måndag, februari 19, 2007

Men vart har mjölken tagit vägen?

På väg hem. Sugen på lite mat. Trött på jobbet.
Mobilen surrar. Ett nödrop från köksregionerna: Både mjölk, tomater och Kalles kaviar behövs. Kan jag handla på vägen?

Ja, vad har man att välja på? Den snabba svältdöden orsakad av att middagen försenas med flera minuter – eller den långsamma, en följd av näringsbrist som uppstår utan mjölk, tomater och Kalles?
Jag hittar en lucka utanför en av mina vanligaste Icor och rusar in.

Men vad händer? Vart har mjölken tagit vägen? Det har bara gått ett par dagar sedan jag var här sist, och då fanns den på sin vanliga plats.
Vanlig och vanlig, förresten. Jag hade i alla fall hunnit vänja mig vid var den disken stod, efter senaste omdisponeringen av butiken.

Nu är allt kringflyttat igen, eller på väg från en hylla till en annan. Stora plastskynken skärmar av det som nyss var en plats för färsk fisk. Skyltar pekar åt olika håll: Returstationen har flyttat ditåt, frukten hittar du i bästa fall i den riktningen, brödet där borta…
Förvirrade kunder far runt som yra höns. Vi är många dessutom, det blir lätt så på väg mellan kontor och middagsbord. Och i stället för en rationell inköpsrunda har vi drabbats av något som skulle kunna kallas för handlingsförlamning.

Hittar en i butikspersonalen sysselsatt med ompackning.
-Var är mjölken? morrar jag och spänner ögonen i den stackaren.
Han tittar upp med skrämd blick och tar skydd bakom en störtkorg med halstabletter till extrapris medan han pekar lite obestämt inåt.

Mjölken har, visar det sig, förvisats in i en helt ny vrå. Affären har expanderat (för tredje gången inom loppet av ett par år) och nu får den mejeriintresserade ta en riktig långpromenad som slutar i återvändsgränden för mjölk, yoghurt och grädde.
Men kaviaren då? Går inte att finna några tuber med en liten glad pojke på.
Frågar ännu en anställd som sveper med handen och säger att jodå, där borta…
Men det är ju därifrån jag precis kommit, utan Kalle.

Bara att ge upp. Jag har ju ändå såväl mjölk som tomater, plus några andra saker som jag på kvinnors vis insett att vi behöver fast ingen skrivit upp det på en lapp.
Tar mig ut genom kassan och fortsätter hemåt, men beslutar att plocka Kalle i nästa butik, också ett stamställe.
Eftersom detta trots allt är lite av en turdag finns ännu en p-lucka på strategisk plats.

Fort in.
I riktning mot kaviarhyllan.
Tvärnit.
Tror ni mig när jag berättar hur det var?
Jo, butiken är stadd i omvandling.
Varorna på väg från en hylla till en annan, kyldiskarna har bytt plats, plastskynken skärmar av.
Vad är det för fel på att stammisar lär sig hitta?

Svaret lyder så här: Det finns en köpmannaguru någonstans som vet att vilsna människor handlar mer än de som följer sin snitslade bana.
En hel vetenskap ligger bakom det faktum att man SKA gå långpromenad inomhus för att komma till mjölken.
Och precis när man lärt sig den nya kartan i den gamla affären, vad tror ni händer då?
Jo in kommer butiksinredningsarkitekten och låter hela varuhavet storma.
Igen.

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

  1. Ja, dom möblerar om alltför ofta. Nu heter hyllan Frukost, hur vet affären, vad jag äter till frukost?

    SvaraRadera
  2. våghalsiga vera12:23 em

    Manupulering och marknadsföring och vi faller som käglor. Och plockar - som Häxan - upp andra produkter på väg till det som står på inköpslistan. Kommer ni ihåg kvartersbutiken med personlig service?

    SvaraRadera
  3. Ja så är det. Det är en "smart" affärside och detta har jag retat mej på i många år. Dessutom undrar jag vem som betalar för dessa ständiga ommöbleringar och ombyggnationer i affären. Misstänker ju starkt att det är vi kunder - som inte ens efterfrågat det - som får betala via höjda priser. Vi borde fan protestera!

    SvaraRadera
  4. Självklart är det vi som betalar - precis som vi pröjsar all reklam som vi irriterar oss på!

    SvaraRadera
  5. Just det. Det är likadant i alla affärer!

    SvaraRadera