Känslan är alltid lika häftig.
Blodet börjar bulta, hjärtslagen dunkar i öronen. Minsta kärl i kroppen vidgas. Andhämtningen blir stötig, svettkörtlarna vaknar. Allt är varmt, allt är vackert, mysigt, underbart. Läpparna ler alldeles automatiskt, hela kroppen är glad.
Bara att sträcka ut handen och…
…börja plocka.
För just så där passionerat härligt är det varje gång man kommer på ett riktigt kantarellställe.
Tyvärr är det inte särskilt ofta det där kantarellruset kommer över en. Gamla skattgömmor byter skepnad över en vinter, andra otäcka människor hinner ibland först fram, skogsmaskiner släpar bort allt mycel till okända ställen. Eller så bestämmer sig bara herr och fru Kantarell för att flytta och ta med sig alla de små barnen, vad vet jag.
Nu tänkte jag att eftersom det plötsligt börjat regna i Sverige igen, efter värmeböljan, och bli som en alldeles vanlig sommar, kanske det kunde löna sig att gå på skattjakt trots allt. Den akuta brandfaran förklarades officiellt vara över – det måste ju betyda grönt ljus även för små svampar.
Men nej, jag var väl alldeles för het på gröten. Inte ens ett knappnålsstort kantarellhuvud hittade jag. Bara de gamla vanliga björklöven som på lite håll är förrädiskt lika det man egentligen söker.
Och inte minsta lilla lyckorus bjöd skogen på denna gång.
Det finns förstås en stor fördel med det.
Man slipper rensa.
Och kantareller på burk kan funka.
Men passionen då?
Går inte att köpa för pengar.
Kan aldrig läggas i burk.
Behöver aldrig rensas.
Bara sparas i minnet.
Ifall det inte blir någon mer gång.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, juli 25, 2005
En sån natt!
Det var en fantastisk natt.
Mälaren alldeles blank, upplysta fönster ut mot sommarnatten, en pampig måne på väg upp genom tunna molnslöjor. Andmamman med fyra ungar har dragit sig tillbaka för kvällen.
Efter en jättegod middag fick vi skjuts hem. Lyxskjuts. Över vattnet.
Båten går inte fort och är inte pampig, men den ser trygg och stadig ut, precis som skepparen själv. Tyst går den också, inte som de där trista fartvidundren som väcker alla inom en sjömils radie.
Filtarna vi erbjuds behövs inte.
Mitt ute på sjön slår kapten av gasen och korkar upp en liten trevlig flaska.
Skål för sommaren! Skål för goda vänner!
Vi drar på lite mer gas och tuffar vidare. Badklipporna är blanka och övergivna. Neonskyltar speglar sig pråligt. Biltrafiken ger liv åt broarna. Bekanta byggnader ser helt annorlunda ut från sjösidan. Andra hus upplever man sig aldrig förr ha sett.
Enstaka sjöfåglar guppar fridfullt på vattenytan. Måsarna har radat upp sig med sitt artspecifika avstånd på en träbarriär – det där med artspecifikt avstånd fick jag lära mig av en biologiprofessor från Jönköping för några år sedan. Det är alltså det som är förklaringen till att fiskar i stim och fåglar i flock aldrig krockar: de håller en ganska konstant distans till närmsta individ, något människan väl ännu inte riktigt förstått att bemästra.
Men i en liten båt en ljummen kväll på en vik av Mälaren är avståndet till de andra individerna ombord perfekt – nära men inte närgånget, varmt och omtänksamt men inte påträngande.
Just här och nu verkar vi precis som måsarna ha hittat vårt eget idealiska avstånd till varandra.
Tack för i natt!
Copyright Klimakteriehäxan
Mälaren alldeles blank, upplysta fönster ut mot sommarnatten, en pampig måne på väg upp genom tunna molnslöjor. Andmamman med fyra ungar har dragit sig tillbaka för kvällen.
Efter en jättegod middag fick vi skjuts hem. Lyxskjuts. Över vattnet.
Båten går inte fort och är inte pampig, men den ser trygg och stadig ut, precis som skepparen själv. Tyst går den också, inte som de där trista fartvidundren som väcker alla inom en sjömils radie.
Filtarna vi erbjuds behövs inte.
Mitt ute på sjön slår kapten av gasen och korkar upp en liten trevlig flaska.
Skål för sommaren! Skål för goda vänner!
Vi drar på lite mer gas och tuffar vidare. Badklipporna är blanka och övergivna. Neonskyltar speglar sig pråligt. Biltrafiken ger liv åt broarna. Bekanta byggnader ser helt annorlunda ut från sjösidan. Andra hus upplever man sig aldrig förr ha sett.
Enstaka sjöfåglar guppar fridfullt på vattenytan. Måsarna har radat upp sig med sitt artspecifika avstånd på en träbarriär – det där med artspecifikt avstånd fick jag lära mig av en biologiprofessor från Jönköping för några år sedan. Det är alltså det som är förklaringen till att fiskar i stim och fåglar i flock aldrig krockar: de håller en ganska konstant distans till närmsta individ, något människan väl ännu inte riktigt förstått att bemästra.
Men i en liten båt en ljummen kväll på en vik av Mälaren är avståndet till de andra individerna ombord perfekt – nära men inte närgånget, varmt och omtänksamt men inte påträngande.
Just här och nu verkar vi precis som måsarna ha hittat vårt eget idealiska avstånd till varandra.
Tack för i natt!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, juli 24, 2005
Jakten på Stina Ekblads armar
Ett teaterbesök för några år sedan har satt spår i mitt minne för evigt.
Det är Stina Ekblad som står för den bedriften. Jag såg henne i Medea på Dramaten.
Nej, hon gjorde inte en oförglömlig rolltolkning, åtminstone inte i positiv bemärkelse. Tvärtom tyckte jag hemskt illa om hela föreställningen och allra sämst tyckte jag om Ekblads Medea.
Jag gillar helt enkelt inte hennes sätt att spela teater.
Men Medea var bararmad igenom hela pjäsen.
Och Stina Ekblad har fantastiskt snygga överarmar! Muskulösa utan att gå till överdrift. Inga hertiginnegardiner, inget slafs och häng.
Det är sådana armar jag vill ha. Den Ekbladska modellen, värd att beundra, värd att eftersträva.
Lättare sagt än gjort.
Jag får perioder när jag faktiskt bestämmer mig för att styrketräna. Allra första gången det inträffade var faktiskt långt innan den här Dramaten-upplevelsen.
Men att gå på gym har sina begränsningar. Det kan kosta en ordentlig slant, till att börja med. Har man väl betalt finns andra irritationsmoment. Om gymmet är populärt hamnar man ofta i kö till de olika maskinerna. Den dånande musiken är ibland av fel sort och stör mer än den sporrar.
Medgymmarna kan vara kul, trevliga och peppande – men det finns gott om andra varianter, träningssnobbar som ser ner på den vars triceps inte är i topptrim eller som har helt fel skor och byxor. Dessutom är de låga vikter vi mindre vältränade väljer direkt löjeväckande i träningssnobbens ögon.
Visst är sådant bara att sätta sig över – men när lusten inte är på topp och man söker efter ursäkter för att ställa in sitt träningspass så…
Därför blev jag otroligt förtjust när en bekant presenterade mig för ”det lilla idealiska, bärbara hemmagymmet som kan följa med över allt”.
En svenska, Anne-Marie Bennstrom, för länge sedan utvandrad till Kalifornien, är uppfinnaren bakom The V-Bar. Jag slog till per postorder och har haft min lilla lila träningsapparat i snart tjugo år. Om den är flitigt använd? Njaa, låt mig säga så här: den är långt ifrån utsliten.
Idén är egentligen genial. The V-Bar är en jätteklämma. Två metallskidor sitter ihop i vinkel med en rejäl fjäder. På metallbitarnas ändar sitter en gummikudde. Sedan är det bara att klämma, med händer, ben, knän, fötter, armbågar. Faktum är att envist och konsekvent använd är jag övertygad om att den fungerar, inte på elitnivå, förstås, men för en sån som mig – en som vill ha armar som Stina Ekblad.
Det är just det där med envist och konsekvent.
För nu har jag plockat fram min V-Bar igen.
