Dagens namn är Maria.
Det finns några Marior som jag gärna sänder en tanke – ja ni vet, det är ju tanken som räknas. Ta åt dig, Maria!
Men fler namn är ovanligt aktuella just i dag, av väldigt olika slag och anledningar.
Goldie Hawn, till exempel. En evig blondin som gjort mängder med filmroller man minns, alla (som jag kommer ihåg i varje fall) sådana som fått en att skratta. ”Tjejen som visste för mycket” var en sådan rulle, ”Före detta fruars klubb” ännu en.
Nu inleder hon, vid 61 års ålder, en ny karriär och gör reklamfilm för Kapp-Ahl. Också en sorts huvudroll, förvisso, fast kanske inte direkt skojig – eller?
Cristina Stenbeck är en annan dam i ännu en penningstinn bransch som också gör debut. Hon har nämligen äntligen bestämt sig för att låta sig intervjuas i tv – det sker förstås i familjens egen kanal, åttan, så det blir väl inte så många som tittar. Fast säger hon nåt intressant lär det stå i varenda tidning, så vi kommer inte att missa något... förresten, det kommer nog att refereras även om hon inte har något av intresse att berätta, vid närmare eftertanke.
Sussie Päivärinta (halva Lili & Sussie om någon minns dem) tjänar betydligt mindre än fröken Stenbeck – 36 200 under hela fjolåret (fast hon lever förstås på sin karl som tjänar bättre). Men med den inkomsten har hon i alla fall hamnat på en sorts topplista, den i AB över kändisar som tjänar sämst. Också en sorts berömmelse.
Sist i raden en äkta Anne Frank-historia från östra Polen som nu slutat i en stor kram på en konferens i Warszawa.
Miriam Schmetterling, 82, är inte någon riktig kändis, men ändå ett namn för dagen.
Efter mer än 60 år har hon just återsett en medlem i den familj som i tio månader gömde henne och hennes anhöriga på en vind för att de skulle undgå nazisterna.
Kramen var ett sätt att tacka för medmänsklighet och mod i tider av kris, skriver The Independent.
Och dit har väl de andra dagsnamnen en liten bit kvar, trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, februari 28, 2007
måndag, februari 26, 2007
Allt fler gör det själv
Det var söndag i går.
En dag för lugn och ro och vila för de flesta.
En dag för sovmorgon.
Men bara om man har grannar som har samma behov och inställning.
Jag väcktes, inte i ottan för all del, men betydligt tidigare än jag hade tänkt, när Händige Herrn började borra.
Snart hade han fått fram hammaren och spikade också. Han höll inte på särskilt länge, men försök somna om efter ett uppvaknande ihop med en slagborr på full effekt i betong den som kan.
Det kan inte jag.
Att vara sin egen hantverkare är inne. Det tycks bo en liten Martin Timell, om inte i varje hushåll, så i alla fall i varje trappuppgång. Folk lägger golv som klickar ihop, de rollar köksväggarna, de river gamla väggar och bygger nya, de knackar kakel och byter skåp, de släpar möbler, slipar väggar och förnyar oupphörligen sina hem.
Ja men det är väl bra?
Säkert.
Fast för den som inte tillhör det händiga folket blir det en hel del irritationsmoment, det går inte att undvika.
Men egentligen verkar vi o-händiga tillhöra en folkgrupp som krymper.
Vet ni att man nu har beräknat att svenskarnas inköp av gör-det-själv-artiklar kommer att öka med en miljard kronor per år under det här året och nästa!?!
Ett företag som heter Industrifakta har gjort en analys åt ett av de företag som skär guld med täljkniv i den här branschen, K-Rauta heter det.
Företaget meddelar nu att de öppnar fem nya varuhus för att ta hand om sina tillströmmande kunder.
Vilket helt enkelt betyder, att vi som inte är så flinka med borrmaskinen och hammaren, vi får finna oss i många fler söndagsmorgnar när grannens arbetsiver avbryter vår fridsamma veckovila.
Rimligen borde det betyda att vi, som behöver experthjälp för att få något gjort, också borde få lättare att hitta hantverkare som för en rimlig slant kan göra jobbet.
Men den prognosen verkar inte Industrifakta ha ägnat sig åt.
Händige Herrn segrar.
Huka er, grannar, nu borrar han igen.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Jag har ondgjort mig över fenomenet tidigare - du kan kolla här!
En dag för lugn och ro och vila för de flesta.
En dag för sovmorgon.
Men bara om man har grannar som har samma behov och inställning.
Jag väcktes, inte i ottan för all del, men betydligt tidigare än jag hade tänkt, när Händige Herrn började borra.
Snart hade han fått fram hammaren och spikade också. Han höll inte på särskilt länge, men försök somna om efter ett uppvaknande ihop med en slagborr på full effekt i betong den som kan.
Det kan inte jag.
Att vara sin egen hantverkare är inne. Det tycks bo en liten Martin Timell, om inte i varje hushåll, så i alla fall i varje trappuppgång. Folk lägger golv som klickar ihop, de rollar köksväggarna, de river gamla väggar och bygger nya, de knackar kakel och byter skåp, de släpar möbler, slipar väggar och förnyar oupphörligen sina hem.
Ja men det är väl bra?
Säkert.
Fast för den som inte tillhör det händiga folket blir det en hel del irritationsmoment, det går inte att undvika.
Men egentligen verkar vi o-händiga tillhöra en folkgrupp som krymper.
Vet ni att man nu har beräknat att svenskarnas inköp av gör-det-själv-artiklar kommer att öka med en miljard kronor per år under det här året och nästa!?!
Ett företag som heter Industrifakta har gjort en analys åt ett av de företag som skär guld med täljkniv i den här branschen, K-Rauta heter det.
Företaget meddelar nu att de öppnar fem nya varuhus för att ta hand om sina tillströmmande kunder.
Vilket helt enkelt betyder, att vi som inte är så flinka med borrmaskinen och hammaren, vi får finna oss i många fler söndagsmorgnar när grannens arbetsiver avbryter vår fridsamma veckovila.
Rimligen borde det betyda att vi, som behöver experthjälp för att få något gjort, också borde få lättare att hitta hantverkare som för en rimlig slant kan göra jobbet.
Men den prognosen verkar inte Industrifakta ha ägnat sig åt.
Händige Herrn segrar.
Huka er, grannar, nu borrar han igen.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Jag har ondgjort mig över fenomenet tidigare - du kan kolla här!
fredag, februari 23, 2007
Varm idé för kalla dagar
Det var just en sådan här dag som i dag som en av våra bästa lekar kom till.
Grått, en bunt minusgrader, snöflingor rusande på tvärsen utanför fönstret. Pulkan hade sedan länge tappat nyhetens behag, overallerna var krångliga, vantarna ständigt blöta.
Då fick jag en idé.
-Vet ni vad, ungar, sa jag, jag tycker att vi leker sommar.
