Superbra om kärlek – i sista stund

Foto Carl Thorborg

I söndags spelades "Egenmäktigt förfarande" för sista gången på Scala-teatern i Stockholm. Jag lyckades ta mig iväg – äntligen – och såg den på lördagen, någon hade väl lämnat tillbaka två kanonplatser på parkett och dem knep jag.

Lena Anderssons roman om Ester Nilsson och Hugo Rask läste jag med stor behållning, trots att Ester uppförde sig onödigt töntigt och Hugo onödigt buffligt. Men det fanns saker att känna igen i historien, detaljer att fundera över, kommentarer att minnas. Lena A är alltid välformulerad, så också denna gång.

Men märkligt nog är historien faktiskt ännu bättre i teaterversionen än mellan pärmar. Fyndiga scenlösningar, tydliggjord humor och, förstås, strålande skådespelare svarar för det. 
I rollerna: Krister Henriksson, lysande som Hugo och Jessica Liedberg är jättebra som Ester. 

Ann Westin och Malin Cederbladh spelar både väninnor och polare och lite scenarbetare också, faktiskt. Mera pluspoäng! Eva Dahlman, som även har bearbetat manus, stod för regin. Superbra! Vilket också recensenterna tyckte.

I grund och botten handlar det förstås om kärlek, sedd från (minst) två olika håll och med väldigt skilda ingångsvinklar. Men det är ju ändå det hittills oöverträffade ämnet för all sorts litteratur, om på papper eller i dramatiserad form! Dessutom är KÄRLEK tisdagstema så här i den stilla veckan.

Himla glad att jag kom iväg i sista stund är jag. Och om pjäsen tas upp på repertoaren igen (det verkar troligt): se den!

Copyright Klimakteriehäxan

Sevärt på Södermalm

Journalisten Anders Andersson har gjort sig ett namn som privatekonomiskt snille, en guru som skrivit mängder av artiklar om pengar, gjort radio, synts i tv (kommer i Plus i SVT denna vecka!), gett ut böcker i ämnet.

Många år har gått sedan vi lärde känna varandra på Expressens redaktion, han jobbade som kriminalreporter och jag som redigerare (mest). Nu är vi båda vithåriga och möjligen förbi vårt bäst-före-datum – fast nej, det tror jag faktiskt inte ändå.

Man behöver bara titta på Anders fantastiska stillbilder! Han har efter sin pensionering varit i hälarna på granna isbjörnar på Svalbard och nära lejon i Afrika, riktat sin kamera mot insekter och sebrors randiga bakdelar. Ett urval av hans fotografier ställs just nu ut på Bageriet, ett litet fik på Folkungatan 58 på Södermalm, Stockholm.

Jag tryckte i mig det som rimligen bör vara årets sista semla under överinseende av valross i närbild och sjöfåglar mot en bakgrund av blånande isberg.
Förtjänsten av de bilder Anders säljer går till Världsnaturfonden. Se dem du också! En stunds njutning är gratis (ja inte fikat då förstås ...)

Om du vill se fler av hans bilder (jag har naturligtvis inte ens försökt att plåta av någon) är det bara att klicka här!

När fikagästerna höjer blicken ser de Anders Anderssons fantastiska djurbilder!

Copyright Klimakteriehäxan

Ett litet steg framåt ...

Ibland kan man, tack och lov, glädjas åt små ting. Särskilt värdefullt när världen runt omkring inte bjuder på idel glädjeämnen.

Men ni som vet att jag försöker få folk (och naturligtvis mig själv) att minska användningen av plastpåsar kommer att förstå mig när jag nu presenterar det som i går var en definitiv nyhet för mig.
Köpte en bukett rosor att ge bort. Expediten i blomsteraffären undrade om jag ville ha dem inslagna. Jo det ville jag ju, tack så mycket. 

Det är då det händer! Vid kassan har man en bunt färdigknutna öglor av snöre. Hon tejpar in en ögla under det nedvikta papperet och vips! hade jag ett handtag, praktiskt och lätt att bära i och dessutom 100 procent plastfritt! Enkelt, billigt och miljövänligare än den "normala" plastkassen.

Kan inte låta bli att tänka på den första månlandningen (ja ni vet, associationsbanor är sällan spikraka). Astronauten Neil Armstrong utbrast: 
That's one small step for a man, one giant leap for mankind!
Visst inser jag att det jag just upptäckt, som definitivt är ett litet steg framåt för människan, inte är ett jättekliv framåt för hela mänskligheten ... men ändå!

Copyright Klimakteriehäxan

Hur ny måste en bok vara?

