tisdag, februari 06, 2007

Nu är det dags: Ge mig en tulpan!

Inget folk är mer tulpanberoende än svenskarna. Varje år vid den här tiden kan vi knappt lämna en livsmedelsbutik eller bensinmack utan den obligatoriska blombunten, ett tio-pack i plast, som ska stå kvar i sin förpackning minst en timme efter hemkomsten – men som ska skäras av och sättas i kallt vatten så snart vi stängt ytterdörren. Då håller buketten i en vecka. Knappt hinner de utblommade hamna i sopnedkastet förrän nästa tio-pack (ja ibland kan det rentav bli två) är på väg hem. Det blir sammanlagt 130 miljoner tulpaner på en säsong, mellan januari och maj – bara här i landet, alltså.

Det finns sex tusen sorters tulpaner, de äldsta kända ända sedan 1500-talet. Då var visserligen blommorna mindre, men lökarna desto värdefullare. Idag importerar vi våra lökar framför allt från tulpanlandet över alla andra, Holland, vi har dem i trädgården och i krukor. Men helst av allt har vi dem i vas inomhus.

Ungefär fyra hundra sorter odlas kommersiellt i Sverige. Och det pågår ständigt experiment och forskning för att få fram nya sorter, större blommor, andra färger, större tålighet. Tjugo år kan det ta att plocka fram en ny sort.
Men när man väl lyckats med det får man också äran och glädjen att bestämma vad den nya tulpanen ska heta. Och känt folk får ofta låna ut sina namn.

Alltså har Abba fått sin egen, en röd fyllig sak med dubbla kronblad. Carola är intensivt cerise, Prinsessan Madeleine romantiskt laxrosa. Prinsessan Victoria är röd-vit. Diana Ross återfinns i lyxklassen, bland papegojtulpanerna.

Fast tro nu inte att bara vackra flickor får ge namn åt blommorna. På listan över tulpannamn finns också Dow Jones, lite överraskande kanske, och Professor Röntgen. Den som gillar lite häftiga rytmer kan ta några Nashville eller en knippa Tennessee, filmvänner satsar kanske på Pretty Woman. Folk med högre kulturella ambitioner väljer den fransiga Fine Art, nygifta har Honeymoon att glädjas åt, kraftkarlar kan tänkas uppskatta Kung Fu.

Nu tycker jag det vore på tiden att en tulpan faktiskt finge heta Klimakteriehäxan.
Min tulpan ska ha en mörk, varm, röd färg, med lite strimmor av vitt. Kronbladen kan vara lite slitet fransiga i ytterkanten, som har en anings inslag av ungdomligt grönt. Blomman ska vara stor och fyllig och alltid slå ut, stor och oemotståndlig. Klimakteriehäxans blomstertid är rekordlång, men den kommer igång först mot slutet av säsongen, då den slår alla med häpnad genom sin prakt, tålighet och enorma hållbarhet. Ska dessutom säljas till ständigt extrapris, eftersom den rekordsnabbt kommer att bli väldigt populär, slå den hittills ledande gula Monte Carlo rent av.

I väntan på att tulpanutvecklarna kommer till samma insikt fortsätter jag bära hem mina vanliga buntar. För utan tulpaner går inte den här årstiden att överleva, utan tulpaner blir det ingen vår.
Törs knappt tänka på hur många av de där 130 miljonerna jag köper för egen del. Men det handlar ju om att vara snäll mot sig så länge man har sig!
Då är tulpaner ett bra hjälpmedel.

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

  1. Du skriver och beskriver så vackert. Många tulpaner ska du ha. Jag har till och med hittat vackra tulpantyger och en liten fin tulpantavla.

    SvaraRadera
  2. kulsprutan10:18 fm

    Flög en gång - lågt - över Holland i tulpansäsong! Det var en mäktig syn, tusen och åter tusen i alla de färger.
    Fast en bunt eller två i vasen är också alltid fint.

    SvaraRadera
  3. Just nu har jag 20 stycken á 2:50, hälften gula, hälften rödaktiga, i en Aaltovas. Härligt! Och faktum är att jag har en liten flamskväv som också är en tulpan...

    SvaraRadera
  4. Anonym7:30 em

    Det var ett subtilt självporträtt det där!

    SvaraRadera