Tändningen var omedelbar.
-Men hur gör man, mamma?
Och si, jag visste besked.
Vardagsrummets golv fick bli vår exotiska playa. Vi tände varenda lampa som fanns, det blev härligt ljust. Baddräkterna grävdes fram ur förråden. Frottéhanddukar att ligga och sola på bredde vi ut på golvet, största paraplyet blev uppfällt för skuggans skull. Sandhink och spade hittade vi också, fast sanden vi gjorde kakor med fanns förstås bara i fantasin.
Som skydd mot den brännande solen gned vi in oss med fiktiv solkräm, solglasögon hade vi naturligtvis alla tre. Ibland pustade vi över hettan och sprang iväg för ett dopp, det vill säga lite vatten i ansiktet under badrumskranen. Simtag går ju bra att ta även på land, torrsim är en underskattad sport.
Sedan måste man ju vara noga med att dricka när man vistas i sol och värme, så det blev förstås dryck med sugrör. Eventuellt kunde vi klämma i oss en glass också.
Vi blåste upp en badboll och kastade gris. Vi hade simring man kunde sitta och guppa runt på vågorna i.
Dessutom fanns en annan måste-ingrediens i vårt strandliv: en högläsningsbok. Så där satt vi i vårt till sommarparadis förvandlade hem och läste, medan snön fortsatte vräka ner där utanför och vintermörkret gick från kompakt till ännu mera kompakt.
Vår högst privata sommar var alldeles underbar. Ungarnas ögon lyste, deras inlevelse var total, de skrattade så de skrek när jag stönade över hur fruktansvärt varmt det var eller när jag skröt över hur jättelångt jag just hade simmat i det härliga havet. Vi höll på i timmar. Ville inte sluta.
-Man VAD ska pappa säga??!!?? utbrast plötsligt sonen när maken hördes öppna ytterdörren.
Ja, hur kan omgivningen tänkas reagera inför ett sådant tilltag? Med ett raskt konstaterande att någon (jag) fått fnatt?
Visst, så var det ju. Jag hade vinterfnatt.
Som ledde till infallet att leka sommar.
Vilket härmed rekommenderas till andra med vinterfnatt.
Varmt.
Copyright Klimakteriehäxan
Grått, en bunt minusgrader, snöflingor rusande på tvärsen utanför fönstret. Pulkan hade sedan länge tappat nyhetens behag, overallerna var krångliga, vantarna ständigt blöta.
Då fick jag en idé.
-Vet ni vad, ungar, sa jag, jag tycker att vi leker sommar.
Tändningen var omedelbar.
-Men hur gör man, mamma?
Och si, jag visste besked.
Vardagsrummets golv fick bli vår exotiska playa. Vi tände varenda lampa som fanns, det blev härligt ljust. Baddräkterna grävdes fram ur förråden. Frottéhanddukar att ligga och sola på bredde vi ut på golvet, största paraplyet blev uppfällt för skuggans skull. Sandhink och spade hittade vi också, fast sanden vi gjorde kakor med fanns förstås bara i fantasin.
Som skydd mot den brännande solen gned vi in oss med fiktiv solkräm, solglasögon hade vi naturligtvis alla tre. Ibland pustade vi över hettan och sprang iväg för ett dopp, det vill säga lite vatten i ansiktet under badrumskranen. Simtag går ju bra att ta även på land, torrsim är en underskattad sport.
Sedan måste man ju vara noga med att dricka när man vistas i sol och värme, så det blev förstås dryck med sugrör. Eventuellt kunde vi klämma i oss en glass också.
Vi blåste upp en badboll och kastade gris. Vi hade simring man kunde sitta och guppa runt på vågorna i.
Dessutom fanns en annan måste-ingrediens i vårt strandliv: en högläsningsbok. Så där satt vi i vårt till sommarparadis förvandlade hem och läste, medan snön fortsatte vräka ner där utanför och vintermörkret gick från kompakt till ännu mera kompakt.
Vår högst privata sommar var alldeles underbar. Ungarnas ögon lyste, deras inlevelse var total, de skrattade så de skrek när jag stönade över hur fruktansvärt varmt det var eller när jag skröt över hur jättelångt jag just hade simmat i det härliga havet. Vi höll på i timmar. Ville inte sluta.
-Man VAD ska pappa säga??!!?? utbrast plötsligt sonen när maken hördes öppna ytterdörren.
Ja, hur kan omgivningen tänkas reagera inför ett sådant tilltag? Med ett raskt konstaterande att någon (jag) fått fnatt?
Visst, så var det ju. Jag hade vinterfnatt.
Som ledde till infallet att leka sommar.
Vilket härmed rekommenderas till andra med vinterfnatt.
Varmt.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, februari 22, 2007
En modefluga som bör slås ihjäl
Det är dags för en varning.
En allvarlig varning.
Jag såg det först i Elle, som hakade på en visning hos Prada. I dag är det Aftonbladets tur att basunera ut en fantastisk modetrend att ta efter: turbanen.
Visst, för den som ändå, av religiösa eller andra skäl, alltid täcker sitt huvud kanske turbanen är en variant.
Men för alla oss andra, som inte har ett ansikte som lett direkt till stjärnkontrakt med mode- eller filmbranschen, är turbanen ett enda stort NEJ.
Färg, tyg, mönster spelar ingen roll.
Vira vilken tygbit som helst runt skallen, fäst ändarna enligt konstens alla regler, gå ut.
Du möter världen förvandlad till en skurgumma från 40-talet, ett huskors från pilsnerfilmernas tidevarv. Alla dina små skavanker lyfts fram, hakorna, fläckarna, de otuktade ögonbrynen, trötthetspåsarna – precis allting accentueras av den strama turbanen.
Och inte ens de där snyggaste brudarna blir snyggare i denna huvudbonad.
I AB säger en svensk mode-insider att bara tjejer och tanter kan ha turban, men att det inte är något för dem däremellan.
Jag skulle vilja skärpa det uttalandet: turban är faktiskt inget för någon, någonsin. Slå ihjäl denna modefluga innan den hunnit surra ett enda varv till!
Fast det kan förstås finnas undantag. Turban kan vara ett sätt att torka nytvättat hår, i största enskildhet. Eller om man skulle få en skurgummeroll i en pilsnerfilm av gammalt snitt, förstås. En roll som bejakar såväl hakor som påsar och andra skavanker.
Då är det fritt fram. Kanske rent av riktigt lyckat... men det var nog inte det Prada-folket hade tänkt.
Copyright Klimakteriehäxan
En allvarlig varning.
Jag såg det först i Elle, som hakade på en visning hos Prada. I dag är det Aftonbladets tur att basunera ut en fantastisk modetrend att ta efter: turbanen.
Visst, för den som ändå, av religiösa eller andra skäl, alltid täcker sitt huvud kanske turbanen är en variant.
