söndag, november 23, 2014

Skyltsöndag igen - slutgiltigt ...

Det var en händelse som såg ut som en tanke.
Jag hade alltså kommit till slutpunkten, Punto Final. Så otroligt passande när jag just denna kommande vecka faktiskt blir pensionär. Definitivt en sorts slutpunkt.

Skylten hör till en bar med detta namn i en by på kanariska ön Fuerteventura.
Fler bloggare som brukar söndagsskylta får man förhoppningsvis tips om i kommentarerna. Men Pumita, skyltsöndagens upphovskvinna, meddelar idag att för hennes del är det också "punto final", tydligen på grund av otrevligheter kring bloggen. Så trist, så onödigt!

Därmed går nog bloggprojektet Skyltsöndag i graven också för min del. Och innebörden av min sista publicerade skylt blir därmed ännu mer signifikativ.

Copyright Klimakteriehäxan

lördag, november 22, 2014

Album på hjul

Alla är fotografer. Jo faktiskt. Borta är tiden när man behövde förstå vad motljus, bländaröppning och exponeringstid betydde. Skärpan skulle ställas in, ljuset mätas – självklart manuellt. Ibland tog allt det där förberedandet så lång tid att motivet hann gå upp i rök.

Men det där, det utspelade sig i forntiden. I dag tar vem som helst bilder, och inte nog med det: de där fotografierna håller inte sällan acceptabel kvalitet även för publicering, om man bara ser till det rent tekniska. Våra kameror har krympt till oigenkännlighet. Ofta sitter de i mobilen och kan få det att verka onödigt att ens ha en separat maskin för det där fotograferandet.

Visserligen kan jag tycka att det är lite tråkigt att den skicklige yrkesfotografen fått det allt svårare att hävda sig i den här nya konkurrensen. Fast ändå är det naturligtvis jätteroligt att så många fler får upptäcka hur kul det kan vara att bevara den egna omvärlden i bild. Allt det där som krävde planering förr, det ordnar kameran alldeles själv. Behövs det blixt blixtrar det, skärpan justeras automatiskt, exponeringen blir häpnadsväckande nog ganska okej. Och darrar bildskaparen på handen säger apparaten till: gör om och gör rätt!

Nästa steg i fotografiernas värld är inte riktigt lika enkelt. Jovisst, framkallningen är bortrationaliserad i den digitala världen, den långa väntan på att få se resultatet glömd. Inte tar det mer än sekunder att flytta bilderna in i datorn. Det är sedan det besvärliga börjar.

Minns ni fotoalbumet? Vi satt och klistrade, sorterade efter ämnen och kronologiskt, skrev små texter, vårdade de där fyllda pärmarna ömt. Det rådde rent av lite ordning i den där minnesbanken. Hur ser det då ut i dag? Jo, det kan jag berätta, och jag är rätt säker på att jag talar för många av oss som älskar att plåta i helg och söcken: en fantastisk digital röra, det är vad man har åstadkommit.

Tusentals bilder ligger lagrade. Nästan ingen tittar på dem. Fotografen har inte sällan glömt dem. Ibland används de på en blogg eller på Facebook. Och den dag du faktiskt erinrar dig att du (nog) har ett foto du vill ha tag i får du leta i evigheter – för det där fantastiska katalogiseringssystemet som följde med den senaste Windows-upplagan, det såg ju så himla bra ut, visst. Men automatiskt var det inte, även om försäljaren i datorbutiken fick det att låta nästan så …

Det finns en modern variant på fotoalbum som jag använt mig av och blivit väldigt nöjd med. Jag har gjort fotoböcker. Ett sant nöje, faktiskt, och uppskattade presenter dessutom.
Fast den stora massan bilder jag åstadkommit i mitt plåtslagarliv, den ligger ju kvar orörd. 

Då är frågan om nästa steg skulle vara att överföra fotona på bilen? Att så snart man ger sig ut i trafiken ha dem med sig, vara omgiven av nära och kära, hundar och katter, blommor och plättlaggar, vyer och födelsedagstårtor, är det en bra idé? Eller distraheras medtrafikanterna och det blir seriekrockar som stoppar upp all cirkulation?

Tja inte vet jag. Inte vet jag hur det går till att få dit dem heller. Men när jag såg den här bilen stå parkerad på en gata i Stockholm i går och se ut som ett fotoalbum på hjul tyckte jag i alla fall att den var värd att ta upp kameran för. Och se, nu använder jag ju bilderna också!


