsa om ett sådant öde som drabbar ens morfar, även om jag inte träffat honom eftersom jag är född 1975, väcker många tankar om vem han var och var hans tankar var den sista tiden.”

Min sista artikel om uteliggarna, publicerad efter Gustafs död och mina av hans öde föranledda kontakter med sociala myndigheter, konstaterar till sist:

”Gustaf Jönsson var bara ett av många fall. Han blev inte insorterad i pärm förrän efter sin död. Han vågade inte försöka vägen till ett människovärdigt liv via myndigheterna. Det fattades en länk mellan honom och den som skulle ha hjälpt honom. Därför dog han ensam på en parkbänk i Stockholm.”

Gustafs barnbarn avslutar sitt brev till Roland De Thorey med orden:

”Tack för att du var min morfars vän, för att du hälsade på honom, gav honom en slant, växlade några ord med honom när han satt på sin bänk i lunden, för att du såg honom och hans vänner som människor med ett värde.”

Den som något förändrade världen den där gången var förstås inte jag, utan Roland, väl värd att tacka. Men att en ung man genom mina snart 43 år gamla texter fått ”kontakt” med sin morfar, fått veta tankeväckande saker om sin släkt som rört honom djupt – det känns ändå som att också journalisten i mig gjorde något vettigt.

Och utesovarna då?

De har inte blivit färre. 

Copyright Klimakteriehäxan

Blogger-expert efterlyses!

HJÄLP! Det har hänt något här, jag har inte en aning om hur och heller inte en aning om hur jag kan återställa bloggens utseende till det gamla vanliga, ett utseende som jag gillat!

Bloggnamn, inläggsarkiv, etiketter - allt "försvann" plötsligt. Det vill säga, det har inte försvunnit, det har bara lagt sig allra längst ner, en evig scroll-längd bort.

Jag måste ha kommit åt något någonstans, klickat i blindo, gjort en ofrivillig layoutändring. Och hur jag än kikar runt ser jag inte var problemet ligger.

Gör du?

Himla tacksam för tips i så fall!

Copyright Klimakteriehäxan

En underbar 40-åring

Nu är det dags för ännu ett födelsedagskalas. Festföremålet fyller jämnt, 40 år närmare bestämt. Men medan andra 40-åringar visar tydliga tecken på att tiden går behåller denne jubilar sin ungdom fullständigt oinskränkt. Och kanske är det åtminstone delvis tack vare all den kärlek som strömmat emot honom alltsedan han såg dagens ljus.

Det är Alfons Åberg som ska firas. 1972 kom Gunilla Bergströms första bok om honom ut. En grabb som levde med sin snälla, piprökande pappa – mamma finns det inget spår av. Allteftersom berättelserna om honom blev fler lärde vi känna hans farmor, ett par kusiner, låtsaskompisen Mållgan, Viktor och Milla, till exempel.

Den första berättelsen om Alfons handlar om hur han ska gå och lägga sig men stretar emot alla pappans försök att få pojken att somna. Och ni vet ju allihop hur det slutar: pappa sover sött, utsjasad efter att ha sprungit alla de ärenden som ett litet barn kan få en förälder att uträtta, i förtivlat hopp om att varje handgrepp ska vara det sista som behövs innan lugnet lägrar sig och vuxentiden inträder.

Tjugofem böcker har det blivit, plus bl a några pysselböcker, alla illustrerade av författarinnan i härlig stil: en blandteknik av teckningar och collage. Och många är vi som kan eller åtminstone har kunnat stora delar av den där bokskatten utantill, efter oräkneliga högläsningsstunder som varit en njutning för både stora och små. Flitigt översatt är han (till 29 språk), fast då försedd med andra namn: Albert, Mikko, Willi, Alfie, Einar. Populär oavsett vad han kallas. Teater har det också blivit, en härlig föreställning såg jag och hade minst lika roligt som ungarna.

Blir då aldrig Alfons Åberg utsliten? Färdig att slänga, ge plats åt nya hjältar i barnkammaren? Nej. Eller jo, förresten. Hos oss blev han faktiskt utsliten. Vi hade honom på vhs-kassett, om någon nu minns den sortens teknik.