Vi är inne på andra veckan den här gången.
Det går åt längre tid än så för Stina och andra med liknande fysiska företräden.
Men det är garanterat köfritt till min V-Bar. Ingen kollar min träningsklädsel när jag klämmer åstad. Ingen kan ens fnysa om jag gör för korta serier. Och musiken bestämmer jag alldeles själv.
Allt detta sammantaget är så positivt att jag praktiskt taget automatiskt bör få snygga armar.
Lika snygga som Stina Ekblads.
Vem vet, kanske jag av bara farten får en roll på Dramaten?
Copyright Klimakteriehäxan
Det är Stina Ekblad som står för den bedriften. Jag såg henne i Medea på Dramaten.
Nej, hon gjorde inte en oförglömlig rolltolkning, åtminstone inte i positiv bemärkelse. Tvärtom tyckte jag hemskt illa om hela föreställningen och allra sämst tyckte jag om Ekblads Medea.
Jag gillar helt enkelt inte hennes sätt att spela teater.
Men Medea var bararmad igenom hela pjäsen.
Och Stina Ekblad har fantastiskt snygga överarmar! Muskulösa utan att gå till överdrift. Inga hertiginnegardiner, inget slafs och häng.
Det är sådana armar jag vill ha. Den Ekbladska modellen, värd att beundra, värd att eftersträva.
Lättare sagt än gjort.
Jag får perioder när jag faktiskt bestämmer mig för att styrketräna. Allra första gången det inträffade var faktiskt långt innan den här Dramaten-upplevelsen.
Men att gå på gym har sina begränsningar. Det kan kosta en ordentlig slant, till att börja med. Har man väl betalt finns andra irritationsmoment. Om gymmet är populärt hamnar man ofta i kö till de olika maskinerna. Den dånande musiken är ibland av fel sort och stör mer än den sporrar.
Medgymmarna kan vara kul, trevliga och peppande – men det finns gott om andra varianter, träningssnobbar som ser ner på den vars triceps inte är i topptrim eller som har helt fel skor och byxor. Dessutom är de låga vikter vi mindre vältränade väljer direkt löjeväckande i träningssnobbens ögon.
Visst är sådant bara att sätta sig över – men när lusten inte är på topp och man söker efter ursäkter för att ställa in sitt träningspass så…
Därför blev jag otroligt förtjust när en bekant presenterade mig för ”det lilla idealiska, bärbara hemmagymmet som kan följa med över allt”.
En svenska, Anne-Marie Bennstrom, för länge sedan utvandrad till Kalifornien, är uppfinnaren bakom The V-Bar. Jag slog till per postorder och har haft min lilla lila träningsapparat i snart tjugo år. Om den är flitigt använd? Njaa, låt mig säga så här: den är långt ifrån utsliten.
Idén är egentligen genial. The V-Bar är en jätteklämma. Två metallskidor sitter ihop i vinkel med en rejäl fjäder. På metallbitarnas ändar sitter en gummikudde. Sedan är det bara att klämma, med händer, ben, knän, fötter, armbågar. Faktum är att envist och konsekvent använd är jag övertygad om att den fungerar, inte på elitnivå, förstås, men för en sån som mig – en som vill ha armar som Stina Ekblad.
Det är just det där med envist och konsekvent.
För nu har jag plockat fram min V-Bar igen.
Vi är inne på andra veckan den här gången.
Det går åt längre tid än så för Stina och andra med liknande fysiska företräden.
Men det är garanterat köfritt till min V-Bar. Ingen kollar min träningsklädsel när jag klämmer åstad. Ingen kan ens fnysa om jag gör för korta serier. Och musiken bestämmer jag alldeles själv.
Allt detta sammantaget är så positivt att jag praktiskt taget automatiskt bör få snygga armar.
Lika snygga som Stina Ekblads.
Vem vet, kanske jag av bara farten får en roll på Dramaten?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, juli 23, 2005
Ta svärmorspoäng!
Någon gång i framtiden måste man med största sannolikhet inta en alldeles ny roll.
Svärmorsrollen.
Och det vet man ju precis hur den ser ut: en grinig kärring, ett rivjärn som bara klagar och anmärker och vet bäst. En klimakteriehäxa som aldrig anser att barnens utvalda livskamrater duger.
De äter med öppen mun, somligt äter de inte alls, hälsar knappast, går in med skorna på, har fel kläder, fel frisyr, fel uppsyn, fel utbildning, fel släkt, fel jobb, fel intressen – det finns väl helt enkelt inga gränser för alla brister som en svärmor kan leta upp hos en vanlig enkel representant för normal ungdom.
För att underlätta i framtiden har jag kommit fram till att tilltänkta friare och fästmör borde få hjälp. Lite tips, lite råd om hur man kniper svärmorspoäng.
Det finns sätt, jag vet.
Dotterns pojkvän – som självklart har massor av fel och brister, han är ju tillsammans med MIN dotter – har också skrapat ihop ett och annat på pluskontot.
Han köper blommor till henne. Röda rosor. Urgulligt.
Kan inte minnas när i livet jag fick mina första röda rosor, men nog var det långt senare än när jag var sexton. Dottern var sexton och ett halvt. Jag blev minst lika imponerad av buketten som hon blev, även om mina kinder inte blev lika skära som hennes. Poäng, grabben!
Efter fyrtitredje tjatet i pojkvännens närvaro om behovet av städning av dotterns rum tog hon sig samman och gjorde golvet synligt igen samt samlade urvalet av ren och smutsig tvätt i separata högar.
-Oj, har du ett skrivbord, det har jag aldrig sett förr, sa han.
Grabben har ju för sjutton humor! Poäng igen!
Hon blev sjuk, så pass att hon inte orkade umgås ens med pojkvännen (då är hon illa däran!).
Febern höll i sig, dag efter dag. Och si, då kommer han med en blomma igen och önskan om snar bättring, i och för sig säkert av egoistiska skäl, men ändå! Hon mådde ju bättre direkt!
Poäng, grabben!
Jobbar han bara på ordenligt kanske han hamnar på Svärmorstoppen.
-Ska du gifta dej med honom, frågar jag i ett plötsligt infall.
-Mamma, det är väl ändå LITE tidigt att fundera på det? säger dottern.
Hon är nog rätt så klok i alla fall. Undrar hur många svärmorspoäng hon hunnit få ihop på sin kant? Har hon vett att säja att maten är god, att mamman är snygg i håret, att knallgult verkligen klär henne, att just den där tavlan är väldigt fin? Jag bara undrar.
Sonen har hittills inte presenterat någon stadigvarande moatjé. Bara det ett plus…fast då handlar det väl om mammapoäng, förstås.
Men kanske är det helt enkelt så att han har insett hur svårt det är att håva in svärmorspoäng för såväl fästmör som -män.
Tids nog får han ge sig i kast med en presumtiv svärmor. Kan vara bra att samla kraft dessförinnan, för de är inte lätta att tas med, det är jag ett levande bevis på.
Copyright Klimakteriehäxan
Svärmorsrollen.
Och det vet man ju precis hur den ser ut: en grinig kärring, ett rivjärn som bara klagar och anmärker och vet bäst. En klimakteriehäxa som aldrig anser att barnens utvalda livskamrater duger.
De äter med öppen mun, somligt äter de inte alls, hälsar knappast, går in med skorna på, har fel kläder, fel frisyr, fel uppsyn, fel utbildning, fel släkt, fel jobb, fel intressen – det finns väl helt enkelt inga gränser för alla brister som en svärmor kan leta upp hos en vanlig enkel representant för normal ungdom.
För att underlätta i framtiden har jag kommit fram till att tilltänkta friare och fästmör borde få hjälp. Lite tips, lite råd om hur man kniper svärmorspoäng.
Det finns sätt, jag vet.
Dotterns pojkvän – som självklart har massor av fel och brister, han är ju tillsammans med MIN dotter – har också skrapat ihop ett och annat på pluskontot.
Han köper blommor till henne. Röda rosor. Urgulligt.
Kan inte minnas när i livet jag fick mina första röda rosor, men nog var det långt senare än när jag var sexton. Dottern var sexton och ett halvt. Jag blev minst lika imponerad av buketten som hon blev, även om mina kinder inte blev lika skära som hennes. Poäng, grabben!
