I all hast: de är här nu. Vitsipporna.
Ikväll ska jag gå ut och hälsa på dem, säga Välkommen.
Jag har det lite körigt just nu, och tiden har inte räckt till för att blogga.
Därför tänkte jag - högst tillfälligt, men ändå - utse en Vikarie.
Jag tycker du ska klicka på Supermammans blogg - www.supermamman.se - och läsa hennes senaste krönika, ja för all del, gärna något annat också.
Men den som ligger överst på hennes blogg just nu handlar om ett ämne som alla föräldrar har funderat kring och ängslats över.
Tänkvärt.
Vi hörs snart igen.
torsdag, april 27, 2006
söndag, april 23, 2006
Lätt läst - fort glömt
Förr i världen hette det kiosklitteratur och det var inget man pratade om, däremot kunde det hända att man både köpte och läste böcker av den typen. Lättläst, romantiskt, ofta i sjukhus- eller herrgårdsmiljö. Och ja, de slutade lyckligt, utan undantag, tror jag.
Bästsäljare som gått till historien hette Sigge Stark, AJ Cronin, Margit Söderholm och Barbara Cartland – den senare branschens absoluta drottning. Hon skrev en bra bit över 700 böcker och det rekordet är rimligen svårslaget, även om man råkar bli gammal – Cartland var på vippen att fylla 100 när hon dog år 2000. Förresten får man inte glömma Angelique-serien av pseudonymen Sergeanne Golon. Angelique blev aldrig en dag äldre än kanske 22, men hennes liv var späckat med dramatiska kärleksaffärer i historiska miljöer med berömda män – det räckte till tiotalet titlar, som jag slukade i tidiga tonår.
I dag pratar ingen om kiosklitteratur.
Men chick lit, det finns, säljer hur bra som helst och gör sina upphovskvinnor rika.
Chick är förstås det engelska uttrycket för tjej eller brud. Chick lit är litteratur för unga kvinnor, och gör inte anspråk på särskilt mycket mer än att vara underhållande för stunden.
Lätt att läsa och lika lätt att glömma, helt enkelt.
Jag har testat - trots att jag inte alls tillhör den tänkta målgruppen.
Likheterna med föregångarna från det förra seklet finns, men olikheterna är fler. Det har hänt en hel del på den hylla i bokhandeln där inte kandidaterna till Nobel-priset står. Förr i världen låg hjältinnan vaken och drömde om Prinsen i största sedlighet. En handtryckning, en förstulen blick, en het kyss i skydd av en trädstam – resten fick läsaren fylla i med hjälp av fantasi och egna drömmar.
Nu är det hands on, raka rör och blod, svett och tårar som gäller.
En och annan våldsamhet slinker också med. Fast det finns förstås variationer. Tack och lov är humor ofta en viktig ingrediens när chick lit-konsumenten lockas till läsning. Och alkoholen flödar, det spelar också en väsentlig roll. Personen som finns i händelsernas centrum är alltid ung, singel och på ständig jakt efter Mannen. Hon tillbringar lika mycket tid på krogen som på jobbet, har krånglig relation till föräldrarna, ont om pengar, och kompisar som lika ofta stjälper som hjälper. Ibland går det inte att låta bli att tro att det handlar om självupplevda historier.
En del av de författare som hamnat i den här nischen säljer jätteupplagor och översätts till rader av språk. Irländska Marian Keyes är en sådan, från ”Vattenmelonen” och framåt – fast ibland tycker jag i ärlighetens namn att hon är bättre än chick lit-stämpeln antyder.
Mest känd av dem alla är väl ändå Helen Fielding, journalisten som uppfann Bridget Jones till sin kolumn i The Independent. Jag läste första Bridget-boken när den var ny och hade hur kul som helst. Fast det fick man ju inte ha, det blev jag snart varse – när den svenska översättningen kom sågades den skoningslöst på varenda kultursida. Nu klarade både Bridget, Fielding och jag oss ändå, så det gjorde inget.
Jane Green började också som journalist innan hon gick över till det längre formatet. Man glömmer hennes böcker så fort sista raden är läst, men det är inte tråkigt på väg dit. Själv har hon levt sin dröm, hittat en karl att gifta sig med och i rask takt skaffat fyra ungar, på lika många år…
Sophie Kinsella har bl a ägnat sig åt shopoholics, klart överdrivet, men visst log jag lite när hjältinnan i nyväckt hushållningsiver inser att det är ekonomiskt att laga mat själv, jämfört med att gå på restaurang. Fast när hon inhandlat allt som behövs till en rejäl wok-middag har hon, för vilken gång i ordningen vet man inte, förstås övertrasserat kreditkortet och middagen går likväl åt helsicke, medan hon står det med köksredskap som aldrig mer kommer att användas.
Nicci French är ett engelskt äkta par – frun står för förnamnet, maken för efternamnet – som också producerar lättläst text. Psykologiska thrillers, kallas det för, jag har läst en och den var riktigt obehaglig och inte särskilt välskriven heller, så det blir inga fler sådana böcker för mig. Och det trots att det var en sidvändare. Jag ville prompt veta hur det gick på slutet, erkännes.
Riktigt vem och vad som platsar i chick lit-genren framstår väl inte som alldeles glasklart. Men att den kommit för att stanna, det tror jag på. Studerade bokstället medan jag väntade på min tur i Hemköps kassakö i dag. Chick lit nästan för hela slanten. Läsekretsen har definitivt växt över 30-årsstrecket. Även lite äldre tjejer vill förstås ha något lättläst på nattduksbordet ibland när Elfriede Jelinek och Salman Rushdie känns för jobbiga.
Om inte annat så för att minnas hur det var när raggningen gick dåligt, kilona hastigt blev för många och drinkarna satte sina synliga spår, till ackompanjemanget av rasslande enkronor i en i övrigt tom börs. Ifall vi har sådana minnen, alltså. Annars får man betrakta det som en inblick i hur de har det, de som kämpar där ute i kylan. Innan blöjorna, läxförhören och hämtpizzan förändrar deras världsbild för gott.
Copyright Klimakteriehäxan
Bästsäljare som gått till historien hette Sigge Stark, AJ Cronin, Margit Söderholm och Barbara Cartland – den senare branschens absoluta drottning. Hon skrev en bra bit över 700 böcker och det rekordet är rimligen svårslaget, även om man råkar bli gammal – Cartland var på vippen att fylla 100 när hon dog år 2000. Förresten får man inte glömma Angelique-serien av pseudonymen Sergeanne Golon. Angelique blev aldrig en dag äldre än kanske 22, men hennes liv var späckat med dramatiska kärleksaffärer i historiska miljöer med berömda män – det räckte till tiotalet titlar, som jag slukade i tidiga tonår.
I dag pratar ingen om kiosklitteratur.
Men chick lit, det finns, säljer hur bra som helst och gör sina upphovskvinnor rika.
Chick är förstås det engelska uttrycket för tjej eller brud. Chick lit är litteratur för unga kvinnor, och gör inte anspråk på särskilt mycket mer än att vara underhållande för stunden.
Lätt att läsa och lika lätt att glömma, helt enkelt.
Jag har testat - trots att jag inte alls tillhör den tänkta målgruppen.
Likheterna med föregångarna från det förra seklet finns, men olikheterna är fler. Det har hänt en hel del på den hylla i bokhandeln där inte kandidaterna till Nobel-priset står. Förr i världen låg hjältinnan vaken och drömde om Prinsen i största sedlighet. En handtryckning, en förstulen blick, en het kyss i skydd av en trädstam – resten fick läsaren fylla i med hjälp av fantasi och egna drömmar.
Nu är det hands on, raka rör och blod, svett och tårar som gäller.