Men för alla oss andra, som inte har ett ansikte som lett direkt till stjärnkontrakt med mode- eller filmbranschen, är turbanen ett enda stort NEJ.
Färg, tyg, mönster spelar ingen roll.
Vira vilken tygbit som helst runt skallen, fäst ändarna enligt konstens alla regler, gå ut.
Du möter världen förvandlad till en skurgumma från 40-talet, ett huskors från pilsnerfilmernas tidevarv. Alla dina små skavanker lyfts fram, hakorna, fläckarna, de otuktade ögonbrynen, trötthetspåsarna – precis allting accentueras av den strama turbanen.
Och inte ens de där snyggaste brudarna blir snyggare i denna huvudbonad.
I AB säger en svensk mode-insider att bara tjejer och tanter kan ha turban, men att det inte är något för dem däremellan.
Jag skulle vilja skärpa det uttalandet: turban är faktiskt inget för någon, någonsin. Slå ihjäl denna modefluga innan den hunnit surra ett enda varv till!
Fast det kan förstås finnas undantag. Turban kan vara ett sätt att torka nytvättat hår, i största enskildhet. Eller om man skulle få en skurgummeroll i en pilsnerfilm av gammalt snitt, förstås. En roll som bejakar såväl hakor som påsar och andra skavanker.
Då är det fritt fram. Kanske rent av riktigt lyckat... men det var nog inte det Prada-folket hade tänkt.
Copyright Klimakteriehäxan
Grattis, Amelia!
Amelia Adamo, den evigt unga, fyller 60 på lördag.
Vilket hon enligt egen utsago firar i tre månader.
I dag är hon intervjuad av Cecilia Hagen, snart 61, i Expressen.
Här ett axplock av hennes svar och råd till medsystrar i samma åldersgrupp:
o Jag har alltid tyckt om mig själv, inte haft några problem med min självkänsla.
o Jag har varit väldigt bra på att ta för mig av allt.
o En kvinna kan fylla 60 och tycka att det är kul.
o Sextio is the new sexy.
o Det är no-bullshit-time. Nu viner sanningarna.
o Hymla inte med hur gammal du är.
o Se över pensionen.
o Skriv testamente.
Jaha. Där fick vi något att tänka på, vi som oavvisligen är på väg åt samma håll, fortfarande under devisen att alternativet till att bli äldre är en sämre lösning.
Fast det är klart, fri tillgång till stylist, alla sorters kläder och skönhetsinsatser och en årsinkomst på två miljoner underlättar.
Å andra sidan kan Amelia hävda att det ingår i jobbet, ett jobb som hon bevisligen är bra på.
Sällar mig härmed till gratulanterna.
Vilket hon enligt egen utsago firar i tre månader.
I dag är hon intervjuad av Cecilia Hagen, snart 61, i Expressen.
Här ett axplock av hennes svar och råd till medsystrar i samma åldersgrupp:
o Jag har alltid tyckt om mig själv, inte haft några problem med min självkänsla.
o Jag har varit väldigt bra på att ta för mig av allt.
o En kvinna kan fylla 60 och tycka att det är kul.
o Sextio is the new sexy.
o Det är no-bullshit-time. Nu viner sanningarna.
o Hymla inte med hur gammal du är.
o Se över pensionen.
o Skriv testamente.
Jaha. Där fick vi något att tänka på, vi som oavvisligen är på väg åt samma håll, fortfarande under devisen att alternativet till att bli äldre är en sämre lösning.
Fast det är klart, fri tillgång till stylist, alla sorters kläder och skönhetsinsatser och en årsinkomst på två miljoner underlättar.
Å andra sidan kan Amelia hävda att det ingår i jobbet, ett jobb som hon bevisligen är bra på.
Sällar mig härmed till gratulanterna.
onsdag, februari 21, 2007
Anna Nicole - Death of a Person
Anna N S lever fortfarande, i rubrikerna.
Här finns några reflektioner av den intressantare sorten - stå ut med lite reklam först, så kommer Jon Stewart sedan med tänkvärdheter kring "Death of a Person".
http://www.comedycentral.com/motherload/index.jhtml?ml_video=82068
Här finns några reflektioner av den intressantare sorten - stå ut med lite reklam först, så kommer Jon Stewart sedan med tänkvärdheter kring "Death of a Person".
http://www.comedycentral.com/motherload/index.jhtml?ml_video=82068
måndag, februari 19, 2007
Men vart har mjölken tagit vägen?
På väg hem. Sugen på lite mat. Trött på jobbet.
Mobilen surrar. Ett nödrop från köksregionerna: Både mjölk, tomater och Kalles kaviar behövs. Kan jag handla på vägen?
Ja, vad har man att välja på? Den snabba svältdöden orsakad av att middagen försenas med flera minuter – eller den långsamma, en följd av näringsbrist som uppstår utan mjölk, tomater och Kalles?
Jag hittar en lucka utanför en av mina vanligaste Icor och rusar in.
Men vad händer? Vart har mjölken tagit vägen? Det har bara gått ett par dagar sedan jag var här sist, och då fanns den på sin vanliga plats.
Vanlig och vanlig, förresten. Jag hade i alla fall hunnit vänja mig vid var den disken stod, efter senaste omdisponeringen av butiken.
Nu är allt kringflyttat igen, eller på väg från en hylla till en annan. Stora plastskynken skärmar av det som nyss var en plats för färsk fisk. Skyltar pekar åt olika håll: Returstationen har flyttat ditåt, frukten hittar du i bästa fall i den riktningen, brödet där borta…
Förvirrade kunder far runt som yra höns. Vi är många dessutom, det blir lätt så på väg mellan kontor och middagsbord. Och i stället för en rationell inköpsrunda har vi drabbats av något som skulle kunna kallas för handlingsförlamning.
Hittar en i butikspersonalen sysselsatt med ompackning.
-Var är mjölken? morrar jag och spänner ögonen i den stackaren.
Han tittar upp med skrämd blick och tar skydd bakom en störtkorg med halstabletter till extrapris medan han pekar lite obestämt inåt.
Mjölken har, visar det sig, förvisats in i en helt ny vrå. Affären har expanderat (för tredje gången inom loppet av ett par år) och nu får den mejeriintresserade ta en riktig långpromenad som slutar i återvändsgränden för mjölk, yoghurt och grädde.
Men kaviaren då? Går inte att finna några tuber med en liten glad pojke på.
Frågar ännu en anställd som sveper med handen och säger att jodå, där borta…
Men det är ju därifrån jag precis kommit, utan Kalle.
Bara att ge upp. Jag har ju ändå såväl mjölk som tomater, plus några andra saker som jag på kvinnors vis insett att vi behöver fast ingen skrivit upp det på en lapp.
Tar mig ut genom kassan och fortsätter hemåt, men beslutar att plocka Kalle i nästa butik, också ett stamställe.
Eftersom detta trots allt är lite av en turdag finns ännu en p-lucka på strategisk plats.
Fort in.
I riktning mot kaviarhyllan.
