onsdag, november 30, 2011

Läshunger, vart tog du vägen?

Läshunger.
Den där nästan febriga känslan, längtan efter att bläddra vidare i en bok. Suget efter att veta ”hur det ska sluta” – samtidigt med skräcken för att historien, faktiskt, ska ha fått sin upplösning och läsäventyret sitt slut.

Många bokvänner känner säkerligen igen det där. Och till er kan jag bara säga: Njut! Passa på så länge det varar!
För det visar sig att den där känslan, märkligt nog, kan ta slut. Eller åtminstone ta en väldigt lång paus.

Jag omges av böcker som jag köpt eller fått. Men de är inte lästa. Jag kikar på nya titlar som ser intressanta ut. Jag stannar framför bokhandelns fönster, stirrar på Ica:s pocketställ, läser recensioner, kollar radio- och teveprogram om litteratur. Jag har ett hjärta som säger att ”den där boken, den ska jag verkligen ta tag i!”.

Ändå blir det inte av. Högen med olästa verk, romaner, memoarer, fakta, den bara växer. Trots att jag ibland säger åt mig själv, riktigt på skarpen faktiskt, att ”nu du, nu tar du den där och läser på bussen eller i sängen ikväll, den är säkert jättebra, det säger ju alla!” – ja ”alla andra” har ju redan läst …

”En dag” är ett exempel. ”De fattiga från Lodz” ett annat, i en helt annan genre. Kerstin Ekmans senaste fick jag nyss i present. Lars Adaktussons självbild vill jag absolut läsa, den finns i hyllan. I radion hörde jag att Annie Ernaux finns med en ny titel på svenska, och hon skriver fantastiskt – ja så bra att jag en gång till och med knåpade mig igenom en av hennes böcker på franska, i brist på översättning.
"Niceville" gav jag till en väninna som gå-bort-blomma. Oöppnad, självklart.

Och hur länge har bästsäljaren ”The Crimson Petal and the White” legat i den där väntande traven? Jag hade den på önskelistan och presentades den prompt, men när jag såg att den tog slut först på sidan 853 kroknade jag. Prisade ”Spill” med den märkliga underrubriken ”damroman” är oöppnad, samma sak gäller Guillous ”Fienden inom oss”. Där ligger en rad deckare också, men mitt rysarbehov känns mättat, så den hungern saknar jag inte.

Nu har jag kommit en bit in i inte en, utan flera böcker som jag åtminstone låtsas läsa parallellt. Det är bara det att så ska inga böcker konsumeras, om ni frågar mig. Man ska känna den där läshungern, den där nästan febriga känslan, längtan efter att bläddra vidare. För att sedan ta en ny bok och bli lika uppslukad, intensivt vilja veta ”hur det ska sluta” – samtidigt som man fruktar att komma till den sista punkten.

Hunger är en primitiv känsla som ser till att människan överlever fysiskt i en hård värld.
Läshunger är en kanske lika primitiv känsla som åtminstone delvis ska se till att människan överlever intellektuellt och känslomässigt.
Den vanliga hungern lämnar oss aldrig. Men av läshungern kan man uppenbarligen bli övergiven och fortsätta leva ändå. Fast det är klart, nog finns hoppet där: hoppet att suget ska komma tillbaka och fylla på i tomrum som uppstått. För de där håligheterna kan faktiskt inte fyllas med korsord och sudoku, även om vi (jag) försöker låtsas det ibland.

Copyright Klimakteriehäxan

11 kommentarer:

  1. En dag kan du skippa. Den var ganska dålig. Lite i stil med en roman i en veckotidning.
    Förstår annars vad du menar - själv brukade jag läsa 2-3 böcker i veckan. Nu är det betydligt mer sällan. Däremot lyssnar jag mycket på böcker. Perfekt när jag går till och från jobbet tex. På så vis kommer jag igenom böcker som jag känner att jag "borde" läsa.

    SvaraRadera
  2. Hej Asta!
    Jaha, där ser man! Då kanske den olästa traven plötsligt minskade med en titel!!! Filmen lär vara sämre än boken, säger de som klarat av både-och.

    SvaraRadera
  3. hoppas jag inte hamnar där, fortfarande är jag nyfiken på det mesta. Men om jag lyssnar, somnar jag :)

    SvaraRadera
  4. Hej Häxan!

    Trodde att det berodde på mina mediciner, det där att jag inte kommer mig för med att läsa. I och för sig har jag läst EN bok i höst, men det var mer på tvång. En cirkel jag gick där vi skulle diskutera saker med boken som utgångsmaterial.