Efter fyrtitredje tjatet i pojkvännens närvaro om behovet av städning av dotterns rum tog hon sig samman och gjorde golvet synligt igen samt samlade urvalet av ren och smutsig tvätt i separata högar.
-Oj, har du ett skrivbord, det har jag aldrig sett förr, sa han.
Grabben har ju för sjutton humor! Poäng igen!
Hon blev sjuk, så pass att hon inte orkade umgås ens med pojkvännen (då är hon illa däran!).
Febern höll i sig, dag efter dag. Och si, då kommer han med en blomma igen och önskan om snar bättring, i och för sig säkert av egoistiska skäl, men ändå! Hon mådde ju bättre direkt!
Poäng, grabben!
Jobbar han bara på ordenligt kanske han hamnar på Svärmorstoppen.
-Ska du gifta dej med honom, frågar jag i ett plötsligt infall.
-Mamma, det är väl ändå LITE tidigt att fundera på det? säger dottern.
Hon är nog rätt så klok i alla fall. Undrar hur många svärmorspoäng hon hunnit få ihop på sin kant? Har hon vett att säja att maten är god, att mamman är snygg i håret, att knallgult verkligen klär henne, att just den där tavlan är väldigt fin? Jag bara undrar.
Sonen har hittills inte presenterat någon stadigvarande moatjé. Bara det ett plus…fast då handlar det väl om mammapoäng, förstås.
Men kanske är det helt enkelt så att han har insett hur svårt det är att håva in svärmorspoäng för såväl fästmör som -män.
Tids nog får han ge sig i kast med en presumtiv svärmor. Kan vara bra att samla kraft dessförinnan, för de är inte lätta att tas med, det är jag ett levande bevis på.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, juli 22, 2005
På lätta fötter - i sittskor
Skorea.
Ett sådant vackert ord!
Tänk att bara sex små bokstäver kan väcka så många känslor och associationer och minnen.
Och nu var det dags igen. Högtid för skovänner.
Ni skulle se Årets Kap. Tyvärr har jag inte lärt mig hur man lägger in bilder här, hade jag det skulle ni få en Skönhetsupplevelse Av Rang.
Jag har köpt ett par helt vansinniga dojor.
Svindlande höga klackar. Svart mocka. Vassa tår.
Och så strass strött över hela ovanlädret.
Vristrem och liten graciös hälkappa.
Inte kommer jag att kunna gå långt med dem. För mig blir det nog typiska sittskor, helt enkelt – det har hänt förr.
Det här är skor för En Stjärna. Lill-Babs har alltid sådana. Tina Turner dansar i sina. Madonna är akrobatisk på klackar. Fruntimmer i Riga promenerar obehindrat på kullerstensgator i sina, det förundrades jag över när jag var där i våras (Om klackar och sippor, skrev jag då). En och annan tjusig tjej smattrar fram på likadana styltor på Stockholms gator.
Och nu kommer jag, håll i er!
För nog har jag haft högklackat förr.
Men aldrig SÅ höga.
Nog har jag köpt jättesnygga skor förr, fast aldrig med glitter på.
De här är salivframkallande. Att sätta tårna i dem är lustfyllt, åtminstone de första minuterna… Jag ska flyga fram på lätta fötter!
Två hundra spänn på rean.
Visst är det jättebilligt för så mycket njutning?
Är det konstigt att man gillar skorea?
Bara sex små bokstäver.
Ett sådant vackert ord!
Copyright Klimakteriehäxan
Ett sådant vackert ord!
Tänk att bara sex små bokstäver kan väcka så många känslor och associationer och minnen.
Och nu var det dags igen. Högtid för skovänner.
Ni skulle se Årets Kap. Tyvärr har jag inte lärt mig hur man lägger in bilder här, hade jag det skulle ni få en Skönhetsupplevelse Av Rang.
Jag har köpt ett par helt vansinniga dojor.
Svindlande höga klackar. Svart mocka. Vassa tår.
Och så strass strött över hela ovanlädret.
Vristrem och liten graciös hälkappa.
Inte kommer jag att kunna gå långt med dem. För mig blir det nog typiska sittskor, helt enkelt – det har hänt förr.
Det här är skor för En Stjärna. Lill-Babs har alltid sådana. Tina Turner dansar i sina. Madonna är akrobatisk på klackar. Fruntimmer i Riga promenerar obehindrat på kullerstensgator i sina, det förundrades jag över när jag var där i våras (Om klackar och sippor, skrev jag då). En och annan tjusig tjej smattrar fram på likadana styltor på Stockholms gator.
Och nu kommer jag, håll i er!
För nog har jag haft högklackat förr.
Men aldrig SÅ höga.
Nog har jag köpt jättesnygga skor förr, fast aldrig med glitter på.
De här är salivframkallande. Att sätta tårna i dem är lustfyllt, åtminstone de första minuterna… Jag ska flyga fram på lätta fötter!
Två hundra spänn på rean.
Visst är det jättebilligt för så mycket njutning?
Är det konstigt att man gillar skorea?
Bara sex små bokstäver.
Ett sådant vackert ord!
Copyright Klimakteriehäxan
Hur pass lyckat var det?
Radioröst i eftermiddags:
En man har skjutits ihjäl i Londons t-bana.
”Han misstänks ha samband med gårdagens misslyckade terrorattentat.”
Detta, får man anta, då i jämförelse med sjävmordsbomberna för en dryg vecka sedan i samma t-bana och samma stad. Då över 50 personer dog.
Vilket i denna radiorösts värld därmed måste vara det samma som ett lyckat terrorattentat.
Ganska misslyckat språkbruk i mina radioöron.
Copyright Klimakteriehäxan
En man har skjutits ihjäl i Londons t-bana.
”Han misstänks ha samband med gårdagens misslyckade terrorattentat.”
Detta, får man anta, då i jämförelse med sjävmordsbomberna för en dryg vecka sedan i samma t-bana och samma stad. Då över 50 personer dog.
Vilket i denna radiorösts värld därmed måste vara det samma som ett lyckat terrorattentat.
Ganska misslyckat språkbruk i mina radioöron.
Copyright Klimakteriehäxan
Min soldat 2
Soldaten ni vet, MIN soldat, verkar ha acklimatiserat sig.
Så om jag hade oroat mig – hade jag det? ja i alla fall lite – så var det i onödan.
Kul kompisar, bra mat, fysisk aktivitet, en och annan teoretisk insikt och bekväma kalsonger ingår i rapporterna hittills.
Myggbett, skavsår, knalt med nattsömn och vråltidiga morgnar tar han med upphöjt jämnmod.
Pojken håller banne mig på att bli vuxen, att växa i alla sina många centimetrar på höjden.
De på bredden har blivit färre sedan han blev värnpliktig, se där en konkret vinst!
Marschkängorna som parkerar i hallen ser ut som små terrängfordon. Han har utrustats med praktiska byxor i kamouflage-tyg, faktiskt riktigt trendiga. Skjortan är klassiskt militärgrön och mjuk. Skärmmössan är ful och påminner igen om 91:an Karlsson.
Där har ni svaret på min undran (Min soldat) om hur en vpl ser ut på permis 2005.
Jag ställer förstås mängder av frågor om allt mellan himmel och jord på regementet. Får också svar, förvånansvärt ofta.
Bland det som överraskat mig mest är det enkla faktum att sonen nu, som militär, dagligen umgås med fler tjejer än han gjorde i gymnasiet.
I sista klassen i skolan var alla utom två killar.
Ungefär en fjärdedel av de värnpliktiga på hans regemente är flickor. Det menar jag är jättenyttigt – jag har aldrig trott att enkönade organisationer som flickskolor, herrklubbar och kvinnoförbund för något gott med sig i längden.
Så här sitter jag och hejar på tjejerna. Kör hårt med grabbarna, vetja!
Och om jag ska fortsatt ha något att oroa mig för så är det väl att han går och blir en riktig stridis.
Men nu ska vi inte måla generaler och överbefälhavare på väggen.
Copyright Klimakteriehäxan
Så om jag hade oroat mig – hade jag det? ja i alla fall lite – så var det i onödan.
