Veckans mening – om sängar

Det är med en viss njutning som jag läser en gammal kriminalroman av den oförliknelige Ed McBain. Vilken mästare han var! Han skrev mer än 100 verk av olika sorter, 55 av dem handlade om poliserna i 87e distriktet i en amerikansk storstad som var väldigt lik New York.

Jag behöver inte leta länge för att hitta fler av hans böcker om jag så önskar: Maken medförde en samling i boet. Han hade som mål att äga en löpmeter Ed McBain, och han lyckades! Egentligen hette författaren Evan Hunter, och nu har han varit död i tjugo år, men lättläst är han än, både på engelska och i översättning. 

"Dröjaren" (He Who Hesitates) från 1976 är den jag just läst. Underbart originell deckarhistoria! Den är översatt av Maj Sjöwall och Per Wahlöö, och det bidrar till nöjet. Här Veckans mening, när huvudpersonen tar in på billigast möjliga hotell i storstaden. Men ett baskrav har han på stället han ska sova, ett krav som det är lätt att instämma i:

Så  länge som sängen var bra och ingenting kröp i den så dög den gott åt honom.

Copyright Klimakteriehäxan

Att bo på hotell

Under ett antal år bodde jag ofta på hotell. De kunde vara av högst varierande slag: med kackerlackor i duschen, ödlor i fönstersmygarna, dundrande luftkonditioneringsmaskiner, rykande element. Rena lakan? För det mesta men ibland var det tveksamt. En gång i New York, på det mytomspunna Chelsea Hotel, gick jag ner till receptionen och anmälde att jag hade en extra boende i mitt rum. Oj, sa tjänstgörande, behöver ni mera handdukar eller nåt? Nej, sa jag, musen klarar sig nog ändå, men jag tänkte att ni kanske ville veta? Fick svar igen: I den delen där ert rum ligger, Miss, brukar vi inte se till dem ...  Jaja, jag har i alla fall sovit under detta berömda tak där så många stjärnor vistats.

Andra hotell som jag kallat "hem" – jag kallar enklaste kyffe för hem så snart jag checkat in och packat upp min väska – har varit av det bättre slaget. Och oavsett om resan gjorts för jobbet eller privat så har prislappen spelat roll. Ibland får man finna sig i att dela dusch och toalett med andra gäster, ibland har det stått en fruktkorg plus en liten flaska vin och väntat på ett soffbord framför den stora platta tv:n medan havet glittrar utanför fönstret ...

Idag, när jag ytterst sällan är hotellgäst, finns det saker med det livet jag verkligen kan sakna. Fast min längtan går förstås bara till de mus- och kackerlacksfria alternativen ... Men då tänker jag på njutningen av ständigt rena lakan i en säng jag slipper bädda. På överdådiga frukostar där färsk frukt ligger i drivor och bara väntar, där omeletten görs som jag vill ha den och hur måltiden kan avslutas med en nygräddad croissant som frasar trevligt när jag sätter tänderna i den. På att ingen middag måste lagas, ingen disk måste omhändertas.

Helpension, som på modern svenska heter "all inclusive", har absolut sina fördelar. Luncher och middagar består oftast av bufféer. Såna kan man tröttna på, förvisso, men det hinner man knappast på bara en liten semestervecka. Och ingen förbjuder gästen att skippa den redan betalade maten och besöka den lilla trevliga restauranten runt hörnet, för variationens skull!

Har man tur får man nya bekanta vid poolen eller genom de där inkluderade måltiderna, vilket kan vara väldigt trevligt. Har man otur visar sig vädret från den tråkiga sidan, men det kan inte världens mest sympatiska bordssällskap eller tjänstvillig hotellpersonal göra något åt.

Ju mer jag tänker på saken, ju mer känner jag att det börjar bli dags nu. Frampå höstkanten skulle det sitta fint med en liten utflykt till Bekvämlighetens land, med några bra böcker i packningen. En inte alltför avlägsen storstad skulle jag gärna styra kosan mot (då behövs iofs inte så många böcker), men med tanke på att Maken inte längre är så pigg på promenader blir det nog något mera strandnära i stället. Och jag tänker inte klaga på det. Om det bara blir av ... men just nu har vi ju svensk sommar, det är bra nog! Jag kallar det solfjädersväder!

