Bor på ett hotell i centrala Göteborg med rangerbangården inom syn- och hörhåll. Just mitt rum har fel på luftkonditioneringen. 3-glasfönstren tillåter inte minsta luftinsläpp. Det är varmt.
Fick låna en bordsfläkt i receptionen – att byta rum är otänkbart, Göteborg är fullbokat.
Somnade som en stock till fläktens monotona surrande vid midnatt. Och vaknade strax efter två.
Klarvaken.
Vände mig några varv.
Gick på toa. Inte för att jag behövde utan för att ha något att göra.
Drack lite vatten.
La mig igen.
Vände mig några varv.
Sängen är visserligen skön men varm. Jag ligger i den med minsta möjliga mängd textil. Fläkten hjälper i alla fall en del.
Klockan tre kollade jag klockan. Klockorna. Ingen hade stannat, alla visade samma klockslag.
Gick på toa. Inte för att jag behövde utan för att sysselsätta mig med något.
Klockan fyra tände jag lampan. Åt ett äpple, löste ett påbörjat Sudoku. Tog ett till när jag ändå höll på.
Gick på toa. Inte för att jag behövde utan för att hitta på något.
Drack lite vatten. Pillade lite på en prick på kinden.
La mig igen.
Vände mig några varv.
Klockan fem stängde jag av fläkten.
Vilket betydde att jag hade järnkoll på morgontågens avgångar, eventuella perrongbyten och förseningar.
Klockan halv sex gick jag på toa. Inte för att jag behövde, men något måste man ju ta sig för.
Klockan sex kikade jag bakom gardinen och konstaterade att det skulle bli ännu en vacker sensommardag.
Drack lite vatten, fast jag var inte törstig den här gången heller.
La mig igen.
Vände mig några varv. Höger sida. Vänster sida. Framstupa sidoläge. På rygg. På mage.
Klockan fem i halv sju gick ett tåg mot Malmö.
Klockan tio i sju minns jag att jag tittade på klockan.
Halv åtta brakade väckningssignalen igång.
Dags att gå upp.
Dyngtrött.
Och allt detta till priset av en tusenlapp. Drygt.
Hutlöst.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, september 22, 2006
torsdag, september 21, 2006
"Fint", gratis och blandat på bokmässan
Det är direkt synd om alla de människor som kommit till bokmässan i Göteborg i tron att detta är ett höstligt evenemang.
Ute lyser solen varmt och inne är det stekhett, speciellt på nedre botten där trängseln är påtaglig. Där har förlagen bullat upp och aktiviteterna är gratis, fast entré, böckerna och förtäringen får man förstås betala. Det blir ännu trängre - under de två första dagarna är mässan inte öppen för allmänheten, utan bara branschfolk får komma in.
Författarna är förstås de ”fina” besökarna. Även om de inte skriver ”fina” böcker.
Det gör väl till exempel inte Herman Lindqvist, men vad produktivitet beträffar är han svårslagen. Fyra nya titlar är aktuella för mässan den här gången. Hustru Birgitta, som förra året sjöng ”Östern är röd” på kinesiska för att sälja en roman som utspelade sig i Kina, har ingen ny bok på hyllorna i år. Hon får nöja sig med att knalla omkring på golvet och hålla Herman i handen – hon gör det, bokstavligen, när han inte står på scenen. Det strävsamma paret har varit på mer än tjugo bokmässor tillsammans, förmodligen också någon sorts rekord.
Fin är inte heller Björn Hellberg, men han kommer inte långt efter Herman Lindqvist när det gäller produktivitet. Hellberg har skrivit ett 50-tal böcker, många visserligen om hans specialitet tennis, men också många deckare.
När Hellberg signerar radar På Spåret-publiken upp sig och handlar. Damer i mogen farmorsålder köper till svärsöner och barnbarn, som annars förmodligen aldrig skulle ha skaffat en Hellberg-volym till bokhyllan.
