Ibland finns en människa i vår närhet dag ut och dag in – för att sedan, utan förvarning, försvinna och vara borta för evigt, fast ändå lika levande som tidigare.
I en liten post här på bloggen plockade jag in ett foto från fordomdags, och satte naturligtvis också in fotografens namn.
Anders Fors hette han, en ung kille som hade hand om bildarbetet på Arvika Nyheters redaktion när jag klev in där direkt efter studentexamen.
Den där lilla raden med hans namn tände ett ljus i medbloggaren Gaggas minne, hon som, visar det sig, var min pryo (!) på samma tidning. Hon var 15, jag hade inte fyllt 18, och vi blev båda plåtade av Anders, som också var i vår ålder.
Nu skriver Gagga i en kommentar om honom att han var ”en riktig goding vill jag minnas :) Vart tog han vägen?”.
Måste nog erkänna att jag aldrig satte etiketten ”goding” på honom, men det kan ju ha berott på att jag riktade blicken åt annat håll.
På själva frågan har jag inget bra svar. Vet bara att också han hamnade i Stockholm, där vi brukade ses då och då.
Så försvann hann ur min värld, tvärt och spårlöst.
Och det vet jag hur det gick till …
Anders kom hem till mig där jag bodde i en liten andrahandsetta på Gärdet. Vi käkade något, ingen gourmet-föda, det kan jag lova, även om jag inte minns vad det var. Snabbris med bacon och purjolök är ett stalltips, det hörde till mina basrätter på den tiden – inget jag bjudit någon på på de senaste trettio åren eller möjligen ännu fler, jag lovar!
Mätta och nöjda satt vi och småpratade. Jag granskade honom och konstaterade, att han faktiskt såg rätt eländig ut: långt hår utan stuk och tunt, lite stripigt skägg, som inte heller vårdats. Anders tog åt sig av kritiken, han insåg att den var väl menad.
Försedd med något redskap försvann han in i mitt badrum. När han kom ut igen var det glesa pojkskägget borta.
-Kan inte du klippa mej? bad han.
Jag ruskade på huvudet.
-Har aldrig klippt nån, vet inte hur man gör, sa jag.
Anders stod på sig. Det kunde väl inte vara så himla märkvärdigt och en sax hade jag väl?
Vi bredde ut tidningar på golvet, satte ”patienten” på en stol mitt på. Jag högg tag i saxen och satte igång.
Klipp, klipp. Klipp igen. Jag for runt hans huvud, mätte med blicken, snafsade av en tofs vid örat, kollade hur det såg ut vid andra örat, högg av lite för mycket, försökte jämna till vid öra nummer ett …
Så där höll det på. Till sist var Anders förvisso korthårig, men särskilt snyggt var det nog inte.
En stund senare gick han hem till sig för att sova.
Och sedan dess har jag varken sett till eller hört av honom.
Snacka om att klippa kontakten.
Copyright Klimakteriehäxan
PS OM, mot förmodan, dessa rader skulle hamna under Anders ögon blir jag jätteglad för ny kontakt!
fredag, maj 30, 2008
onsdag, maj 28, 2008
Aldrig mer en flygtur – Never flying again
tisdag, maj 27, 2008
Tack och lov för öppet köp
Är bjuden på ett kalas denna vecka. Inget jättemärkvärdigt, men jag funderade ändå på – med tanke på årstid och väder om inte annat – att det kunde vara trevligt att gå dit i klänning, för en gångs skull, som variation på de där svarta långbyxorna jag i princip bor i.
Kontaktade en väninna, som gillar att shoppa och som brukar ha bra koll. Hon har liksom jag förpassat storlek 38 till historien och kanske kunde tipsa om en butik där det finns snygga klänningar så stora att till och med jag går i dem, tänkte jag.
Självklart fick jag namn på affären och dess ägarinna, adress, öppettider och gott hopp. Gick dit, satte i gång att prova. Där fanns underbara saker för tjejer med alla kurvor på rätt plats och i lagom proportioner. Däremot sämre ställt för somliga andra.
En enda klänning kunde jag få på mig. Vacker turkos färg, blommönstrad så som varje modeguru föreskriver denna vår, tunt siden, överkomligt pris.
Men riktigt övertygad var jag inte. Och Smakdomaren hade jag inte med mig, hon hade ännu inte slutat jobbet för dagen.
-Ta den på öppet köp, sa butikskvinnan vänligt, det är absolut inget problem!
Så fick det bli.
Väl hemma drog det ut till sena kvällen innan jag kunde ta på mig den just hemburna blåsan och beträda vår catwalk, det vill säga två meter trasmatta på köksgolvet.
-Kolla nu då, sa jag till Dottern för att få henne att lyfta blicken från datorns tangentbord.
Hon kollade.
-Men mamma, sa hon förvånat, har du köpt ett nattlinne?
Oj. Smakdomaren hade rätt igen. Varför hade inte jag sett det?
Tack och lov att någon uppfann "öppet köp".
