måndag, november 21, 2011

Doften av böcker

Biblioteken har seglat in i debatten igen. Alltemellanåt gör de det. De har satsats på, de har snålats på, de har gjorts om, de har haft böcker på svarta listor, de har lyft fram titlar som annars kanske aldrig hamnat under en läslampa. Bibliotek har varit en fredad zon, en tillflyktsort undan stress och störningar, ett ställe för pluggande, en utsiktspunkt från vilken vi kunnat upptäcka världen.

För de flesta började det med skolbiblioteket. Jag minns exakt hur det såg ut, böckerna doldes bakom blekt gulmålade, lite svajiga skjutdörrar av masonit längst bak i salen där klass 3 och 4 hade lektioner för fröken Valborg Carlsson i Ekebols skola i Barndomslandet. När dörrarna drogs åt sidan kändes en mycket speciell lukt som faktiskt förtjänar att kallas doft. Min näsa kan minnas precis hur den var: tung av damm, lite kvalmig kanske – men ändå full av löften, nya och gamla ord, roliga och viktiga berättelser. Doften av böcker.

Vi botaniserade bland bokryggarna, som ofta var röda. Ibland läste vi i skolbänken, ibland lånade vi hem och forsade fram genom texten i den maxhastighet som våra läsfärdigheter tillät. Det var härligt!
Någon gång blev vi tillsagda att läsa en speciell bok. Kanske var den inte just den barn skulle välja av egen kraft och lust, men den blev också läst av bara farten, ett och annat fastnade kanhända för framtida bruk.

Så småningom hamnade jag i läroverket. Då låg stadsbiblioteket nära, och där var utbudet förstås oändligt mycket större. Jag plöjde klassiker blandat med skräp, det hände att jag läste alla titlar av en författare trots att den första inte alls var särskilt bra. Men nästa kunde ju vara bättre, det visste man ju inte förrän man läst den också, inte sant? Historiska romaner var spännande: De tre musketörerna av Alexandre Dumas berövade mig många timmars nattsömn, tills Greven av Monte Christo och Mylady och Myladys son också var avklarade.

Det enda problemet som jag minns det var egentligen att väskan man ständigt släpade på var så tung. För böcker väger, och jag måste ha lånat säkert fem volymer i veckan – som jag minns det var pocketboken inte uppfunnen, allt var inbundet och stort, tryckt på rejält papper mellan stadiga pärmar. De stackars ungar som aldrig fastnade för läsning hade mindre att kånka på, det var väl deras enda vinst i sammanhanget ...

Väldigt mycket har jag alltså skolbiblioteket att tacka för, i kombination med att jag alltid fick en bok på jul och födelsedag – utan det hårda paketet hade inte dagen varit värd att fira.
Så synd, då, att skolorna i dag tycks ha enorma svårigheter att ge ungarna den där chansen att på nära håll stifta bekantskaper som kan förgylla ett helt liv.
För vad vore livet utan den där doften, tung av damm, lite kvalmig kanske – men ändå full av löften, nya och gamla ord, roliga och viktiga berättelser. Doften av böcker.

Copyright Klimakteriehäxan

8 kommentarer:

  1. Älskar doften av böcker! Därför ville jag när jag var liten bli biblotekarie,tänk vilken lycka att jobba bland böcker!!!
    Nu blev jag barnmorska istället,inte helt fel det heller ;)

    SvaraRadera
  2. Du beskriver biblioteksdoften precis som den var. Jag försvann in i Stadsbiblioteket i Mariehamn för ett ögonblick, kände också hur tunga böckerna var när jag sprang ner för trapporna....
    Blev så glad när jag hörde äldsta barnbarnet klaga över att det inte fanns böcker kvar för honom att läsa på skolbiblioteket...han hade läst ut alla och hans mamma sade att nu far vi till stadsbiblioteket där det finns ännu mera att välja bland. Tänkte att det finns trots allt en framtid:)

    SvaraRadera
  3. Den som sagt att kunskap är lätt att bära har aldrig släpat hem en väska full med böcker,, både skolböcker och skönlitteratur blandat.
    Men visst var det något speciellt med skolbiblioteken!
    Jag var tvungen att höja min hemförsäkringspremie, hade för mycket böcker. I allmänhet har folk mindre än 5 meter böcker, sa mannen från försäkringsbolaget...

    SvaraRadera
  4. Anonym3:11 em

    Fyra böcker i fjorton dagar var biblioteksreglerna som gällde i min barndomsstad. Då blev det så klart ficklampa under täcket efter go´nattstund och släckning av somrumslampan. För utan böcker kan man inte vara.

    Våghalsiga Vera

    SvaraRadera
  5. Anonym3:16 em

    So-v-rumslampan ska det så klart vara. Ficklampan för att hinna läsa ut dom innan dom skulle vara tillbaks. Annars blev det böter minsann.
    Vilken underbar värld, böckernas.
    VV

    SvaraRadera
  6. Anonym4:27 em

    Den första svenska "litterära" pocketboken kom i Delfinserien i början av 60-talet. Tidigare fanns s.k. kiosklitteratur, Manhattanböckerna t.ex.
    Men du köpte väl inte egna böcker när du gick i gymnasiet?

    SvaraRadera
  7. Det var åldersgräns på min tid, vi fick inte låna vuxenböcker.. I dag har de flesta skolor eget skolbibliotek (Regeringen har lag på det). Lärarna är duktiga och många skolor har små "tävlingar"; skriver upp antalet lästa böcker och sidor... för hela skolan. Bänkbok existerar ännu, många lärare börjar lektionen med högläsning. Det är inte så illa med läsning för dagens ungdomar, läsplattorna hjälper till,

    SvaraRadera
  8. Anonym1:53 em

    "Gubben" (kärleksfullt för far) hade en bokhandel i S-tälje när vi gick i småskolan och veckans höjdare var söndagspromenaden dit och fritt val av varsin veckas bok. LYX! Och vilken doft. Av kunskap och fantasi.

    Kulsprutan

    SvaraRadera