För det finns ju en alldeles underbar tv-serie som bygger på böckerna. Björn Gustafsson läser texterna. Det är genialt, det är roligt, det är banne mig åldersneutralt, det är fantastiskt: se bara Alfons trassla med snören i tangotakt! (Bara knyt, Alfons!) Du kan förresten se filmerna här, de sänds på Barnkanalen.

Den där kassetten har spelats upp så många gånger hos oss att bilden blivit nästan färglös, full av repor. Och nu har vi inte ens en fungerande vhs-maskin, om vi skulle få barnbesök – länge hade vi Alfons som barnvakt till gästande ungar medan deras föräldrar satt kvar och åt middag med oss.

Men böckerna, de finns självklart kvar. Hur skulle man kunna skiljas från en vän som Alfons? En sån underbar 40-åring!

Ja må han leva uti hundrade år!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Alfons Åberg födelsedagsfirande inleds den 30 mars då en jubileumsutställning öppnas på Stockholms stadsmuseum. Kulturen i Lund gör också Alfons den äran med en egen utställning. I höst får han ett eget kulturhus i Göteborg. 

Bilden ovan på Alfons är naturligtvis tecknad av Gunilla Bergström och är nu en del av stadsmuseets utställningsaffisch.

Tisdagstema TID

Tiden den bara går och går. Det tänker nog alla på, ganska ofta. Och aldrig tänker jag väl på det mer än när jag ser bilder från när barnen var små. En tid som det är lätt att sakna, samtidigt som det självklart är alldeles underbart att det gått framåt, att de blivit stora och självständiga människor.

Titta bara på den strålande ungen på hennes allra första födelsedag! Det enda ljuset i tårtan - en klockren tidsmarkör - har med åren fått sällskap av fler, men fortfarande är det kul att fira, att baka tårtan, att köpa en blombukett, att klura ut någon present som inte står på önskelistan utan som kan bli en äkta överraskning - något som definitivt blivit svårare med tiden.

Tiden fortsätter att gå, ibland gruvligt fort, ibland slår den liksom av på takten. Ibland hinner vi knappt med i svängarna, ibland stönar vi irriterat över att det inte går fort nog. I själva verket kan vi förstås inte påverka tidens gång ett enda dugg, kalla den för vinter- eller sommartid, barndom eller ålderdom - tiden rår vi inte på, den bara är. Vid något enstaka tillfälle kan det visserligen kännas som om den stannar, i plötslig skräck eller saligt lyckorus, men oavsett orsak går ögonblicket fort över.

Tisdagstemat denna vecka hittar du många lösningar på om du klickar här. Ta god tid på dig vetja! (För du är väl inte av fördröjningstypen "jag ska bara"?)

Copyright Klimakteriehäxan

Välkommen till Antikrundan!

Inte hör jag till de trogna tittarna när det är dags för Antikrundan i tv. Men om man betänker hur ofantligt många människor som följer serien är det väl inte mer än naturligt att också jag någon gång bänkat mig för att se köerna ringla fram till experterna. Väl framme väntar Domen: är klenoden man vårdat ömt i generationer egentligen skräp? Eller kan loppisfyndet i själva verket vara en sann dyrgrip, som omedelbart bör försäkras för ett sexsiffrigt belopp?

Mina antikviteter är synnerligen lätt räknade: jag har nog helt enkelt inte en enda värd namnet. Visst, jag har äldre prylar med affektionsvärde, men det ger inga poäng bland fyndjägarna. Och dessutom är gränsen för vad som är antikt väldigt flytande, beroende på vem man talar med. Jag hyllar helt enkelt principen att man ska omge sig med prylar man tycker om. Sedan sätter funderingen ”har-jag-råd-med-det-där” vissa naturliga gränser.

Men jag har några gånger funderat kring en tavla som funnits i min familj sedan 50-talet. Den hänger numera i det rum jag fortfarande kallar mitt i Barndomslandet. Motivet är en månbelyst sjö, med blånande mörka höjder vid horisonten. En tall visar sig i profil i vänsterkanten. Månstrålen glimmar nästan elektriskt i vattenytan. Och kronan på verket är, faktiskt, ramen. Den är lila. Jag gillar verkligen detta originella konstverk!