Copyright Klimakteriehäxan
Kontaktade en väninna, som gillar att shoppa och som brukar ha bra koll. Hon har liksom jag förpassat storlek 38 till historien och kanske kunde tipsa om en butik där det finns snygga klänningar så stora att till och med jag går i dem, tänkte jag.
Självklart fick jag namn på affären och dess ägarinna, adress, öppettider och gott hopp. Gick dit, satte i gång att prova. Där fanns underbara saker för tjejer med alla kurvor på rätt plats och i lagom proportioner. Däremot sämre ställt för somliga andra.
En enda klänning kunde jag få på mig. Vacker turkos färg, blommönstrad så som varje modeguru föreskriver denna vår, tunt siden, överkomligt pris.
Men riktigt övertygad var jag inte. Och Smakdomaren hade jag inte med mig, hon hade ännu inte slutat jobbet för dagen.
-Ta den på öppet köp, sa butikskvinnan vänligt, det är absolut inget problem!
Så fick det bli.
Väl hemma drog det ut till sena kvällen innan jag kunde ta på mig den just hemburna blåsan och beträda vår catwalk, det vill säga två meter trasmatta på köksgolvet.
-Kolla nu då, sa jag till Dottern för att få henne att lyfta blicken från datorns tangentbord.
Hon kollade.
-Men mamma, sa hon förvånat, har du köpt ett nattlinne?
Oj. Smakdomaren hade rätt igen. Varför hade inte jag sett det?
Tack och lov att någon uppfann "öppet köp".
Copyright Klimakteriehäxan
Sonya – prisvärd och värd att läsa!
Sonya Hartnett var för mig ett helt okänt namn tills en dag i april, när man fick vet att hon tilldelats årets litteraturpris till Astrid Lindgrens minne. Hon skriver oftast romaner för unga vuxna, fick sin första bok utgiven när hon var bara 15.Och så blev det så, att jag skulle åka till Australien och träffa henne, hemma i Preston, en förort till Melbourne.
Dessförinnan sträckläste jag hennes böcker, hann med nio och en halv, innan vi sågs. Hon har skrivit arton, nummer nitton, "Butterfly" är inlämnad till förlaget (Penguin) för några veckor sedan. Nummer tjugo, en bok för små barn, föreligger i ett första utkast. Dessutom finns hon med i några antologier.
Det är ett författarskap som jag varmt rekommenderar, trots att hennes historier innehåller mycket sorg, elände och smärta. Två av hennes böcker finns på svenska, två till kommer i höst.
Sonya själv är en förtjusande person, klok och eftertänksam och samtidigt försedd med mycket humor.
Vilket jag hoppas framgår av det porträtt som blev resultatet av besöket. Programmet, ”Sonya Hartnett: Med blick för djur och människor”, sändes för första gången i går kväll i SVT2. I dag går det i repris i samma kanal klockan 16.20, i morgon kan det ses i 24an kl 20.00, och den 1 juni kl 11.10, i tvåan igen.
Om du vill se programmet i din dator har du det här.
På onsdag tar hon emot priset, 5 miljoner kronor, ur kronprinsessan Victorias hand. Prisutdelningen sänds direkt i SVT 2, klockan 18.15. I morgon, alltså.
Copyright obs! även bild! Klimakteriehäxan
Tisdagstema: Randig
På zebran går ränderna aldrig ur, men i trä händer det saker med ränderna. Somliga djupnar, andra jämnas ut, nya sprickor uppstår, gamla blir bredare, mörkare ... det finns många skäl till att trä kallas för ett levande material, även sedan själva trädet fällts. Träet liknar ju faktiskt oss människor en hel del, om man tänker efter! Fler tolkningar av "randig", denna tisdags tema ("En utmaning för din kamera"), hittar du här.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, maj 26, 2008
En story i Dagens Story
Lite om och ett avsnitt ur boken "Klimakteriehäxan" i dag, i nya numret av webbmagasinet Dagens Story! (mer om du klickar på boken högst upp till vänster).DS publiceras bara på nätet och tar upp alla möjliga olika ämnen, behandlade av alla möjliga olika skribenter.
Stolta studentföräldrar
Det här är veckan när det kommer en skrålande student vart än man vänder blicken, trafiken stockar sig kring sportbilar med vitklädd ungdom, blommor och ballonger, lastbilsflak med skyltar, billig skumpa och alldeles för alkoholstark öl i händerna på de glada examensbarnen.
Årets hetaste studentvecka, helt enkelt.
Faktum är att det känns ganska skönt att det där är ett passerat stadium i vår familj, där Dottern var sist ut med vita mössan för ett år sedan.
Den här våren kan jag iaktta andra hetsande mödrar som far runt som skållade råttor för att få till den där buffén och fixa rätt sorts tårtor, samtidigt som mor själv ska försöka vara utstyrd så att hon är så lite pinsam som möjligt för sin ättelägg, som helst av allt bara vill vara stor och inte kännas vid någon bakomliggande generation alls.