    Som du har jag massor med olästa böcker liggande, nu köper jag inte ens nya längre.... Tråkigt är det, riktigt tråkigt.
    Lyssna på ljudböcker gick bra ett tag, nu kan jag inte koncentrera mig ens på det.
    Hälsn. från Söderhamn

    SvaraRadera
  5. Exakt det där råkade jag ut för vid min skilsmässa för snart femton år sedan. Oj, så jag saknade att läsa, men läslusten var borta. Jag blev jättelycklig när den återkom några år senare.

    Nu längtar jag efter att sätta tänderna i Ken Follets "En värld utan slut". Men 1200 sidor skrämmer mig lite. Inte för att det är tungt att läsa (Follet är aldrig tung) men det är tungt att hålla i när man läser i sängen....:-)

    SvaraRadera
  6. Å, jag har hamnat där för ett tag sen. Bland alla tusentals böcker som jag vet med mig är bra och att jag i vanliga fall skulle sluka finns det nästan inga som riktigt lockar.

    För ett antal år sen upptäckte jag hur befriande det är att läsa i massor av böcker på samma gång -- därför att det då alltid finns nåt som passar stundens humör -- men just nu funkar inte ens det längre. Till och med en Cormac McCarthy har blivit liggande halvläst och det är ju lika otänkbart för mig som att hitta en kvastfening i fiskdisken. Jag lånar famnvis med böcker på bibblan för att hitta den där sträckläsaren, men det är svårt.

    Igår började jag dock på en som verkar hoppingivande: Hängivelsen av Elisabeth Hjorth. Kände inte till tidigare, slet till mig på impuls. Plöjde faktiskt en lång bit innan jag kände mig tvungen att släcka. (Den handlar om sekter av Knutbytypen, hur folk kan hamna i såna. Förf har ett mycket lätt handlag, inget tungt som bromsar, man fladdrar fjäril -- liksom huvudpersonen -- mellan tankar intryck känslolägen. Jag tror det hela kommer att visa sig vara väldigt väl genomfört.)

    Men i allmänhet är det tråkigt att ha tappat suget. Själv misstänker jag nån sorts emotionell överlastning, fast hur jag än rannsakar mig själv blir jag inte klok på exakt vari den skulle ligga. Nå: det brukar vara bäst att följa sina lustar och icke-lustar. Istället för läsning toktittar jag på Downton Abbey och det sköljer hjärnan riktigt bra. Hoppas du hittar nåt du med.

    SvaraRadera
  7. Jag tror inte det är åldersbetingat. Har själv haft ett antal sådanan perioder i livet. Till och med i värsta bokslukaråldern kunde jag bara sluta ett tag och börja igen.

    Jag tycker snarare det är lite konstigt med människor som dundrar fram som ett boktåg genom livet, alltid har läst Det Senaste och Viktigaste.

    Jag slutar helt läsa under perioder av mycket eget skrivande. Vill inte bli för påverkad av andras ord.

    One Day tycker jag väl kanske är lite orättvist att förpassa till "veckotidningshyllan". Jag tycker romangreppet är intressant, inte minst att bygga en roman på två karaktärer som inte är särskilt sympatiska.

    SvaraRadera
  8. Så kul och intressanta kommentarer! Jag tillhör talbokens vänner, men då ska det vara längre bilresor. Många stopp funkar inte - och alla inläsningar funkar absolut inte heller.
    Att det skulle vara åldersbetingat tror jag inte på. Sonen är 25 och har lagt ifrån sig böckerna, trots att han alltid brukat läsa - både han och jag hoppas att det tar fart igen, läsandet, såväl för honom som för mig.
    Nyckeln är nog att man till sist (semester?) råkar hamna med en bok i nyporna, en sån där som verkligen inte går att lägga ifrån sig. Då släpper nog den där spärren. Frågan är bara vilken bok - och när?

    SvaraRadera
  9. det går bra med Vi fem av Blyton

    SvaraRadera
  10. Hannele - ska jag verkligen våga pröva det? Tittar mer åt Kerstin Ekmans nya, den fick jag i födelsedagspresent ...

    SvaraRadera
  11. Anonym1:00 em

    Den kommer tillbaka - garanterat. Vänta tills dess - inget påtvingat känns trevligt.

    Kulsprutan - med läshunger och massor av olästa böcker på hyllan. Mums!

    SvaraRadera