Ofta har jag tänkt att jag skulle ta reda på lite mer om den där tavlan. För en sak är klar: man ska inte utgå från att det som ser ut som Hötorgskonst är utan värde. Tänk om det är så att jag inte alls behöver bry mig om vad det står i det där hemska orange kuvertet! Tänk om hela min ålderdom är tryggad, med en lila ram runt! Tänk om jag kan bada i champagne, äta hummer till frukost vareviga dag! (fast usch så kladdigt med champagne, och tänk vilket magknip den enformiga frukosten skulle ge – men i alla fall …)

Nu har jag gjort slag i saken. Nej, jag har inte kontaktat den där Knutson. Jag vände mig till Kamrat Google. Som naturligtvis vet besked. Konstnären bakom verket heter Jack Ulvensten. Han föddes 1911 i Bohuslän (Uddevalla eller Fiskebäckskil, olika uppgifter) och började måla tidigt, vilket gjorde att han fick ett konstnärsstipendium som förde honom till Paris. Under spanska inbördeskriget deltog han som frivillig, och till Sverige kom han inte tillbaka förrän en bit in på 40-talet.

Då måste Ulvensten ha plockat fram penslar och oljefärger igen. Han målade mest landskap och nordisk vildmark, men ett och annat orientaliskt motiv blev det också. ”Internationellt känd” har han kallats, med separatutställningar i bl a Beirut, Jerusalem och Göteborg. Han lär också vara representerad på olika platser i Mellanöstern – kanske föll konstköparna där för den nordiska mystiken?

Denne konstnär återfinns också i litteraturen. Jacques Werup använde honom som förebild när han 1988 skrev ”Pornografens död” om en målare och hans schäfer Tarzan. Ulvensten förekom också i en tidigare Werup-bok, ”Hemstaden – min malmöhistoria”.

Det var långt efter att min tavla målades, det står 1950 vid den prydliga signaturen.

Nå, är nu detta en dyrgrip, alldeles bortsett från att jag råkar gilla skapelsen?

Ack nej. Tavlor av Jack Ulvensten har legat ute på nätet utan att någon enda människa lagt ett bud. En tavla förefaller ha bytt ägare för 750 kronor.

Resultatet av min antikrunda är alltså nedslående, mitt konstverk inget investeringsobjekt, ingen motvikt till det orange kuvertet.

Kanske är det ramen som är värd mest? Den enda lila tavelram jag någonsin sett! Och den är min!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Fotot av tavlan visar bara en del av bilden.

Äntligen! Och visst hörde jag något ...?

Nog har jag väntat alltid, väl medveten om att tiden kanske inte alls är inne. Inte riktigt än. Det ligger ju en och annan motsträvig snöig isfläck kvar och trilskas i skogskanten, det är rätt knapert med plusgrader när solen gått och lagt sig.

Men när jag nu ändå mötte dem - desto gladare blev jag! Riktigt många fanns det dessutom, blå prickar mellan tuvor av gråbrunt fjolårsgräs och torra löv. När jag klev närmare tyckte jag mig precis ana en liten rörelse, som om de stod där och neg lite väluppfostrat, småflicksaktigt, 50-talspräglat. Och visst hörde jag något? Visst var det någon av dem som kunde sin Anna Maria Roos och sa att nu, nu är det vår?!?

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag

Det var bloggarkompisen Pumita som kom på det först: att pigga upp en alldeles vanlig söndag med en åtminstone lite ovanlig skylt. Och just den här skylten fick jag ögonen på.

Det är Stor-Stockholms lokaltrafik som löpande brukar informera sina trafikanter om läget på bussfronten så här. I mina ögon var inte just den här formuleringen särskilt upplysande. "Information saknas på grund av uppdatering" - hur tänkte man? Det är väl just uppdateringarna som ÄR informationen!?!