Allt det där stressiga och jobbiga spelar förstås egentligen ingen roll. I grund och botten är vi allihop lika glada och stolta, om inte över hundraprocentigt lyckade betyg, så i alla fall för att vi – för att citera en gammal finansminister – "baxat dem ända hit".
Så en dag kom jag på att jag borde ha gjort en egen variation på den klassiska studentsången, den som nutidens barn knappt ids lära sig.
Men min text är tänkt att sjungas inte av studenterna själva, utan (just det!) av mamma och pappa.
Oavsett hur pinsam man då kan tänkas vara …
Kanske vill du låna den, Klimakteriehäxans egen studentsång? Var så god:
Stolta föräldrar nu vill tala om:
Lillflickan/lillpojken våran ska strax ta/har tagit studenten
Det vill vi fira så snälla ni, kom!
Ät och drick, å glöm inte present!
Vid pass klockan fem
Tror vi hon/han kommer hem
Kul är det då om
Ni är många med oss som
Med ett glas uti hand
Klämmer i allt vi kan
I ett dundrande grattis – hurra!
Å va våran lillflicka/lillpojke är bra!
Hurra!
Copyright Klimakteriehäxan
Årets hetaste studentvecka, helt enkelt.
Faktum är att det känns ganska skönt att det där är ett passerat stadium i vår familj, där Dottern var sist ut med vita mössan för ett år sedan.
Den här våren kan jag iaktta andra hetsande mödrar som far runt som skållade råttor för att få till den där buffén och fixa rätt sorts tårtor, samtidigt som mor själv ska försöka vara utstyrd så att hon är så lite pinsam som möjligt för sin ättelägg, som helst av allt bara vill vara stor och inte kännas vid någon bakomliggande generation alls.
Allt det där stressiga och jobbiga spelar förstås egentligen ingen roll. I grund och botten är vi allihop lika glada och stolta, om inte över hundraprocentigt lyckade betyg, så i alla fall för att vi – för att citera en gammal finansminister – "baxat dem ända hit".
Så en dag kom jag på att jag borde ha gjort en egen variation på den klassiska studentsången, den som nutidens barn knappt ids lära sig.
Men min text är tänkt att sjungas inte av studenterna själva, utan (just det!) av mamma och pappa.
Oavsett hur pinsam man då kan tänkas vara …
Kanske vill du låna den, Klimakteriehäxans egen studentsång? Var så god:
Stolta föräldrar nu vill tala om:
Lillflickan/lillpojken våran ska strax ta/har tagit studenten
Det vill vi fira så snälla ni, kom!
Ät och drick, å glöm inte present!
Vid pass klockan fem
Tror vi hon/han kommer hem
Kul är det då om
Ni är många med oss som
Med ett glas uti hand
Klämmer i allt vi kan
I ett dundrande grattis – hurra!
Å va våran lillflicka/lillpojke är bra!
Hurra!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, maj 25, 2008
Bästa mamman finns i Kungälv
Sveriges allra bästa mamma finns i Kungälv!
Hon har valts ut bland 2375 anmälda mammor, och resultatet är passande nog klart till Mors Dag, som råkar infalla i dag, om någon skulle ha förbisett det …
Ann-Marie Börjesson har tre söner och det är en av dem – Dick – som motiverat varför just hans mamma skulle tilldelas den här titeln.
Så här skrev han när han anmälde henne till tävlingen:
”Hon har alltid känt att hon inte duger, har dåligt samvete över vissa val hon har gjort och känner skuld för sånt hon inte borde känna skuld för. Hon känner sig helt enkelt misslyckad som mamma. Jag vill visa henne att hon duger, hon är tillräckligt bra, underbar och jag älskar henne oavsett vad som hänt. /…/ Förlåt mig mamma för att jag så sällan sagt ´jag älskar dig´ … men det gör jag.”
Och mamma Ann-Maries reaktion är självklar:
-Det var det underbaraste och vackraste jag nånsin hört.
Ja, själva priserna som delas ut är inte i Nobel-klass, visserligen, men frågan är om inte äran på förstaplatsen i den här tävlingen ändå smäller en bit högre än den gamle krutgubbens miljoner?
Mer om tävlingen och fullständig motivering för första priset, plus alla vackra ord om de mammor som kommit på platserna 2 till och med 50, hittar du här.
Grattis på Mors Dag också till alla er som inte blev nominerade - ni är med största säkerhet också prisvärda, var och en på sitt vis!
Copyright Klimakteriehäxan
Hon har valts ut bland 2375 anmälda mammor, och resultatet är passande nog klart till Mors Dag, som råkar infalla i dag, om någon skulle ha förbisett det …
Ann-Marie Börjesson har tre söner och det är en av dem – Dick – som motiverat varför just hans mamma skulle tilldelas den här titeln.