Viveca Lärn har stort bandage på ena benet och ser lite allmänt plågad ut. Har recensenterna varit dumma? Aftonbladets Inga Lill Mosander har fått egna löpsedlar på vilka hon påstås vara Sveriges mäktigaste bokjournalist – det är hon kanske? Beror möjligen lite på hur man mäter. Och vad man läser.
Gratis röda svenska goda äpplen, av sorten Rödnos (vanligen kallade Discovery), uppväxta på Österlen, finns för avhämtning på internationella torget. Där tittar man noga på varje kvinna klädd i sjal – en världskändis, Nobelpristagaren Shirin Ebadi, ska finnas här, kan det där vara hon?
Larsåke Persson är pastor och en ny bekantskap för mig. På seminarium som kostar pengar pratar han om vikten av att hålla avgivna löften. Och kommer med ett konstaterande som jag tycker är värt att lägga märke till: ung och lovande är man bara tills man avgett ett löfte, sedan är det upp till bevis som gäller.
Aj då. Så är det naturligtvis. Och lovat något, det har vi ju alla... måste med andra ord vara oerhört ont om lovande människor nu för tiden. Även om det låter motsägelsefullt. Samtidigt påpekar han, att den som inte har några åtaganden förmodligen också har tråkigt, så visst ska vi fortsätta att lova saker!
När kognitiv beteendeterapi är ämnet är publiken stor och nästan helt enkönad, dvs kvinnlig. Och när Mats Wahl, flitig författare av ungdomsböcker men också lärare och fackexpert på skolområdet, berättar om hur elever pissar i lampkupor och hänger upp dem igen i klassrummets tak drar publiken efter andan. Tillsammans med författaren undrar vi allihop: vad vill man säga om man gör något sådant? Hur allvarlig är krisen i skolan?
Wahl har dessutom studerat företeelsen skolbränder. Bara i Malmö och Göteborg fick brandkåren rycka ut 294 gånger i fjol för att larm utlösts i en skola, ibland rök av väldigt lite eld, men ibland illsinnat anlagda eldsvådor avsedda att ställa till med stora problem.
Betryckt gick publiken ut för att grubbla över sin föräldra- eller lärarroll.
Mats Wahl hade en del förslag till vad som kan göras för att lätta upp situationen, men de tankarna förvisades till ett annat seminarium som jag missade – skulle kanske ha funnits lite tröst att hämta där annars.
PC Jersild har gett ut sina ”Medicinska memoarer” och i den boken får man veta hur han bland annat befriat en akvariefisk, en karp som övergetts av en amerikansk gästforskare och slött stod och viftade med fenorna i en glasburk. Jersild förpassade fisken till Djurgårdsbrunnsviken – och vad som hände sen, det vet bara karpen.
Jersild beskriver också hur knepigt det kan vara när en patient visar sig vara en gammal bekant. När han närmar sig en äldre dam i avklätt skick inser han plötsligt, att när de senast sågs var det han som inte var påklädd. Damen var nämligen mamma till en flicka med vilken lille PC startade sin medicinska bana genom att leka doktor i flickans badrum. Dock glömde lekkamraterna att låsa. Flickans mamma kom in – och pojken fick besöksförbud.
Men sådana minnen kan ju bara piffa upp när en kombinerad läkare och författare berättar om sitt liv på två fronter.
Den bokmässebesökare som mot förmodan har tråkigt kan botanisera i besökarkassen. Där finns en flaska vatten, en pocketbok av Virginia Woolf och ett paket Singoallakex. Dessutom en svart bok på vars pärmar det står ”Det allra viktigaste”. Den har man fått av Bonniers förlag och den innehåller endast oskrivna blad.
I vissa stunder är det allra viktigaste att ta sig fram i toalettkön. I andra lägen gäller andra köer. Som när det är stängningsdags. Då bryter vinpartyn ut för speciellt inbjudna i var och varannan monter, och besöksfrekvensen är hög. Resultatet matchar inte sällan mässans val av äppelsort.