Enfärgad rosa, piggar upp vilken outfit som helst, bara inte färgerna skär sig ...

Copyright Klimakteriehäxan

Som ett brev på posten

Det existerar väl helt enkelt inte en enda bransch där det inte finns utrymme för produktutveckling? Inom solfjädersproduktionen har den uppenbarligen ägt rum. Eller vad sägs om det snygga "vykortet" som jag en gång sände till min mamma när vi var i Japan? Det kom fram i oskadat skick, som ett brev på posten.

Det kan faktiskt vara ursprungsvarianten vi ser, med rötter i Japan ända ner på 600-talet. Faktum är att de allra äldsta solfjädrar man känner till såg ut ungefär så här, platta och bara lite större än en handflata. Så småningom försågs de med "skaft".

Mamma sparade kortet, jag återfann det efter hennes död, mindes mitt enda besök i Japan och tog naturligtvis hand om den lilla sötnosen med typiskt japanskt motiv. På grund av storleken (ungefär som ett kaffefat) är denna solfjäder inte lika effektiv som de vanligare hopfällbara, men den funkar ändå och är fin att vila blicken på dessutom! 

Till saken hör att man kan hitta större solfjädrar i den här "tallriksformen". Men den platta solfjädern har den uppenbara nackdelen att den är betydligt krångligare att ha i ficka eller handväska. Den som kom på den hopfällbara konstruktionen var förstås ett geni! Frågan är om det är den ultimata designen eller om någon kan ta solfjädern ett snäpp till?

Kommer på att jag en gång till kan tipsa om en bok som i och för sig inte direkt handlar om solfjädrar, men om den japanska geishan, som förvisso fick lära sig hur en "sensu" bör hanteras. "En geishas memoarer" (Memoirs of a Geisha) skrevs av Arthur Golden och framstår (för mig, jag vet ju inte säkert), som ett helt äkta vittnesmål om hur man utbildades till detta kulturellt och traditionellt laddade kvinnoyrke. Insikter som jag senare byggt på bl a med Liza Dalbys "Geisha". Dalby (från USA) var den första icke-japanska kvinna som fick gå utbildningen och pröva på det där väldigt speciella livet.

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 166

PERENNA NYHETER

-Jo, faktiskt, det går att begripa och det är dessutom sant! Det är min gamla kollega Jon Åsberg, numera chefredaktör på tidningen Fokus, som myntar denna språkliga kullerbytta. "Perenn" betyder som bekant "återkommmande" och "flerårig". Men nyheter, de ska ju vara nya? Pinfärska helst? Fast ändå är detta en existerande företeelse, typisk för den nyhetstorka som oftast bryter ut när det är sommar. Både makthavarna och journalisterna tar semester liksom vi, "undersåtarna", och det sker väldigt lite omkring oss om vi undantar beklagliga olyckshändelser. Visst, nu har vi ju Donald Trump att tillgå, men han kan inte fylla alla tidnings- och nätsidor, radiokanaler eller tv-minuter alldeles själv! Typiska "perenna nyheter" är de där oftast helt intetsägande enkäterna med turister som uppmanas berätta vad de tycker om Sverige. I början av min karriär – ja redan för så länge sen! – kallade vi det "badbollsreportage". Det är också nu vi får larmen om lågt grundvatten, om fästingsmittan, myggbekämpningen, läget för bärplockarna (både de infödda och de importerade), risk för skogsbrand, personalbrist i vården ... Räkna också med att möta minst en familj som inte har råd med någon semester alls. Nu vill jag inte påstå att alla dessa ämnen är vare sig oviktiga eller ointressanta. Men ständigt återkommande? Absolut! Citerar Åsbergs slutkläm: "Den som händelsevis missat någon av ovannämnda artiklar i år får garanterat nya chanser nästa sommar."

Solfjäder också i bokhyllan!

Sommarvärmen håller i sig. Jag håller (nästan alltid) i en solfjäder ... samtidigt som jag till min förtjusning noterar att det inte stormar i dag heller, visst är det fantastiskt!