Tvärnit.
Tror ni mig när jag berättar hur det var?
Jo, butiken är stadd i omvandling.
Varorna på väg från en hylla till en annan, kyldiskarna har bytt plats, plastskynken skärmar av.
Vad är det för fel på att stammisar lär sig hitta?
Svaret lyder så här: Det finns en köpmannaguru någonstans som vet att vilsna människor handlar mer än de som följer sin snitslade bana.
En hel vetenskap ligger bakom det faktum att man SKA gå långpromenad inomhus för att komma till mjölken.
Och precis när man lärt sig den nya kartan i den gamla affären, vad tror ni händer då?
Jo in kommer butiksinredningsarkitekten och låter hela varuhavet storma.
Igen.
Copyright Klimakteriehäxan
Mobilen surrar. Ett nödrop från köksregionerna: Både mjölk, tomater och Kalles kaviar behövs. Kan jag handla på vägen?
Ja, vad har man att välja på? Den snabba svältdöden orsakad av att middagen försenas med flera minuter – eller den långsamma, en följd av näringsbrist som uppstår utan mjölk, tomater och Kalles?
Jag hittar en lucka utanför en av mina vanligaste Icor och rusar in.
Men vad händer? Vart har mjölken tagit vägen? Det har bara gått ett par dagar sedan jag var här sist, och då fanns den på sin vanliga plats.
Vanlig och vanlig, förresten. Jag hade i alla fall hunnit vänja mig vid var den disken stod, efter senaste omdisponeringen av butiken.
Nu är allt kringflyttat igen, eller på väg från en hylla till en annan. Stora plastskynken skärmar av det som nyss var en plats för färsk fisk. Skyltar pekar åt olika håll: Returstationen har flyttat ditåt, frukten hittar du i bästa fall i den riktningen, brödet där borta…
Förvirrade kunder far runt som yra höns. Vi är många dessutom, det blir lätt så på väg mellan kontor och middagsbord. Och i stället för en rationell inköpsrunda har vi drabbats av något som skulle kunna kallas för handlingsförlamning.
Hittar en i butikspersonalen sysselsatt med ompackning.
-Var är mjölken? morrar jag och spänner ögonen i den stackaren.
Han tittar upp med skrämd blick och tar skydd bakom en störtkorg med halstabletter till extrapris medan han pekar lite obestämt inåt.
Mjölken har, visar det sig, förvisats in i en helt ny vrå. Affären har expanderat (för tredje gången inom loppet av ett par år) och nu får den mejeriintresserade ta en riktig långpromenad som slutar i återvändsgränden för mjölk, yoghurt och grädde.
Men kaviaren då? Går inte att finna några tuber med en liten glad pojke på.
Frågar ännu en anställd som sveper med handen och säger att jodå, där borta…
Men det är ju därifrån jag precis kommit, utan Kalle.
Bara att ge upp. Jag har ju ändå såväl mjölk som tomater, plus några andra saker som jag på kvinnors vis insett att vi behöver fast ingen skrivit upp det på en lapp.
Tar mig ut genom kassan och fortsätter hemåt, men beslutar att plocka Kalle i nästa butik, också ett stamställe.
Eftersom detta trots allt är lite av en turdag finns ännu en p-lucka på strategisk plats.
Fort in.
I riktning mot kaviarhyllan.
Tvärnit.
Tror ni mig när jag berättar hur det var?
Jo, butiken är stadd i omvandling.
Varorna på väg från en hylla till en annan, kyldiskarna har bytt plats, plastskynken skärmar av.
Vad är det för fel på att stammisar lär sig hitta?
Svaret lyder så här: Det finns en köpmannaguru någonstans som vet att vilsna människor handlar mer än de som följer sin snitslade bana.
En hel vetenskap ligger bakom det faktum att man SKA gå långpromenad inomhus för att komma till mjölken.
Och precis när man lärt sig den nya kartan i den gamla affären, vad tror ni händer då?
Jo in kommer butiksinredningsarkitekten och låter hela varuhavet storma.
Igen.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, februari 18, 2007
Svart framtid
Modehösten återspeglas i tidningarna så här års, fast vi inget hellre vill än att hitta blåsippor, tänka baddräkt och gå barbent.
En stor trend för den tredje årstiden, den som ligger ett halvår framåt, är i alla fall spikad.
Färgen. Den heta modefärgen. Den som alla ”ska” ha. Den som ingen kan vara utan. Den som gör samtliga klädbutiker enfärgade.
Svart.
Ska vi nu skratta eller gråta?
Vad är det för fel på modebranschen som tror att den kan få oss att tro att svart är nytt? Lika märkligt som fältropen på senare år om hur nytt det varit med djurmönstrat – men hallå, hoppsan, bara en blind kan ha undgått att folk såväl på gatan som i kändisreportagen varit tigermönstrade pantertanter med enstaka zebradetaljer de senaste femton-tjugo åren!
Det var väl Coco Chanel som lanserade begreppet ”den lilla svarta” för mer än 50 år sedan. Hon skulle bara veta hur genomgripande hennes tes var, och hur segsliten, även om vi nu allt oftare hamnar i, inte en liten, men väl en ganska stor, svart sak.
Ständigt påpekas dessutom i alla rapporter från de stora modehusens visningar att expertisen, som representerar allt från Svenska Moderådet till Newsweek, inklusive Herald Tribunes’ legendariska modereporter Suzy Mendes, är svartklädd. Det har den varit sedan 1955 eller så.
För min egen del är i alla fall klädhösten i hamn.
Den absoluta huvuddelen av min garderob är svart, svart som synden, svart som 72-procentig choklad, svart som espressokaffe, svart som afrikanska nätter.
Svart är en bra färg, märkligt nog känns den varm.
Dessutom har jag ju gått på myten att man kanske, kanske ser liiiite mindre ut i svart. Och det är som med sockerpiller: tror man att de hjälper, så gör de det.
Nu dyker ett alldeles okänt dilemma upp: ska jag alltså inte få några nya kläder i år? Vad ska jag göra för pengarna i stället?
Problemet har minst två lösningar.
Den ena: jag genomgår en förvandling till både kropp och själ och går ner till de storlekar i vilka jag faktiskt inte har någonting sparat.
Den andra: jag fortsätter den uppåtgående trenden och måste alltså handla nytt, eftersom jag inte får plats i något av det gamla.
Tänker inte fråga om någon vill slå vad om vilket av alternativen som är det troligaste.
Det finns gränser för hur långt man kan sticka ut en haka.
Copyright Klimakteriehäxan
En stor trend för den tredje årstiden, den som ligger ett halvår framåt, är i alla fall spikad.
Färgen. Den heta modefärgen. Den som alla ”ska” ha. Den som ingen kan vara utan. Den som gör samtliga klädbutiker enfärgade.
Svart.
Ska vi nu skratta eller gråta?