Hur väljer ni bland alla nya böcker? Har ni någon slags prioritering? Eller bryr ni er kanske inte om nyutkomna böcker?
Så lyder helgfrågan från Mias bokhörna denna gång. Många har redan svarat, fast jag är lite senfärdig av mig ...

Jag bläddrar lystet i bokkataloger, skummar recensioner, tittar i bokhandelns fönster och på butikernas hyllor med färska pocketböcker till specialpris. Alltid med en och samma tanke i skallen: köp nu inte en till bok!

Alltså är svaret på frågan att jag försöker låta bli nyutkomna böcker över huvud taget. Det går sisådär. Ibland köper jag en i present till någon, i den fasta förvissningen om att jag snart får låna den! Ibland ger jag i och för sig bort en äldre bok också, en favorit som jag tycker mottagaren verkligen inte bör missa. Exempelvis har jag gett bort Agneta Pleijels "Vindspejare" minst åtta gånger, och Rebecca Skloots "Den odödliga Henrietta Lack" nästan lika många. Hur ny behöver en bok egentligen vara?

Men med den moderna bokbranschen förhåller det sig ju ändå så att man behöver vänta ganska kort tid på att få den nya romanen (eller vad det nu är man råkar vara sugen på) i billigare och lätthanterligare pocketformat. Och eftersom jag redan har så mycket oläst tycker jag nästan alltid att jag kan vänta på det.

Copyright Klimakteriehäxan

En seriemördare för mycket?

Hur lång kan en bokserie vara? Ja, ibland undrar man. Och just denna gång är det Annika som får mig att tänka på detta. I veckans bokbloggsjerka anger hon temat:
Bokserier kan pågå i en hel evighet. Vad tycker du om det?

Jag vågar nog påstå att de riktigt långa serierna är ingenting för mig. Redan Per Anders Fogelströms Stockholms-böcker tyckte jag tappade charm ju närmare vår egen tid handlingen kom. Jean Auels historia om grottbjörnsfolket har jag aldrig börjat på, det är sex böcker minst. Norska "Sagan om Isfolket" är i 47 (FYRTIOSJU) delar. Avskräckande!

Men jag vet att vi ser olika på saken. Sonen verkar aldrig få nog av Terry Pratchett trots att han, Sonen alltså, vid det här laget måste kallas vuxen. Själv slukade jag Kitty-böcker och Cherry Ames (finns åtminstone tolv) utan sviktande aptit, i volym efter volym, år ut och år in. 

I dessa dagar finns Elena Ferrantes Neapel-flickor i fyra sammanhängande böcker. Jag har läst den första, är till motsats mot så många andra tveksam till att ägna tid åt fortsättningen. Fast en sak är klar: det är inte omodernt med bokserier. Det kan dessutom vara väldigt lönsamt för den författare som lyckats fånga in många läsare. 

Deckargenren är full av återkommande mysterielösare, sedan decennier: Kommissarie Maigret, Hercules Poirot, Maria Langs Christer Wijk, Mankells Wallander, Thomas Andreasson i Sandhamn ... alla löser de mord på löpande band. Men nog kan det bli en seriemördare (och en seriekommissarie) för mycket!

Jag känner mig helt enkelt tacksam när jag som läsare ramlar på en bok som är en solitär, som berättar hela sin historia, kanske på mindre än 500 sidor rent av. 300? Tack!!! Tid är ju inte en outtömlig resurs. Vore jag den sortens författare som inte kan låta bli att spinna vidare på den tråd jag börjat nysta upp skulle jag kanske tänka annorlunda.

Copyright Klimakteriehäxan

Ge Povel hans plats!

Det är inte vem som helst som får finnas i den svenska musikens finrum, Swedish Music Hall of Fame. Så ska det naturligtvis vara. Ändå är det obegripligt att en av de absolut självklara fortfarande inte fått sin rättmätiga plats där.

Jag tänker på Povel Ramel (1922-2007). Ett musikaliskt geni, varken mer eller mindre. Skrev fantastiska melodier, superba texter, hanterade pianot som en virtuos , sjöng jättebra, uppträdde på scenen med en självklarhet som är få förunnad – och då var han ju ändå ingen ”snygging” som kunde charma den kvinnliga publiken bara genom att se bra ut! /.../

Jag säger inte att någon i de redan utvaldas skara inte borde vederfarits äran. Men ja, jag hävdar med största bestämdhet att det är upprörande att man gått förbi Povel inte en utan FYRA gånger! (forts).

Det är förstås inte en slump att jag har en speciell etikett "povel ramel" här på bloggen, klicka på den så ser du att jag återkommer till denne idol med ojämna mellanrum. Min beundran för honom är nog att betrakta som gränslös. Därför är det naturligtvis inte heller förvånande att jag blir ilsken på den jury som tar ut värdiga musikpersonligheter till SMHoF. 