Så här skrev han när han anmälde henne till tävlingen:
”Hon har alltid känt att hon inte duger, har dåligt samvete över vissa val hon har gjort och känner skuld för sånt hon inte borde känna skuld för. Hon känner sig helt enkelt misslyckad som mamma. Jag vill visa henne att hon duger, hon är tillräckligt bra, underbar och jag älskar henne oavsett vad som hänt. /…/ Förlåt mig mamma för att jag så sällan sagt ´jag älskar dig´ … men det gör jag.”
Och mamma Ann-Maries reaktion är självklar:
-Det var det underbaraste och vackraste jag nånsin hört.
Ja, själva priserna som delas ut är inte i Nobel-klass, visserligen, men frågan är om inte äran på förstaplatsen i den här tävlingen ändå smäller en bit högre än den gamle krutgubbens miljoner?
Mer om tävlingen och fullständig motivering för första priset, plus alla vackra ord om de mammor som kommit på platserna 2 till och med 50, hittar du här.
Grattis på Mors Dag också till alla er som inte blev nominerade - ni är med största säkerhet också prisvärda, var och en på sitt vis!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, maj 24, 2008
Så kan man fira
Jag har fått en del mail med anledning av att boken "Klimakteriehäxan" kommit ut. Samma fråga återkommer: hur har jag nu firat denna händelse, förvisso rätt speciell i mitt liv?
Jo, det är klart, man har hört talas om storslagna releasepartyn där champagnen flödar och snittarna är klädda i gåslever och ädel kaviar.
Har vi nu ägnat oss detta, jag, Maken, Sonen och Dottern – som förvisso är att betrakta som de närmast sörjande? Har jag dränkt alla mina bekanta i vin? Har jag vandrat på rosenblad?
Svaret kan möjligen bli snudd på chockartat.
Men så här är det:
Boken kom i torsdags. Jag hämtade ut den på posten, tog upp den i lägenheten och slet naturligtvis upp omslaget för att få se hur den såg ut, egentligen, hur den kändes att hålla i handen, på riktigt.
Grät jag? Nej, min lipsillsgen höll sig lugn.
Skrattade jag? Nej, men jag log nog. Hult, antagligen, men ingen var närvarande och alltså finns inget vittne som kan beskriva hur brett leendet var.
Sedan åt vi tunnpannkakor med sylt och drack lättmjölk. Det var jättegott, vi hade inte käkat pannkakor på flera veckor.
Så kan man alltså högtidlighålla sin debut mellan hårda pärmar, bara så ni vet.
Copyright Klimakteriehäxan
Jo, det är klart, man har hört talas om storslagna releasepartyn där champagnen flödar och snittarna är klädda i gåslever och ädel kaviar.
Har vi nu ägnat oss detta, jag, Maken, Sonen och Dottern – som förvisso är att betrakta som de närmast sörjande? Har jag dränkt alla mina bekanta i vin? Har jag vandrat på rosenblad?
Svaret kan möjligen bli snudd på chockartat.
Men så här är det:
Boken kom i torsdags. Jag hämtade ut den på posten, tog upp den i lägenheten och slet naturligtvis upp omslaget för att få se hur den såg ut, egentligen, hur den kändes att hålla i handen, på riktigt.
Grät jag? Nej, min lipsillsgen höll sig lugn.
Skrattade jag? Nej, men jag log nog. Hult, antagligen, men ingen var närvarande och alltså finns inget vittne som kan beskriva hur brett leendet var.
Sedan åt vi tunnpannkakor med sylt och drack lättmjölk. Det var jättegott, vi hade inte käkat pannkakor på flera veckor.
Så kan man alltså högtidlighålla sin debut mellan hårda pärmar, bara så ni vet.
Copyright Klimakteriehäxan
En bloggares lön?
Två norska bloggare har stuckit ut hakan rejält.
De båda, en man och en kvinna, har mailat till kulturdepartementet i Oslo och ansökt om konstnärslön från staten.
För att blogga är en konst, det är de helt på det klara med.
Kvinnan säger i sin ansökan, att hennes blogg har ungefär 150 besökare i veckan, och att antalet intresserade ständigt stiger. För att tillfredsställa sina trogna läsare med nya texter går det åt en hel del tid, och det är därför hon menar att staten bör träda in med lite pengar, så att hon kan fortsätta sitta sina bloggtimmar vid datorn.
Hennes manliga kollega argumenterar, att eftersom han i sin blogg kan uppvisa en stadig produktion, bör han jämställas med andra konstnärer och alltså komma ifråga för bidrag till verksamheten.
Båda sökande har fått avslag på sin begäran med motiveringen att dels är pengarna redan uppbokade, dels belönas endast de som under ett antal år har visat upp en ”kvalitetsmässigt värdefull insats”.
Det finns konstnärslöner att söka i Sverige också, ifall någon trots det norska nejet känner sig inspirerad och tycker att läsarkommentarer och besöksstatistik inte räcker som bloggarens lön …
Lycka till!
(Och eftersom jag har en hel del läsare i Norge kanske jag ska slänga iväg ett mail till Oslo, nu när någon ändå har börjat kampen?)