I Kina har solfjädern i århundraden varit ett viktigt attribut för kvinnor, även om Japan förmodligen var först. De prisvänliga solfjädrar vi köper i dag, i diverse souvenirbutiker både här hemma och på varma resmål dit turisterna drar sig, är sannolikt massproducerade i Kina, i inte så särdeles ädla material (läs plast, papper, tyg). Skulle det vara riktigt fint förr i världen kunde man snida gracila mönster i exempelvis ben. Bambu och trä användes också.

Men även om inte materialet är av ädlaste slag är funktionen den samma: man får luften att röra sig, och man kan dessutom skrämma bort flugor eller andra insekter som är onödigt närgångna! Solfjädern ni ser på bilden i dag är lite av en "vulgär-variant", med glitter. Gjord i Kina.

Jag kan dessutom komma med ett boktips, apropå solfjädrar: Lisa See, amerikanska med rötter i Kina, har skrivit en roman som utspelar sig på 1800-talet och den handlar om två flickor som växer upp i Kina med alla den tidens krav på "riktiga kvinnor". Snörda fötter är ett exempel på vad de tvingades gå igenom, så gruvligt plågsamt! "Snöblomma och den hemliga solfjädern" (Sun Flower and the Secret Fan) är spännande läsning, som ger inblickar i en urgammal kultur.  Den har förhoppningsvis förpassats till historien i dag! Men boken är lätt att hitta.

Copyright Klimakteriehäxan

Vykort från sommaren

Sommar i Stockholm.

 

Sommar i Barndomslandet.

Även en plåtfågel kan sitta på en gren och trivas ...

Copyright Klimakteriehäxan

Vem förstår solfjädersspråket?

Hör och häpna: vaknar till ännu en dag när det är praktiskt taget vindstilla därute! Men om solen bestämmer sig för att titta fram kanske jag ändå vill ha lite rörelse i luften? Alltså tycker jag att det är dags för ännu en solfjäder ur min lilla men kära kollektion! 

För den riktigt inbitne solfjädersvännen finns saker att lära. Som till exempel att plocka upp solfjädersspråket. Det betyder att man genom specifika rörelser med sin solfjäder sänder meddelanden till omgivningen. Jag är inte tillräckligt inbiten, har inget "ordförråd" alls på det språket. Och tänker att det kvittar, för vem skulle jag skicka mina signaler till? Ingen skulle fatta något!

Ursprungstanken var nog i alla fall att det var kvinnor som skickade meddelanden till män i sin närhet. Hittar exempel på nätet: Hon fläktar sig själv långsamt, vilket betyder "Gör dig inte till, jag är inte intresserad av dig". Eller det motsatta: damen viftar energiskt med sin solfjäder och signalerar därmed "Mitt hjärta står i brand!" Man får hoppas att budskapen gick fram till rätt mottagare ...

Det ska nog till en japansk solfjäder som den här, i handen på en japanska, för att det ska
 bli några klara besked på solfjdersspråket.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans bilder och en skylt

Veckan bjöd på badväder!

Barnbarnen gillar att mata fåglar. Gräsänderna, som ungarna kallar "ankor", kommer direkt, gillar både havregryn och brödsmulor, och så här års blir det faktiskt barn som möter barn ... Andmamman håller koll på sina små, Farmor vakar över de andra två.

Nästa foto när mina drömmar för en inte särskilt avlägsen framtid. Det håller på att hända stora saker i vår vildvuxna hallonhäck! Kan det rent av bli en liten syltburk eller två, eller trycker vi i oss allt vi orkar plocka utan att planera för kommande måltider?

Bär behöver sol och vatten för att mogna. På sistone har mängden vatten varit synnerligen riklig, man skulle kunna tala om skyfall. Återstår frågan om solen sköter sin del av åtagandet. Hoppas kan man alltid!

I brist på "den riktiga" solen lyser en rejäl samling klargula blommor upp hos oss. Det är Praktlysing, även känd som Torparglädje, som sedan länge etablerat sig i en vrå vid huset i Barndomslandet. Passar bra med tanke på att huset åtminstone förr i världen kallades Torpet! 

Till min milda fasa läser jag nu att även denna skönhet begåvats med etiketten "invasiv" och därmed uppmanas vi att hålla den i schack ... tja, jag plockar i alla fall rejäla buketter och sätter dem i vas. De står en hel vecka!