Copyright Klimakteriehäxan

fredag, november 21, 2014

Varför läser vi böcker?

Vad säger du? Varför läser du egentligen böcker?
Bokbloggsjerkan är igång igen, denna vecka med en fråga som först kan verka enkel men som vid närmare eftertanke inte alls är det. Kolla med närmaste tonåring och du får antagligen höra att det ju finns så mycket annat kul att göra!

Ja varför läser jag böcker? För att bli underhållen. För att få veta mer. För att få andra intryck. För att få nya infallsvinklar på gamla företeelser. För att resa i fantasin. För att lära mig mer om saker jag kan alldeles för lite om. För att se hur andra använder språket. För att jag på ett eller annat sätt hört talas om en bok eller en författare och blivit nyfiken: vad kan jag hitta här? Och ibland för att jag faktiskt måste.

Det finns inget härligare än att dras in i en bra historia, få tag i en riktig bladvändare, andlöst bläddra vidare för att få veta hur det går – samtidigt som man fasar för stunden då texten tar slut och ingenting mer finns att hämta.

Sedan är det otvivelaktigt så att fler och fler vill skriva böcker och gör det också. Men allt färre vill läsa dem. Fast exemplets makt är viktig. Om barn ser att vuxna läser, om vuxna läser högt för barn ökar chanserna till bokens överlevnad i kommande generationer. De blir fattigare annars, och kan bara svara "nej, böcker bryr vi oss inte om" om de stöter på Bokbloggsjerkans fråga.
Håll tummarna för att det inte ska gå så illa!

Copyright Klimakteriehäxan

MANLIGT i Veckans fönster

Han är här nu. Mannen som kommer att dominera de närmaste veckorna.
Jultomten.
Nissarna är nog av båda könen, men själva Tomtefar är tveklöst man.

Lite konkurrens har han väl av pepparkaksgubben, men nog vet vi vem som ska ha önskelistorna, vem som ska komma med överraskningarna ... Skägget, luvan och den stora magen hör till, inget utrymme för muskliga rutor här! Gröt, skinka och pepparkakor och kanske en och annan knäck är det samma som kroppsbygge i tomtens värld.

Det ska vara MANLIGT i Veckans fönster. Och här blir det en representant för båda de där mansfigurerna, hämtade i julskyltningen på Det Stora Varuhuset.
Fler fönster med manliga inslag hittar ni den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

onsdag, november 19, 2014

Semestervecka

Sol. Bad i havet. Jättefint hotellrum. Goda drycker. Balkongstunder med cava. Bea Uusmas fascinerande "Expeditionen - min kärlekshistoria", om Andrée. Vattengympa. Dulce de membrillo (kvittenmarmelad) med ost. "Innan floden tar oss", spänstig roman av Helena Thorfinn. Palmitos (palmhjärta). Stora kaktusar. Musslor. Enstaka orangeröda blommor i eldträdet utanför fönstret. Frukostomelett gjord efter önskemål. Caipirinha. SVT World.

"Alla var där" (Everybody Worth Knowing), chick litt av Lauren Weisberger. Strandpromenader. Räkor. Spansk buskis i tv. Sudoku. Kort besök i närmsta by. Melon. Tyska nudister. Djur på sängen, i form av sinnrikt hopvikta handdukar. Myggfritt. Flamberade bananer med vaniljglass. Lite duggregn. Färsk fisk, direkt från grillen. BBC World. Någon enstaka pizzabit. Blommande oleander. Papaya.

Längder i poolen. En båt på land, full av pepparplantor. Kaningryta. Korsord. Ett perfekt ställe för ett mord i en deckarhistoria (nej, jag tänker inte försöka ...) Inga kackerlackor. CNN. Lokalt odlade tomater. "Lilla smycket" (La petite bijou) av årets Nobel-pristagare Patrick Modiano. Måste inte läsa allt han skrivit. Noll shopping.

Se där en koncis sammanfattning av den gångna veckan, tillbringad på Fuerteventura! Jag är nöjd!





Copyright Klimakteriehäxan

lördag, november 15, 2014

Bokbloggsjerka: Ny röst åt gammal romanfígur

Kan du berätta om någon bok/några böcker som beskriver kända berättelser ur någon annan huvudpersons synvinkel? Bokbloggsjerkan ställer frågan, många svarar.
Vad är det med Hjalmar Söderberg som gör att hans romanfigurer drar till sig litterära "försvarsadvokater"?
I "Den allvarsamma leken" lider vi med Lydia som älskar Arvid, utan lyckligt slut. En av  mina absoluta romanfavoriter. Gun-Britt Sundström såg henne och skrev "För Lydia".