En och annan våldsamhet slinker också med. Fast det finns förstås variationer. Tack och lov är humor ofta en viktig ingrediens när chick lit-konsumenten lockas till läsning. Och alkoholen flödar, det spelar också en väsentlig roll. Personen som finns i händelsernas centrum är alltid ung, singel och på ständig jakt efter Mannen. Hon tillbringar lika mycket tid på krogen som på jobbet, har krånglig relation till föräldrarna, ont om pengar, och kompisar som lika ofta stjälper som hjälper. Ibland går det inte att låta bli att tro att det handlar om självupplevda historier.
En del av de författare som hamnat i den här nischen säljer jätteupplagor och översätts till rader av språk. Irländska Marian Keyes är en sådan, från ”Vattenmelonen” och framåt – fast ibland tycker jag i ärlighetens namn att hon är bättre än chick lit-stämpeln antyder.
Mest känd av dem alla är väl ändå Helen Fielding, journalisten som uppfann Bridget Jones till sin kolumn i The Independent. Jag läste första Bridget-boken när den var ny och hade hur kul som helst. Fast det fick man ju inte ha, det blev jag snart varse – när den svenska översättningen kom sågades den skoningslöst på varenda kultursida. Nu klarade både Bridget, Fielding och jag oss ändå, så det gjorde inget.
Jane Green började också som journalist innan hon gick över till det längre formatet. Man glömmer hennes böcker så fort sista raden är läst, men det är inte tråkigt på väg dit. Själv har hon levt sin dröm, hittat en karl att gifta sig med och i rask takt skaffat fyra ungar, på lika många år…
Sophie Kinsella har bl a ägnat sig åt shopoholics, klart överdrivet, men visst log jag lite när hjältinnan i nyväckt hushållningsiver inser att det är ekonomiskt att laga mat själv, jämfört med att gå på restaurang. Fast när hon inhandlat allt som behövs till en rejäl wok-middag har hon, för vilken gång i ordningen vet man inte, förstås övertrasserat kreditkortet och middagen går likväl åt helsicke, medan hon står det med köksredskap som aldrig mer kommer att användas.
Nicci French är ett engelskt äkta par – frun står för förnamnet, maken för efternamnet – som också producerar lättläst text. Psykologiska thrillers, kallas det för, jag har läst en och den var riktigt obehaglig och inte särskilt välskriven heller, så det blir inga fler sådana böcker för mig. Och det trots att det var en sidvändare. Jag ville prompt veta hur det gick på slutet, erkännes.
Riktigt vem och vad som platsar i chick lit-genren framstår väl inte som alldeles glasklart. Men att den kommit för att stanna, det tror jag på. Studerade bokstället medan jag väntade på min tur i Hemköps kassakö i dag. Chick lit nästan för hela slanten. Läsekretsen har definitivt växt över 30-årsstrecket. Även lite äldre tjejer vill förstås ha något lättläst på nattduksbordet ibland när Elfriede Jelinek och Salman Rushdie känns för jobbiga.
Om inte annat så för att minnas hur det var när raggningen gick dåligt, kilona hastigt blev för många och drinkarna satte sina synliga spår, till ackompanjemanget av rasslande enkronor i en i övrigt tom börs. Ifall vi har sådana minnen, alltså. Annars får man betrakta det som en inblick i hur de har det, de som kämpar där ute i kylan. Innan blöjorna, läxförhören och hämtpizzan förändrar deras världsbild för gott.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Den 23 april råkar faktiskt vara Världsbokdagen, utlyst av FN:s utbildningsorgan UNESCO.
Föraning
Söndag.
Lugnt och stilla.
Faktum är att det ligger en grön aning över gräsmattan där utanför. Några modiga slog sig ner för årets första picknick i går - den blev inte särskilt lång.
Åtta tulpaner har slagit ut. Tulpaner är modiga blommor.
Nu spanar jag energiskt efter mina absoluta favoriter vitsipporna, trots att jag vet att de säkert låter vänta på sig i ytterligare någon vecka – kanske bara en?
Sädesärla har jag sett, en ensam.
Knopparna i syrénhäcken blir lite knubbigare för varje dag.
Och på vår balkong är det 23 plusgrader och bikiniläge.
Jo, faktiskt.
Man kan ha bikini där.
Jag kan ha bikini där. Ingen behöver bry sig.
Ingen insyn, nämligen, i alla fall inte om man håller sig inne i hörnet.
Jag håller mig inne i hörnet.
Där umgås vi, solen och jag.
En föraning om sommar.
Det kallar jag helgstämning.
Copyright Klimakteriehäxan
Lugnt och stilla.
Faktum är att det ligger en grön aning över gräsmattan där utanför. Några modiga slog sig ner för årets första picknick i går - den blev inte särskilt lång.
Åtta tulpaner har slagit ut. Tulpaner är modiga blommor.
Nu spanar jag energiskt efter mina absoluta favoriter vitsipporna, trots att jag vet att de säkert låter vänta på sig i ytterligare någon vecka – kanske bara en?
Sädesärla har jag sett, en ensam.
Knopparna i syrénhäcken blir lite knubbigare för varje dag.
Och på vår balkong är det 23 plusgrader och bikiniläge.
Jo, faktiskt.
Man kan ha bikini där.
Jag kan ha bikini där. Ingen behöver bry sig.
Ingen insyn, nämligen, i alla fall inte om man håller sig inne i hörnet.
Jag håller mig inne i hörnet.
Där umgås vi, solen och jag.
En föraning om sommar.
Det kallar jag helgstämning.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, april 22, 2006
En riktig skräptext
Ännu en dag har gått.
Och vad har du uträttat?
Något måste du väl ändå ha producerat?
Det måste en modern, medveten människa göra!
Sådan tur, då, att vi alla alldeles säkert gjort det. Producerat något, alltså. För har vi inte åstadkommit någonting annat över huvud taget, så har vi i alla fall, säkert som berget, ökat på mängden avfall. Skräp i ofantliga mängder.
Hushållssopor, pappersavfall, glas, plast, metall, aldrig uppätna mediciner, lump, papper och tidningar.
Vi är helt enkelt fenomenala på att producera sopor, och det sker dessutom ofta helt utan ansträngning.
Men visst förundras man över hur fort den där plastbehållaren under diskbänken blir full? Den bräddfulla påsen sprider blixtsnabbt lukten av gamla räkskal, surnad mjölk och halvrutten sallad plus en övermogen banan, så brun i skalet att till och med bananälskarna fruktar att den dragit på sig något smittsamt. Blä. Ut med alltihop!
Ja men snälla någon, suckar nu en äkta miljövän, allt det där kan väl ingen slänga i soporna! Kompostera! Det är så enkelt, och tänk, sådan fantastisk blomjord man får till rabatterna, trädgårdslandet eller bärbuskarna!
Pyttsan.
I vårt bostadsområde finns det sådana människor, av den där ädla och foträta typen, som stavar Kompost med stort K och inte drar sig för att hävda att en stor del av vårt hushållsavfall multnar så snällt, utan problem, riktigt snabbt dessutom. De genomdrev ett Försök Med Gemensam Kompost.
Jag gjorde faktiskt ett antal tappra ansatser. Men gav upp, ganska snart. För varje gång jag lyfte på locket till den specialsnickrade kompostkistan anfölls jag av en miljon jätteäckliga flygfän, flugor blandat med annat vingförsett otyg. Stanken påminde om, nä usch, glöm det.
Så småningom blev djurlivet ännu mer intensivt. Måsar, skator och gråsparvar hade koll på minsta gnutta som ramlade bredvid, fast snart var också de chanslösa för då hade råttorna kommit och tagit herraväldet över alltihop.