Kul kompisar, bra mat, fysisk aktivitet, en och annan teoretisk insikt och bekväma kalsonger ingår i rapporterna hittills.
Myggbett, skavsår, knalt med nattsömn och vråltidiga morgnar tar han med upphöjt jämnmod.
Pojken håller banne mig på att bli vuxen, att växa i alla sina många centimetrar på höjden.
De på bredden har blivit färre sedan han blev värnpliktig, se där en konkret vinst!
Marschkängorna som parkerar i hallen ser ut som små terrängfordon. Han har utrustats med praktiska byxor i kamouflage-tyg, faktiskt riktigt trendiga. Skjortan är klassiskt militärgrön och mjuk. Skärmmössan är ful och påminner igen om 91:an Karlsson.
Där har ni svaret på min undran (Min soldat) om hur en vpl ser ut på permis 2005.
Jag ställer förstås mängder av frågor om allt mellan himmel och jord på regementet. Får också svar, förvånansvärt ofta.
Bland det som överraskat mig mest är det enkla faktum att sonen nu, som militär, dagligen umgås med fler tjejer än han gjorde i gymnasiet.
I sista klassen i skolan var alla utom två killar.
Ungefär en fjärdedel av de värnpliktiga på hans regemente är flickor. Det menar jag är jättenyttigt – jag har aldrig trott att enkönade organisationer som flickskolor, herrklubbar och kvinnoförbund för något gott med sig i längden.
Så här sitter jag och hejar på tjejerna. Kör hårt med grabbarna, vetja!
Och om jag ska fortsatt ha något att oroa mig för så är det väl att han går och blir en riktig stridis.
Men nu ska vi inte måla generaler och överbefälhavare på väggen.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, juli 18, 2005
Robyn - träff i fel målgrupp
Fick ett anfall av solidaritet med artistkåren för en tid sedan efter att ha läst en lång artikel om illegal nedladdning av musik på nätet.
Detta ledde till att jag alldeles oplanerat styrde stegen in i närmaste skivaffär och kom ut igen med inte mindre än tre cd i en påse. Ett stödköp för musikbranschen helt enkelt – man kan ju inte bara sno andra saker man vill ha, varför är det plötsligt OK att sno en bra låt eller ett helt album?
Nu måste jag ju erkänna att mitt stöd väl inte gick till de allra mest behövande.
För Robyn klarar sig nog hyfsat på det hon gör, med eller utan nedladdningar. Men hennes senaste skiva fanns i alla fall i min påse.
Och tro det eller ej, men jag har fastnat! Fullständigt uppåt väggarna tokigt, naturligtvis, eftersom jag måste befinna mig på miltals avstånd från hennes målgrupp. Men jag blev vänligt stämd redan av att upptäcka att hennes nya och egna skivbolag heter Konichiwa, vilket är det japanska ordet för Hej.
”Be mine” är väl redan en hit, har jag fått för mig. Med cello, för ovanlighetens skull. Men skivan är full av kul grepp. Hennes egensinniga sätt att hantera det engelska språket blir för mig ytterligare ett plus. Robyns högst personliga röst får mig att lyssna noga och jag upptäcker överraskande texter, faktiskt rätt sentimentala och med en hel del kärlekssorg i lasten.
När hon sjunger hur hon ”is wasting my time on a bum like you” så uttrycker hon ju vad alla tjejer eller kvinnor har tänkt och känt ett antal gånger i livet när relationerna inte har gått precis som på räls. Precis som ”you can´t handle me”, en.rad som aktiverat min hjärnas repeat-knapp. ”I should have seen it coming, I should have fucking known” är en annan strof som sitter perfekt.
Så plötsligt tror jag att flera spår från den här cd:n med Robyn kommer att tillhöra mina personliga evergreens framöver, tillsammans med sådana storheter som Carole King och Carly Simon, för att nämna två singer-songmakers som jag umgåtts flitigt med sedan 70-talet när känslopendelns utslag var kraftiga åt båda hållen och tragedin gick hand i hand med den största lyckokänslan. Nu räknar jag iskallt med att de stora känslostormarna ligger bakom mig – men det hindrar inte att låtarna håller.
CK kommer ni ihåg tack vare ”You´ve got a friend”, eller hur? Men ni borde lyssna om på ”Tapestry” och ”Love makes the world” och… oj, det finns hur många som helst.
CS har nog aldrig varit riktigt stor i Sverige tror jag, men hon bjuder på kanonlåtar som t ex ”You´re so vain” (med Mick Jagger i kören!), ”Anticipation” och ”I´ve got to have you”, för att nämna tre på min personliga topplista.
Hennes skivor kan vara svåra att få tag på – men går säkert att ladda ner från nätet.
Hm.
PS Går och nynnar ”Wasting my time on a bum like you”. Maken lystrar och säjer, i ett anfall av häpen självkritik: Sjunger du om mej?
Men nej, det gör jag väl ändå inte...
Copyright Klimakteriehäxan
Detta ledde till att jag alldeles oplanerat styrde stegen in i närmaste skivaffär och kom ut igen med inte mindre än tre cd i en påse. Ett stödköp för musikbranschen helt enkelt – man kan ju inte bara sno andra saker man vill ha, varför är det plötsligt OK att sno en bra låt eller ett helt album?
Nu måste jag ju erkänna att mitt stöd väl inte gick till de allra mest behövande.
För Robyn klarar sig nog hyfsat på det hon gör, med eller utan nedladdningar. Men hennes senaste skiva fanns i alla fall i min påse.
Och tro det eller ej, men jag har fastnat! Fullständigt uppåt väggarna tokigt, naturligtvis, eftersom jag måste befinna mig på miltals avstånd från hennes målgrupp. Men jag blev vänligt stämd redan av att upptäcka att hennes nya och egna skivbolag heter Konichiwa, vilket är det japanska ordet för Hej.
”Be mine” är väl redan en hit, har jag fått för mig. Med cello, för ovanlighetens skull. Men skivan är full av kul grepp. Hennes egensinniga sätt att hantera det engelska språket blir för mig ytterligare ett plus. Robyns högst personliga röst får mig att lyssna noga och jag upptäcker överraskande texter, faktiskt rätt sentimentala och med en hel del kärlekssorg i lasten.
När hon sjunger hur hon ”is wasting my time on a bum like you” så uttrycker hon ju vad alla tjejer eller kvinnor har tänkt och känt ett antal gånger i livet när relationerna inte har gått precis som på räls. Precis som ”you can´t handle me”, en.rad som aktiverat min hjärnas repeat-knapp. ”I should have seen it coming, I should have fucking known” är en annan strof som sitter perfekt.
Så plötsligt tror jag att flera spår från den här cd:n med Robyn kommer att tillhöra mina personliga evergreens framöver, tillsammans med sådana storheter som Carole King och Carly Simon, för att nämna två singer-songmakers som jag umgåtts flitigt med sedan 70-talet när känslopendelns utslag var kraftiga åt båda hållen och tragedin gick hand i hand med den största lyckokänslan. Nu räknar jag iskallt med att de stora känslostormarna ligger bakom mig – men det hindrar inte att låtarna håller.
CK kommer ni ihåg tack vare ”You´ve got a friend”, eller hur? Men ni borde lyssna om på ”Tapestry” och ”Love makes the world” och… oj, det finns hur många som helst.
CS har nog aldrig varit riktigt stor i Sverige tror jag, men hon bjuder på kanonlåtar som t ex ”You´re so vain” (med Mick Jagger i kören!), ”Anticipation” och ”I´ve got to have you”, för att nämna tre på min personliga topplista.
Hennes skivor kan vara svåra att få tag på – men går säkert att ladda ner från nätet.
Hm.
PS Går och nynnar ”Wasting my time on a bum like you”. Maken lystrar och säjer, i ett anfall av häpen självkritik: Sjunger du om mej?
Men nej, det gör jag väl ändå inte...
Copyright Klimakteriehäxan
¿Habla castellano? ¡Hola!
Me estoy dando cuenta que alguien está buscando La Bruja en español. Lo que por cierto hasta ahora no existe. Pero el hecho qhe se ha puesto la pregunta yá me despertó la curiosidad. Quien, y como, y tal vez debo intentar…?
Pues, me gusta el idioma y lo hablo mas o menos. Como lo escribo lo ves en este momento.