"Doktor Glas" fascinerar läsare årtionde efter årtionde, drar publik till teatern. Han var ingen kramgo gubbe direkt. Pastorn fick känna på det och Bengt Ohlsson skrev "Gregorius" och fick en August.
Nog vore det intressant att veta vad Söderberg skulle tycka?

Sedan finns olika berättelser om verkliga personer ur helt olika synvinklar också. Läste just Bea Uusmas bok om Andrée och hans misslyckade ballongfärd till Nordpolen och tänker att det knappt verkar vara samme man som Lena Kåreland skrev om i "Ett sällsamt dubbelliv". Den hade egentligen Gurli Linder som huvudperson, men hela hennes existens kretsade kring Andrée. Två olika män, känns det som!

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, november 11, 2014

Tisdagstema LEDSEN

-Titta hon flyger!
-Ja titta, det gör hon faktiskt!
-Jag vill också flyga!
-Men då måste du nog sitta i ett flygplan.
-Nej jag vill flyga så där, själv, högt över allting!
-Tyvärr lilla gubben, det är nog omöjligt. Fast var inte ledsen för det, inga människor kan flyga på riktigt.
-Joo mamma nu ÄR jag ledsen!

Har vi inte alla varit där? Önskat att vi verkligen kunde flyga, upp bland molnen, högre än fåglarna, fria, rörliga, på väg mot något, kanske något alldeles okänt? Barn tänker inte sällan så. Men tvingas inse att det inte hjälper ... och vi vanliga människor får trösta oss med en tur i något plan, stort eller litet, på lång eller kort resa.

Sonen fascinerades mycket tidigt av de där brummande maskinerna uppe i skyn. Han uppfann till och med ett alldeles eget ord, eller snarare ett ljud, som betydde "flygplan" - ja det tog ett tag innan han gjorde sig förstådd, men det lyckades till sist!

Veckans tisdagstema är LEDSEN. Och nog för att det finns saker i världen att känna sig nedstämd över, men nu höll jag mig till barnets fantasivärld med hjälp av en väggmålning i trapphuset på Svenska Mässan i Göteborg. Andra bloggare kanske hittat bättre illustrationer av temat, men jag lovar: jag blir inte ledsen för det!

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 10, 2014

Citat om "Dela lika": Charmig, varm och humoristisk!

I dag har jag fått en present, en som gör mig jätteglad. På bloggen Barnboksprat recenseras nämligen Dela lika - i mycket positiva ordalag!

”Boken berör ett angeläget ämne, skilsmässor, men separationen utgör snarare en inramning av Cillas vardag än att den innehar huvudrollen i handlingen och detta tror jag är nyckeln till bokens stora charm. Författaren lägger mycket fokus på Cillas relationer till de andra karaktärerna i berättelsen och stannar i nuet i stället för att dyka in i det förgångna. /.../ 
Berättelsen är en varm och humoristisk skildring av en flicka i tonåren som inget annat hellre vill än att mamma och pappa ska leva tillsammans, att pappa ska göra sina mästerliga pannkakor och mamma sina goda våfflor och när de inte kan enas så gör de alla tre en ugnspannkaka. Matlagningsvinkeln är ett fint sätt av författaren att väva in Cillas önskemål om en helhet och lämnar inte läsaren oberörd. Recepten i slutet av boken är ett roligt inslag och får läsaren att lära känna Cilla ännu mer. Jag undrar hur Cilla har det nu?”
Läs hela recensionen, skriven av Anna Bouka, här.   

Tänk att få svara på hennes sista fråga ... skriva en fortsättning ... flera barn/unga som läst har faktiskt undrat samma sak! Om jag vill? Absolut! Har en massa idéer om vad som ska hända!

Vill du veta mer om Cilla är det bara att klicka på bokomslaget här i vänsterspalten så kommer du till Dela lika-bloggen!

Copyright Klimakteriehäxan 
(och Anna Bouka)

lördag, november 08, 2014

På 25-årsdagen

Aldrig kom jag till Berlin medan staden var tudelad. Vet inte varför, jag var ju pigg på resor i största allmänhet, men dit styrde jag alltså inte kosan på alla år.