Vad är det för fel på modebranschen som tror att den kan få oss att tro att svart är nytt? Lika märkligt som fältropen på senare år om hur nytt det varit med djurmönstrat – men hallå, hoppsan, bara en blind kan ha undgått att folk såväl på gatan som i kändisreportagen varit tigermönstrade pantertanter med enstaka zebradetaljer de senaste femton-tjugo åren!
Det var väl Coco Chanel som lanserade begreppet ”den lilla svarta” för mer än 50 år sedan. Hon skulle bara veta hur genomgripande hennes tes var, och hur segsliten, även om vi nu allt oftare hamnar i, inte en liten, men väl en ganska stor, svart sak.
Ständigt påpekas dessutom i alla rapporter från de stora modehusens visningar att expertisen, som representerar allt från Svenska Moderådet till Newsweek, inklusive Herald Tribunes’ legendariska modereporter Suzy Mendes, är svartklädd. Det har den varit sedan 1955 eller så.
För min egen del är i alla fall klädhösten i hamn.
Den absoluta huvuddelen av min garderob är svart, svart som synden, svart som 72-procentig choklad, svart som espressokaffe, svart som afrikanska nätter.
Svart är en bra färg, märkligt nog känns den varm.
Dessutom har jag ju gått på myten att man kanske, kanske ser liiiite mindre ut i svart. Och det är som med sockerpiller: tror man att de hjälper, så gör de det.
Nu dyker ett alldeles okänt dilemma upp: ska jag alltså inte få några nya kläder i år? Vad ska jag göra för pengarna i stället?
Problemet har minst två lösningar.
Den ena: jag genomgår en förvandling till både kropp och själ och går ner till de storlekar i vilka jag faktiskt inte har någonting sparat.
Den andra: jag fortsätter den uppåtgående trenden och måste alltså handla nytt, eftersom jag inte får plats i något av det gamla.
Tänker inte fråga om någon vill slå vad om vilket av alternativen som är det troligaste.
Det finns gränser för hur långt man kan sticka ut en haka.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, februari 17, 2007
Kära vänner i Vita Huset - adjö!
I går var det dags.
Dags att ta adjö av ett gäng kära vänner. Fast vi aldrig träffats. Men nu är det slut med CJ, Josh, Donna och Charlie. Färdigförhandlat med Sam och Toby. Leos ande svävar över deras huvuden.
Det var det 153:dje och absolut sista avsnittet av ”Vita Huset” (West Wing) som sändes.
I sju härliga säsonger och två presidentperioder har vi följt Jed Bartlet och hans stab som styrt och ställt med Amerika, världen och sig själva.
Jag har väl missat något avsnitt, men många är det inte. ”Vita Huset” har varit en äkta tv-höjdare, bra skådespelare, bra samtidsbilder, bra och verklighetsnära konflikter och lysande manus. Problemen som pockat på sin lösning har ibland haft moraliska förtecken, vilket bidragit till intresset.
Då och då har kärlekshistorierna varit i krångligaste laget, men lite får man tåla under så lång serie. Starka kvinnor har det inte heller rått någon brist på – och att USA i den här serien till och med fått sin förste president ur latino-leden är förstås en annan framgång.
Tempot i ”Vita Huset” har också överträffat det mesta. Replikerna har duggat så tätt att till och med folk med engelska som modersmål (för att inte tala om översättarna) haft problem att hänga med – och ibland, när konstitutionens paragrafer tolkats, har man nog behövt ha specialkunskaper för att förstå alltihop.
Men helheten har varit en av mitt livs tv-upplevelser, en sådan jag kommer att minnas tillsammans med – håll i er nu – ”Onedinlinjen” (svartvit!), ”Svenska Hjärtan” och ”Lagens Änglar”. OK, kanske inte det mest sparsmakade och intellektuellt kvalificerade urval man kan tänka sig. Fast när man sitter där är det härligt att fångas, fängslas, dras in i förvecklingarna och sitta kvar. (”Desperate Housewives” har nästan kvalat in, men den nyss påbörjade säsongen gjorde mig plötsligt lite tveksam – får väl se hur det går.)
För det av politik besatta gänget kring Bartlet och hans nyvalde efterträdare Matt Santos är i alla fall punkten satt, definitivt och oåterkalleligen.
Att succén varit enorm visar såväl tittarsiffror som skörden av priser som serien fått. Ännu ett bevis är att i intervjuundersökningar som gjorts i USA har ett stort antal svarande uppgett ”Bartlet” när de fått frågan om vad landets president heter.
Och hade jag haft rösträtt i valet, som avgjordes för några avsnitt sedan, så hade jag definitivt röstat på Santos. Samt applåderat hans val av utrikesminister – den republikanske motkandidaten, som också accepterade.
Nu blir det tomt efter denna tv-veckans höjdare.
Men seriens slutreplik tål att upprepas, och kanske att göras till vår egen.
Det nyss avgångna presidentparet Bartlet är på väg hem från Vita Huset och Washington DC.
Plötsligt frågan hustrun vad maken tänker på.
-Tomorrow, svarar Jed Bartlet.
I morgon.
Det är naturligtvis alldeles rätt inställning.
Även i tv-soffan.
Copyright Klimakteriehäxan
Dags att ta adjö av ett gäng kära vänner. Fast vi aldrig träffats. Men nu är det slut med CJ, Josh, Donna och Charlie. Färdigförhandlat med Sam och Toby. Leos ande svävar över deras huvuden.
Det var det 153:dje och absolut sista avsnittet av ”Vita Huset” (West Wing) som sändes.
I sju härliga säsonger och två presidentperioder har vi följt Jed Bartlet och hans stab som styrt och ställt med Amerika, världen och sig själva.
Jag har väl missat något avsnitt, men många är det inte. ”Vita Huset” har varit en äkta tv-höjdare, bra skådespelare, bra samtidsbilder, bra och verklighetsnära konflikter och lysande manus. Problemen som pockat på sin lösning har ibland haft moraliska förtecken, vilket bidragit till intresset.
Då och då har kärlekshistorierna varit i krångligaste laget, men lite får man tåla under så lång serie. Starka kvinnor har det inte heller rått någon brist på – och att USA i den här serien till och med fått sin förste president ur latino-leden är förstås en annan framgång.
Tempot i ”Vita Huset” har också överträffat det mesta. Replikerna har duggat så tätt att till och med folk med engelska som modersmål (för att inte tala om översättarna) haft problem att hänga med – och ibland, när konstitutionens paragrafer tolkats, har man nog behövt ha specialkunskaper för att förstå alltihop.
Men helheten har varit en av mitt livs tv-upplevelser, en sådan jag kommer att minnas tillsammans med – håll i er nu – ”Onedinlinjen” (svartvit!), ”Svenska Hjärtan” och ”Lagens Änglar”. OK, kanske inte det mest sparsmakade och intellektuellt kvalificerade urval man kan tänka sig. Fast när man sitter där är det härligt att fångas, fängslas, dras in i förvecklingarna och sitta kvar. (”Desperate Housewives” har nästan kvalat in, men den nyss påbörjade säsongen gjorde mig plötsligt lite tveksam – får väl se hur det går.)