El asunto es simplemente: si por en caso Ud es la persona que por medio de Googles ha tratado leer lo que la Bruja escribe – mandame un comentario aunque sea breve.¡La respuesta viene en seguida, lo juro y aseguro! Y va a ser en castellano, lo mejor que puedo.
Saludos!
Pues, me gusta el idioma y lo hablo mas o menos. Como lo escribo lo ves en este momento.
El asunto es simplemente: si por en caso Ud es la persona que por medio de Googles ha tratado leer lo que la Bruja escribe – mandame un comentario aunque sea breve.¡La respuesta viene en seguida, lo juro y aseguro! Y va a ser en castellano, lo mejor que puedo.
Saludos!
söndag, juli 17, 2005
Civil olydnad i Årstaviken
Jag har begått ett brott.
Det var ljuvligt, ja, alldeles underbart.
Civil olydnad är verkligen något att glädjas åt, i alla fall i just den här formen.
Jag har nämligen badat i Årstaviken. Det är FÖRBJUDET, det har jag hört i radion. Samtidigt som man berättar hur förbjudet det är intervjuas glada sommarfirare, som njuter av värmen och sedan svalkar sig i vikens vatten.
Ingenstans lyckas jag höra vad straffet för detta brott är. Möjligen består straffet i att den som inte nöjer sig med att simma i sjön utan dessutom väljer att svälja delar av den kan tänkas bli lätt illamående. Tydligen är det så att kemisterna konstaterat förekomsten av bakterier i vattnet. Tror jag det.
Visa mig den pool som inte är invaderad av alla sorters kiss- och bajs- och plåster-rester!
Mina dopp i Årstaviken har pågått i över femton år, tror jag. Aldrig har jag blivit sjuk.
Abborrarna som nosar på mina fötter ser också friska ut.
Inte sällan stannar en flanerare till på strandpromenaden och frågar storögt:
-GÅR det att bada här?
Vad svarar man på en sådan fråga? Det måste ju vara uppenbart att det går, eftersom jag ligger där och simmar, alldeles levande. Med tiden har jag formulerat ett standardsvar:
-Javisst, men jag rekommenderar att man håller igen munnen, för dricksvatten är det inte. Annars är jag övertygad om att här är renare än i Eriksdalsbadets barnbassäng!
En och annan har jag väl därmed lurat in på brottets väg, men det tror jag människan i fråga tjänat på. Hon har sluppit ta en fullsatt buss, svettas under färden och sedan tränga sig fram till en strand där det redan är fullsatt av badbyxor fulla av testosteron och komplexframkallande bikinisar. Det brukar heta att det dallrar av sex i luften i lättklädda tider, men om sanningen ska fram är det väl en hel del annat som dallrar också… Hur som helst:
Här vid denna flik av Mälaren är det bara att kliva i, fast man får förstås kolla var man sätter fötterna. Ja, och så ska man se upp med svanen, som är bofast i närheten. Den kan kännas hotande om den kommer för nära – och jag vet vem av oss två som vinner simtävlingen om det blir bråttom.
Nu finns dock en reell risk kvar: det kan bli alginvasion även i Årstaviken, det har hänt förr.
Då avstår till och med jag från ett dopp.
Det är ju ändå förbjudet.
Copyright Klimakteriehäxan
Det var ljuvligt, ja, alldeles underbart.
Civil olydnad är verkligen något att glädjas åt, i alla fall i just den här formen.
Jag har nämligen badat i Årstaviken. Det är FÖRBJUDET, det har jag hört i radion. Samtidigt som man berättar hur förbjudet det är intervjuas glada sommarfirare, som njuter av värmen och sedan svalkar sig i vikens vatten.
Ingenstans lyckas jag höra vad straffet för detta brott är. Möjligen består straffet i att den som inte nöjer sig med att simma i sjön utan dessutom väljer att svälja delar av den kan tänkas bli lätt illamående. Tydligen är det så att kemisterna konstaterat förekomsten av bakterier i vattnet. Tror jag det.
Visa mig den pool som inte är invaderad av alla sorters kiss- och bajs- och plåster-rester!
Mina dopp i Årstaviken har pågått i över femton år, tror jag. Aldrig har jag blivit sjuk.
Abborrarna som nosar på mina fötter ser också friska ut.
Inte sällan stannar en flanerare till på strandpromenaden och frågar storögt:
-GÅR det att bada här?
Vad svarar man på en sådan fråga? Det måste ju vara uppenbart att det går, eftersom jag ligger där och simmar, alldeles levande. Med tiden har jag formulerat ett standardsvar:
-Javisst, men jag rekommenderar att man håller igen munnen, för dricksvatten är det inte. Annars är jag övertygad om att här är renare än i Eriksdalsbadets barnbassäng!
En och annan har jag väl därmed lurat in på brottets väg, men det tror jag människan i fråga tjänat på. Hon har sluppit ta en fullsatt buss, svettas under färden och sedan tränga sig fram till en strand där det redan är fullsatt av badbyxor fulla av testosteron och komplexframkallande bikinisar. Det brukar heta att det dallrar av sex i luften i lättklädda tider, men om sanningen ska fram är det väl en hel del annat som dallrar också… Hur som helst:
Här vid denna flik av Mälaren är det bara att kliva i, fast man får förstås kolla var man sätter fötterna. Ja, och så ska man se upp med svanen, som är bofast i närheten. Den kan kännas hotande om den kommer för nära – och jag vet vem av oss två som vinner simtävlingen om det blir bråttom.
Nu finns dock en reell risk kvar: det kan bli alginvasion även i Årstaviken, det har hänt förr.
Då avstår till och med jag från ett dopp.
Det är ju ändå förbjudet.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, juli 16, 2005
Snart är det jul!
Det är den 16 juli i dag. Det barkar mot jul.
Bara en äkta pessimist skulle väl påpeka detta så här års.
Men nu är det faktiskt alldeles tvärtom.
För det finns ju optimister. Och så finns det Optimister. En representant för den senare kategorin annonserar nämligen i dagens DN.
Under rubriken ”Hus och trädgård” faller mina ögon på kategorin ”Julartiklar säljes”.
Jo, minsann – du kan kolla själv, sidan 15 i kulturdelen.
Och vad erbjuds man då att köpa?
Jo en splitter ny adventslåda i gulmetall, för fyra ljus. Pris 25 kronor. Behöver jag tillägga att detta är den enda annonsen i kategorin julartiklar?
Nu skulle jag ju kunna skriva telefonnumret till säljaren också – ljusstaken kan köpas på eftermiddags- och kvällstid – men hugade köpare har säkert redan sett annonsen.
Dock kan jag inte hindra min hjärna från att leka med bakgrunden till detta gentila erbjudande. Hur kommer man på, mitt i den varmaste och vackraste sommaren, att man råkar ha en adventsstake för mycket? Och hur får man tanken att någon rent av ska slå till och köpa den, fortfarande mitt i sommaren med alla julprylarna ordentligt undanstuvade i vind- och källarutrymmen?
Så var det det här med priset. 25 kronor. Inte dyrt, det menar jag inte.
Men kan det verkligen löna sig, jag menar, är det värt besväret? Småannonserna är gratis för närvarande, så visst hägrar väl förtjänsten på 25 spänn.
Vad får man för 25 kronor, om man lyckas sälja sin ljusstake? Tja, tre liter mjölk. Fyra kilo potatis.
Säljaren måste vara akut superluspank.
Kanske skulle man ringa och fråga om den redan är såld. Och slå till om den finns kvar.
Som en ren välgörenhetsåtgärd.
Så kunde man samtidigt passa på och önska en riktigt god jul.
Copyright Klimakteriehäxan
Bara en äkta pessimist skulle väl påpeka detta så här års.
Men nu är det faktiskt alldeles tvärtom.
För det finns ju optimister. Och så finns det Optimister. En representant för den senare kategorin annonserar nämligen i dagens DN.
Under rubriken ”Hus och trädgård” faller mina ögon på kategorin ”Julartiklar säljes”.
Jo, minsann – du kan kolla själv, sidan 15 i kulturdelen.
Och vad erbjuds man då att köpa?