När jag äntligen kom till det som då blivit det förenade Tysklands huvudstad slet jag nästan ut både fötterna och skorna. Flanerade längs resterna av Muren, kollade in Checkpoint Charlie, såg Kurfürstendamm, Alexanderplatsen ... Ja, vi gick så mycket att vi till sist fick kapitulera och sätta oss på en turistbuss. Vilket inte var dumt alls  från övervåningen ser man andra saker än promenerande på trottoaren.

Men trots att jag aldrig hade varit i Berlin minns jag förstås den där dagen för 25 år sedan. Bilderna på glädjestrålande människor, på alla som försökte hacka ett eget litet hål i den hatade muren, på de som sjöng, hurrade, viftade, kramades.

Nu har två år gått sedan mitt första och hittills enda, men förhoppningsvis inte sista, besök i Berlin. Jag har förstått att mycket hunnit ändras också på den korta tiden, även om de största förändringarna antagligen hade skett redan 2012.
Fast minnena från förr finns väl alltid kvar? Även om de gör ont.

Copyright Klimakteriehäxan

fredag, november 07, 2014

Bokbloggsjerka om önskelistan

Det börjar lacka mot jul. Hur ser din önskelista ut just nu? Bokbloggsjerkan är i gång igen!
Ja det där med att ingen födelsedag varit värd namnet, ingen julafton heller, om det inte innebar minst en ny bok, det är en livslång känsla. Som börjar gå över.

Nu för tiden tornar det dåliga samvetet upp sig: alla de där böckerna som jag faktiskt VILL läsa – men aldrig tycks få tid och inspiration för att öppna. Konkurrensen har ju hårdnat. Det är lätt att fastna framför teven. Se bara hur det gick i går kväll: blev sittande, helt oväntat och oplanerat, fast för en japansk (!) långfilm som inte tog slut förrän efter midnatt. Sen är det det där med mobilen, som erbjuder både Facebook, bloggar, nyheter och allehanda spelappar oavsett klockslag. Ja, och så vanliga datorn förstås ...

Men därifrån till att inte ha någon bok alls på önskelistan är steget för långt.
Alltså vill jag ha en pocket, på originalspråket engelska, av kvinnan som sålt 20 miljoner böcker bara i Norge! Hon heter Cecilia Samartin och var helt okänd för mig tills hon dök upp som gäst hos Fredrik Skavlan nyligen. Och med samma logik som en gång fick mig att läsa ”Femtio nyanser av honom” ("om så rysligt många vill läsa så ...") skulle jag nu vilja veta vad det är norrmännen är så förtjusta i.

Jag skulle kunna göra uppräkningen av ”böcker-som-jag-tror-att-jag-vill-läsa” mycket lång, men det verkar ju helt idiotiskt under rådande omständigheter. Eller hur?
Men andra bokvänner har säkert spännande titlar på sina önskelistor. Kolla här!

Copyright Klimakteriehäxan

PS och så önskar jag förstås att många sätter upp min bok "Att vara yngst är ett handikapp som går över" på önskelistan. Just nu BOKTIPSET hos nättidningen Nyfiken grå!

onsdag, november 05, 2014

Novemberblom

Tar en promenad i disigt gråväder. Termometern visar tre plus.
Plötsligt känner jag mig som en Rumpnisse, en i Astrid Lindgrens gäng kring Ronja Rövardotter. För ideligen ställer jag mig frågan: Voffor, voffor, voffor gör di på detta viset?

Ja varför blommar det längs vägen? Lupin, fibbla, blåklocka, röd och vit klöver, renfana – alla ska de  väl ha tagit paus i november, för att återkomma någon gång nästa år? Men växterna gör som de själva vill. Och slår ut i blom. Lite blekare, lite glesare, men ändå. Och svaret på voffor di gör på detta viset, det finns väl att hämta i den allmänna klimatförändringen.

Lite märkligt känns det hur som helst.

Copyright Klimakteriehäxan

tisdag, november 04, 2014

Tisdagstema SNURRIG

Här kommer receptet på  en snurrig blomstertårta:
Ta en stor och lagom utslagen ros. Lägg sedan, i varv efter varv, andra blommor runt "startrosen". Snurra lite grönt längst ut i ett sista varv, kanske blandat med några små saker med vita blommor på kvist.