Det blev fler råttor, men aldrig någon jord. Komposteringen är numera ett avslutat kapitel, men jag fruktar att råttorna är kvar, även om vi inte ser dem längre. Kanske bidar de bara sin tid, tills experimentet är bortglömt och några nya miljöentusiaster flyttar in och försöker frälsa sina grannar för kompostens förädlingsprocess.
Nu ses vi med jämna och ojämna mellanrum knata iväg med återvinningsbart skräp i olika påsar till Sellbergs gröna plåtbubblor. Visste ni att det är kvinnor 50+ som är jättebäst på att sopsortera och lämna till bearbetning? Det finns statistik på det. Medge att resultatet inte är särskilt överraskande. Det är bara att titta på de damer, tanter och övriga fruntimmer som knallar iväg med sina dra-maten och plastkassar fullproppade med returförpackningar. Noggrant läggs plastlådorna i plastbubblan, mörkt glas hamnar aldrig tillsammans med ofärgat, pappförpackningarna är hopvikta och konservburkarna ursköljda.
PET-flaskorna som fortfarande belagts med pant bär vi snällt tillbaka till livsmedelsbutiken, i den fasta förvissningen om att de blir fleecetröjor i nästa liv.
Men det andra då, det som vi så lydigt lägger i de där gröna behållarna?
Tja, glas ska bli glas på nytt, är det tänkt.
Tidningspapper ska tuggas sönder och förvandlas till wellpapp eller något åt det hållet. Och så vidare.
Frågan är om det verkligen fungerar. Ideligen dyker elaka rykten upp som envist påstår, att när de där gröna sakerna töms, så hamnar allt ändå i en och samma röra. Vilket skulle betyda att vi ansträngt oss alldeles i onödan och lika gärna kunde langa alltihop i sopnedkastet eller tunnan direkt.
Sådant vill man inte ens tänka på, och jag har än så länge inte blivit övertygad om att det är så illa. Så jag fortsätter sortera och dra iväg med mina påsar till återvinningsstationen, och gör på så sätt mitt, om inte för miljön, så i alla fall för statistiken.
Fast det finns ju folk som vet att utnyttja sitt avfall på bättre sätt.
Gamla hederliga trasmattor är förstås urtypen för suverän och svårslagen återanvändning. Men det finns nutida varianter.
I en affär på Hornsgatan säljs jättesnygga vinglas som gjorts av gamla glasflaskor. En påhittig metallslöjdare knåpade ihop ett visserligen skramligt men ändå kul draperi av gamla kapsyler. Tjocka plastpåsar av den typ som finns inuti vinboxar kan sys ihop till en regnkappa.
Såg en riktigt rolig väska av kaffeförpackningar, det hade gått åt sisådär tjugo halvkilos Classic till en kasse vars ägarinna nog är ganska ensam om modellen. Do-Redo är en liten trendunge som försöker inspirera till att fixa nya snygga plagg av gamla, hopplösa paltor, eller av ulltröjan som råkade hamna i 90-graderstvätten. Till och med urtrendiga Ebba von Sydow kommer in på ämnet i sin bok ”Ebbas stil” – man kan göra om 80-tals-tröjan med pingvinärm till en bra top genom att vända den upp och ner, eller hur det nu var hon fick till det (nej, jag har inte försökt).
Så där kan det alltså också gå med skräpet, om man råkar ha lite skapargnista, tid, lust och fingerfärdighet till övers.
Och i så fall har man verkligen producerat något.
Inte bara avfall.
Copyright Klimakteriehäxan
Och vad har du uträttat?
Något måste du väl ändå ha producerat?
Det måste en modern, medveten människa göra!
Sådan tur, då, att vi alla alldeles säkert gjort det. Producerat något, alltså. För har vi inte åstadkommit någonting annat över huvud taget, så har vi i alla fall, säkert som berget, ökat på mängden avfall. Skräp i ofantliga mängder.
Hushållssopor, pappersavfall, glas, plast, metall, aldrig uppätna mediciner, lump, papper och tidningar.
Vi är helt enkelt fenomenala på att producera sopor, och det sker dessutom ofta helt utan ansträngning.
Men visst förundras man över hur fort den där plastbehållaren under diskbänken blir full? Den bräddfulla påsen sprider blixtsnabbt lukten av gamla räkskal, surnad mjölk och halvrutten sallad plus en övermogen banan, så brun i skalet att till och med bananälskarna fruktar att den dragit på sig något smittsamt. Blä. Ut med alltihop!
Ja men snälla någon, suckar nu en äkta miljövän, allt det där kan väl ingen slänga i soporna! Kompostera! Det är så enkelt, och tänk, sådan fantastisk blomjord man får till rabatterna, trädgårdslandet eller bärbuskarna!
Pyttsan.
I vårt bostadsområde finns det sådana människor, av den där ädla och foträta typen, som stavar Kompost med stort K och inte drar sig för att hävda att en stor del av vårt hushållsavfall multnar så snällt, utan problem, riktigt snabbt dessutom. De genomdrev ett Försök Med Gemensam Kompost.
Jag gjorde faktiskt ett antal tappra ansatser. Men gav upp, ganska snart. För varje gång jag lyfte på locket till den specialsnickrade kompostkistan anfölls jag av en miljon jätteäckliga flygfän, flugor blandat med annat vingförsett otyg. Stanken påminde om, nä usch, glöm det.
Så småningom blev djurlivet ännu mer intensivt. Måsar, skator och gråsparvar hade koll på minsta gnutta som ramlade bredvid, fast snart var också de chanslösa för då hade råttorna kommit och tagit herraväldet över alltihop.
Det blev fler råttor, men aldrig någon jord. Komposteringen är numera ett avslutat kapitel, men jag fruktar att råttorna är kvar, även om vi inte ser dem längre. Kanske bidar de bara sin tid, tills experimentet är bortglömt och några nya miljöentusiaster flyttar in och försöker frälsa sina grannar för kompostens förädlingsprocess.
Nu ses vi med jämna och ojämna mellanrum knata iväg med återvinningsbart skräp i olika påsar till Sellbergs gröna plåtbubblor. Visste ni att det är kvinnor 50+ som är jättebäst på att sopsortera och lämna till bearbetning? Det finns statistik på det. Medge att resultatet inte är särskilt överraskande. Det är bara att titta på de damer, tanter och övriga fruntimmer som knallar iväg med sina dra-maten och plastkassar fullproppade med returförpackningar. Noggrant läggs plastlådorna i plastbubblan, mörkt glas hamnar aldrig tillsammans med ofärgat, pappförpackningarna är hopvikta och konservburkarna ursköljda.
PET-flaskorna som fortfarande belagts med pant bär vi snällt tillbaka till livsmedelsbutiken, i den fasta förvissningen om att de blir fleecetröjor i nästa liv.
Men det andra då, det som vi så lydigt lägger i de där gröna behållarna?
Tja, glas ska bli glas på nytt, är det tänkt.
Tidningspapper ska tuggas sönder och förvandlas till wellpapp eller något åt det hållet. Och så vidare.
Frågan är om det verkligen fungerar. Ideligen dyker elaka rykten upp som envist påstår, att när de där gröna sakerna töms, så hamnar allt ändå i en och samma röra. Vilket skulle betyda att vi ansträngt oss alldeles i onödan och lika gärna kunde langa alltihop i sopnedkastet eller tunnan direkt.
Sådant vill man inte ens tänka på, och jag har än så länge inte blivit övertygad om att det är så illa. Så jag fortsätter sortera och dra iväg med mina påsar till återvinningsstationen, och gör på så sätt mitt, om inte för miljön, så i alla fall för statistiken.
Fast det finns ju folk som vet att utnyttja sitt avfall på bättre sätt.