Gratis är gott, inte minst på bokmässan.
Copyright Klimakteriehäxan
Ute lyser solen varmt och inne är det stekhett, speciellt på nedre botten där trängseln är påtaglig. Där har förlagen bullat upp och aktiviteterna är gratis, fast entré, böckerna och förtäringen får man förstås betala. Det blir ännu trängre - under de två första dagarna är mässan inte öppen för allmänheten, utan bara branschfolk får komma in.
Författarna är förstås de ”fina” besökarna. Även om de inte skriver ”fina” böcker.
Det gör väl till exempel inte Herman Lindqvist, men vad produktivitet beträffar är han svårslagen. Fyra nya titlar är aktuella för mässan den här gången. Hustru Birgitta, som förra året sjöng ”Östern är röd” på kinesiska för att sälja en roman som utspelade sig i Kina, har ingen ny bok på hyllorna i år. Hon får nöja sig med att knalla omkring på golvet och hålla Herman i handen – hon gör det, bokstavligen, när han inte står på scenen. Det strävsamma paret har varit på mer än tjugo bokmässor tillsammans, förmodligen också någon sorts rekord.
Fin är inte heller Björn Hellberg, men han kommer inte långt efter Herman Lindqvist när det gäller produktivitet. Hellberg har skrivit ett 50-tal böcker, många visserligen om hans specialitet tennis, men också många deckare.
När Hellberg signerar radar På Spåret-publiken upp sig och handlar. Damer i mogen farmorsålder köper till svärsöner och barnbarn, som annars förmodligen aldrig skulle ha skaffat en Hellberg-volym till bokhyllan.
Viveca Lärn har stort bandage på ena benet och ser lite allmänt plågad ut. Har recensenterna varit dumma? Aftonbladets Inga Lill Mosander har fått egna löpsedlar på vilka hon påstås vara Sveriges mäktigaste bokjournalist – det är hon kanske? Beror möjligen lite på hur man mäter. Och vad man läser.
Gratis röda svenska goda äpplen, av sorten Rödnos (vanligen kallade Discovery), uppväxta på Österlen, finns för avhämtning på internationella torget. Där tittar man noga på varje kvinna klädd i sjal – en världskändis, Nobelpristagaren Shirin Ebadi, ska finnas här, kan det där vara hon?
Larsåke Persson är pastor och en ny bekantskap för mig. På seminarium som kostar pengar pratar han om vikten av att hålla avgivna löften. Och kommer med ett konstaterande som jag tycker är värt att lägga märke till: ung och lovande är man bara tills man avgett ett löfte, sedan är det upp till bevis som gäller.
Aj då. Så är det naturligtvis. Och lovat något, det har vi ju alla... måste med andra ord vara oerhört ont om lovande människor nu för tiden. Även om det låter motsägelsefullt. Samtidigt påpekar han, att den som inte har några åtaganden förmodligen också har tråkigt, så visst ska vi fortsätta att lova saker!
När kognitiv beteendeterapi är ämnet är publiken stor och nästan helt enkönad, dvs kvinnlig. Och när Mats Wahl, flitig författare av ungdomsböcker men också lärare och fackexpert på skolområdet, berättar om hur elever pissar i lampkupor och hänger upp dem igen i klassrummets tak drar publiken efter andan. Tillsammans med författaren undrar vi allihop: vad vill man säga om man gör något sådant? Hur allvarlig är krisen i skolan?
Wahl har dessutom studerat företeelsen skolbränder. Bara i Malmö och Göteborg fick brandkåren rycka ut 294 gånger i fjol för att larm utlösts i en skola, ibland rök av väldigt lite eld, men ibland illsinnat anlagda eldsvådor avsedda att ställa till med stora problem.
Betryckt gick publiken ut för att grubbla över sin föräldra- eller lärarroll.
Mats Wahl hade en del förslag till vad som kan göras för att lätta upp situationen, men de tankarna förvisades till ett annat seminarium som jag missade – skulle kanske ha funnits lite tröst att hämta där annars.