Du kan naturligtvis fortsätta snurra i praktiskt taget hur många varv som helst, det är väl mer en fråga om tillgång (om du plockar i egen trädgård) eller kostnad (om du som väl åtminstone de flesta så här års måste köpa blommorna).

När tårtan är klar har den en rad fördelar: den är personlig. Den varar länge, eftersom blommor som trängs med varandra hjälps åt med sin överlevnad. Och till skillnad från de flesta andra tårtor är den garanterat kalorifri, för trots att ögat gläds åt synen blir det ingen spontan salivavsöndring.

Just denna snurriga blomstertårta tillhör kategorin "fådda blommor". Som nu några fler får chansen att njuta av!
Mera snurrigheter den här vägen.

Copyright Klimakteriehäxan

måndag, november 03, 2014

Gäst hos Nyfiken grå!

Det finns en nättidning för 60-plussare som alltför få troligen har hittat till. Den heter Nyfiken grå och administreras av ett äkta journalistproffs, flerfaldigt prisbelönade Ingrid Lindgren med ett förflutet bl a på Svenska Dagbladet och som tidningen Veteranens omvandlare.

Sajten har en rad namnkunniga skribenter som tar upp massor av aktuella ämnen, mycket läsvärt även för andra åldersgrupper.

Och just i dessa dagar har jag medarbetat! Först i går med en specialskriven text om min nya bok "Att vara yngst är ett handikapp som går över".
Som följs upp av man i dag kan läsa ett kapitel, "Med en enkel tulipan".

På bokmässan hade Ingrid lagt märke till boken och sedan köpte hon den via nätet, läste  och se! det gav resultat!

Copyright Klimakteriehäxan

söndag, november 02, 2014

Vandring värd ett skoskav

Jag har den nästan runt hörnet, den nya världsattraktionen som jag bara lite förstrött läst om, men absolut inte bekantat mig med närmare än så.

Nu är den litterära Millennium-vandringen på Södermalm i Stockholm plötsligt bäst i världen i sin kategori, utsedd till guldmedaljör av reseguideföretaget Lonely Planet. Tillsammans med kunnig ledsagare från Stadsmuseet travar bokvännerna runt i Lisbeth Salanders och Mikael Blomkvists fotspår. Inte mindre än 55 000 personer har redan gjort det, de flesta från USA, England och de nordiska länderna.

Och med den här förstaplatsen hos Lonely Planet lär fler följa efter. Böckerna (och filmerna som gjorts) finns i snart sagt alla jordens hörn. Antalet sålda exemplar överstiger svindlande 70 miljoner …  Senast är trilogin översatt till japanska.

Tvåa på listan över litterära vandringar värda ett skoskav äger rum i Dublin på Irland, tillsammans med James Joyce, Brendan Behan, Samuel Beckett och Oscar Wilde eller i alla fall i deras anda. Bronsmedaljen hamnar i Boston, USA, där man kan se spåren av många av bokvärldens storheter. En av dem, Louisa May Alcott, skrev "Little Women", en bok som åtminstone i det längsta var obligatorisk läsning i amerikanska skolor. Och ja, den är faktiskt läsvärd!

Nu har jag ju ett visst avstånd till såväl Dublin som Boston. Men vill jag turista i världsklass är det bara att ta sig till Bellmansgatan 1, där rundvandringen börjar på lördagar kl 11.30, och betala 130 kronor.
Visst, det fanns en chans i går! Fast nej tack, paraply och gummistövlar i Stieg Larssons efterföljd  blev det inte. Och därmed heller inget skoskav, även om det kanske varit värt det!

Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Stockholms Stadsmuseum och Lonely Planet, se länkar i texten!

lördag, november 01, 2014

När vintern väntar

November månad är av hävd, tradition och fördomsfullhet betraktad som en eländig grå period. Visst mörknar det tidigt, visst måste handskarna letas fram, visst gör dimman att sikten begränsas, precis som på bilden ovan, den gäller för november i min egen fotoalmanacka.

Men saker och ting kan ändå lysa upp tillvaron. Nu är de levande ljusens tid. Nu är det dags för kurandet i soffan framför teven, med sudokun eller med den där boken som så länge väntat på att bli öppnad. Nu är också alla skorpioners födelsedagar inprickade som pärlor på band. Grattis, ni som vet att ta åt er!

Rätt som det är är det vinter på riktigt. Dags för ännu tjockare vantar och tjockare böcker.
Hej november, nu kör vi!

Copyright Klimakteriehäxan