torsdag, augusti 03, 2006

För vem gråter vi på begravningen?

Det har blivit dags för begravning igen.
Förr, när jag var ung och ändå hade upplevt förvånansvärt många jordfästningar, förklarade jag för vem som ville höra på att jag minsann inte skulle gå på en enda till förrän jag var alldeles, alldeles tvungen – eventuellt först på min egen.

Men som så ofta med hastigt påkomna och utslungade principer har den inte hållit.
Rätt som det är uppstår ett nytt tomrum i bekantskapskretsen, och långt ifrån alltid bland de äldre.
Nu har det hänt än en gång. En människa i min närhet har tvingats ge upp sin heroiska kamp mot cancern.
Vi hade känt varandra länge, sedan tidigt 70-tal. Aldrig varit riktigt intima vänner men ändå så mycket kompisar att vi pratat om ytterst personliga saker, öppet och reservationslöst. Skrattat gott tillsammans dessutom.

Han hade varit med om mycket men levde sedan länge ensam med sin katt och sitt jobb och verkade vara nöjd med det.
Han vägrade envist acceptera att livet skulle sluta i en sjuksäng. Han ville vara sig själv, ända till slutet som han förstås såg komma, men som han med järnvilja och skickliga vårdares hjälp höll ifrån sig längre än någon kunde tro var möjligt.
Han ville inte bli ömkad men visade ändå sina känslor. Den sista tiden, när han bara blev bräckligare för varje dag, fick bara ytterst få av hans allra närmaste vänner hälsa på.

Och det var de som fick beskedet:
-Jag ska inte ha någon begravning. Ingen ska behöva sitta och gråta för min skull, slog han fast.
”Ingen ska behöva sitta och gråta för min skull”.
Men för vems skull är det egentligen man gråter på begravning?
För barn som blir föräldralösa.
För föräldrar som förlorar sina barn.
För en ung människa som rycks bort alldeles för tidigt.
För den som var mitt uppe i livet.

Fast allra oftast tror jag att den som går på begravning gråter för sin egen skull.
Vi behöver snyfta, vi behöver låta tårarna rinna, vi behöver kanske rent av storböla och hulka, vi behöver dela känslor av sorg, tomhet och förtvivlan med flera som känner samma sak.
Begravningsriten uppfattas förstås oerhört olika beroende på religiositet, trosinriktning, psykologiska faktorer. Den kan också vara profan eller bestå av enbart musik. En person jag känner till lämnade noggranna instruktioner efter sig om vad som skulle ätas och drickas vid den festmåltid som skulle markera hans hädangång. Också det en rit.
Vi behöver riter kring livets stora händelser.

Den här gången ”slapp” jag alltså gå på begravning – och visst ska den dödes vilja respekteras, men aldrig hade jag trott att jag skulle sakna ceremonin över döden. Ändå hade det känts bättre att ta ett formaliserat farväl, att dela sorg, förlust och saknad med andra.
Att gråta lite.
För min egen skull. Åtminstone.

Copyright Klimakteriehäxan

5 kommentarer:

  1. Alldeles i början av min "bloggarkarriär" skrev jag om en härlig begravning som den gamla kvinnan skrivit regi till själv.
    Hon visste hur viktig ritualen är. Och jag har insett det sen många år, det är lika viktigt att få gråta som att sen få skratta efteråt när spänningen släpper.

    När jag var rätt ung och en manlig körkompis dog, kämpade jag för att inte gråta. Jag var rädd att andra skulle tro att vi haft nåt ihop... :) Men nu vet jag ju att det är så mycket annat som rörs upp, minnen av andra döda bl.a. Och nu när jag vet det, gråter jag sällan på begravningar... men tycker att det är en viktig rit.

    SvaraRadera
  2. Anonym5:03 em

    Jag gråter när dom jag bryr mig om dör för jag inser att jag ALDRIG ALDRIG mer kommer få träffa dom. Och det är en förbannat skrämmande känsla.
    Så man skulle kunna säga att jag gråter av egoistiska skäl. Fast om man lägger till att jag också gråter för de andra inte heller kommer få träffa den döde/a igen blir det inte så egoistiskt i alla fall.

    SvaraRadera
  3. matilda: jag tycker inte alls att det är egoistiskt. Det ÄR ju så att man inte får träffa dem igen - och det är ju bara sina egna känslor man kan släppa ut genom ögonen.

    SvaraRadera
  4. Hej Klimakteriehäxan! Du har blivit bokutmanad av bokhoran:

    http://bokhora.blogspot.com/2006/08/utmaningen-antagen.html

    Hoppas du vill svara!

    SvaraRadera
  5. Tror Du har helt rätt. Begravningen behövs för de efterlevande. Den behövs för att sätta punkt, att få leva ut sorgen totalt. Och även om man inte är religiös så är själva ritualen otroligt tröstande. Har varit på några stycken, bl a min mammas. Det var otroligt jobbigt, men samtidigt innebar det vändpunkten. Efter begravningen började sorgen att lätta och livet blev så sakteliga ljusare igen. Så jag tycker nog att begravningen är till för de som blir kvar, som en tröst

    SvaraRadera