PC Jersild har gett ut sina ”Medicinska memoarer” och i den boken får man veta hur han bland annat befriat en akvariefisk, en karp som övergetts av en amerikansk gästforskare och slött stod och viftade med fenorna i en glasburk. Jersild förpassade fisken till Djurgårdsbrunnsviken – och vad som hände sen, det vet bara karpen.
Jersild beskriver också hur knepigt det kan vara när en patient visar sig vara en gammal bekant. När han närmar sig en äldre dam i avklätt skick inser han plötsligt, att när de senast sågs var det han som inte var påklädd. Damen var nämligen mamma till en flicka med vilken lille PC startade sin medicinska bana genom att leka doktor i flickans badrum. Dock glömde lekkamraterna att låsa. Flickans mamma kom in – och pojken fick besöksförbud.
Men sådana minnen kan ju bara piffa upp när en kombinerad läkare och författare berättar om sitt liv på två fronter.
Den bokmässebesökare som mot förmodan har tråkigt kan botanisera i besökarkassen. Där finns en flaska vatten, en pocketbok av Virginia Woolf och ett paket Singoallakex. Dessutom en svart bok på vars pärmar det står ”Det allra viktigaste”. Den har man fått av Bonniers förlag och den innehåller endast oskrivna blad.
I vissa stunder är det allra viktigaste att ta sig fram i toalettkön. I andra lägen gäller andra köer. Som när det är stängningsdags. Då bryter vinpartyn ut för speciellt inbjudna i var och varannan monter, och besöksfrekvensen är hög. Resultatet matchar inte sällan mässans val av äppelsort.
Gratis är gott, inte minst på bokmässan.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, september 20, 2006
En riktigt dyr kola
Man ska inte äta kola.
Man ska över huvud taget aldrig äta kola. Trots att kola ofta är väldigt gott. Det är segt också.
Innehåller dessutom enbart dåliga kalorier. Bara minus, faktiskt.
Och ändå tog jag en.
Det var den sista Dumle-kolan i godiskorgen ombord på X2000, på väg mot Göteborg och bokmässan. Bara en kan man unna sig, tänkte jag och tog den.
En gruvligt dyr kola blev det, fast den var gratis.
Men knappt hade jag stängt munnen om den lilla godisbiten förrän det var kört.
För i kolan fastnade, just det, en tand.
Nog är det märkligt att en så liten tand, flitigt använd men ändå, kan lämna ett så ofantligt stort tomrum. Finns ingen vettig förklaring till hur en gammal och i omgångar lagad kindtand kan åstadkomma ett gap som känns som en decimeter i en tandrad som inte tillhör en jättestor krokodil. Men så är det.
Och nu sitter jag här och ser tusenlapparna flyga förbi tågfönstret medan tungan viftar runt i det där tomrummet. Till råga på allt har min tandläkare just gått i pension och jag har inte hunnit liera mig med någon ny.
Att byta tandläkare är intimt, ungefär som att byta gynekolog eller frissa. Inget man tar lättvindigt på, med andra ord.
Men att jag kommer att sakna min gamle, som pysslat om mina gaddar sedan jag var ungefär 20, det är helt klart. Han har plockat in mig utan fördröjning när jag hamnat i desperat nöd.
Allra värst var det den gången jag prompt skulle äta upp några överblivna skivor parmaskinka efter ett kalas vi haft. Skinkan hade legat framme i längsta laget och var lite torr och seg, men det hindrade inte mig som är oerhört förtjust i den där lufttorkade varianten.
Alltså gnagde jag på en skinkbit, men den gjorde motstånd. Då slet jag till med tänderna, precis som en hund gör när maten är motsträvig.
PANG sa det i min tallrik.
Jag tittade.
Och plockade upp min ena framtand, som gått rakt av.
-Titta, sa jag, förundrat men ändå lite roat.
-Titta, min framtand!