Gamla hederliga trasmattor är förstås urtypen för suverän och svårslagen återanvändning. Men det finns nutida varianter.
I en affär på Hornsgatan säljs jättesnygga vinglas som gjorts av gamla glasflaskor. En påhittig metallslöjdare knåpade ihop ett visserligen skramligt men ändå kul draperi av gamla kapsyler. Tjocka plastpåsar av den typ som finns inuti vinboxar kan sys ihop till en regnkappa.
Såg en riktigt rolig väska av kaffeförpackningar, det hade gått åt sisådär tjugo halvkilos Classic till en kasse vars ägarinna nog är ganska ensam om modellen. Do-Redo är en liten trendunge som försöker inspirera till att fixa nya snygga plagg av gamla, hopplösa paltor, eller av ulltröjan som råkade hamna i 90-graderstvätten. Till och med urtrendiga Ebba von Sydow kommer in på ämnet i sin bok ”Ebbas stil” – man kan göra om 80-tals-tröjan med pingvinärm till en bra top genom att vända den upp och ner, eller hur det nu var hon fick till det (nej, jag har inte försökt).
Så där kan det alltså också gå med skräpet, om man råkar ha lite skapargnista, tid, lust och fingerfärdighet till övers.
Och i så fall har man verkligen producerat något.
Inte bara avfall.
Copyright Klimakteriehäxan
När man tänker efter...
Ibland behöver man lite tid på sig för att inse sina misstag.
Nu har till exempel den så kallade Hagamannen äntligen och till sist insett att det var dags att erkänna de ruskiga övergreppen på kvinnor i det annars relativt lugna och fredliga Umeå.
Tack och lov att polisen tog rätt gubbe - och tack och lov att allt ser ut att klaras upp.
Eftertankens kranka blekhet har också drabbat mig, men nu talar vi om begångna fel som ligger ljusår från Umeås nattliga horisont, förstås.
Det är det där med 01:02:03 - 04/05/06.
Först påpekade en läsare att så himla märkvärdigt är det väl ändå inte. Det händer ju om tusen år igen.
Nu kommer näste och skriver mig på näsan att faktiskt inträffar detta vart hundrade år.
Jag kan bara stoppa in huvudet i laptoppen och utöva självkritik. Samt be dem jag i min tur lurat om ursäkt.
Man ska inte tro på allt sådant där som kommer drällande i e-postmeddelanden som cirkulerar varv efter varv jorden runt.
Först ska man tänka efter.
Det KAN hjälpa att räkna till hundra.
Jag gör det nästa gång.
Copyright Klimakteriehäxan
Nu har till exempel den så kallade Hagamannen äntligen och till sist insett att det var dags att erkänna de ruskiga övergreppen på kvinnor i det annars relativt lugna och fredliga Umeå.
Tack och lov att polisen tog rätt gubbe - och tack och lov att allt ser ut att klaras upp.
Eftertankens kranka blekhet har också drabbat mig, men nu talar vi om begångna fel som ligger ljusår från Umeås nattliga horisont, förstås.
Det är det där med 01:02:03 - 04/05/06.
Först påpekade en läsare att så himla märkvärdigt är det väl ändå inte. Det händer ju om tusen år igen.
Nu kommer näste och skriver mig på näsan att faktiskt inträffar detta vart hundrade år.
Jag kan bara stoppa in huvudet i laptoppen och utöva självkritik. Samt be dem jag i min tur lurat om ursäkt.
Man ska inte tro på allt sådant där som kommer drällande i e-postmeddelanden som cirkulerar varv efter varv jorden runt.
Först ska man tänka efter.
Det KAN hjälpa att räkna till hundra.
Jag gör det nästa gång.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, april 21, 2006
Ursäkta mig!
Det finns dagar när det är svårare än vanligt att kravla sig ur sängen, att ta sig igenom morgonritualen och så, till sist, komma till jobbet. Eller till något annat uppgjort möte.
I tid.
Vi är många som kan ha lite svårt med den saken, i alla fall ibland.
Då gäller det att ha en bra eller åtminstone hygglig ursäkt som förklarar den sena ankomsten. Är anledningen till försening dessutom lite originell känns det bättre. Eller hur?
Därför har jag nu samlat ihop några mer eller mindre slitna ursäkta-mig-för-att-jag-kommer-för-sent-fraser.
Vem vet, kanske just du behöver låna en av dem endera dagen?
Var så god och välj!
Jo, ursäkta mig för att jag kommer för sent men det beror på att
o jag var tvungen att ladda mobilen
o jag hittade inte glasögonen (de satt i pannan)
o jag hade inga rena trosor så jag fick skölja upp ett par och torka dom med hårtorken
o jag hittade inte bilnyckeln (den satt kvar i tändningslåset)
o jag tappade kontaktlinserna i morgonkaffet
o jag drack upp kontaktlinserna
o det fanns ingenstans ledig plats i cykelstället
o jag mosade klockradion med ett karateliknande slag när den började låta
o jag fick åka till akuten för jag fick plötsligt väldigt ont i handen
o jag har varit på min första lektion i karate
o jag var tvungen att byta till sommarluft i däcken
o alla klockor gick fel
o jag fick vända halvvägs för jag hade lämnat ögonmåttet hemma
o jag letade efter mitt sunda förnuft
fann det till slut
och insåg att jag var TVUNGEN att gå hit trots allt.
Ursäkta mig – men bättre sent än aldrig.
Och kom ihåg: det kan hända den bäste. Redan i morgon.
Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
I tid.
Vi är många som kan ha lite svårt med den saken, i alla fall ibland.
Då gäller det att ha en bra eller åtminstone hygglig ursäkt som förklarar den sena ankomsten. Är anledningen till försening dessutom lite originell känns det bättre. Eller hur?
Därför har jag nu samlat ihop några mer eller mindre slitna ursäkta-mig-för-att-jag-kommer-för-sent-fraser.
Vem vet, kanske just du behöver låna en av dem endera dagen?
Var så god och välj!
Jo, ursäkta mig för att jag kommer för sent men det beror på att
o jag var tvungen att ladda mobilen
o jag hittade inte glasögonen (de satt i pannan)
o jag hade inga rena trosor så jag fick skölja upp ett par och torka dom med hårtorken
o jag hittade inte bilnyckeln (den satt kvar i tändningslåset)
o jag tappade kontaktlinserna i morgonkaffet
o jag drack upp kontaktlinserna
o det fanns ingenstans ledig plats i cykelstället
o jag mosade klockradion med ett karateliknande slag när den började låta
o jag fick åka till akuten för jag fick plötsligt väldigt ont i handen
o jag har varit på min första lektion i karate
o jag var tvungen att byta till sommarluft i däcken
o alla klockor gick fel
o jag fick vända halvvägs för jag hade lämnat ögonmåttet hemma
o jag letade efter mitt sunda förnuft
fann det till slut
och insåg att jag var TVUNGEN att gå hit trots allt.
Ursäkta mig – men bättre sent än aldrig.
Och kom ihåg: det kan hända den bäste. Redan i morgon.
Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, april 20, 2006
Ett-två-tre-fyra-fem-sex
Om inte alls särskilt länge är det torsdagen den 4 maj år 2006.
Hur upphetsande låter det?
Inte så värst, eller hur?
Ändå blir den dagen historisk på ett alldeles speciellt sätt. Och vill du uppleva det, får du endera hålla dig vaken en bra bit över midnatt – eller också sätta på någon sorts väckarklocka till klockan ett på natten.
Då får du nämligen vara med om det som aldrig förr har hänt, och aldrig mer kommer att upprepas.Två minuter och tre sekunder över ett den där vårnatten ser nämligen den exakta tidsangivelsen ut så här:
01:02:03 – 04/05/06.