Veckans foto presenterar vi på våra bloggar efter uppmaning från Åke. Samtidigt finns det en liten rest av Skyltsöndagen kvar och skvalpar med ett och annat bidrag, därtill är vi uppmuntrade av Christian. Därmed slinker det in lite sängreklam här också, som en sjätte bild. Visst vill vi sova gott, alla veckans dagar/nätter! Natti natti!

Copyright Klimakteriehäxan

Dagens ord 165

VINDSTILLA

-Se där ett ord jag trott att jag aldrig mer skulle få användning för. Men plötsligt är det ett faktum: luften där ute kommer inte farande som om den vill välta omkull allt som hittills stått upprätt i vår närhet. Det kommer naturligtvis inte att vara särskilt länge, men å så härligt just nu!

Veckans mening – om den viktiga bokstaven O

Gustaf Fröding är en av få poeter som jag lärt mig uppskatta. Värmlänning av "fin" familj men med brokigt förflutet, legendariskt misslyckad som kvinnotjusare men mycket älskad som folklig skald med både djup och humor. Han var tämligen ointresserad av att gå i skola men skrev ändå in sig vid universitetet i Uppsala efter tiden i gymnasiet. Mer studiemotiverad blev han inte, men däremot gick han med liv och lust in för studentlivet, nationsfesterna, suparna och de galna påhitten. Sina ärvda pengar slarvade han bort. När nu det dök upp en bok om Frödings stormiga och mytomgivna ungdomsår, "Dä kvetter" (Det kvittar) av litteraturprofessorn Johan Svedjedal, slog jag till och köpte den. Nu har jag ju inga erfarenheter av den sortens studentliv, framför allt inte som det såg ut på 1880-talet, men jag blir mer "bekant" med min idol ... som under sju terminers akademiska studier klarade av en enda tenta ... nåja, det gick ju bra för honom ändå, som journalist och, så småningom, folkkär författare. På vägen dit omgav han sig förvisso med många vänner. Ibland kärvade relationerna, men de kunde också repareras, Vilket Svedjedal beskriver med följande fina bild, alltså Veckans mening:

Som i så många studentvänskaper lösgör sig o:et i ordet ovänner, rullar ner i Fyrisån och flyter bort.

Copyright Klimakteriehäxan

Nummerbyrån

78 000 000 

-Så många kronor har nu Jane Birkins gamla och slitna (och, ursäkta mig, fula) handväska sålts för, efter intensivt budande på auktion i Paris. Det handlar om den allra första Birkin-väskan som designades av Hermès just för henne. Detta efter att skådespelerskan på ett flyg beklagade sig över att hon inte hittat någon

bra väska att ha det 

nödvändigaste i när hon skulle resa. Hon hade sina tillhörigheter i en trasig plastpåse!

En annan passagerare hörde hennes klagan. Det var Jean-Louis Demas, VD och chefsdesigner på Hermès. Resultatet av deras möte 1984 blev en väskmodell som alltsedan dess, efter fyrtio år, är stekhet! Du kan läsa hela historien här. Medan du tacksamt tänker att det är tur att det finns billigare väskor. Ifall du behöver en ny.

Sommar, sommar, sommar!

En ny dag med sol på blå himmel! Och, hör och häpna, vindstilla! Rosen trivs. Och jag med. Elisa Matilda njuter också av sommaren men levererar ändå fem fredagsfrågor:

1. Vad älskar du med sommaren och vad tycker du är överskattat? De lättare kläderna och allt som grönskar och blommar. Överskattat tycker jag – numera – det är att resa till Medelhavet på semestern, för där är det alltför varmt!
2. Vad längtade du efter innan semestern och vad längtade du efter när den var slut? Sovmorgnarna, "måstena" som tog ledigt. Sedan var det trevligt att träffa kollegorna igen. Eller klasskompisarna, på den tiden när man gick i skolan. Nu har jag ju semester utan avbrott ...
3. Vad gör dig lycklig en helt vanlig sommardag? Sol, lagom värme, bad, en bra bok och trevligt sällskap, med god mat och dryck. På sista punkten får färskpotatis och nyplockade jordgubbar gärna ingå!
4. När känner du att du verkligen är ledig? Se svaret på fråga 3!
5. Vad gör du i sommar? Inget märkvärdigt alls. Pendlar mellan stan och Barndomslandet, försöker ta vara på de goda stunderna.

