söndag, maj 25, 2014

En mammas liv

Nog har jag undrat hur det var då, en gång för länge sedan.
Att visa sig vara en riktig skolbegåvning, utan minsta möjlighet till vidareutbildning, för att ta det från början. Och att sedan, som 17-åring och yngst i en syskonskara på sju, bli gravid. Familjen levde mycket enkelt på ett litet jordbruk och alla var dessutom aktiva inom Missionsförbundet, där sex inte tillhörde favoritämnena, åtminstone inte officiellt.  

Äktenskap var inte att tänka på, barnafadern var ännu yngre och någon riktig kärlek var det knappast heller tal om, snarare ett one-night-stand, även om inte uttrycket var uppfunnet. Och hur villig var hon? Hur medveten om riskerna? Hur ruskigt kan det ha varit att tvingas berätta, erkänna? Vad sa föräldrarna? Bröderna, redan vuxna, och den enda systern? Skammen måste ju hanteras!

Ända sedan det första av de sex skolåren, som utgjorde hela hennes akademiska karriär, kände hon pojken som så småningom blev mannen i hennes liv. Men hur upptäckte de varandra på riktigt? Vad stod det i de där många breven han skrev från tiden som inkallad under kriget? – brev som hon återfann någon gång på 80-talet, många år efter hans död, och då inte lät mig se. Påstod att hon (efter att själv ha läst om varje ord) lagt dem i elden.

Att de till sist gifte sig måste ha varit en stor seger, eftersom den blivande svärmodern avskydde ”oäktingar” och absolut inte ville ha in en sådan i familjen. Hur gick det till när han som blev min pappa äntligen valde att själv bestämma över sitt liv? Hur mycket ilska, bitterhet och fula påhopp handlade det om? Hur stod de ut? Påhoppen fortsatte förvisso, i sådan omfattning att också jag som var tio år yngre än min syster såg och hörde dem.

När ungdom så småningom blev medelålder förändrades hennes värld. Döttrarna klarade sig själva. Ekonomin blev mer stabil. Paret åkte på sin första utlandsresa – bilturen i Norge 1947 oräknad. Vem var det som drev på? Kanske var det hon, som ofta framstod som den som var piggast att prova på nya saker, men det kan också ha varit han som blivit inspirerad av någon i omgivningen. I hela sitt vuxna liv hade han slukat reseskildringar från jordens alla hörn, intresset fanns där.

Den dag han lämnade henne befann jag mig på andra sidan jordklotet. Telefonsamtalet som på kringelikrokiga vägar nådde mig i Santiago de Chile var på sätt och vis ett dubbelt dödsbud: min pappa hade avlidit knall och fall. Men min mammas röst var liksom död också den. Hon var inte ensam i sin chock, min syster fanns där, men hur såg de där första dygnen ut? Och varför var hon så stenhårt bestämd på att aldrig släppa in en ny man i sitt liv, hon var ändå bara 56 när hon blev änka? 

Frågorna staplar upp sig när man tittar bakåt på det man vet om sin mammas liv. Svaren får jag aldrig. Jag försökte någon gång fylla i tomrummen, sonderade lite halvhjärtat, men mycket av det svåra ville hon aldrig prata om, helst inte tänka tillbaka på, som jag uppfattade det. Jag skulle ha frågat, igen och igen. För nog hade hon berättat om sin man, den morfar mina barn aldrig fick träffa och fortfarande vet väldigt lite om. Bara jag hade uppmanat ungarna att fråga, hur kunde jag INTE göra det medan tid fanns?

I dag är det Mors dag. Till dig som fortfarande har en mamma i livet, någon att fråga, vill jag rikta en allvarligt menad uppmaning: fråga nu! I morgon kan det vara för sent.
Du kan kanske få svar, viktiga svar.

Kärleksört utanför min mammas veranda. En härdig växt, omtyckt och omhuldad. Lite som kärleken själv med andra ord.
Copyright Klimakteriehäxan

14 kommentarer:

  1. Anonym1:04 em

    Det är bara 8-10 år sen jag fick veta att du och G. inte är helsyskon. Den där tystnaden ligger i släkten kanske?
    Monica, kusin

    SvaraRadera
  2. Oj - det hade jag då inte en aning om! Att du inte visste, alltså! Jag fick veta det tidigt, av farmor (naturligtvis och inte av någon som helst välvilja). Många av de där frågorna hade jag velat ställa till din mamma som förmodligen visste svaren, i ungdomen var systrarna väldigt tajta tror jag - men hann inte med det, heller. I dag minns vi dom i alla fall lite extra!

