Kära vänner i Vita Huset - adjö!

I går var det dags.
Dags att ta adjö av ett gäng kära vänner. Fast vi aldrig träffats. Men nu är det slut med CJ, Josh, Donna och Charlie. Färdigförhandlat med Sam och Toby. Leos ande svävar över deras huvuden.
Det var det 153:dje och absolut sista avsnittet av ”Vita Huset” (West Wing) som sändes.
I sju härliga säsonger och två presidentperioder har vi följt Jed Bartlet och hans stab som styrt och ställt med Amerika, världen och sig själva.

Jag har väl missat något avsnitt, men många är det inte. ”Vita Huset” har varit en äkta tv-höjdare, bra skådespelare, bra samtidsbilder, bra och verklighetsnära konflikter och lysande manus. Problemen som pockat på sin lösning har ibland haft moraliska förtecken, vilket bidragit till intresset.
Då och då har kärlekshistorierna varit i krångligaste laget, men lite får man tåla under så lång serie. Starka kvinnor har det inte heller rått någon brist på – och att USA i den här serien till och med fått sin förste president ur latino-leden är förstås en annan framgång.

Tempot i ”Vita Huset” har också överträffat det mesta. Replikerna har duggat så tätt att till och med folk med engelska som modersmål (för att inte tala om översättarna) haft problem att hänga med – och ibland, när konstitutionens paragrafer tolkats, har man nog behövt ha specialkunskaper för att förstå alltihop.

Men helheten har varit en av mitt livs tv-upplevelser, en sådan jag kommer att minnas tillsammans med – håll i er nu – ”Onedinlinjen” (svartvit!), ”Svenska Hjärtan” och ”Lagens Änglar”. OK, kanske inte det mest sparsmakade och intellektuellt kvalificerade urval man kan tänka sig. Fast när man sitter där är det härligt att fångas, fängslas, dras in i förvecklingarna och sitta kvar. (”Desperate Housewives” har nästan kvalat in, men den nyss påbörjade säsongen gjorde mig plötsligt lite tveksam – får väl se hur det går.)

För det av politik besatta gänget kring Bartlet och hans nyvalde efterträdare Matt Santos är i alla fall punkten satt, definitivt och oåterkalleligen.
Att succén varit enorm visar såväl tittarsiffror som skörden av priser som serien fått. Ännu ett bevis är att i intervjuundersökningar som gjorts i USA har ett stort antal svarande uppgett ”Bartlet” när de fått frågan om vad landets president heter.

Och hade jag haft rösträtt i valet, som avgjordes för några avsnitt sedan, så hade jag definitivt röstat på Santos. Samt applåderat hans val av utrikesminister – den republikanske motkandidaten, som också accepterade.
Nu blir det tomt efter denna tv-veckans höjdare.

Men seriens slutreplik tål att upprepas, och kanske att göras till vår egen.
Det nyss avgångna presidentparet Bartlet är på väg hem från Vita Huset och Washington DC.
Plötsligt frågan hustrun vad maken tänker på.
-Tomorrow, svarar Jed Bartlet.
I morgon.
Det är naturligtvis alldeles rätt inställning.
Även i tv-soffan.

Copyright Klimakteriehäxan