Men så såg jag vad som stod skrivet direkt under och fattade direkt hur det hängde ihop: meddelandet kom från "skaparna av Dumma Mej". Ja men då så, då förstår jag precis ...
Nu skulle det ju kunna hända att du tycker att det är jag som är dum, som väljer att tolka detta budskap så att det ska passa i mitt (och Pumitas) sammanhang.
OK. Det må vara hänt.


Copyright Klimakteriehäxan

Tydliga tecken på en och samma sak

När jag vaknade i morse var det alldeles ljust, trots att jag inte alls hade sovmorgon.

Solen sken. Termometern visade +8 och klara tendenser på att vara på väg uppåt, tiondel efter tiondel (ja vi har ju en ny digital sak ...), mot ännu fler grader, på samma trevliga sida om nollstrecket. Svanparet gav en gås några tjuvnyp och seglade sedan majestätiskt förbi på viken - så förunderligt stora de är, de där vita fåglarna!
Mera vitt i min bild: gott om blommande snödroppar i grässlänten utanför Maria Magdalena kyrka. Första varningen för pollen har gått ut till de (stackars) allergiska.

De betydligt mindre fåglarna kvittrade. Folk lät mössor glida ner i sina väskor, knäppte upp flera knappar i jackorna. Vintercyklisterna har fått sällskap av hjälmlösa sommartrampare. Och almanackan visar att Vårdagjämningen, den passerade vi redan igår.

Alla dessa iakttagelser är omisskännliga tecken som bara kan betyda en enda sak: våren är här. Koltrasten tar säkert ton vilken dag som helst för att sätta det definitiva utropstecknet: det är VÅR!.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema SNABB

Visst har du också hört uttrycket "snabb som en ekorre"? För det går verkligen undan när sådana små rackare är ute och rör på sig. Själv minns jag söta ekorrar från Barndomslandet och har egentligen bara varma känslor för dem, men jag har senare tvingats inse att andra snarare betraktar dem som råttor, hur gulliga de än kan tyckas vara.

Jag kom till Boston för ett par år sedan och blev helt betagen av ekorrarna i stadens parker - en uppfattning jag alltså fick bakläxa på så småningom. Men jag skulle prompt fotografera dem, skadedjur eller inte. Vilket visade sig vara betydligt lättare sagt än gjort. Till sist fick jag några ganska bra bilder och nöjde mig med det, efter att ha rusat kors och tvärs över höstlöven i jakten på en ekorre som gick att fånga på bild.

Väl hemma igen tog jag upp mina bilder på datorskärmen. Och började gapskratta alldeles för mig själv. För min allra bästa ekorrbild, det var en som naturligtvis måste betraktas som fullständigt misslyckad. Det är den bilden du ser här. Snacka om SNABB! Det är också veckans tisdagstema, som bjuder på vägen till fler (ekorr)snabba fotografer och deras lika snabba bilder.

Copyright Klimakteriehäxan 

PS Jag har skrivit om min Boston-utflykt och publicerat bilden tidigare här, så ni får alltså nöja er med en repris - men en bättre illustration till ordet snabb har jag inte!

Kulturtanten - värd ett tack

Nu har vi fått det.

Ännu ett förbjudet ord. K-ordet. Åtminstone om man ska tro en av våra stora morgondrakar.

Först idag har jag insett hur "fult" det är. Har hittills inte reagerat nämnvärt på benämningen ”kulturtant”, mer betraktat det som ett konstaterande: det är damer i mogen ålder som bär den svenska kulturen på sina axlar, som finansierar den med sina inköp och håller den vid liv med sin kreativitet. Samt uppvisar de ibland vissa gemensamma yttre drag.

Själv passar jag åtminstone stundtals och fläckvis in i beskrivningen: jag köper böcker, jag går gärna på bio och teater, jag klämmer in ett och annat museibesök (rätt få, det ska erkännas). Och jag ler förstående åt medsystrar utanför provhytten hos Gudrun Sjödén eller Olars Ulla, butiker där kulturtanter gärna ekiperar sig, i alla fall om det är rea. Följer någon teve-serie som åtminstone vid första anblicken inte verkar direkt fördummande. Tror att korsord hjälper till att hålla hjärnan igång. Skulle gärna anmäla mig till en ny språkkurs om tiden medgav. Gillar förekomsten av bibliotek.

