söndag, augusti 27, 2006

Att springa Tjejmilen - eller inte

UPPDATERAT EFTER MÅLGÅNG

Nu radar de upp sig på startlinjen, alla de 21 800 tjejer, tanter, damer, som anmält sig till årets Tjejmil.
Och här sitter jag och har knappt gått upp.
Borde jag ha dåligt samvete?
Äsch, det orkar jag inte.
Bara det blir höst och riktig vanlig vardag igen ska jag ta tag i saker och ting, men det blir knappast någon 10-kilometersrunda ändå.

För exakt 20 år sedan låg jag på BB med min förstfödde på armen. I teven rapporterades om Tjejmilen, bilderna visade 1000-tals glada, spänstiga damer i alla åldrar som utan att tveka gett sig i kast med uppgiften.
Då lovade jag mig själv att jag skulle finnas där i mängden ett år senare.

Och jag glömde inte bort det där löftet, förträngde det inte ens. Det var ett mål, en morot, för att komma i form igen efter graviditeten.
Så frampå vårkanten tog jag reda på hur man anmälde sig och skred till verket.
Tji fick jag.
Det var fullt.
Man tog inte emot fler löpsugna.
Där satt jag.

Sprang jag då min egen lilla tjejmil?
Inte.
Jag gick ner i vikt, det gjorde jag. Blev faktiskt jättesmal, snudd på personligt rekord. Och konditionen blev bra tack vare långa barnvagnspromenader i ur och skur – jag gick med vagnen så länge och ofta, att ungen knappt förstod att man kunde sova i en säng som stod stilla.

Fortfarande tycker jag att det hade varit kul att springa en Tjejmil. Men har det inte blivit av på 20 år lär det väl inte bli nu heller.
Får trösta mig med att grabben från BB blivit stor och stark och ganska snäll och välartad.
Vilket självklart är ett bra sätt att gå i mål på.

Nu har dom startat, tjejerna. Spring för mig också, tack!

UPPDATERAT
NU ÄR DOM I MÅL - OCH PÅ VÄG HEM

Det var ingen match för Ida Nilsson att vinna dagens Tjejmil. Det är de andra 1000-tals deltagarna som gjort en bragd. För den får var och en som går i mål en medalj av "guld" i blågult band, att hänga runt halsen.

Där hängde den på en av mina närmaste medpassagerare på tåget som jag nyss klev av. Hon höll hemmafronten noggrant uppdaterad på sin färd genom Sverige. Samt ringde alla hon kom på för att meddela att hon, faktiskt, klarat utmaningen. Här ett axplock som kunde heta Samtal på ett fjärrtåg (men den titeln har ju Slas snott för länge sen...)

Kl 16.12 -Jo vi kom iväg i tid, älskling, vi rullar ut ur Stockholm nu. Ses snart!
Kl 16.14 -Jag är inte så värst stel i benen. Det känns rätt bra. Jag fick medalj!
Kl 16.30 -Hej mamma! Vi stannar i Södertälje strax. Jag dricker lite extra vatten, det gör jag faktiskt. Men jag är helnöjd. Nä inte ett enda skavsår, kan du tänka?!
Kl 17.15 -Hej älskling, möter du mej på stationen? Det vore skönt. Känner mig lite ledbruten. Tåget är i tid.
Kl 17.20 -Tjena! Jo det är kanon! Gick helbra! Inga men! Kunde göra om det ikväll!
Kl 17.50 -Hej älskling, vi blir nog lite sena. Pysslar du om mej lite sen? Lite trött och sliten, du fattar. Kan behöva en kram och ett glas vin, tror jag.
Kl 17.54 -Du det här MÅSTE du hänga med på nästa år! Skitkul och inte särskilt jobbigt alls. Du fixar det garanterat!
Kl 18.10 -Älskling, vi blir nästan 10 minuter sena säjer dom nu. Nåt banarbete. Jag längtar! Säkert att du kommer och möter? Orkar inte gå till bussen, faktiskt.
Kl 18.12 -Du aaanar inte hur bra jag känner mej, det var helt kanon! Berättar mer i morrn!
Kl 18.20 -Har du åkt än? Vi blir 10 minuter sena. Gudars som det regnar! Puss puss vi ses snart! Jag är dödstrött, du får jobba på att hålla mej vaken, gullet!
Kl 18.40 rullar tåget in på perrongen. Där står han, med paraply försedd, och tar emot sin guldmedaljprydda hjältinna, på väg hem till ompyssling och vin.

Lite avundsjuk blir man ju trots allt, för vad jag än sysslat med i dag - någon bragd har jag definitivt inte åstadkommit.

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

  1. Hm. Tjejmilen ger mig rysningar. Men det ska erkännas att ingreppet är beundransvärt av de som tar sig igenom det... Min f.d svägerska ULLA försökte få med mig i sex år, sjunde gången gick jag med på VÅRRUSET. Sen bytte jag kille (och svägerskan byttes ut mot en svåger).

    SvaraRadera
  2. Jag har faktiskt sprungit flera tjejmilar - fast jag inte ser sån ut... men 2 i Sthlm, 1 i Berlin, 3 i Norrköping och 1 i Dalarna.

    Oj - det blev 7 stycken... och flera på under en timme. Gills skryt som är 10 år gammalt?

    SvaraRadera
  3. Bloggblad - jag är MATT av beundran! Och under en timme!!!! Självklart gäller tio år gamla resultat. Det gör dom i alla sporter!

    SvaraRadera
  4. "Om jag någon gång ser en leende joggare ska jag överväga saken." (Joan Rivers)

    SvaraRadera
  5. Anonym5:54 em

    Jag har sprungit tjejmilen en gång. Tyckte att det var jobbigt att springa hela loppet på asfalt.

    Nästa gång satsar jag nog på ett lopp som går i skogen istället :)

    SvaraRadera