onsdag, januari 02, 2008

Yngst på kalaset

Röst i telefonen: Kom och hjälp oss äta upp resten av julmaten!
Vi har för all del alldeles egna rester, men det lät ju ändå trevligt, så vi sa ja och gav oss iväg. För att mötas av sillar och fårbog, lutfisk, köttbullar, skinka och rödbetssallad, och trots att alla lät sig väl smaka tog förstås inte maten slut – det är något med julmat, det blir gärna ett och annat kvar, om inte i kylen så i alla fall i frysen…

Samtalet löpte smidigt runt bordet. De som lät sillen få sällskap av en liten snaps tog upp en nubbevisa, det kändes väldigt svenskt och trivsamt bland många levande ljus och vackra blommor i stilfulla krukor från Waldemarsudde.

Så visar det sig att värdparet just firar sitt sista jullov. Efter en otroligt lång räcka av vår- och höstterminer ska deras lärargärningar ta slut nästa gång eleverna stämmer upp ”Den blomstertid nu kommer”.
Och de ser framtiden an med tillförsikt: mera resor, mera fjälläventyr, mera golf, mera bio, mera barnbarn, mera av allting – utom av just arbete. Blomstertiden står helt enkelt där och väntar.

En annan av gästerna berättar glatt om nya äventyr i livet sedan han blev pensionär: tid för tennis och böcker, fler löv att kratta – men också ett och annat litet stimulerande extraknäck, bland annat som statist i såväl en långfilm som en teve-serie.

Den äldste vid bordet, en spirituell herre med grått i tinningarna, visar sig ha fullt upp med körsång, teater, litteratur, resor – och rollen som morfar. Han är allmänbildad på ett uppenbart men trivsamt sätt, här finns inte ens fröet till gaggig gubbe trots att han faktiskt fyllt 74. Hustrun är yngre, slutade jobba för ett halvår sen, och de har projekt planerade i långa rader nu när de kan ha gemensamt schema.

Ju mer jag hör, desto mer börjar jag fundera.
Är det kanske inte så förskräckligt som jag föreställer mig, det där med att bli pensionär? Kan man kanske utan problem hitta duvor att mata, rent bildligt talat? Finns det rent av en ny sorts frihet som väntar?

Så slås jag av insikten: jag är faktiskt yngst vid bordet. Har längst till pensionen.
När hände det senast? Minns knappt. En gång i världen var jag alltid yngst, men det blev så småningom uppenbart att det är ett tillstånd som går över.
Med den nya insikten om min juniorroll ser jag igen på sällskapet.
Jo för all del.
Om bara både hjärnan och kroppen hänger med så kanske man inte behöver frukta den dag då det orange kuvertets innehåll blir verklighet.

Men det hänger nog på det där med hälsan – och där finns tyvärr inga garantier, inte ens för den som är yngst på kalaset.

Copyright Klimakteriehäxan

6 kommentarer:

  1. Anonym1:17 fm

    haha, jag löste "problemet" genom att gifta mej med en yngre man :)

    SvaraRadera
  2. Anonym12:26 em

    Att bli pensionär är nog okej, men frågan är om det blir någon pensionspenning att tala om. Vad gör man om pengarna inte räcker till?

    SvaraRadera
  3. Jag ser också ibladn fram emot Den Stora Ledigheten, men sen tänker jag på att det är NU jag lever...

    Och tanken på pensionen ger mig ett minne från en underbar elev. Skoltrött var bara riktnumret... Jag vet inte om du läste hos mig när min blogg var ny, jag har berättat det där - men eftersom en viss glömska smyger sig på med åren, kan jag hoppas att du glömt.

    Vi hade engelska, och de 5 speciella gossarna jag plågade med detta 3 lektioner per vecka, var tvungna att översätta allt jag sa.
    Jag tappade tålamodet vid ett tillfälle, vände mig mot himlen, knäppte händerna och kved: GOD, give me patience! - och fick svaret blixtsnabbt: GODE GU, GE MÄ PANGSCHON.

    Ett par dar efter hade han funderat på min ev. pension och frågade (på svenska!) hur långt jag hade kvar. 18 år, sa jag (det har minskat nu) Grabbens ansikte förvreds i plågor och han stönade: MEN FÖR FAAAAN....18 ÅR!

    Sen frågade han om jag varit lärare jämt. Och det hade jag ju. Ansiktet förvreds igen till en sorglig grimas: MEN FÖR FAAAN MARIANNE, DU HAR JU SUMPAT HELA LIVET!

    Jag blir så himla glad när jag tänker på den killen - och enligt hans far (som sjunger i min kör) var kärleken besvarad. Men skolan hatade han hela tiden.

    SvaraRadera
  4. Hannele - jag var på vippen att göra sammalunda men så blev det inte!
    Matilda - den oron är befogad!
    Bloggblad - en god historia som jag hunnit glömma om jag läst den tidigare!
    Trevlig helg på er allihop!

    SvaraRadera
  5. Jag har tagit pensionen (den amerikanska) tidigt och bloggar om det resande pensionslivet. Mest roligt har jag naer jag ser vilka soekord (? aer det korrekt svenska) leder folk till min blogg. Det kan vara allt fraan det mest vanliga "att leva som pensionaer i Puerto Rico eller i Karibbien" till saana roligheter som " pensionaerer som kan inte haalla sig borta fraan arbetet", eller "don't you wish retirement came with an instruction manual?" . Det som gjorde mig mest fundersam var soekfraagan: "vad skall jag saega till en vaeninna som skall pensionera sig?" Daa taenkte jag nastan skrika: foer all del rekommendera inte henne min pensionerslivsstil, den maaste man hela livet ha varit en riktigt Peter Pan foer att gilla... tror jag.
    Ledighet aer skoen, saerskilt om man kan resa och uppleva. Men sen boerjar man kaenna att hjaernan krymper av att ha foer faa utmaningar och daa bestaemde jag mig att ta intressanta uppdrag med vaelgoerenhetsorganisationer vaerlden oever som - om jag inte var pensionerad - kunde inte ha raad att betala foer mina tjaenster. Och saa stormtrivs jag ... och lever gott, roligt och billigt. Vad jag ocksaa oenskar alla nuvarande och framtida pensionaerer.

    SvaraRadera
  6. "Retirement with an instruction manual" - se där ett riktigt bra uppslag! kan bli en storsäljare!

    SvaraRadera