Att kulturtanten intar den betydande roll hon faktiskt har i samhället är verkligen ingen överraskning, men idag ägnar Dagens Nyheter ett helt uppslag åt henne. Tidningen har bett några kändisar att karakterisera huvudpersonen. Horace Engdahl (författare och Svenska Akademiens förre sekreterare) säger att hon har ”nått en viss mognad och kan intressera sig för något annat än sig själv”. Kulturministern vill byta beteckning och kalla damerna för ”traditionsbärare” - jaha, det låter finare då kanske?

Kolumnisten Åsa Beckman lovar att aldrig mer använda K-ordet, vare sig överseende, skämtsamt eller ömsint, skriver hon. Detta trots att hon konstaterar att det handlar om ”bildade kvinnor som på ett fantastiskt sätt fortfarande är intresserade av sig själva och av omvärlden, till skillnad från sina ofta gubbsura män”.

Är det alltså dags att gå i Beckmans fotspår (som hon tycks önska) och ta avstånd från kulturtanten, åtminstone som språklig benämning? Tja, det får väl var och en bestämma alldeles själv – kulturtanter klarar att ta tuffare beslut än så.

Samtidigt kan man konstatera att om man söker efter den svenske kulturfarbrorn bör man börja leta i Göteborg. Enligt den statistik DN redovisar är männen där flitigare besökare såväl på teater som på biblioteken, jämfört med stockholmarna. Fast skillnaden är ändå marginell. Det ÄR kulturtanten som styr!

DN:s Martin Röshammar slutar sin artikel med att konstatera: ”En sak är säker: Sverige skulle vara ett bra mycket fattigare kulturland utan kvinnorna i publiken, utan sina kulturtanter. Så vad säger man? Mitt förslag är: Tack.”

För all del. Väl bekomme, säger vi. Eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

DN:s artiklar i ämnet finns inte (ännu) att läsa på nätet.

Den sextionde reprisen

Att gå på bio tillhör livets goda sidor. Film är faktiskt bäst just där, det är en reklamslogan jag ställer upp på. Men visst, det sänds film i teve oavbrutet och det har ju sina fördelar: redan betalt, kräver ingen förflyttning, billigare godis, förhoppningsvis ingen som med hög röst löpande kommenterar händelserna på duken, nära till sängen när creditlistan rullat ut.

Och vissa filmer betyder förvisso också att livet får en positiv liten knuff framåt. Feelgood, romcom, alla de där etiketterna som hjälper den som vill undgå för mycket ond bråd död eller för djupa känslosvackor, kan åtminstone i min värld inte bara ses utan rent av ses igen. "Sunes sommar" är ett lysande svenskt exempel som tål repris på repris, med humörhöjande effekt varje gång.

Förr i världen, när jag var en riktigt flitig biobesökare, hände det förvisso att jag såg om en och annan rulle. Den franska ”En man och en kvinna” kunde jag så småningom redogöra för i detalj, scen för scen. Medan barnen var små blev det repris på ”Djungelboken”, ”Svärdet i stenen” och ”Robin Hood”. Men på senare år är filmerna jag sett mer än en gång tämligen lätt räknade. Det blir ”Pretty Woman” som jag ofelbart fastnar i när den går på en eller annan teve-kanal. ”Notting Hill” händer samma sak med. ”Mamma Mia” såg jag också om, liksom den första filmen om Bridget Jones. Kul alltihop!

Ibland dyker gamla titlar upp i tv-tablån, filmer som jag sett och blivit väldigt förtjust i. Fast jag är försiktig här: ska den verkligen hålla, så långt efteråt? Jo, ”Te med Mussolini” gjorde exempelvis det, liksom ”En alldeles särskild dag” med Sophia Loren och Marcello Mastroianni. Och tyska ”De andras liv” lovar jag att se igen om jag bara upptäcker att den sänds. Den är fantastisk! Sedan finns det filmer som varit nästan olidligt bra men som jag ändå tvekar inför eftersom ödena som skildras gör direkt ont i hjärtat: ryska ”Brända av solen” är en sådan, ”Bonnie och Clyde” en annan.