Kommer våra liv att se annorlunda ut efter denna epokgörande händelse?
Förmodligen inte.
Kommer något märkvärdigt att inträffa?
Finns ingen anledning att förmoda det.
Men håll med om att det är lite originellt. Åtminstone, hur som helst och i alla fall.
Copyright Klimakteriehäxan
Hur upphetsande låter det?
Inte så värst, eller hur?
Ändå blir den dagen historisk på ett alldeles speciellt sätt. Och vill du uppleva det, får du endera hålla dig vaken en bra bit över midnatt – eller också sätta på någon sorts väckarklocka till klockan ett på natten.
Då får du nämligen vara med om det som aldrig förr har hänt, och aldrig mer kommer att upprepas.Två minuter och tre sekunder över ett den där vårnatten ser nämligen den exakta tidsangivelsen ut så här:
01:02:03 – 04/05/06.
Kommer våra liv att se annorlunda ut efter denna epokgörande händelse?
Förmodligen inte.
Kommer något märkvärdigt att inträffa?
Finns ingen anledning att förmoda det.
Men håll med om att det är lite originellt. Åtminstone, hur som helst och i alla fall.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, april 19, 2006
Att blogga ger zest (tror jag)
Vilket erkännande!
Bloggare finns! Och blogg stavas med två g!
Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) kommer endera dagen ut i ännu en upplaga. Ett av de ungefär 10 000 nya ord som passerat granskningen och lagts till är just blogg.
Vi som bloggar kan väl ta det personligt och gratulera oss själva till detta erkännande.
Stringtrosan har också kommit in, liksom mingel, hjärnsläpp, bonusbarn och plastpappa. Andra heta ord som nyss var helt okända för oss svensktalande men som nu finns med i detta stavningskonstens enda godkända rättesnöre är tsunami, fågelinfluensa och sudoku.
Mediedrev och nakenchock är bidrag som lätt härleds till tidningsvärlden. Att småtråkig inte kommit in förrän nu känns lätt förvånande. Mer på den negativa sidan är oflyt och sunkig.
Ett annat nytillskott är zest, som gläder alla som spelar alfapet, eftersom bokstaven Z (som ger hög poängutdelning) är svår att använda när man ska bygga ord på spelplanen. Lustigt nog är betydelsen av ordet inte alldeles solklar – zest förekommer i diverse recept och får åtminstone mig att tro att det handlar om tunna strimlor av skal av citrusfrukter, som ska sätta lite extra spets på en maträtt.
När jag konsulterar min flera kilo tunga Webster-ordbok upptäcker jag dessutom att zest kan vara en förhöjare även ur andra synvinklar, som till exempel i uttrycket ”a zest for life” som jag antar att den har som älskar livet i största allmänhet. Zest – det lilla extra, helt enkelt. Fram med alfapetet! Man får nu också godkänt för inte bara cd utan också cv, förresten. C ger tio poäng…
Ett ord som i alla fall inte upptäckts av Sture Allén och de andra lärda, det är mitt eget fina biffgapare. Får väl anstå till en senare modernisering av SAOL. Fast aktiebubbla, mitträcke och nolltolerans har kvalat in.
Hur som helst så väntar jag nu spänt på att få veta om ett annat ord som jag för första gången stötte på för bara någon vecka sedan har överlevt och finns kvar i denna den trettonde upplagan. 5 000 ord har nämligen plockats bort.
Jag tänker på vrövel, i verbform blir det att vrövla.
Känns det igen?
Jasså, inte?
Men nog borde det vara bekant. Åtminstone är företeelsen väl spridd och i ständigt bruk. Den kommer garanterat inte heller att försvinna även om SAOL skulle ha rensat ut begreppet.
Att vrövla betyder att prata strunt.
Vrövel borde också vara ett fynd för alfapet-fantasterna, faktiskt.
Copyright Klimakteriehäxan
Bloggare finns! Och blogg stavas med två g!
Svenska Akademiens Ordlista (SAOL) kommer endera dagen ut i ännu en upplaga. Ett av de ungefär 10 000 nya ord som passerat granskningen och lagts till är just blogg.
Vi som bloggar kan väl ta det personligt och gratulera oss själva till detta erkännande.
Stringtrosan har också kommit in, liksom mingel, hjärnsläpp, bonusbarn och plastpappa. Andra heta ord som nyss var helt okända för oss svensktalande men som nu finns med i detta stavningskonstens enda godkända rättesnöre är tsunami, fågelinfluensa och sudoku.
Mediedrev och nakenchock är bidrag som lätt härleds till tidningsvärlden. Att småtråkig inte kommit in förrän nu känns lätt förvånande. Mer på den negativa sidan är oflyt och sunkig.
Ett annat nytillskott är zest, som gläder alla som spelar alfapet, eftersom bokstaven Z (som ger hög poängutdelning) är svår att använda när man ska bygga ord på spelplanen. Lustigt nog är betydelsen av ordet inte alldeles solklar – zest förekommer i diverse recept och får åtminstone mig att tro att det handlar om tunna strimlor av skal av citrusfrukter, som ska sätta lite extra spets på en maträtt.
När jag konsulterar min flera kilo tunga Webster-ordbok upptäcker jag dessutom att zest kan vara en förhöjare även ur andra synvinklar, som till exempel i uttrycket ”a zest for life” som jag antar att den har som älskar livet i största allmänhet. Zest – det lilla extra, helt enkelt. Fram med alfapetet! Man får nu också godkänt för inte bara cd utan också cv, förresten. C ger tio poäng…
Ett ord som i alla fall inte upptäckts av Sture Allén och de andra lärda, det är mitt eget fina biffgapare. Får väl anstå till en senare modernisering av SAOL. Fast aktiebubbla, mitträcke och nolltolerans har kvalat in.
Hur som helst så väntar jag nu spänt på att få veta om ett annat ord som jag för första gången stötte på för bara någon vecka sedan har överlevt och finns kvar i denna den trettonde upplagan. 5 000 ord har nämligen plockats bort.
Jag tänker på vrövel, i verbform blir det att vrövla.
Känns det igen?
Jasså, inte?
Men nog borde det vara bekant. Åtminstone är företeelsen väl spridd och i ständigt bruk. Den kommer garanterat inte heller att försvinna även om SAOL skulle ha rensat ut begreppet.
Att vrövla betyder att prata strunt.
Vrövel borde också vara ett fynd för alfapet-fantasterna, faktiskt.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, april 18, 2006
Barnsliga fotbollsspelare
Fotbollssäsongen har startat – ”kulan i luften”, som det brukar heta.
Trots den svårsmälta snön och kalla vårvindar har serierna dragit igång, i korta brallor men faktiskt ibland med mössa, om jag sett rätt på några bilder.
Maria Näslund, Expressen-krönikör som jag just upptäckt tack vare Väninnan i Utlandet (se posten nedan!), har gjort en intressant iakttagelse i en krönika.
”Fotbollsspelare är som dagisbarn” är rubriken.
Hon jämför elitspelare med de galonförsedda ungarna och hittar en rad poänger.
Kolla!
Har man inga egna blogidéer (jag har inte det för närvarande!) kan man ju alltid tipsa om andras texter - eller hur?
Trots den svårsmälta snön och kalla vårvindar har serierna dragit igång, i korta brallor men faktiskt ibland med mössa, om jag sett rätt på några bilder.
Maria Näslund, Expressen-krönikör som jag just upptäckt tack vare Väninnan i Utlandet (se posten nedan!), har gjort en intressant iakttagelse i en krönika.
”Fotbollsspelare är som dagisbarn” är rubriken.
Hon jämför elitspelare med de galonförsedda ungarna och hittar en rad poänger.