Nu uppmanar jag helt enkelt till kamp inför nästa års val! Läs hela texten på News55 och dra ditt strå till stacken (eller ska man säga "dra din lans" för att låta lite mer krigisk?)
Håll musiken igång! Ge Povel hans plats!

Copyright Klimakteriehäxan

Dags för ett vårleende!

Det händer något med mig när jag får syn på dem.
Jag ler med hela ansiktet, utan klar anledning, alldeles ensam (ja alltså jag har ingen person i mitt sällskap, annars finns det ju folk runt omkring). Och då har ändå solen gömt sig bakom några moln och tagit lite av den rosa färgen med sig.

Men den effekten har de på mig, de första blommorna på de japanska körsbärsträden i Kungsträdgården i Stockholm. Om en vecka har många fler slagit ut och i påskhelgen kan man nog ta paus från allt det gula och ta en sväng under det rosa blommolnet!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om att vara normal

"Det är ju lika normalt att vara annorlunda som det är att vara som alla andra."

-Sagt av Paula Tilli, född med Aspergers syndrom, i en gammal intervju i Femina som jag råkar få ögonen på. Dock fick Paula inte sin diagnos förrän hon var 24 år och vuxen. Numera föreläser hon om hur det är att leva med Asperger. Hon vill bland annat förmedla att personer med den diagnosen är lika olika som alla andra är. Naturligtvis en bra sak!

Nu finns bara minnet kvar

-Men hej, lever du än?

Stort leende, stor kram.

Det var sista gången jag träffade John Chrispinsson.  Fast inte första gången han hälsade mig på samma vis. Jag hade ju uppnått pensionsåldern, ett faktum som orsakat lång och stundtals ganska häftig debatt runt och med andra medarbetare i Sveriges Television, och John hade som alltid glimten i ögat. Ett ”lever du än?” var hans subtila kommentar till den omtalade ålderismen, trots vilken jag bevisligen ändå dök upp på jobbet för ännu några redaktörspass på Rapport.

Foto SVT

Själv framstod han på något märkligt sätt som evigt ung. Vi möttes först någon gång på sent 80-tal. I tv-rutan har vi alla mött honom sedan dess, i program efter program: Svepet, Gomorron Sverige, En bok – en författare, SVT Forum, Nobel-programmen, kungliga evenemang, för att ta några exempel. (forts)

Läs hela min text om minnet av John Chrispinsson här, på News 55. För nu är det bara minnet som finns kvar. Kommentera gärna både här och där, dela!

Copyright Klimakteriehäxan

Å så fint!

Krokusbacken vid Skanstull visar hela sin prakt just nu! Hur många tusen lökar kan det handla om? Vet inte. Men att de är värda en omväg, det vet jag.
Krokusbacken ligger till höger om gången ner från Clarion Hotell/Skanstull mot Eriksdalsbadet. Passa på nu, om några dagar är det roliga slut!

Copyright Klimakteriehäxan

Vi som vill upp i ljuset och ut i luften!

Även om det börjar snöa igen så är våren här. Den är välkommen, behöver jag tillägga det? Och tänk alla dessa bevis på liv som vill fram, upp i ljuset, ut i luften!

Trädkronorna som sträcker sig mot himlen börjar släppa sin grå färgton. Man anar något grönt. I buskarna vill bladen veckla ut sig, knoppar vill brista, och de små tidiga påskliljorna är helt utslagna precis som årets första maskrosor. Jag uppskattar dem mycket, fast jag vet förstås att många inte gör det.

Visst är det lustigt att dessa fina små blommor fått ett så pass fult namn på svenska? På engelska, tyska, spanska och norska heter de Lejontand (dandelion, Löwenzahne, diente de león respektive løvetann). I 1800-talets absoluta början lär de ha hetat det här i landet också, men sedan kom namnbytet. "Maskarna" dök upp som små insekter i blomman.

På franska låter de inte alls trevliga: pis-en-lit betyder faktiskt kiss-i-sängen. På latin börjar det i alla fall bra, "taraxacum" låter respektingivande. Men sen tillkommer "vulgare" och då blir det lite mer tveksamt ...  I själva verket finns det uppåt 300 variationer på maskros bara här i Sverige.

Det finns en teori om att det franska namnet bygger på att den som kokar te på maskrosblad får en vätskedrivande dryck. Tänker du testa så föreslår jag i alla fall att du försöker ta dig upp ur bädden om/när effekten gör sig påmind!

   

Copyright Klimakteriehäxan

Pitt på er, allihop!