Jo en splitter ny adventslåda i gulmetall, för fyra ljus. Pris 25 kronor. Behöver jag tillägga att detta är den enda annonsen i kategorin julartiklar?
Nu skulle jag ju kunna skriva telefonnumret till säljaren också – ljusstaken kan köpas på eftermiddags- och kvällstid – men hugade köpare har säkert redan sett annonsen.
Dock kan jag inte hindra min hjärna från att leka med bakgrunden till detta gentila erbjudande. Hur kommer man på, mitt i den varmaste och vackraste sommaren, att man råkar ha en adventsstake för mycket? Och hur får man tanken att någon rent av ska slå till och köpa den, fortfarande mitt i sommaren med alla julprylarna ordentligt undanstuvade i vind- och källarutrymmen?
Så var det det här med priset. 25 kronor. Inte dyrt, det menar jag inte.
Men kan det verkligen löna sig, jag menar, är det värt besväret? Småannonserna är gratis för närvarande, så visst hägrar väl förtjänsten på 25 spänn.
Vad får man för 25 kronor, om man lyckas sälja sin ljusstake? Tja, tre liter mjölk. Fyra kilo potatis.
Säljaren måste vara akut superluspank.
Kanske skulle man ringa och fråga om den redan är såld. Och slå till om den finns kvar.
Som en ren välgörenhetsåtgärd.
Så kunde man samtidigt passa på och önska en riktigt god jul.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, juli 15, 2005
Min soldat
Snart ska jag träffa honom för första gången.
Min soldat.
I vårt nästan tjugoåriga liv tillsammans har han nu intagit en alldeles ny roll: den värnpliktiges.
Det är alltså så att sonen gör lumpen, därtill ivrigt påhejad av sin mamma, som tycker att han behövde komma hemifrån ett tag, fundera över framtiden och försöka få en aldrig så kort men i alla fall distans till tv-fåtöljen och dataskärmen. Lite ordning och reda skadar inte heller, och nog kan det väl vara nyttigt att vänja sig vid att gå upp före klockan elva?
Och så hampade det sig så att trots att han fick sin placering rätt nära Stockholm (där vi ju bor) så har vi inte setts på en hel månad.
Aldrig har så lång tid gått utan honom inom fysiskt räckhåll. Men nu ska han komma hem till helgen och det ska bli kul. Förhoppningsvis har han ett och annat att berätta om sitt nya liv förutom det jag inhämtat per telefon.
Första sms-et tål att citeras: Mamma! Nu har jag fått lära mig att gå!
Han påstår sig ha blivit av med flera kilon i långa dagsmarscher och svettig uniform – absolut inte fel!
Apropå uniform – har dom det nu för tiden när dom får permis?
Kommer att tänka på en kaffepaus i köket på det kontor utomlands där jag jobbade för länge sedan. Alla i personalen hade barn eller barnbarn utom jag. Konversationen cirklade ofta kring de små livens framsteg och uppfostrarnas problem, men jag hade av förklarliga skäl väldigt lite att komma med för att berika samtalet.
Därför blev det ett välkommet avbrott när min syster i ett brev hade bifogat ett nytaget kort på sin förstfödde.
Bilden tog jag med till jobbet och vid första kaffekoppen undrade jag om kanske någon ville se hur min systerson såg ut, nu när jag, mostern, fått ett alldeles färskt kort hemifrån?
Ooooojaaaa, susade kollegorna förväntansfullt och la ansiktena i startläge för att fortsätta
ooo-a och ojojojsåsöt-a.
Med ett raskt grepp i handväskan tog jag fram bilden och skickade den runt.
Reaktionen var dramatisk.
Det fanns inte en enda passande min i beredskap, inte en enda gullegull-fras som hittade ut över någons läppar.
Systersonen var fotograferad i någon sorts grötrock. Hans blonda kalufs spretade under mössan, kinderna var lite lätt prickiga av överlevande tonårsfinnar och i ena handen höll han ett vapen som såg urmodigt, men farligt, ut. Pojken låg i lumpen.
Likheten med 91:an Karlsson var slående, men Karlsson var och förblir fullständigt okänd på min dåvarande arbetsplats.
Kafferasten upplöstes i förvirrad tystnad.
Nu är alltså frågan: hur lik 91:an har man lyckats göra min son på en månad i det militära?
Men ni vet hur det är: lika säker som jag är på att min syster ansåg sig skicka en bild på världens sötaste grabb, lika säker är jag på att min son är precis lika gullig som vanligt när han väl står här i dörren – min soldat!
91:an Karlsson hade väl också, åtminstone i teorin, en mamma?
Copyright Klimakteriehäxan
Min soldat.
I vårt nästan tjugoåriga liv tillsammans har han nu intagit en alldeles ny roll: den värnpliktiges.
Det är alltså så att sonen gör lumpen, därtill ivrigt påhejad av sin mamma, som tycker att han behövde komma hemifrån ett tag, fundera över framtiden och försöka få en aldrig så kort men i alla fall distans till tv-fåtöljen och dataskärmen. Lite ordning och reda skadar inte heller, och nog kan det väl vara nyttigt att vänja sig vid att gå upp före klockan elva?
Och så hampade det sig så att trots att han fick sin placering rätt nära Stockholm (där vi ju bor) så har vi inte setts på en hel månad.
Aldrig har så lång tid gått utan honom inom fysiskt räckhåll. Men nu ska han komma hem till helgen och det ska bli kul. Förhoppningsvis har han ett och annat att berätta om sitt nya liv förutom det jag inhämtat per telefon.
Första sms-et tål att citeras: Mamma! Nu har jag fått lära mig att gå!
Han påstår sig ha blivit av med flera kilon i långa dagsmarscher och svettig uniform – absolut inte fel!
Apropå uniform – har dom det nu för tiden när dom får permis?
Kommer att tänka på en kaffepaus i köket på det kontor utomlands där jag jobbade för länge sedan. Alla i personalen hade barn eller barnbarn utom jag. Konversationen cirklade ofta kring de små livens framsteg och uppfostrarnas problem, men jag hade av förklarliga skäl väldigt lite att komma med för att berika samtalet.
Därför blev det ett välkommet avbrott när min syster i ett brev hade bifogat ett nytaget kort på sin förstfödde.
Bilden tog jag med till jobbet och vid första kaffekoppen undrade jag om kanske någon ville se hur min systerson såg ut, nu när jag, mostern, fått ett alldeles färskt kort hemifrån?
Ooooojaaaa, susade kollegorna förväntansfullt och la ansiktena i startläge för att fortsätta
ooo-a och ojojojsåsöt-a.
Med ett raskt grepp i handväskan tog jag fram bilden och skickade den runt.
Reaktionen var dramatisk.
Det fanns inte en enda passande min i beredskap, inte en enda gullegull-fras som hittade ut över någons läppar.
Systersonen var fotograferad i någon sorts grötrock. Hans blonda kalufs spretade under mössan, kinderna var lite lätt prickiga av överlevande tonårsfinnar och i ena handen höll han ett vapen som såg urmodigt, men farligt, ut. Pojken låg i lumpen.
Likheten med 91:an Karlsson var slående, men Karlsson var och förblir fullständigt okänd på min dåvarande arbetsplats.
Kafferasten upplöstes i förvirrad tystnad.
Nu är alltså frågan: hur lik 91:an har man lyckats göra min son på en månad i det militära?
Men ni vet hur det är: lika säker som jag är på att min syster ansåg sig skicka en bild på världens sötaste grabb, lika säker är jag på att min son är precis lika gullig som vanligt när han väl står här i dörren – min soldat!
91:an Karlsson hade väl också, åtminstone i teorin, en mamma?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, juli 14, 2005
Tugga på polska
Polsk mat är värd ett eget kapitel.
Polsk mat har ofta något i mitten.
Ofta är detta något kål.
Kål är gott, men det kan bli lite mycket ibland om man tuggar på polska.
Matupplevelser tillhör det bästa man kan få när man lämnat sin vanliga trad och möter nya miljöer.
Och märkvärdigt nog fanns det mycket på matområdet att förundras över i detta vårt närliggande land. Ibland undrade man verkligen om vi bara åkt till Polen och inte till Syd- eller Nord-dito på mer arktiska breddgrader, så fjärran kändes det vissa stunder. Eller vad sägs om pasta som får jordgubbssylt över sig? Gick också att få med något som mera såg ut som äppelmos.