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Norsk Telegrambyrå
De båda, en man och en kvinna, har mailat till kulturdepartementet i Oslo och ansökt om konstnärslön från staten.
För att blogga är en konst, det är de helt på det klara med.
Kvinnan säger i sin ansökan, att hennes blogg har ungefär 150 besökare i veckan, och att antalet intresserade ständigt stiger. För att tillfredsställa sina trogna läsare med nya texter går det åt en hel del tid, och det är därför hon menar att staten bör träda in med lite pengar, så att hon kan fortsätta sitta sina bloggtimmar vid datorn.
Hennes manliga kollega argumenterar, att eftersom han i sin blogg kan uppvisa en stadig produktion, bör han jämställas med andra konstnärer och alltså komma ifråga för bidrag till verksamheten.
Båda sökande har fått avslag på sin begäran med motiveringen att dels är pengarna redan uppbokade, dels belönas endast de som under ett antal år har visat upp en ”kvalitetsmässigt värdefull insats”.
Det finns konstnärslöner att söka i Sverige också, ifall någon trots det norska nejet känner sig inspirerad och tycker att läsarkommentarer och besöksstatistik inte räcker som bloggarens lön …
Lycka till!
(Och eftersom jag har en hel del läsare i Norge kanske jag ska slänga iväg ett mail till Oslo, nu när någon ändå har börjat kampen?)
Copyright Klimakteriehäxan
Källa: Norsk Telegrambyrå
fredag, maj 23, 2008
Likgiltig – värst av allt
Vare sig vi vill eller ej så går vi ju omkring och tycker en massa om väldigt mycket och väldigt många, hela tiden. Ibland frågar absolut ingen efter ens åsikt, ibland verkar någon vilja ta del av ens omdömen, av en eller annan anledning.
Och det är en sak att användas som referensperson i jobbrelaterade frågor.
Men det kan bli något helt annat när en person alldeles själv förhör sig om vad man har för vibbar för vederbörande.
Det hände sig en gång att jag på en fest blev inträngd i ett hörn av en jämnårig kvinna som jag hade arbetat en del med, till och från. Just fester är ju tillfället folk tar i akt för att, med styrkan från några glas vin inombords, ta mod till sig och endera skälla ut eller åtminstone starkt ifrågasätta personer i sin omgivning, människor som man i vardagen undviker konflikter med.
Den här tjejen, vi kan kalla henne Frida, spände ögonen i mig, tog sats och sa:
-Varför tycker du inte om mej?
Jag bara gapade. En mer oväntad fråga hade jag inte kunnat få. Nu blev jag helt enkelt tvungen att tänka efter: Tyckte jag eller tyckte jag inte om Frida?
Svaret var det värsta tänkbara.
Jag tyckte ingenting om henne. Inte ett skvatt. Inte bu, inte bä. Jag fann henne ointressant och oförarglig, sammantaget: hon lämnade mig totalt oberörd.
Försök själv förklara det för en levande människa av kött och blod: att du är helt likgiltig för vad hon gör, tycker och säger.
Det är fullständigt hemskt.
En värre dom går inte att förkunna, eftersom vi alla naturligtvis vill göra avtryck, märkas på något sätt – och hellre då genom att reta gallfeber på någon än att bara försvinna in i väggens beiga tapet, om man nu inte lyckats visa upp några av de positiva egenskaper man ändå rimligen besitter.
Hur jag tog mig ur situationen har jag förträngt, men jag misstänker att jag försökte svamla ihop något, lagom ursäktande. Kunde ju med visst fog säga, att jag absolut inte tyckte illa om henne – men eftersom jag är urusel på att ljuga kan jag inte heller ha fått ur mig att jag gillade henne. Utgången av samtalet måste ha varit bedrövlig.
Kan bara hoppas och tro, att hon hade andra kollegor, väninnor och medmänniskor för vilka hon var en viktig och intressant kvinna.
Och eftersom jag fortfarande drar mig till minnes den där incidenten så kan man väl påstå, att inte heller för mig förblev Frida helt likgiltig.
För jag skäms ju varje gång jag tänker på henne, som jag inte brydde mig om ett enda skvatt.
Copyright Klimakteriehäxan
Och det är en sak att användas som referensperson i jobbrelaterade frågor.
Men det kan bli något helt annat när en person alldeles själv förhör sig om vad man har för vibbar för vederbörande.
Det hände sig en gång att jag på en fest blev inträngd i ett hörn av en jämnårig kvinna som jag hade arbetat en del med, till och från. Just fester är ju tillfället folk tar i akt för att, med styrkan från några glas vin inombords, ta mod till sig och endera skälla ut eller åtminstone starkt ifrågasätta personer i sin omgivning, människor som man i vardagen undviker konflikter med.
Den här tjejen, vi kan kalla henne Frida, spände ögonen i mig, tog sats och sa:
-Varför tycker du inte om mej?
Jag bara gapade. En mer oväntad fråga hade jag inte kunnat få. Nu blev jag helt enkelt tvungen att tänka efter: Tyckte jag eller tyckte jag inte om Frida?