Kolla!
Har man inga egna blogidéer (jag har inte det för närvarande!) kan man ju alltid tipsa om andras texter - eller hur?
måndag, april 17, 2006
Upp till kamp för bättre svenska!
Väninnan i utlandet, som tillsammans med en rad andra goda egenskaper också är en trägen tidningsläsare på nätet, pekar på en krönika som ligger oss båda oerhört varmt om hjärtat.
Det är Maria Näslund, som i Expressen drar en lans för att behärska liberalismen bland svenska språkexperter.
Som till exempel att det är skillnad på var och vart, och att "att" är ett underbart litet ord, värt att värna om. Vi dödskallestämplar tillsammans de galna särskrivningarna, vi får krupp av att vårsolen ger temperaturer ”på mellan sju till tio grader”.
"Vad vi behöver är en språknanny, en svenskans Magdalena Ribbing, någon som lär oss vett och etikett," skriver Näslund.
Bra rutet, Maria! Mer sådant! På dem igen! Fram med språkpoliserna!
Dessutom önskar jag hett att de människor som titt som tätt sticker upp näsan och påstår att all bloggarsvenska är urusel surfar aningen mera intensivt på olika blogfora.
Så fick jag det sagt också…
Copyright Klimakteriehäxan
Det är Maria Näslund, som i Expressen drar en lans för att behärska liberalismen bland svenska språkexperter.
Som till exempel att det är skillnad på var och vart, och att "att" är ett underbart litet ord, värt att värna om. Vi dödskallestämplar tillsammans de galna särskrivningarna, vi får krupp av att vårsolen ger temperaturer ”på mellan sju till tio grader”.
"Vad vi behöver är en språknanny, en svenskans Magdalena Ribbing, någon som lär oss vett och etikett," skriver Näslund.
Bra rutet, Maria! Mer sådant! På dem igen! Fram med språkpoliserna!
Dessutom önskar jag hett att de människor som titt som tätt sticker upp näsan och påstår att all bloggarsvenska är urusel surfar aningen mera intensivt på olika blogfora.
Så fick jag det sagt också…
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, april 16, 2006
Ond men inte så bråd död
Har tillbringat en icke föraktlig del av påskhelgen i bil.
Och, naturligtvis, i sällskap av en hörbok.
De sista milen körde vi ofantligt lagligt, för annars fanns risken att vi inte skulle hinna lyssna till slutet på den komplicerade historien.
Vi hann.
Jag är fortfarande lite illa till mods, lite rädd, känner visst obehag.
Den slutade inte alls som jag hade räknat ut, utan mycket värre.
Boken jag hört i författarens egen inläsning är ”Svek” av Karin Alvtegen . Hon är släkt med Astrid Lindgren, men har definitivt inte ärvt några Bullerby-gener.
Trots att vi har flera Alvtegen-böcker i hyllan har jag inte kommit mig för med att läsa någon tidigare, så jag visste inte så noga vad jag hade att vänta.
Om man bortser från att även den här hörboken som så många andra lider av brist på pauser – varför har förlagen inte folk som hjälper ovana människor med lite lite regi? – så är detta en riktig nagelbitare och en ”pageturner”, ifall en cd-bok kan vara det. När en skiva är slut åker nästa blixtsnabbt in i spelaren.
”Svek” handlar om äktenskaplig tristess, otrohet, barn som offer, konflikter på alla möjliga tänkbara sätt – och så, i centrum, en psykiskt störd man med extremt kontrollbehov och den sorts fobi som går ut på att man ”måste” en massa oförklarliga saker, som att låta telefonen ringa precis fyra signaler innan man svarar – jag har glömt vad den åkomman heter.
Den handlar om kärlek också. Som en del av alltihop. Och om brist på kärlek. Samt om ond men inte så bråd död. Hur man än vrider och vänder på saken så blir man, i alla fall jag, nästan fysiskt illamående av obehag när intrigen snurrar på, skickligt iscensatt av Alvtegen. Kan inte låta bli att undra hur researchen har gått till – finns hennes egna upplevelser i botten? Stackars henne, i så fall.
Dessutom så kommer jag att tänka en extra gång innan jag slänger mig i för att ta ett av mina högt uppskattade, men lagvidriga, dopp i Årstaviken i sommar.
Ni som läst ”Svek” vet vad jag menar.
Ni som eventuellt vågar er på den efter att ha läst det här kommer att förstå, ni också.
I alla fall kommer jag att noga kontrollera min omgivning innan jag hoppar i vattnet. Och då är det inte kolibakterier och avlopp som jag betraktar som hot mot min säkerhet.
Å nej, det har Alvtegen ändrat på.
Hu.
Fast bra.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Och väl hemkommen är det dags för nästa nagelbitare: Frölunda mot Färjestad i ännu en finalmatch i hockey. Det är ingen ände på spänningsmomenten en dag som denna! DS
Svek av Karin Alvtegen
ISBN 91-7036-008-1
Och, naturligtvis, i sällskap av en hörbok.
De sista milen körde vi ofantligt lagligt, för annars fanns risken att vi inte skulle hinna lyssna till slutet på den komplicerade historien.
Vi hann.
Jag är fortfarande lite illa till mods, lite rädd, känner visst obehag.
Den slutade inte alls som jag hade räknat ut, utan mycket värre.
Boken jag hört i författarens egen inläsning är ”Svek” av Karin Alvtegen . Hon är släkt med Astrid Lindgren, men har definitivt inte ärvt några Bullerby-gener.
Trots att vi har flera Alvtegen-böcker i hyllan har jag inte kommit mig för med att läsa någon tidigare, så jag visste inte så noga vad jag hade att vänta.
Om man bortser från att även den här hörboken som så många andra lider av brist på pauser – varför har förlagen inte folk som hjälper ovana människor med lite lite regi? – så är detta en riktig nagelbitare och en ”pageturner”, ifall en cd-bok kan vara det. När en skiva är slut åker nästa blixtsnabbt in i spelaren.
”Svek” handlar om äktenskaplig tristess, otrohet, barn som offer, konflikter på alla möjliga tänkbara sätt – och så, i centrum, en psykiskt störd man med extremt kontrollbehov och den sorts fobi som går ut på att man ”måste” en massa oförklarliga saker, som att låta telefonen ringa precis fyra signaler innan man svarar – jag har glömt vad den åkomman heter.
Den handlar om kärlek också. Som en del av alltihop. Och om brist på kärlek. Samt om ond men inte så bråd död. Hur man än vrider och vänder på saken så blir man, i alla fall jag, nästan fysiskt illamående av obehag när intrigen snurrar på, skickligt iscensatt av Alvtegen. Kan inte låta bli att undra hur researchen har gått till – finns hennes egna upplevelser i botten? Stackars henne, i så fall.
Dessutom så kommer jag att tänka en extra gång innan jag slänger mig i för att ta ett av mina högt uppskattade, men lagvidriga, dopp i Årstaviken i sommar.
Ni som läst ”Svek” vet vad jag menar.
Ni som eventuellt vågar er på den efter att ha läst det här kommer att förstå, ni också.
I alla fall kommer jag att noga kontrollera min omgivning innan jag hoppar i vattnet. Och då är det inte kolibakterier och avlopp som jag betraktar som hot mot min säkerhet.
Å nej, det har Alvtegen ändrat på.
Hu.
Fast bra.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Och väl hemkommen är det dags för nästa nagelbitare: Frölunda mot Färjestad i ännu en finalmatch i hockey. Det är ingen ände på spänningsmomenten en dag som denna! DS
Svek av Karin Alvtegen
ISBN 91-7036-008-1
fredag, april 14, 2006
Par i treor - och Carpe Diem
En glad kompis fyller 33 i dagarna.
