Läshunger, vart tog du vägen?

Läshunger.
Den där nästan febriga känslan, längtan efter att bläddra vidare i en bok. Suget efter att veta ”hur det ska sluta” – samtidigt med skräcken för att historien, faktiskt, ska ha fått sin upplösning och läsäventyret sitt slut.

Många bokvänner känner säkerligen igen det där. Och till er kan jag bara säga: Njut! Passa på så länge det varar!
För det visar sig att den där känslan, märkligt nog, kan ta slut. Eller åtminstone ta en väldigt lång paus.

Jag omges av böcker som jag köpt eller fått. Men de är inte lästa. Jag kikar på nya titlar som ser intressanta ut. Jag stannar framför bokhandelns fönster, stirrar på Ica:s pocketställ, läser recensioner, kollar radio- och teveprogram om litteratur. Jag har ett hjärta som säger att ”den där boken, den ska jag verkligen ta tag i!”.

Ändå blir det inte av. Högen med olästa verk, romaner, memoarer, fakta, den bara växer. Trots att jag ibland säger åt mig själv, riktigt på skarpen faktiskt, att ”nu du, nu tar du den där och läser på bussen eller i sängen ikväll, den är säkert jättebra, det säger ju alla!” – ja ”alla andra” har ju redan läst …

”En dag” är ett exempel. ”De fattiga från Lodz” ett annat, i en helt annan genre. Kerstin Ekmans senaste fick jag nyss i present. Lars Adaktussons självbild vill jag absolut läsa, den finns i hyllan. I radion hörde jag att Annie Ernaux finns med en ny titel på svenska, och hon skriver fantastiskt – ja så bra att jag en gång till och med knåpade mig igenom en av hennes böcker på franska, i brist på översättning.
"Niceville" gav jag till en väninna som gå-bort-blomma. Oöppnad, självklart.

Och hur länge har bästsäljaren ”The Crimson Petal and the White” legat i den där väntande traven? Jag hade den på önskelistan och presentades den prompt, men när jag såg att den tog slut först på sidan 853 kroknade jag. Prisade ”Spill” med den märkliga underrubriken ”damroman” är oöppnad, samma sak gäller Guillous ”Fienden inom oss”. Där ligger en rad deckare också, men mitt rysarbehov känns mättat, så den hungern saknar jag inte.

Nu har jag kommit en bit in i inte en, utan flera böcker som jag åtminstone låtsas läsa parallellt. Det är bara det att så ska inga böcker konsumeras, om ni frågar mig. Man ska känna den där läshungern, den där nästan febriga känslan, längtan efter att bläddra vidare. För att sedan ta en ny bok och bli lika uppslukad, intensivt vilja veta ”hur det ska sluta” – samtidigt som man fruktar att komma till den sista punkten.

Hunger är en primitiv känsla som ser till att människan överlever fysiskt i en hård värld.
Läshunger är en kanske lika primitiv känsla som åtminstone delvis ska se till att människan överlever intellektuellt och känslomässigt.
Den vanliga hungern lämnar oss aldrig. Men av läshungern kan man uppenbarligen bli övergiven och fortsätta leva ändå. Fast det är klart, nog finns hoppet där: hoppet att suget ska komma tillbaka och fylla på i tomrum som uppstått. För de där håligheterna kan faktiskt inte fyllas med korsord och sudoku, även om vi (jag) försöker låtsas det ibland.

Copyright Klimakteriehäxan