Copyright Klimakteriehäxan

Idag kan den behövas!

Den är tillbaka nu, solen! Jag plockar omedelbart fram en solfjäder igen.
Denna underbara uppfinning har urgamla anor. Japanska, kinesiska. Men är också ett spanskt tillbehör, ett måste exvis i flamencodans (tillsammans med kastanjetterna). Solfjädern är dessutom spridd över hela Latinamerika och Sydeuropa. Mina kommer huvudsakligen från Spanien och, faktiskt, Japan. 

Vad solfjäder heter på japanska råkar jag känna till: den heter "sensu". På kinesiska "shanzi". På spanska är jag mer hemmastadd. Dock finns det, knepigt nog, alternativ! När jag letat efter ordet i min skalle utan att hitta det har jag prövat "ventilador" och det har gått bra, men rätt är det inte. Däremot ska man säga "abanico" med betoning på "ni". 

För att komplicera det hela finns ett helt annat ord på mallorquin: "ventall". Lägg till detta att om man på Google ber att få veta vad solfjäder heter på spanska får man "admirador" till svar. Har definitivt aldrig stött på det ordet i samband med solfjädrar, och då har jag ändå jagat runt i ett antal butiker som specialiserat sig på såna!

I Las Palmas på Gran Canaria letade jag upp en affär som hade ett stort utbud av solfjädrar, i färger och mönster för alla smaker. Vet inte riktigt hur det kom sig att jag gick ut därifrån med en konservativ, enfärgad, klarröd? Men visst gillar jag den! Det är den största i min lilla kollektion, antagligen den av bäst kvalitet också. Jag vårdar den ömt.

Copyright Klimakteriehäxan

Livet med en enda tv-kanal

Det fanns en tid när vi i Sverige bara hade en tv-kanal. En enda, vars utbud man/alla slaviskt följde – det fanns ju inget internet, ingen streaming ...

Jag är tillbaka där nu. Det har gått 55 år sen sist. Internet har jag visserligen, men bara en tv-kanal. Har blivit TV4-tittare. På heltid. Anledningen är skum: inga andra kanaler fungerar på vår tv i Barndomslandet. Anledningen oklar. Strömningstjänsterna finns där, men buffrar så att programmet man försöker se blir dubbelt så långt som det egentligen är. Alltså är det TV4 i realtid som gäller!

Nog vet jag att andra ofta tittar på den här kanalen och gillar det de ser. Jag gör det också, fast ganska sällan. Men "Bytt är bytt", danska "Badhotellet" och "Vilket liv" är favoriter om/när de sänts. Nyheterna klockan 22 kollar jag också emellanåt. Och när det bryts för reklam byter jag kanal, eller tar en sväng till köket eller så.

Däremot är jag helt borta om det handlar om krimserier som Fyran förvisso har ett gäng av. Trots att Peter Habers kommissarie Beck vid det här laget är en klassiker kändes han riktigt ny för mig när han dök upp härom kvällen, i en tjugo år gammal repris. Jättebra skådespelare (Marie Göranzon, Mikael Persbrandt, Ingvar Hirdwall), stänk av humor! Ja men visst! Ändå avbryter vi efter ungefär halva filmen. Det är de ideliga och evighetslånga reklamavbrotten som får oss att krokna. 

Historien upprepar sig när poliserna i rutan ska lösa ett oväntat dödsfall i "Morden i Sandhamn", serie som bygger på Viveca Stens böcker (som jag läst några av). Suveränt bemannad rollista igen: Ann Petrén, Marianne Mörck, Alexandra Rapaport, norske Nicolai Cleve Broch (hade huvudrollen i den utmärkta serien "Frikänd"). Vilsamt oblodigt, en del tänkvärt om hur elaka unga tjejer kan vara mot varandra ... elakheter som sitter i ända upp i tantåldern – och en rätt "rolig" eller i alla fall originell intrig.