Jodå, jag känner faktiskt så unga människor…
Hur som helst så tänkte jag skicka en liten grattis-hälsning och surfade runt lite i sajberspejs för att se vad jag kunde finna.
Och den som söker, den finner.
Inte någon skatt, precis, men några små pikanta informationer som kan användas till en alldeles färsk 33-åring som reflekterar kring detta magiska tal som nu blir hennes egen ålder.
Eller vad sägs om följande par i treor:
33 (trente-y-trois) är det en fransman ombeds säga när doktorn ska lyssna på hjärta och lungor med stetoskop.
33 år går det mellan varje skottår enligt persisk tideräkning (Jalaali). Fast det händer att det ibland ändras till 29 eller 37 – be mig inte förklara!
33 är antalet konsonanter som finns i devanagari-språket, en variant på hindi. (Svenskan har tjugo.)
33 kotor bildar människans ryggrad – om man räknar också de bitar som finns med i svanskotan.
33 dagars oavbrutet regn är ett väderrekord från Seattle. Det sattes 1953 och sedan dess har det inte varit lika blött.
33-åriga kvinnor i Zimbabwe har i genomsnitt bara ett år kvar att leva. Det är sämst i hela världen och inte särskilt kul att tänka på, förstås. Fast trots allt en uppmaning att ta vara på dagen för en svensk 33-åring, även om hon statistiskt sett har 50 år kvar.
33 år var Alexander den Store när han dog. Då hade han ändå hunnit med en del: han hade grundat över 70 städer och skapat ett imperium som sträckte sig över enorma ytor på inte mindre än tre kontinenter.
Något imperium lär inte min kompis åstadkomma om hon så lever i hundrade år.
Men det är ju ändå en världslig sak, som Karlsson på taket brukar säja.
33 är väl en alldeles utmärkt ålder!
Grattis!
Och Glad påsk, förresten!
Copyright Klimakteriehäxan
Jodå, jag känner faktiskt så unga människor…
Hur som helst så tänkte jag skicka en liten grattis-hälsning och surfade runt lite i sajberspejs för att se vad jag kunde finna.
Och den som söker, den finner.
Inte någon skatt, precis, men några små pikanta informationer som kan användas till en alldeles färsk 33-åring som reflekterar kring detta magiska tal som nu blir hennes egen ålder.
Eller vad sägs om följande par i treor:
33 (trente-y-trois) är det en fransman ombeds säga när doktorn ska lyssna på hjärta och lungor med stetoskop.
33 år går det mellan varje skottår enligt persisk tideräkning (Jalaali). Fast det händer att det ibland ändras till 29 eller 37 – be mig inte förklara!
33 är antalet konsonanter som finns i devanagari-språket, en variant på hindi. (Svenskan har tjugo.)
33 kotor bildar människans ryggrad – om man räknar också de bitar som finns med i svanskotan.
33 dagars oavbrutet regn är ett väderrekord från Seattle. Det sattes 1953 och sedan dess har det inte varit lika blött.
33-åriga kvinnor i Zimbabwe har i genomsnitt bara ett år kvar att leva. Det är sämst i hela världen och inte särskilt kul att tänka på, förstås. Fast trots allt en uppmaning att ta vara på dagen för en svensk 33-åring, även om hon statistiskt sett har 50 år kvar.
33 år var Alexander den Store när han dog. Då hade han ändå hunnit med en del: han hade grundat över 70 städer och skapat ett imperium som sträckte sig över enorma ytor på inte mindre än tre kontinenter.
Något imperium lär inte min kompis åstadkomma om hon så lever i hundrade år.
Men det är ju ändå en världslig sak, som Karlsson på taket brukar säja.
33 är väl en alldeles utmärkt ålder!
Grattis!
Och Glad påsk, förresten!
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, april 13, 2006
Min soldat är civil igen
Militär Utryckning – Civila Kläder.
MUCK.
I går lämnade han in sina kamouflagekläder, hjälmen, marschkängorna, skyddsvästen. Finuniformen som jag knappt sett på över huvud taget gick samma väg.
Det kala rummet han delat med fem andra värnpliktiga är renskrubbat, sängarna står snörrätt och duscharna luktar desinfektionsmedel, i väntan på nästa gäng svettiga lumpartjejer och -killar.
Ut kom sonen, återbördad till civilisationen, fast med sergeants grad.
Av allt att döma tog hans militära karriär slut där, utan att lilla mor fick chansen att fotografera honom i högvaktsutstyrsel utanför slottet – jag hade ju sett fram emot det…
Han har i alla fall växt under de här månaderna. Fått muskler, bättre hållning, förhoppningsvis ökat självförtroende. Blivit mer självständig. Lärt sig nya saker. Klarat nya utmaningar. Fått bra betyg! Jag tror fortfarande att han gjort rätt som gjorde lumpen.
Tiden i det militära har dock inte övertygat honom om att han kan fixa fred i världen genom att åka till Afghanistan. Men han har heller inte kommit på hur han ska skapa sin egen framtid, så det finns fortfarande ett och annat att fundera över.
Det brådskar att söka sommarjobb. Han har mailat om ett, fått ansökningshandlingar till ett annat, men som läget på arbetsmarknaden ser ut just nu är det väl inte särskilt lovande.
Det är bråttom också med att söka utbildningar som börjar i höst. Men vad söker den som känner sig i det närmaste totalvilsen?
Hur som helst blev det avslutning i glada vänners lag i går kväll. Sextio bassar åt italiensk buffe på en Stockholmskrog som inte räknas till de finare. Maten var förbeställd. Om drycken vet jag väldigt lite, men kvällen blev i alla fall sen och var enligt uppgift lyckad.
Ska ni hålla kontakten? undrar jag, med min egen pappas eviga lumparhistorier i minnet.
Han tillhörde den generation som bara kom ihåg det som var kul, kamratskapet, spänningen. Det var 40-tal och världen såg inte precis ut som i dag. Och rätt som det var kunde en gammal polare från regementet i Vaxholm dyka upp, personligen eller i minnet, och då sken pappa alltid upp, utan undantag, och minnesbilderna serverades vare sig vi ville lyssna eller inte.
Kommer sonen, min soldat, att tugga om sina lumparhistorier för sina barn och barnbarn en vacker dag?
Förmodligen. Samma historier, om och om igen.
Men troligen tar det rätt många år innan jag får höra dem för första gången. För så mycket har jag begripit att allt som tilldrar sig på en militär förläggning inte är lämpat för en moders öron.
Copyright Klimakteriehäxan
MUCK.
I går lämnade han in sina kamouflagekläder, hjälmen, marschkängorna, skyddsvästen. Finuniformen som jag knappt sett på över huvud taget gick samma väg.
Det kala rummet han delat med fem andra värnpliktiga är renskrubbat, sängarna står snörrätt och duscharna luktar desinfektionsmedel, i väntan på nästa gäng svettiga lumpartjejer och -killar.
Ut kom sonen, återbördad till civilisationen, fast med sergeants grad.
Av allt att döma tog hans militära karriär slut där, utan att lilla mor fick chansen att fotografera honom i högvaktsutstyrsel utanför slottet – jag hade ju sett fram emot det…
Han har i alla fall växt under de här månaderna. Fått muskler, bättre hållning, förhoppningsvis ökat självförtroende. Blivit mer självständig. Lärt sig nya saker. Klarat nya utmaningar. Fått bra betyg! Jag tror fortfarande att han gjort rätt som gjorde lumpen.
Tiden i det militära har dock inte övertygat honom om att han kan fixa fred i världen genom att åka till Afghanistan. Men han har heller inte kommit på hur han ska skapa sin egen framtid, så det finns fortfarande ett och annat att fundera över.