För det av politik besatta gänget kring Bartlet och hans nyvalde efterträdare Matt Santos är i alla fall punkten satt, definitivt och oåterkalleligen.
Att succén varit enorm visar såväl tittarsiffror som skörden av priser som serien fått. Ännu ett bevis är att i intervjuundersökningar som gjorts i USA har ett stort antal svarande uppgett ”Bartlet” när de fått frågan om vad landets president heter.
Och hade jag haft rösträtt i valet, som avgjordes för några avsnitt sedan, så hade jag definitivt röstat på Santos. Samt applåderat hans val av utrikesminister – den republikanske motkandidaten, som också accepterade.
Nu blir det tomt efter denna tv-veckans höjdare.
Men seriens slutreplik tål att upprepas, och kanske att göras till vår egen.
Det nyss avgångna presidentparet Bartlet är på väg hem från Vita Huset och Washington DC.
Plötsligt frågan hustrun vad maken tänker på.
-Tomorrow, svarar Jed Bartlet.
I morgon.
Det är naturligtvis alldeles rätt inställning.
Även i tv-soffan.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, februari 16, 2007
Fynd för surfare
Härmed ber jag att få rapportera två fynd från en surfningsrunda:
DAGENS RUBRIK
har jag hämtat från Aftonbladet. Där står
Blöt Pitt - i bara kalsongerna
Klickade inte på länken.
Man törs ju inte utsätta sig för vad som helst.
DAGENS ERBJUDANDE
Detta fanns när man öppnade MSN i dag.
Ge kärleken en chans! Prova gratis i sju dagar!
Snacka om oemotståndliga erbjudanden.
Kärlek som verkligen kan kosta på, vara gruvligt dyrköpt.
Tänk att alldeles gratis, och uppenbarligen utan åtaganden, få testa.
Tänk om provet rent av utfaller till belåtenhet.
Tänk.
Copyright Klimakteriehäxan
DAGENS RUBRIK
har jag hämtat från Aftonbladet. Där står
Blöt Pitt - i bara kalsongerna
Klickade inte på länken.
Man törs ju inte utsätta sig för vad som helst.
DAGENS ERBJUDANDE
Detta fanns när man öppnade MSN i dag.
Ge kärleken en chans! Prova gratis i sju dagar!
Snacka om oemotståndliga erbjudanden.
Kärlek som verkligen kan kosta på, vara gruvligt dyrköpt.
Tänk att alldeles gratis, och uppenbarligen utan åtaganden, få testa.
Tänk om provet rent av utfaller till belåtenhet.
Tänk.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, februari 15, 2007
I kristallkulan
Jag har just skådat in i framtiden.
Det borde inte kännas chockartat, men det gör det i alla fall. Allt hände i omklädningsrummet efter gympan. Där stod vi, i varierande stadium av påkläddhet, eftersvettning och duschdimmor, när nästa gäng droppade in.
Någon sorts seniorpass skulle ta vid.
Och plöstsligt förändrades konversationen. Inget mer gnöl om besvärliga dagisfröknar, trotsande tonåringar eller fnitter kring helgens partyplaner.
Nej. Nu handlade det om Framtiden, rent konkret.
Den framtid som, försök förtränga det om du kan, väntar på de flesta av oss.
Glosorna som studsade mellan klädkrokarna var alla av den deprimerande sorten.
-Knäna, sa en.
-Jag ser mycket sämre, sa en annan.
-Det är bara bra när man står framför spegeln, sa nästa.
-Rynkorna, ja, sa kompisen, färre blir dom inte. Bara djupare.
-På ryggen också, fyllde någon i.
-Bara på det senaste året känner jag hur jag åldrats.
-Måste sätta mej, har lite svårt med balansen, de där kristallerna du vet, kom nästa med.
-Järnvägars, sa hon som dristat sig upp på vågen, där satt semlorna.
-Ja dom lär du inte bli av med i brådrasket, sa en annan – var det skadeglatt? Kanske.
-Och jag som alltid tränat och hållit mig i form, tyckte en vithårig dam.
-Där ser du, sa klädskåpsgrannen, det har du inget för.
-Nu tar det emot redan i trappan.
-Avgångsvederlag, finns det? undrade en svinrygg högt.
-Ja mycket till pension blir det inte.
-Jasså, dog hon? hördes från hörnet.
-Nä, hon blev änka.
-Tror jag ska se mej om efter ett lugnare pass, sa en som såg allmänt lidande ut.
-Artros, sa en som dittills inte yttrat sig.
Vid det laget höll mitt huvud på att gå i bitar. Jag hade fått mer än jag tålde.
Denna upplevelse av att skåda i kristallkulan var i tuffaste laget, och helt utan förvarning kom den också.
Ut. Jag måste ut. Bort från denna framtidsvision som bär sannolikhetens prägel, hur man än vänder sig.
Slängde ner mina prylar i väskan och drog. Med droppande hår och skorna fortfarande i handen rusade jag till dörren, på rymmen från framtiden.
Fast även om man springer både fort och länge lär den komma i kapp en.
Precis som i kristallkulan.
Copyright Klimakteriehäxan
Det borde inte kännas chockartat, men det gör det i alla fall. Allt hände i omklädningsrummet efter gympan. Där stod vi, i varierande stadium av påkläddhet, eftersvettning och duschdimmor, när nästa gäng droppade in.
Någon sorts seniorpass skulle ta vid.
Och plöstsligt förändrades konversationen. Inget mer gnöl om besvärliga dagisfröknar, trotsande tonåringar eller fnitter kring helgens partyplaner.
Nej. Nu handlade det om Framtiden, rent konkret.
Den framtid som, försök förtränga det om du kan, väntar på de flesta av oss.
Glosorna som studsade mellan klädkrokarna var alla av den deprimerande sorten.
-Knäna, sa en.
-Jag ser mycket sämre, sa en annan.
-Det är bara bra när man står framför spegeln, sa nästa.
-Rynkorna, ja, sa kompisen, färre blir dom inte. Bara djupare.
-På ryggen också, fyllde någon i.
-Bara på det senaste året känner jag hur jag åldrats.
-Måste sätta mej, har lite svårt med balansen, de där kristallerna du vet, kom nästa med.
-Järnvägars, sa hon som dristat sig upp på vågen, där satt semlorna.
-Ja dom lär du inte bli av med i brådrasket, sa en annan – var det skadeglatt? Kanske.
-Och jag som alltid tränat och hållit mig i form, tyckte en vithårig dam.
-Där ser du, sa klädskåpsgrannen, det har du inget för.
-Nu tar det emot redan i trappan.
-Avgångsvederlag, finns det? undrade en svinrygg högt.
-Ja mycket till pension blir det inte.