Ingen film har jag nog sett mer än fem gånger, hur jag än rannsakar mitt minne. Men det visar sig, att så agerar inte nutidens cineaster. På Högskolan Dalarna har medieforskaren Tomas Axelson gjort en undersökning över hur folk ser på film  idag. Försöksgruppen omfattar visserligen bara yngre personer, mellan 20 och 35 år, så visst kan det vara en generationsgrej – men jag häpnar ändå över resultatet.

Axelson har kommit fram till att det har utvecklats ett helt nytt sätt att använda film. Många sätter helt enkelt på en dvd varje kväll, som ett sätt att gå ner i varv, få en godnattsaga för vuxna. Och det leder till att bland dem man intervjuat finns det folk som sett om en och samma rulle inte tio eller tjugo gånger – utan SEXTIO!

På listan över mest sedda titlar finns några som också jag är bekant med: ”Indiana Jones”, ”Fucking Åmål”, ”Amelie från Montmartre” och bland dem jag redan nämnt ”Notting Hill” och ”Mamma Mia”. Men andra har jag hört talas om utan att ha stiftat närmare bekantskap: ”Avatar”, ”Pulp Fiction” (den undvek jag mycket medvetet), ”Star Wars”, ”Gladiator” och ”Sagan om Ringen” (läste inte böckerna heller ...)

Och hur jag än grubblar kan jag omöjligt komma på en enda film som jag skulle kunna tåla den sextionde reprisen av. Faktiskt inte ens den tjugonde, tror jag.

Risken finns att detta bara är (ännu) ett ålderstecken.

Copyright Klimakteriehäxan

Tomas Axelson talade om sin undersökning när han medverkade i ett seminarium på Meg 2012, Mediadagarna i Göteborg. Hela seminariet som har rubriken "Det handlar om att beröra, inte störa" kan du se här. 45 minuter långt.

ÖVERGIVET - Veckans fönster

Om jag någonsin sett ett övergivet hus är det detta. Så ödsligt, så trist, så otjänligt, så bortglömt, så nästan övervuxet av grönskan. Vad har utspelats där inne, bakom de numera glaslösa fönstren? Familjelycka? Tragedi värdig att inspirera Joyce Carol Oates till ännu en roman om människor som levt på livets skuggsida? Jag har verkligen inte en aning.

Bilden tog jag för ungefär två år sedan, i Saskatoon i Kanada. Och det här huset var inte det enda övergivna. En hel liten by var förvandlad till en spökmiljö, värdig en rysarrulle på bio.

Och när temat för Veckans fönster proklamerats gick mina tankar direkt till den här platsen, så ödesmättad, så sorglig. Samt, som alla nedslitna och ruinartade motiv, så vackert på ett oförklarligt sätt. Kanske är det lugnast att inte veta svaret på frågorna om vem, när och varför. Man kan bara hoppas att de som övergav huset och platsen gick mot en ljusare framtid - och en bostad där fönstren stänger ute vindar, kyla och otrevliga insekter.
Titta efter fler övergivna fönster här.

Copyright Klimakteriehäxan

Dead by April - fast än är det bara mars

Jag har redan gjort min träda-fram-are och bekänt att jag inte är särskilt road av Melodifestivalen. Men inser nu att den sänds parallellt med huvudsändningen i en fullständigt fantastisk för att inte säga omistlig version: teckentolkad. Dessa obegripligt fenomenala tolkar kan uppenbarligen lyfta vilken låt som helst till oanade höjder - observera, jag är inte ironisk! 

Resultatet blir ändå komiskt för oss som är lyckliga nog att ha hörseln i behåll. Men man måste ju få skratta, även åt "Dead by April" även om det känns hotande nära eftersom vi redan är i mars ...

Faktum är att hela finalen finns teckentolkad att se här - de som orkat hela vägen hävdar att snabbreprisen är allra allra bäst!
Och här finns en intervju med den inlevelsefulle teckentolken Tommy Fransson.

Copyright Klimakteriehäxan