Svaret var det värsta tänkbara.
Jag tyckte ingenting om henne. Inte ett skvatt. Inte bu, inte bä. Jag fann henne ointressant och oförarglig, sammantaget: hon lämnade mig totalt oberörd.
Försök själv förklara det för en levande människa av kött och blod: att du är helt likgiltig för vad hon gör, tycker och säger.
Det är fullständigt hemskt.
En värre dom går inte att förkunna, eftersom vi alla naturligtvis vill göra avtryck, märkas på något sätt – och hellre då genom att reta gallfeber på någon än att bara försvinna in i väggens beiga tapet, om man nu inte lyckats visa upp några av de positiva egenskaper man ändå rimligen besitter.
Hur jag tog mig ur situationen har jag förträngt, men jag misstänker att jag försökte svamla ihop något, lagom ursäktande. Kunde ju med visst fog säga, att jag absolut inte tyckte illa om henne – men eftersom jag är urusel på att ljuga kan jag inte heller ha fått ur mig att jag gillade henne. Utgången av samtalet måste ha varit bedrövlig.
Kan bara hoppas och tro, att hon hade andra kollegor, väninnor och medmänniskor för vilka hon var en viktig och intressant kvinna.
Och eftersom jag fortfarande drar mig till minnes den där incidenten så kan man väl påstå, att inte heller för mig förblev Frida helt likgiltig.
För jag skäms ju varje gång jag tänker på henne, som jag inte brydde mig om ett enda skvatt.
Copyright Klimakteriehäxan
Oj så länge sedan...
I dag har Klimakteriehäxan lyckats kravla sig in både i Arvika Nyheter och på webb-kultursidan i Nya Wermlandstidningen, på båda ställena åtföljd av en bild från fordomdags: 1965, ny reporter med telefonen i högsta hugg, på Arvika Nyheters redaktion.Om du är nyfiken på artikeln finns länken bara du klickar på bokomslaget högst upp till vänster här på sidan.
Foto: Anders Fors
torsdag, maj 22, 2008
En rundtur man inte glömmer
Tänk Kurt Olsson.
Tänk John Cleese i en kombination från Faulty Towers och Monty Python.
Tänk Hjalmar i en Örebro-revy, eller en yngre upplaga av Martin Ljung.
Lägg ihop alltihop. Vad får du för resultat?
För mig blir det den guide som nyligen tog mig och en grupp andra människor på en rundtur i en stad ingen av oss besökt tidigare eller kände till ens rudimentärt. En tacksam åhörarskara, åtminstone i teorin, beredd att suga i sig all möjlig information om historia, sevärdheter, speciella öden som bidragit till att ge staden dess själ, i den mån den har en sådan.
Vår guide talade skaplig om än inte perfekt engelska, men den egenskapen delade han med majoriteten i gruppen, så det var inget problem.
Han var klädd i kavaj och slips (på en tenniströja, visserligen) och var lite tagen av stundens allvar, han var mera van att ta emot tysktalande gäster.
Vi klev ombord på bussen. Han sa vad han hette, ett namn omöjligt att uttala om någon nu hade råkat uppfatta det.
Sedan kastade han sig ut i informationshavet och där bottnade han inte. Årtalen yrde omkring oss, utan speciell inbördes ordning, krig och fred avlöste varandra i rask takt. Allt detta skulle tjäna som bas för oss när vi sedan gav oss iväg för att titta på omgivningarna.
Bussen svängde höger, ut från parkeringsplatsen.
-Upp till vänster ligger en vacker park, tyvärr är den skymd av husen, sa guiden.
Hundra meter senare pekade han åt andra hållet:
-Där inne ligger stadens modernaste köpcentrum!
Vi såg en byggarbetsplats med några lyftkranar och ett bastant plank.
-Vi har en ny stolthet, en jättemodern idrottsarena, titta in till vänster här! Visst ser ni strålkastarna?
Jo, vi såg en strålkastare. Och möjligen en skymt av ett läktartak, inget mer.
Vid det här laget hade den för-väntansfulla tystnaden i bussen börjat spricka upp. Hysteriska fnissningar hördes från de bakre raderna. Guiden pekade hej vilt åt olika håll, ständigt på saker vars existens vi inte ens kunde ana oss till.
-Har ni lite tid över tycker jag ni ska ta en promenad åt det där hållet, visade vår guide när vi åkte över floden. En obestämbar grupp av träd verkade vara det han menade.
-Här körde man stora flottar med timmer förr i världen, flottarna finns fortfarande kvar! berättade han med stolthet i rösten – för att strax lägga till:
-Kolla ner till höger, där brukar flottarna ligga. Fast inte nu, förstås.
Fnissningarna blev fler och högljuddare.
En skrattande turistgrupp fick så kliva ur bussen, för nu var det stadsvandring som gällde. Allra först gick vår vägvisare, med raska steg, vilket medförde problem för några högklackade damer som fick lite svårt med kullerstensgatorna. Guiden fortsatte prata. Det var bara det att han förträngt att åhörarna kom efter honom – och han råkade glömma att vända på huvudet, alltså hörde ingen något över huvud taget. Kanske sa han något som var såväl intressant som kul, vad vet jag.