-Jasså, dog hon? hördes från hörnet.
-Nä, hon blev änka.
-Tror jag ska se mej om efter ett lugnare pass, sa en som såg allmänt lidande ut.
-Artros, sa en som dittills inte yttrat sig.
Vid det laget höll mitt huvud på att gå i bitar. Jag hade fått mer än jag tålde.
Denna upplevelse av att skåda i kristallkulan var i tuffaste laget, och helt utan förvarning kom den också.
Ut. Jag måste ut. Bort från denna framtidsvision som bär sannolikhetens prägel, hur man än vänder sig.
Slängde ner mina prylar i väskan och drog. Med droppande hår och skorna fortfarande i handen rusade jag till dörren, på rymmen från framtiden.
Fast även om man springer både fort och länge lär den komma i kapp en.
Precis som i kristallkulan.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, februari 14, 2007
Kära hjärtanes då!
”Fy skam, fy skam – för ingen ville ha´na”.
Kommer ni ihåg hur det var?
Leken heter ”Skära, skära havre” och fortsätter ”Vem ska havren binda? Jo det ska allra kärestan, var kan jag henne/honom finna?”
På ett givet tecken griper sedan deltagarna tag i en partner, men eftersom antalet från början ska vara udda blir en över.
För ingen ville ha´na.
Nu visar det sig att firandet av den 14 februari som Alla Hjärtans Dag har fått precis den effekten. En stor Stockholmsskola håller stängt för att Valentin-uppvaktningen till skillnad från sol och regn aldrig drabbar alla lika mycket. Det har till och med gått så långt som till mobbning – och vem kunde tro att ett idiotiskt försök att dela ut en blomma från skolledningen skulle ersätta en liten ros från den hetast åtrådda? Fungerade naturligtvis inte, utan fick läggas ner blixtsnabbt. Kära hjärtanes då, sa väl rektorn förvånat.
Rättvisa är en bristvara på många områden. Att bristen är direkt skriande när det gäller kärlek kommer väl knappast som en överraskning för någon.
Att vi då tuggar i oss 30 miljoner geléhjärtan är ett faktum som bör orsaka mer sorg än tröst.
Copyright Klimakteriehäxan
Kommer ni ihåg hur det var?
Leken heter ”Skära, skära havre” och fortsätter ”Vem ska havren binda? Jo det ska allra kärestan, var kan jag henne/honom finna?”
På ett givet tecken griper sedan deltagarna tag i en partner, men eftersom antalet från början ska vara udda blir en över.
För ingen ville ha´na.
Nu visar det sig att firandet av den 14 februari som Alla Hjärtans Dag har fått precis den effekten. En stor Stockholmsskola håller stängt för att Valentin-uppvaktningen till skillnad från sol och regn aldrig drabbar alla lika mycket. Det har till och med gått så långt som till mobbning – och vem kunde tro att ett idiotiskt försök att dela ut en blomma från skolledningen skulle ersätta en liten ros från den hetast åtrådda? Fungerade naturligtvis inte, utan fick läggas ner blixtsnabbt. Kära hjärtanes då, sa väl rektorn förvånat.
Rättvisa är en bristvara på många områden. Att bristen är direkt skriande när det gäller kärlek kommer väl knappast som en överraskning för någon.
Att vi då tuggar i oss 30 miljoner geléhjärtan är ett faktum som bör orsaka mer sorg än tröst.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, februari 13, 2007
Vilket ben ska man stå på?
Kvällstidningarna upphör inte att förvåna.
Aftonbladets etta i dag – övre vänstra hörnet: Anna Nicoles sista timmar.
Och direkt under Yrsa Stenius: Därför vill jag inte läsa om Anna Nicole.
Ät kakan och ha den kvar, liksom.
Eller vilket ben ska man stå på?
Det är inte lätt att göra kvällstidning, det inser vem som helst.
Aftonbladets etta i dag – övre vänstra hörnet: Anna Nicoles sista timmar.
Och direkt under Yrsa Stenius: Därför vill jag inte läsa om Anna Nicole.
Ät kakan och ha den kvar, liksom.
Eller vilket ben ska man stå på?
Det är inte lätt att göra kvällstidning, det inser vem som helst.
måndag, februari 12, 2007
Manligt och kvinnligt handlande
Hur gjorde vi, hur klarade vi oss, hur skickade vi många av våra signaler innan kylskåpsmagneten fanns?
Denna sinnrika uppfinning förvandlar en av kökets centralpunkter till en källa för ständig och löpande intern information.
På kylskåpsdörren sitter tandläkartiden, skolschemat, receptet på ännu en pastasås, kallelsen till föräldramöte, inbjudan till öppet hus.
Där sitter också listan över saker som fattas bakom den till anslagstavla förvandlade dörren: mjölk, bröd, senap, yoghurt, tomater står det exempelvis.
Plötsligt sitter ett tidningsurklipp där också. Det är jag som satt upp det. En ruta Berglin ur Svenska Dagbladet.
Två herrar möts med var sin shoppingvagn mellan snabbköpets hyllor.
I pratpubblan från den som inspekterar den andres vagn:
-Ah, då ska vi se. Plättar, pan pizza, kräm, Gorbys, tacopaj, limpa och mjukost… Jag tror pappa har hand om maten och kör Elvis-vecka!
Så en dag har mitt urklipp fått sällskap.
En strip ur Baby Blues, också det en daglig vän i SvD.
I ruta ett läser mannen sin inköpslista. ”Bröd” står det. Alltså går han i ruta två in i butiken och köper bröd, innan han vänder hemåt igen.
I ruta tre tittar kvinnan på lappen. ”Bröd” står det på den. Varpå hon knallar in i affären och kommer ut i ruta fyra med en överfylld vagn där matvarorna hotar att trilla i backen – snart är hennes kylskåp fyllt inte bara med det som fattades, utan med ett och annat som kan vara bra att ha om och när andan faller på.
På det viset kan man med kylskåpsmagneternas hjälp i tysthet föra ett litet samtal om manligt och kvinnligt.
Subtilt?
Nja, kanske inte.
Men håll med om att det ofta finns vissa skillnader mellan mäns och kvinnors sätt att handla.
Även när det gäller livsmedel.
Copyright Klimakteriehäxan
Denna sinnrika uppfinning förvandlar en av kökets centralpunkter till en källa för ständig och löpande intern information.
På kylskåpsdörren sitter tandläkartiden, skolschemat, receptet på ännu en pastasås, kallelsen till föräldramöte, inbjudan till öppet hus.
Där sitter också listan över saker som fattas bakom den till anslagstavla förvandlade dörren: mjölk, bröd, senap, yoghurt, tomater står det exempelvis.
Plötsligt sitter ett tidningsurklipp där också. Det är jag som satt upp det. En ruta Berglin ur Svenska Dagbladet.
Två herrar möts med var sin shoppingvagn mellan snabbköpets hyllor.