    SvaraRadera
  3. Anonym4:19 em

    Så bra skrivet, Aina! Kloka råd! Edna Alsterlund på Facebook.

    SvaraRadera
  4. Anonym4:20 em

    Klokt. Min mamma berättade mycket, men min farmor - som var äldst av tretton syskon, på egen hand utbildade sig till småskollärarinna och lärde mig att älska att resa - henne hann jag aldrig prata ordentligt med. När vi försökte intervjua farfar efter hennes död grät han bara.
    Karin Alfredsson på Facebook.

    SvaraRadera
  5. Anonym4:21 em

    Fint Aina. Men man kan också fundera på gränsen om vad man ska/bör/måste vill berätta för sina barn om det svåra i livet. Tror att jag och min generation har svårt att acceptera tystnaden. Tänkvärt det du skrev!
    Anna Hellgren på Facebook.

    SvaraRadera
  6. Fint skrivet!
    Eva Ström på Facebook (därifrån det som ni förstår finns en länk)

    SvaraRadera
  7. Väldigt fint skrivet och intressant och tänkvärt att läsa. Jag är också mycket ledsen över att jag inte frågade ut mina föräldrar mer medan de levde om deras ungdom etc.

    En modig och duktig mamma du hade som kämpade på för sig och sitt barn. Många var det ju som mer eller mindre tvingades adoptera bort sina "oäktingar". Skönt att synen på detta är helt annorlunda idag.
    Ingrid

    SvaraRadera
  8. jo, min mor var också tvungen att gifta sig, för jag var på väg, hon var inte myndig... svärmor sa inte ens 'hej', två barn till blev det och 28 år, innan min mor gifte om sig... jag är så lycklig, när jag ser min höggravida svärdotter stolt stå där i kyrkan, ingen skam, bara stor lycka, hela församlingen gråter för att är så rätt, och prästen välkomnar detta nya liv! Lite roligare att leva 2014, i Sverige i alla fall. Och ingen frågasatte när vår dotter bestämde att föda sitt barn ensam. Och den blivande maken blev pappa till båda flickorna. Underbart!

    Men gammelfarmor fick göra avbön, bli förlåten av prästen, när första sonen föddes 5 månader efter giftermålet. Fortfarande som 80-åring mådde hon dåligt, och skämdes för det!

    SvaraRadera
  9. (och en halvbror har jag, som en polisman retsamt berättade för mej, jag var då 17 och vågade inte berätta för min mor på tio år. Fast hon visste... familjehemlighetet. Men vi har ändå kunnat prata och skratta)

    SvaraRadera
  10. (och 5 - åriga barnbarnet berättar glatt att hon har två pappor, hon berättar vad han som gett frön heter! Underbart! För min halvbror blev deppig när han i tonåren fick veta att hans pappa inte var hans pappa....

    SvaraRadera
  11. min 82-åriga mor städar och har slängt alla dagböcker, fast jag sa att hon inte ska, men ok, hennes beslut. Vi har ändå pratat.

    SvaraRadera
  12. Anonym12:30 em

    Både rörande och upprörande det du skrivet om så fint. Att det skulle behöva vara så då alltså.

    Jag uppmuntrar ofta mina efterlevande att fråga mej eftersom jag är sist kvar av den generation som vet det de kommer att undra över - och tills vidare har jag fungerande minne. Ett klart plus.

    Jag tror mej ha ett hum om varför din mamma stängde ner en del av kraftverket när hennes livskamrat och halva apelsin dog.

    Gullig detalj med fotot av Kärleksörten vid verandan där dina föräldrar bodde.

    Lenas syster

    SvaraRadera
  13. Hannele - mamma var inte "tvungen att gifta sig". Hon hade varit ensamstående mor i åtta år när hon gifte sig med min pappa. För tydlighets skull.

    SvaraRadera
  14. men min mamma var tvungen att gifta sig

    SvaraRadera