Så kommer vi till katedralen, får oss en osammanhängande historia till livs om en präst som uträttat stordåd och kanske blev helgon fast ändå inte, och så ska vi in i kyrkan. Vi knallar lydigt in genom den järnbeslagna porten. Hamnar mitt i pågående mässa, ingen gudstjänstbesökare kan undgå att lägga märke till – och bli störd av – turistgruppen och dess ledsagare, som oförtrutet fortsätter in mot konstverken i koret.
Vi kommer till stora torget.
-I det hörnet låg det en gång ett kafé, det var trevligt. Det gula huset där – äsch, förresten, bry er inte om det, nu säljer de, vad heter det nu igen, gardiner. Titta på andra sidan torget, där låg det också ett kafé, faktiskt. Fast kåken är skymd. Vi tycker om kaffe i det här landet. Och vi gillar söta kakor, det har ni kanske märkt? Där är förresten ett bageri, det är rätt så gammalt har jag för mig …
Vid det här laget hade någon köpt glass, andra smakade på en nyupphälld öl, någon vädrade tårna och satte plåster på nya skavsår, tre tjejer kollade skoutbudet i ett skyltfönster.
Vår guide fortsatte till det bittra slutet, han verkade inte märka att ingen ens försökte hänga med längre. Äntligen tackade han för sig och släppte oss vid slutdestinationen.
-Hoppas ni haft glädje av vår rundtur, sa han.
Jo, glädje, förmedlad av denne lustigkurre, var väl precis vad vi fick ut.
Trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
Tänk John Cleese i en kombination från Faulty Towers och Monty Python.
Tänk Hjalmar i en Örebro-revy, eller en yngre upplaga av Martin Ljung.
Lägg ihop alltihop. Vad får du för resultat?
För mig blir det den guide som nyligen tog mig och en grupp andra människor på en rundtur i en stad ingen av oss besökt tidigare eller kände till ens rudimentärt. En tacksam åhörarskara, åtminstone i teorin, beredd att suga i sig all möjlig information om historia, sevärdheter, speciella öden som bidragit till att ge staden dess själ, i den mån den har en sådan.
Vår guide talade skaplig om än inte perfekt engelska, men den egenskapen delade han med majoriteten i gruppen, så det var inget problem.
Han var klädd i kavaj och slips (på en tenniströja, visserligen) och var lite tagen av stundens allvar, han var mera van att ta emot tysktalande gäster.
Vi klev ombord på bussen. Han sa vad han hette, ett namn omöjligt att uttala om någon nu hade råkat uppfatta det.
Sedan kastade han sig ut i informationshavet och där bottnade han inte. Årtalen yrde omkring oss, utan speciell inbördes ordning, krig och fred avlöste varandra i rask takt. Allt detta skulle tjäna som bas för oss när vi sedan gav oss iväg för att titta på omgivningarna.
Bussen svängde höger, ut från parkeringsplatsen.
-Upp till vänster ligger en vacker park, tyvärr är den skymd av husen, sa guiden.
Hundra meter senare pekade han åt andra hållet:
-Där inne ligger stadens modernaste köpcentrum!
Vi såg en byggarbetsplats med några lyftkranar och ett bastant plank.
-Vi har en ny stolthet, en jättemodern idrottsarena, titta in till vänster här! Visst ser ni strålkastarna?
Jo, vi såg en strålkastare. Och möjligen en skymt av ett läktartak, inget mer.
Vid det här laget hade den för-väntansfulla tystnaden i bussen börjat spricka upp. Hysteriska fnissningar hördes från de bakre raderna. Guiden pekade hej vilt åt olika håll, ständigt på saker vars existens vi inte ens kunde ana oss till.-Har ni lite tid över tycker jag ni ska ta en promenad åt det där hållet, visade vår guide när vi åkte över floden. En obestämbar grupp av träd verkade vara det han menade.
-Här körde man stora flottar med timmer förr i världen, flottarna finns fortfarande kvar! berättade han med stolthet i rösten – för att strax lägga till:
-Kolla ner till höger, där brukar flottarna ligga. Fast inte nu, förstås.
Fnissningarna blev fler och högljuddare.
En skrattande turistgrupp fick så kliva ur bussen, för nu var det stadsvandring som gällde. Allra först gick vår vägvisare, med raska steg, vilket medförde problem för några högklackade damer som fick lite svårt med kullerstensgatorna. Guiden fortsatte prata. Det var bara det att han förträngt att åhörarna kom efter honom – och han råkade glömma att vända på huvudet, alltså hörde ingen något över huvud taget. Kanske sa han något som var såväl intressant som kul, vad vet jag.