Men hur länge ska jag egentligen sitta kvar i soffan för att få veta historiens upplösning? Jo, det kan jag tala om. Kvart över elva rullar sluttexterna. Det är för sent. Utan reklamavbrotten  hade man "tjänat" åtminstone en halvtimme, tid jag kunde använt bättre än att se Björn Kjellman (jovisst, också bra skådis) göra reklam för Ica.

Ska kanske försöka se slutet på Beck-historien på Play. Och visst, jag kan absolut återvända till polisarbetet i det brottsdrabbade Sandhamn. Fast då måste det även där bli Play, får börja titta lite tidigare. Om det bara inte buffrar lika mycket där ...?

Naturligtvis vet jag att TV4 behöver sina reklaminkomster, utan dem skulle kanalen dö. Ändå får de där avbrotten mig att titta på annat – när det går, alltså. Vi har hamnat i en besvärlig sits!

Snart hoppas vi ändå få tv-åtkomsten återupprättad, flerkanalsystemet intakt. Damernas fotbollsmatcher får vi väl tills vidare följa på laptop eller i radio. (Grattis till klar seger över Polen, förresten, det ser ljust ut framöver!)
Vill helst inte återvända till enkanals-livet igen, oavsett vilken kanal vi skulle få. 

Om inget alls finns att se ens på TV 4 får jag fästa blicken på vår ros, den jag trodde jag tog död på i fjol genom hårdhänt beskärning vid fel tid på året.

Copyright Klimakteriehäxan

"Årets bok" är en tom titel

Goddag, goddag. Jag ska be att få upprepa mig. Kalla mig tjatig, jag får leva med det ...

Men jag säger det igen: jag tycker inte att titeln "Årets bok" är något att skryta med. Tävlingen börjar med att Bonniers låter sex av sina litteraturredaktörer läsa en himla massa böcker, såväl översatta som på svenska i original. Inte mindre än tjugo titlar har i år passerat nålsögat och nominerats. Därefter skedde en första gallring genom omröstning, och kvar i finalen finns tolv böcker. Och nu är det dags för alla bokläsare att rösta på sin favorit!

Naturligtvis är det en åtråvärd titel för författare och förlag (det är alltså inte bara böcker utgivna av Bonniers som tävlar). Det blir en rejäl framåtpuff för såväl försäljning som utlåning, författaren intervjuas och hyllas, blir synlig och kanske rent av också kan åka lite snålskjuts och sälja något som kommit ut tidigare!?! För framtiden kan man räkna med att det står "Vinnare av Årets bok" på omslaget till nästa opus, som en garantistämpel.

Det skulle ju mycket väl kunna vara det. Men, och nu kommer min invändning: Man kan rösta på sin favorit en gång om dagen fram till 31 augusti. Visst! Aktivera släkten, bekantskapskretsen, familjen, kollegorna. Berätta på Instagram och Facebook om boken som tävlar, med uppmaningen "rösta!" Alla har ju uppkoppling. Att rösta tar sekunder. Är förstås gratis.

Priset skapat av 
Torstensson Art & Design.

Vad är då en röst värd om man tänker att det handlar om utvärdering av en text, om graden av nöje som läsningen bjudit på? Visst, det där klicket kan uttrycka gillande. Men bör man inte ha läst alla tolv nominerade för att verkligen göra ett ärligt val? Hur många gör det? Hur många har ens läst hälften när de röstar?

Detta har pågått i tio år. Jag har aldrig röstat, kommer aldrig att göra det. Har läst flera titlar som vunnit, gillat vissa, undrat hur andra kunnat ta hem segern och tänkt "fanns det verkligen ingenting bättre, det trycks ju så galet många böcker?" Min slutsats är att "Årets bok" är en tom titel som egentligen inte säger någonting. Att kalla det för "folkets litteraturpris" är verkligen att ta i.

Om du är nyfiken på de tävlande titlarna i år kan du hitta dem här. Jag har hittills inte läst en enda av dem, men ett par är jag i alla fall sugen på ... fast någon röst blir det inte!

Vinnaren presenteras på bokmässan i Göteborg i september och får en statyett. Plus "äran".

Copyright Klimakteriehäxan