I pratpubblan från den som inspekterar den andres vagn:
-Ah, då ska vi se. Plättar, pan pizza, kräm, Gorbys, tacopaj, limpa och mjukost… Jag tror pappa har hand om maten och kör Elvis-vecka!
Så en dag har mitt urklipp fått sällskap.
En strip ur Baby Blues, också det en daglig vän i SvD.
I ruta ett läser mannen sin inköpslista. ”Bröd” står det. Alltså går han i ruta två in i butiken och köper bröd, innan han vänder hemåt igen.
I ruta tre tittar kvinnan på lappen. ”Bröd” står det på den. Varpå hon knallar in i affären och kommer ut i ruta fyra med en överfylld vagn där matvarorna hotar att trilla i backen – snart är hennes kylskåp fyllt inte bara med det som fattades, utan med ett och annat som kan vara bra att ha om och när andan faller på.
På det viset kan man med kylskåpsmagneternas hjälp i tysthet föra ett litet samtal om manligt och kvinnligt.
Subtilt?
Nja, kanske inte.
Men håll med om att det ofta finns vissa skillnader mellan mäns och kvinnors sätt att handla.
Även när det gäller livsmedel.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, februari 11, 2007
Nånannan-ismen sprider sig
eller
HUR JAG MISSLYCKATS SOM MAMMA
Städning är ett nödvändigt ont.
Grundprincipen för städning är, i min värld, att var och en ska och bör och kan ta hand om sin egen skit. Plocka upp, stuva undan, tvätta, diska, fixa det man dragit fram, använt, ställt till. Att utnyttja exempelvis dammsugare och diskmaskin är könsneutrala aktiviteter.
Den principen har jag enträget försökt pränta in i mina barn.
Och jag har lyckats.
Så till den milda grad att det måste betraktas som ett stort misslyckande.
Någonstans på vägen har vi nämligen tappat bort en väldigt viktig ingrediens: tanken på att man faktiskt, då och då, också kan ge andra ett handtag, alldeles frivilligt.
Vet inte hur det gick till, kan bara konstatera att jag tycks ha lärt ut en stram variant av städ-egoism, kemiskt fri från hjälpsamhet, hundraprocentigt energisnål.
Det var inte meningen.
Nu, när det är för sent att göra något åt saken, sitter vi i smeten.
-Du tog fram kastrullen, du får ta bort den.
-Jag har inte använt brödrosten.
-Nej, jag har inte ställt den där. Det har han gjort.
-Eftersom jag inte vill ha sallad behöver jag väl inte göra nån heller.
Det kan inte låta tråkigare än så.
Jag drömmer om andra repliker:
-Vill du ha nåt?
-Jag har så lite tvätt så jag kan ta din också.
-Ikväll tar jag hand om matlagningen.
-Titta på nyheterna ni, jag fixar köket.
Bara drömmar, tyvärr. Visserligen vet jag att det kan vara lite bättre utanför hemmets väggar – det finns vittnesmål om det – men det räcker inte.
Hur ska det gå för dem? Som inte har fattat – därför att deras föräldrar uppenbarligen inte har klarat att förklara det – att man mår bättre och allt blir roligare av att man ibland också tar hand om lite mer än det som är alldeles eget.
Journalisten och författaren Anders Isaksson har myntat uttrycket ”nånannan-ismen”. I hans texter handlar det förstås mest om politik, men jag tvingas konstatera att den där trista -ismen har slängt in sina elaka metastaser i min familj. Någon annan kan hela tiden åberopas när något behöver göras.
Vem vill omges av utpräglade egoister?
Och alltihop är, som vanligt, mammas fel.
Som försökt vara rättvis men gått i en fälla.
Tidsandan, säger kanske en del. Men det duger inte som förklaring. Nånannan-ismen får ständigt fler anhängare. Jag är hemskt ledsen för att jag bidragit till detta.
Kan bara hoppas att det som genom ett under ändå kommer att uppenbaras för den yngre generationen att samarbete, hjälpsamhet och solidaritet lönar sig i längden.
Men jag inser också att det kan bli en dyrköpt erfarenhet.
Copyright Klimakteriehäxan
HUR JAG MISSLYCKATS SOM MAMMA
Städning är ett nödvändigt ont.
Grundprincipen för städning är, i min värld, att var och en ska och bör och kan ta hand om sin egen skit. Plocka upp, stuva undan, tvätta, diska, fixa det man dragit fram, använt, ställt till. Att utnyttja exempelvis dammsugare och diskmaskin är könsneutrala aktiviteter.
Den principen har jag enträget försökt pränta in i mina barn.
Och jag har lyckats.
Så till den milda grad att det måste betraktas som ett stort misslyckande.
Någonstans på vägen har vi nämligen tappat bort en väldigt viktig ingrediens: tanken på att man faktiskt, då och då, också kan ge andra ett handtag, alldeles frivilligt.
Vet inte hur det gick till, kan bara konstatera att jag tycks ha lärt ut en stram variant av städ-egoism, kemiskt fri från hjälpsamhet, hundraprocentigt energisnål.
Det var inte meningen.
Nu, när det är för sent att göra något åt saken, sitter vi i smeten.
-Du tog fram kastrullen, du får ta bort den.
-Jag har inte använt brödrosten.
-Nej, jag har inte ställt den där. Det har han gjort.
-Eftersom jag inte vill ha sallad behöver jag väl inte göra nån heller.
Det kan inte låta tråkigare än så.
Jag drömmer om andra repliker:
-Vill du ha nåt?
-Jag har så lite tvätt så jag kan ta din också.
-Ikväll tar jag hand om matlagningen.
-Titta på nyheterna ni, jag fixar köket.
Bara drömmar, tyvärr. Visserligen vet jag att det kan vara lite bättre utanför hemmets väggar – det finns vittnesmål om det – men det räcker inte.
Hur ska det gå för dem? Som inte har fattat – därför att deras föräldrar uppenbarligen inte har klarat att förklara det – att man mår bättre och allt blir roligare av att man ibland också tar hand om lite mer än det som är alldeles eget.
Journalisten och författaren Anders Isaksson har myntat uttrycket ”nånannan-ismen”. I hans texter handlar det förstås mest om politik, men jag tvingas konstatera att den där trista -ismen har slängt in sina elaka metastaser i min familj. Någon annan kan hela tiden åberopas när något behöver göras.
Vem vill omges av utpräglade egoister?
Och alltihop är, som vanligt, mammas fel.
Som försökt vara rättvis men gått i en fälla.
Tidsandan, säger kanske en del. Men det duger inte som förklaring. Nånannan-ismen får ständigt fler anhängare. Jag är hemskt ledsen för att jag bidragit till detta.
Kan bara hoppas att det som genom ett under ändå kommer att uppenbaras för den yngre generationen att samarbete, hjälpsamhet och solidaritet lönar sig i längden.
Men jag inser också att det kan bli en dyrköpt erfarenhet.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