Så kommer vi till katedralen, får oss en osammanhängande historia till livs om en präst som uträttat stordåd och kanske blev helgon fast ändå inte, och så ska vi in i kyrkan. Vi knallar lydigt in genom den järnbeslagna porten. Hamnar mitt i pågående mässa, ingen gudstjänstbesökare kan undgå att lägga märke till – och bli störd av – turistgruppen och dess ledsagare, som oförtrutet fortsätter in mot konstverken i koret. Vi kommer till stora torget.
-I det hörnet låg det en gång ett kafé, det var trevligt. Det gula huset där – äsch, förresten, bry er inte om det, nu säljer de, vad heter det nu igen, gardiner. Titta på andra sidan torget, där låg det också ett kafé, faktiskt. Fast kåken är skymd. Vi tycker om kaffe i det här landet. Och vi gillar söta kakor, det har ni kanske märkt? Där är förresten ett bageri, det är rätt så gammalt har jag för mig …
Vid det här laget hade någon köpt glass, andra smakade på en nyupphälld öl, någon vädrade tårna och satte plåster på nya skavsår, tre tjejer kollade skoutbudet i ett skyltfönster.
Vår guide fortsatte till det bittra slutet, han verkade inte märka att ingen ens försökte hänga med längre. Äntligen tackade han för sig och släppte oss vid slutdestinationen.
-Hoppas ni haft glädje av vår rundtur, sa han.
Jo, glädje, förmedlad av denne lustigkurre, var väl precis vad vi fick ut.
Trots allt.
Copyright Klimakteriehäxan
Nu finns den, "på riktigt"!
I dag kom den, boken Klimakterie-häxan, med posten från Isaberg i Hestra. 238 sidor, inbunden, lite mindre format - hand- väskvänligt och badkasse-anpassat. Ryms också i en ficka av hyfsad storlek!
Det blev en bra Mors Dags-present till min mamma, tycker jag.
Och till mig själv också!
Härlig känsla att få upp det första exemplaret, bläddra lite, hitta (tyvärr tyvärr) det första korrekturfelet... det finns på sidan 51, ifall ni undrar. Två punkter där det skulle vara en. Och ingen har jag att skylla på.
Men jag tror att det går att leva med, faktiskt, hoppas ni där ute håller med!
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, maj 21, 2008
En Rado som är en Lado
Jag har blivit av med en klocka.
Vet inte exakt hur det gick till. Ena stunden satt den på armen, jag tog av den för att ta ett dopp i en pool, tyckte att jag la armbandsuret i väskan.
När jag sedan skulle ta det på mig igen var det borta.
Det var en Rado-klocka.
Ja, alltså, det stod Rado på den. Vilket borde betyda att det handlade om ett lyxur, i prisklassen cirka 20 000 kronor.
Och ändå tog jag förlusten med fattning. Hetsade faktiskt inte upp mig ett enda dugg.
Kanske var det någon mindre bemedlad människa som såg den och ”tog hand om” den.
Om samma människa trodde sig ha gjort ett kap och hoppades ha ökat på månadslönen med en rejäl hacka medelst detta schweiziska kvalitetsur blev han eller hon dock gruvligt besviken. Ett besök på en pantbank eller liknande skulle ge ett enda resultat: gapskratt.
Den där Rado-klockan bör uttalas Lado, för den är kinesisk, i plast, fyndad i Beijing – tre klockor för 100 kronor (just den sorts vara man egentligen inte bör köpa, så nu fick jag väl straffet …)
Om personen som lade vantarna på klockan däremot bara behövde just en mojäng som utvisar tidens gång, så är det bara att gratulera.
Min Lado gick nämligen som ett urverk.
Och själv har jag ju två kvar.
Copyright Klimakteriehäxan
Vet inte exakt hur det gick till. Ena stunden satt den på armen, jag tog av den för att ta ett dopp i en pool, tyckte att jag la armbandsuret i väskan.
När jag sedan skulle ta det på mig igen var det borta.
Det var en Rado-klocka.
Ja, alltså, det stod Rado på den. Vilket borde betyda att det handlade om ett lyxur, i prisklassen cirka 20 000 kronor.
Och ändå tog jag förlusten med fattning. Hetsade faktiskt inte upp mig ett enda dugg.
Kanske var det någon mindre bemedlad människa som såg den och ”tog hand om” den.
Om samma människa trodde sig ha gjort ett kap och hoppades ha ökat på månadslönen med en rejäl hacka medelst detta schweiziska kvalitetsur blev han eller hon dock gruvligt besviken. Ett besök på en pantbank eller liknande skulle ge ett enda resultat: gapskratt.
Den där Rado-klockan bör uttalas Lado, för den är kinesisk, i plast, fyndad i Beijing – tre klockor för 100 kronor (just den sorts vara man egentligen inte bör köpa, så nu fick jag väl straffet …)
Om personen som lade vantarna på klockan däremot bara behövde just en mojäng som utvisar tidens gång, så är det bara att gratulera.
Min Lado gick nämligen som ett urverk.
Och själv har jag ju två kvar.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Kommentarer (Atom)
Inlägg