Korvskivorna på frukostbuffén var inte bara ordentligt vitprickiga av späck, de var också flera centimeter tjocka. Strax bredvid stod små aladåber vars innehåll var omöjligt att gissa, men de dallrade i alla fall på klassiskt aladåbvis. Det är också det snällaste som kan sägas om dem.
Till lunch fick vi kokta morötter som var runda, i storlek som körsbärstomater. Om de hade en speciell morotssvarv i köket eller om de faktiskt växte så gick inte att utröna, det räckte inte kroppsspråket till för.
Golonka är polska för fläsklägg. Serveras självklart med kål, en variant på surkålstemat. Grillspetten i de provisoriska semesterrestaurangerna var över halvmetern långa. Hur stor del av spettet man ville äta bestämde man själv, pris efter vikt. På stekborden låg potatisar och rullade i fett och kryddor, luften var full av matdofter och den som till äventyrs inte blev mätt på kött och potatis (eller på bara lukterna) kunde i nästa stånd toppa med en gofry. Gofry är en tjock, rektangulär våffla som kan lastas med det mesta på Viktväktarnas listor över dödskallemärkta ingredienser: vispgrädde, glass, sylt, chokladsås, strössel, smågodis, nötkräm – bara fantasin sätter gränsen. En del gofry-ställen erbjöd också färska bär: jordgubbar, hallon, blåbär. Ett kilo finfina jordgubbar kostade cirka 8 kronor i fruktståndet… åh, om man bara hade kunnat få med dem hem!
Men det mest fascinerande har jag sparat till sist: damernas öl..
Polen är ett stort öl-land med, vad jag förstår, bra bryggartraditioner. På semestern dricker man öl, inte vin – det kan ju förstås bero på värmen, men inte bara på den. Rejäla sejdlar med skummande, kall öl är alltså en naturlig del av avkopplingen, så långt är vi helt överens. Fast i Polen innehåller sejdeln också ett sugrör. Samt något rött på glasets botten. Sylt. Hallonsylt.
Ingen riktig karl dricker förstås detta, som verkar vara en uppfinning för att söta flickor som gillar sött också ska ha en söt ölstund. Med sugrör.
Om jag provade? Nej. Jag har mina fördomar och öl med sylt och sugrör är inget för mig, den fördomen tänker jag fortsätta att vårda. Ömt. Men någon modigare än jag kan kanske höra av sig och berätta???
Finalen på mina polska matäventyr blev i alla fall vad jag verkligen menar med en Grand Dessert. Ett formidabelt matminne, en smaklökarnas högtid långt bortom vitkålslandet. För det allra sista jag stoppade i munnen innan vi ställde oss i kön till färjan, det var rena drömmen: en stor skål smultron. Riktiga smultron. Med vispgrädde. För ungefär 14 kronor.
Jo en sak till innan jag sätter punkt:
Vi hade tur med vädret.
Copyright Klimakteriehäxan
Polsk mat har ofta något i mitten.
Ofta är detta något kål.
Kål är gott, men det kan bli lite mycket ibland om man tuggar på polska.
Matupplevelser tillhör det bästa man kan få när man lämnat sin vanliga trad och möter nya miljöer.
Och märkvärdigt nog fanns det mycket på matområdet att förundras över i detta vårt närliggande land. Ibland undrade man verkligen om vi bara åkt till Polen och inte till Syd- eller Nord-dito på mer arktiska breddgrader, så fjärran kändes det vissa stunder. Eller vad sägs om pasta som får jordgubbssylt över sig? Gick också att få med något som mera såg ut som äppelmos.
Korvskivorna på frukostbuffén var inte bara ordentligt vitprickiga av späck, de var också flera centimeter tjocka. Strax bredvid stod små aladåber vars innehåll var omöjligt att gissa, men de dallrade i alla fall på klassiskt aladåbvis. Det är också det snällaste som kan sägas om dem.
Till lunch fick vi kokta morötter som var runda, i storlek som körsbärstomater. Om de hade en speciell morotssvarv i köket eller om de faktiskt växte så gick inte att utröna, det räckte inte kroppsspråket till för.
Golonka är polska för fläsklägg. Serveras självklart med kål, en variant på surkålstemat. Grillspetten i de provisoriska semesterrestaurangerna var över halvmetern långa. Hur stor del av spettet man ville äta bestämde man själv, pris efter vikt. På stekborden låg potatisar och rullade i fett och kryddor, luften var full av matdofter och den som till äventyrs inte blev mätt på kött och potatis (eller på bara lukterna) kunde i nästa stånd toppa med en gofry. Gofry är en tjock, rektangulär våffla som kan lastas med det mesta på Viktväktarnas listor över dödskallemärkta ingredienser: vispgrädde, glass, sylt, chokladsås, strössel, smågodis, nötkräm – bara fantasin sätter gränsen. En del gofry-ställen erbjöd också färska bär: jordgubbar, hallon, blåbär. Ett kilo finfina jordgubbar kostade cirka 8 kronor i fruktståndet… åh, om man bara hade kunnat få med dem hem!
Men det mest fascinerande har jag sparat till sist: damernas öl..
Polen är ett stort öl-land med, vad jag förstår, bra bryggartraditioner. På semestern dricker man öl, inte vin – det kan ju förstås bero på värmen, men inte bara på den. Rejäla sejdlar med skummande, kall öl är alltså en naturlig del av avkopplingen, så långt är vi helt överens. Fast i Polen innehåller sejdeln också ett sugrör. Samt något rött på glasets botten. Sylt. Hallonsylt.
Ingen riktig karl dricker förstås detta, som verkar vara en uppfinning för att söta flickor som gillar sött också ska ha en söt ölstund. Med sugrör.
Om jag provade? Nej. Jag har mina fördomar och öl med sylt och sugrör är inget för mig, den fördomen tänker jag fortsätta att vårda. Ömt. Men någon modigare än jag kan kanske höra av sig och berätta???
Finalen på mina polska matäventyr blev i alla fall vad jag verkligen menar med en Grand Dessert. Ett formidabelt matminne, en smaklökarnas högtid långt bortom vitkålslandet. För det allra sista jag stoppade i munnen innan vi ställde oss i kön till färjan, det var rena drömmen: en stor skål smultron. Riktiga smultron. Med vispgrädde. För ungefär 14 kronor.
Jo en sak till innan jag sätter punkt:
Vi hade tur med vädret.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, juli 12, 2005
Polskt tugg
Det blev Polen i år.
Lite överraskande, till och med för mig själv.
Men vi hamnade på den polska östersjökusten, tämligen oförberedda. Vi hade inte ens köpt en liten reseparlör (det måste väl finnas?).
Ett ord på polska kunde jag sedan gammalt. Det är ”tak” och betyder ja.
Nu, efter två veckor i detta grannland, är mitt ordförråd i princip oförändrat. Och trodde jag att jag snappat upp en ny glosa så hade jag fattat fel, uttalade det uppåt väggarna eller glömde det på direkten. Först sista dagen vågade jag försöka säga det jag tror betyder ”tack”. Det låter som ”sjinkuje” ungefär, hur det stavas törs jag inte ens gissa.
Det kändes helt enkelt omöjligt. Engelska och tyska hjälpte bara fläckvis, och då talar vi om väldigt små fläckar.
Jag tror att det märkvärdiga i mötet med det polska språket förstärks av det faktum att så mycket av det övriga som omger en är så likt det vi har här hemma.
Samma sädesärlor och gråsparvar, samma tusenskönor i gräsmattan, björkstammarna vitstrimmiga, blommande fläder, potatisland med raka rader, vetefält, nordiskt ljushyade semesterfirare. (Ja på två veckor har jag inte sett ett svart ansikte, eller en människa med asiatiska drag!) Och, för tydlighets skull: det var bara vi som inte var polacker.
Så står man där, omgiven av sommarlediga som alla pratar polska.
Sje-ljuden sprutar över en från alla håll. Det är en blandad dusch av tonande och tonlöst, det fräser och exploderar. Satsmelodin är kulsprutans. Korta stunder i upphetsning låter det lite som kinesiska. Ord man ser på skyltar är låååånga, jag räknade till sjutton (17) bokstäver men det fanns längre. Mängden konsonanter som kan staplas på varandra utan en endaste liten vokal inklämd emellan är häpnadsväckande.