Nu när Gösta Ekman lämnat jordelivet drar jag mig till minnes en av mina roligaste kvällar under ett av familjens (ganska många) besök hos släkten i Stockholm. Året var 1964 och jag gick på Chinateatern med kompisar och såg Hasseåtages revy "Gula Hund". Våra platser fanns högt upp, långt från scenen, men det gjorde inget. 

Så kom sketchen "Hos doktorn" när Birgitta Andersson kommer med sin man Gösta Ekman som troligen drabbats av en då för allmänheten helt okänd sjukdom, numera känd som "Tourettes syndrom". Gösta sitter och säger "pitt" oavbrutet, går inte att få tyst på. 

Jag och alla andra skrattade så vi grät. Men för mig blev det ännu roligare långt senare, när jag plötsligt och antagligen sist av alla, fattade att det lilla ordet på fyra bokstäver var "oanständigt". Det hade jag inte en aning om. Jag skulle ha skrattat lika mycket om han sagt "tonk" eller "purk" eller nåt.

Hemma i Värmland sa ingen i min närhet, nånsin, "pitt" ... inte "snopp" heller om någon undrar, det ordet kom också långt senare.
När jag nu ser om scenen förvånas jag över att den bara är en och halv minut lång! Men det räckte för att få oss att skratta hysteriskt. Skrattar förstås nu också när jag ser om den! Pitt på er allihop, men allra mest på dig Gösta!
 
Copyright Klimakteriehäxan (och AB Svenska Ord förstås)

En sjöman att må bra av (och med!)

"Berätta om den bästa lustläsningsboken!"
Så lyder uppmaningen från Lyran och jag blev lite ställd först, eftersom jag läste "lusläsningsboken" ... men när även jag fått t:et på plats begrep jag!

Lyran har uppenbarligen haft en körig vår och nog kan man känna igen den där situationen: nu behöver jag en inte alltför krävande bok att sätta tänderna i, en som får mig att le, må lite bra – och som jag inte behöver ligga sömnlös och grubbla över! Det stavas "feelgood" även på svenska, eller hur?

Vänder blicken mot min hylla och funderar. Där finns faktiskt en hel del att välja på av den sorten, mer eller mindre bra, förvisso. Och så faller min blick på en pocketrygg och mitt svar är klart: "Kapten Aragãos bravader" (A completa verdade sôbre as discutidas aventuras do commandante Vasco Moscoso de Aragão, capitão de longo curso) av Jorge Amado, en av de stora (den störste?) i Brasiliens litterära värld, möjligen också med den allra längsta titeln på originalspråket ...

Amado var flitig och flera av hans böcker har filmatiserats, med framgång. Boken om kaptenen, som jag har på engelska med titeln "Home is the Sailor", köpte jag i Rio de Janeiro i maj 1985, det har jag skrivit i den. Ja, böcker är bra souvenirer, särskilt när de speglar den omgivning och kultur man vistas i om än som tillfällig besökare! Blir man dessutom road kan det handla om en fullträff.

Sedan skulle man ju kunna påstå, om man vill vara lite motvalls käring, att vilken bra bok som helst får sin läsare att må bättre. Men tillsammans med kapten Aragão känner jag mig trygg, han är lika pålitlig som någonsin baron Münchhausen!  

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om att skämta

"Man kan skämta om allting. Problemet är att det ska vara roligt också."

-Sagt av Hans Alfredson och i dag citerat av Robert Gustafsson med anledning av Gösta Ekmans död. Ekman, superbegåvad skådespelare och dessutom regissör, som fått oss alla att vrida oss av skratt i olika roller på film och teaterscen: Papphammar, Sickan och i Hasseåtages revyer. Men han var inte bara en genomrolig man som kunde dratta på ändan som ingen annan, han förmedlade många andra känslor också. En stor förlust att han är borta!

Jag ger slumpen en chans!

Helgfrågan som Mia ställer denna gång handlar om planering, ja egentligen är det ju två frågor som vi bloggande bokvänner ska besvara:
Har du någon form av läsplanering? Är det viktigt med en planering?

Måste bara erkänna direkt: planering har aldrig varit min starkaste gren. Jag gillar korta startsträckor, impulsstyrda val, vill gärna ge slumpen en hygglig chans.
Det har funnits tillfällen och perioder när jag varit tvungen att läsa vissa saker för jobbets skull och det har jag förstås hackat i mig.

Men att jag skulle ha min egen prioriteringslista för vilken bok som står på tur – nej, det finns inte på kartan. Naturligtvis är det därför som jag ideligen trillar dit och spontanköper nya böcker, fast jag har metervis oläst i hyllan sedan länge. Sådant oskick slipper antagligen den som planerar!

Copyright Klimakteriehäxan