Det brådskar att söka sommarjobb. Han har mailat om ett, fått ansökningshandlingar till ett annat, men som läget på arbetsmarknaden ser ut just nu är det väl inte särskilt lovande.
Det är bråttom också med att söka utbildningar som börjar i höst. Men vad söker den som känner sig i det närmaste totalvilsen?
Hur som helst blev det avslutning i glada vänners lag i går kväll. Sextio bassar åt italiensk buffe på en Stockholmskrog som inte räknas till de finare. Maten var förbeställd. Om drycken vet jag väldigt lite, men kvällen blev i alla fall sen och var enligt uppgift lyckad.
Ska ni hålla kontakten? undrar jag, med min egen pappas eviga lumparhistorier i minnet.
Han tillhörde den generation som bara kom ihåg det som var kul, kamratskapet, spänningen. Det var 40-tal och världen såg inte precis ut som i dag. Och rätt som det var kunde en gammal polare från regementet i Vaxholm dyka upp, personligen eller i minnet, och då sken pappa alltid upp, utan undantag, och minnesbilderna serverades vare sig vi ville lyssna eller inte.
Kommer sonen, min soldat, att tugga om sina lumparhistorier för sina barn och barnbarn en vacker dag?
Förmodligen. Samma historier, om och om igen.
Men troligen tar det rätt många år innan jag får höra dem för första gången. För så mycket har jag begripit att allt som tilldrar sig på en militär förläggning inte är lämpat för en moders öron.
Copyright Klimakteriehäxan
Tråkigt eller skitkul?
Du som eventuellt inte har tillgång till Dagens Nyheter ska inte behöva missa ett litet guldkorn som återfinns på dagens ledarsida.
Det är tecknaren Magnus Bard som slagit huvudet på spiken, den spik som både handlar om generationsklyfta och traditioner och, framför allt, Måsten.
Äldre kvinna: På min tid var vi tvungna att ha tråkigt på långfredagen.
Ung kvinna: På min tid är vi tvungna att ha skitkul jämt.
Sedan är det upp till var och en att välja.
Var det bättre förr?
I morgon är det långfredag.
Då kan vi ju passa på och känna efter.
Om vi hinner. Och inte är ute och har skitkul, förstås.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är tecknaren Magnus Bard som slagit huvudet på spiken, den spik som både handlar om generationsklyfta och traditioner och, framför allt, Måsten.
Äldre kvinna: På min tid var vi tvungna att ha tråkigt på långfredagen.
Ung kvinna: På min tid är vi tvungna att ha skitkul jämt.
Sedan är det upp till var och en att välja.
Var det bättre förr?
I morgon är det långfredag.
Då kan vi ju passa på och känna efter.
Om vi hinner. Och inte är ute och har skitkul, förstås.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, april 12, 2006
43 saker för ett bättre liv
Vi är många som tar till knepet att göra upp en lista för att få något uträttat. Det kan vara saker som behöver inhandlas, saker som behöver göras på jobbet eller hemma, saker som måste kommas ihåg. Listan är piskan, och moroten får man varje gång något kan suddas bort från uppräkningen.
Om du ska göra en lista över det du allra helst vill uppnå i livet – hur skulle den se ut?
Det finns ett ställe på nätet där mängder av människor har skrivit in sina drömmar.
På 43things.com samsas heta önskningar om stort och smått. ”Allt behöver inte vara sådant som förändrar världen, men ge utrymme också åt de idéerna” står det på startsidan. Över 300 000 personer runt om i världen har svarat, med tillsammans mer än 400 000 olika saker att sträva efter.
Och det finns en tio-i-topplista.
Så här ser den ut:
Jag ska gå ner i vikt
Jag ska sluta skjuta upp saker som ska göras
Jag ska skriva en bok
Jag ska bli kär
Jag ska bli lycklig
Jag ska dricka mer vatten
Jag ska fotografera flitigare
Jag ska gifta mig
Jag ska skaffa en tatuering
Jag ska ge mig ut på en resa utan mål
De åtta första punkterna känner jag stor sympati för.
Den allra första träffar mitt i prick – i ett anfall av våryra gick jag in i en butik och provade två klänningar. Klänning är ju ett ”måste” nu… jaja.
Men bilden i spegeln av en tjock korv med några volanger på var inte uppmuntrande.
Den näst sista och nionde punkten tycker jag bara är idiotisk, oavsett kön, ålder och utseende på den som tänker låta sig ”prydas” av en tatuering, hur den än ser ut.
Den tionde - ja den resan har vi väl alla inlett, på det ena eller det andra viset...
En sympatisk strävan som tidigare fanns med på topplistan, men som nu slagits ut, är den kloka ambitionen att läsa mer.
Drömmar som inte kvalat in på topplistan men i alla fall noterats är till exempel de här tio:
Jag ska lära mig virka
Jag ska göra tecknad film
Jag ska sluta lita på Google
Jag ska slänga en flaskpost i havet
Jag ska sluta se på teve
Jag ska bada naken
Jag ska se 100 filmer på ett år
Jag ska hitta den perfekta behån
Jag ska springa ett maratonlopp
Jag ska betala alla mina skulder
Som sagt, stort och smått. Och det här är ju alltså bara 20 av mer än 400 000 förslag.
Dags att göra en egen lista över sådant som skulle ge ett bättre liv?
Det KAN bli svårt att begränsa sig till 43 saker.
Copyright Klimakterihäxan
Om du ska göra en lista över det du allra helst vill uppnå i livet – hur skulle den se ut?
Det finns ett ställe på nätet där mängder av människor har skrivit in sina drömmar.
På 43things.com samsas heta önskningar om stort och smått. ”Allt behöver inte vara sådant som förändrar världen, men ge utrymme också åt de idéerna” står det på startsidan. Över 300 000 personer runt om i världen har svarat, med tillsammans mer än 400 000 olika saker att sträva efter.
Och det finns en tio-i-topplista.
Så här ser den ut:
Jag ska gå ner i vikt
Jag ska sluta skjuta upp saker som ska göras
Jag ska skriva en bok
Jag ska bli kär
Jag ska bli lycklig
Jag ska dricka mer vatten
Jag ska fotografera flitigare
Jag ska gifta mig
Jag ska skaffa en tatuering
Jag ska ge mig ut på en resa utan mål
De åtta första punkterna känner jag stor sympati för.
Den allra första träffar mitt i prick – i ett anfall av våryra gick jag in i en butik och provade två klänningar. Klänning är ju ett ”måste” nu… jaja.
Men bilden i spegeln av en tjock korv med några volanger på var inte uppmuntrande.
Den näst sista och nionde punkten tycker jag bara är idiotisk, oavsett kön, ålder och utseende på den som tänker låta sig ”prydas” av en tatuering, hur den än ser ut.
Den tionde - ja den resan har vi väl alla inlett, på det ena eller det andra viset...
En sympatisk strävan som tidigare fanns med på topplistan, men som nu slagits ut, är den kloka ambitionen att läsa mer.
Drömmar som inte kvalat in på topplistan men i alla fall noterats är till exempel de här tio:
Jag ska lära mig virka
Jag ska göra tecknad film
Jag ska sluta lita på Google
Jag ska slänga en flaskpost i havet
Jag ska sluta se på teve
Jag ska bada naken
Jag ska se 100 filmer på ett år
Jag ska hitta den perfekta behån
Jag ska springa ett maratonlopp
Jag ska betala alla mina skulder
Som sagt, stort och smått. Och det här är ju alltså bara 20 av mer än 400 000 förslag.
Dags att göra en egen lista över sådant som skulle ge ett bättre liv?
Det KAN bli svårt att begränsa sig till 43 saker.
Copyright Klimakterihäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