De långa orden leder tanken till finska – men finskan har ju den enorma fördelen att man huvudsakligen uttalar orden som de skrivs. Försök det med en polsk text och du slår knut på tungan omedelbart. Dessutom skulle det ändå bli helt obegripligt för varje sant polsktalande, även om det var genomförbart!
Undrar också om de långa orden är orsaken till att importerade tv-program och utländska filmer inte textas. De dubbas inte ens. Nej, de BERÄTTAS. Man hör Stjärnan börja sin replik: ”I think we ought to…” – där tonas skådespelarrösten ner och en polsk man (alltid en man?) tar över och för publiken genom historien, en och samma röst filmen igenom. Undrar hur de gör med tecknat, ni vet när vi lockas med att ”Alla talar svenska”? Blir det ”En tuggar på polska”?
”I Paris förnäma salar minsta småbarn franska talar” skaldade Falstaff Fakir för länge sedan, förmodligen i ett anfall av förtvivlan över hur svårt det kan vara att kommunicera med snorkiga parisare.
Han var nog aldrig i Polen, för det skulle ha fått honom att inse att franska verkligen är en barnlek. Då hade han i stället skrivit: ”I Warszawas fina salar minsta småbarn polska talar” och vi skulle alla kunna förundras med honom.
Tak, tak.
Copyright Klimakteriehäxan
Lite överraskande, till och med för mig själv.
Men vi hamnade på den polska östersjökusten, tämligen oförberedda. Vi hade inte ens köpt en liten reseparlör (det måste väl finnas?).
Ett ord på polska kunde jag sedan gammalt. Det är ”tak” och betyder ja.
Nu, efter två veckor i detta grannland, är mitt ordförråd i princip oförändrat. Och trodde jag att jag snappat upp en ny glosa så hade jag fattat fel, uttalade det uppåt väggarna eller glömde det på direkten. Först sista dagen vågade jag försöka säga det jag tror betyder ”tack”. Det låter som ”sjinkuje” ungefär, hur det stavas törs jag inte ens gissa.
Det kändes helt enkelt omöjligt. Engelska och tyska hjälpte bara fläckvis, och då talar vi om väldigt små fläckar.
Jag tror att det märkvärdiga i mötet med det polska språket förstärks av det faktum att så mycket av det övriga som omger en är så likt det vi har här hemma.
Samma sädesärlor och gråsparvar, samma tusenskönor i gräsmattan, björkstammarna vitstrimmiga, blommande fläder, potatisland med raka rader, vetefält, nordiskt ljushyade semesterfirare. (Ja på två veckor har jag inte sett ett svart ansikte, eller en människa med asiatiska drag!) Och, för tydlighets skull: det var bara vi som inte var polacker.
Så står man där, omgiven av sommarlediga som alla pratar polska.
Sje-ljuden sprutar över en från alla håll. Det är en blandad dusch av tonande och tonlöst, det fräser och exploderar. Satsmelodin är kulsprutans. Korta stunder i upphetsning låter det lite som kinesiska. Ord man ser på skyltar är låååånga, jag räknade till sjutton (17) bokstäver men det fanns längre. Mängden konsonanter som kan staplas på varandra utan en endaste liten vokal inklämd emellan är häpnadsväckande.
De långa orden leder tanken till finska – men finskan har ju den enorma fördelen att man huvudsakligen uttalar orden som de skrivs. Försök det med en polsk text och du slår knut på tungan omedelbart. Dessutom skulle det ändå bli helt obegripligt för varje sant polsktalande, även om det var genomförbart!
Undrar också om de långa orden är orsaken till att importerade tv-program och utländska filmer inte textas. De dubbas inte ens. Nej, de BERÄTTAS. Man hör Stjärnan börja sin replik: ”I think we ought to…” – där tonas skådespelarrösten ner och en polsk man (alltid en man?) tar över och för publiken genom historien, en och samma röst filmen igenom. Undrar hur de gör med tecknat, ni vet när vi lockas med att ”Alla talar svenska”? Blir det ”En tuggar på polska”?
”I Paris förnäma salar minsta småbarn franska talar” skaldade Falstaff Fakir för länge sedan, förmodligen i ett anfall av förtvivlan över hur svårt det kan vara att kommunicera med snorkiga parisare.
Han var nog aldrig i Polen, för det skulle ha fått honom att inse att franska verkligen är en barnlek. Då hade han i stället skrivit: ”I Warszawas fina salar minsta småbarn polska talar” och vi skulle alla kunna förundras med honom.
Tak, tak.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, juli 11, 2005
Hemma igen!
Drygt två veckor på bortaplan.
Avkoppling.
Snudd på isolerad från omvärlden – jo, det blir så när man väljer att semestra i ett land där man inte kan läsa tidning, inte kan se på tv eller höra radio. Enstaka kollar på nätet på ett mödosamt lokaliserat internetcafé blir inte särskilt heltäckande. Frustrerande på sätt och vis när man är van att sköljas över av informationsvågorna i vardagslivet. Men samtidigt, som sagt, avkopplande.
Nu har vi dånat in i den vanliga miljön igen. Berget av tvätt är omfattande, kylskåpet är tomt och packningen bara delvis omhändertagen. Stökigt, visst, men ändå infinner sig den där känslan som är det allra bästa med att resa bort: det är himla trevligt att komma hem igen.
”Borta bra men hemma bäst” är ju ingen klyscha – det är rena rama sanningen!
Den gamla IKEA-soffan är mysig. Den egna sängen är skön. För att inte tala om den egna toaletten… Och posten som samlats på hög innehåller visserligen en del räkningar, men också några glada tillrop plus en inbjudan till ett kalas frampå sensommaren.
Semesterresan är det som gör den där hemma-glädjen möjlig. Det krävs inte ens att man far iväg långt bort. Och när man kryper upp i det gamla vanliga soffhörnet igen kan reseminnena plockas fram – alltmer sällan som souvenirer, konkreta inköp.
I stället blir det matminnen, solnedgångar, små incidenter som man kommer ihåg. Tokiga missförstånd, nya ord. I bästa fall en och annan erfarenhet som kan plockas fram och införlivas i ens egna vanor.
Det är bra, ja rent av nödvändigt att resa bort ibland.
För hur skulle man annars få uppleva glädjen att komma hemma igen?
Copyright Klimakteriehäxan
Avkoppling.
Snudd på isolerad från omvärlden – jo, det blir så när man väljer att semestra i ett land där man inte kan läsa tidning, inte kan se på tv eller höra radio. Enstaka kollar på nätet på ett mödosamt lokaliserat internetcafé blir inte särskilt heltäckande. Frustrerande på sätt och vis när man är van att sköljas över av informationsvågorna i vardagslivet. Men samtidigt, som sagt, avkopplande.
Nu har vi dånat in i den vanliga miljön igen. Berget av tvätt är omfattande, kylskåpet är tomt och packningen bara delvis omhändertagen. Stökigt, visst, men ändå infinner sig den där känslan som är det allra bästa med att resa bort: det är himla trevligt att komma hem igen.
”Borta bra men hemma bäst” är ju ingen klyscha – det är rena rama sanningen!
Den gamla IKEA-soffan är mysig. Den egna sängen är skön. För att inte tala om den egna toaletten… Och posten som samlats på hög innehåller visserligen en del räkningar, men också några glada tillrop plus en inbjudan till ett kalas frampå sensommaren.
Semesterresan är det som gör den där hemma-glädjen möjlig. Det krävs inte ens att man far iväg långt bort. Och när man kryper upp i det gamla vanliga soffhörnet igen kan reseminnena plockas fram – alltmer sällan som souvenirer, konkreta inköp.
I stället blir det matminnen, solnedgångar, små incidenter som man kommer ihåg. Tokiga missförstånd, nya ord. I bästa fall en och annan erfarenhet som kan plockas fram och införlivas i ens egna vanor.
Det är bra, ja rent av nödvändigt att resa bort ibland.
För hur skulle man annars få uppleva glädjen att komma hemma igen?
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