Familjen tittade. Dottern, som var ungefär tio, reagerade först. Föll nästan i gråt. Sa med förtvivlan i rösten:
-Mamma, skratta inte! Du ser ut som en häxa!
Sonen var lika lite förtjust.
-Prata inte i onödan, bad han och tittade stint åt ett annat håll än mitt.
Då reste jag mig från matbordet och gick till telefonen. För ungarna hade alldeles rätt. Den som aldrig sett sig i spegeln utan en framtand anar inte hur dramatisk förändringen blir. Trettio år äldre, rena skräcken. Ett större och svartare och ödsligare hål är svårt att tänka sig.
Tandläkaren svarade själv, han var kvar på kliniken fast den egentligen var stängd. Jag satte honom in i situationen.
-Kom klockan åtta, jag tar dej först, sa han.
På kvällen när jag kom in för att läsa saga och säga godnatt drog dottern täcket över huvudet och bad att pappa skulle komma i stället.
Dagen därpå bar det av till tandläkaren med den avbrutna tanden i plånboken. Den klistrades fast i väntan på en ny krona, men mina rara små barn tordes knappt titta på mig ändå på flera dagar. Antagligen drömde de mardrömmar om hur mamma i ett slag förvandlades till en häxa.
Den här gången slipper de bli skrämda, för bortfallet är inte lika dramatiskt. Och jag är dessutom 50 mil hemifrån.
Men tandläkarens bortfall, det är dramatiskt. Måste hitta en ny. Undrar vem, och var, och hur länge man eventuellt måste vänta?
Under tiden ser jag för min inre syn tusenlapparna fortsätta att flaxa iväg.
Hur var det nu, skulle tandvården bli billigare på något vis i alliansens Sverige?
Och visst är det väl ändå en rätt bra idé att beskatta sådana dumma saker som kola?
Man ska inte äta kola.
Punkt och slut.
Copyright Klimakteriehäxan
Man ska över huvud taget aldrig äta kola. Trots att kola ofta är väldigt gott. Det är segt också.
Innehåller dessutom enbart dåliga kalorier. Bara minus, faktiskt.
Och ändå tog jag en.
Det var den sista Dumle-kolan i godiskorgen ombord på X2000, på väg mot Göteborg och bokmässan. Bara en kan man unna sig, tänkte jag och tog den.
En gruvligt dyr kola blev det, fast den var gratis.
Men knappt hade jag stängt munnen om den lilla godisbiten förrän det var kört.
För i kolan fastnade, just det, en tand.
Nog är det märkligt att en så liten tand, flitigt använd men ändå, kan lämna ett så ofantligt stort tomrum. Finns ingen vettig förklaring till hur en gammal och i omgångar lagad kindtand kan åstadkomma ett gap som känns som en decimeter i en tandrad som inte tillhör en jättestor krokodil. Men så är det.
Och nu sitter jag här och ser tusenlapparna flyga förbi tågfönstret medan tungan viftar runt i det där tomrummet. Till råga på allt har min tandläkare just gått i pension och jag har inte hunnit liera mig med någon ny.
Att byta tandläkare är intimt, ungefär som att byta gynekolog eller frissa. Inget man tar lättvindigt på, med andra ord.
Men att jag kommer att sakna min gamle, som pysslat om mina gaddar sedan jag var ungefär 20, det är helt klart. Han har plockat in mig utan fördröjning när jag hamnat i desperat nöd.
Allra värst var det den gången jag prompt skulle äta upp några överblivna skivor parmaskinka efter ett kalas vi haft. Skinkan hade legat framme i längsta laget och var lite torr och seg, men det hindrade inte mig som är oerhört förtjust i den där lufttorkade varianten.
Alltså gnagde jag på en skinkbit, men den gjorde motstånd. Då slet jag till med tänderna, precis som en hund gör när maten är motsträvig.
PANG sa det i min tallrik.
Jag tittade.
Och plockade upp min ena framtand, som gått rakt av.
-Titta, sa jag, förundrat men ändå lite roat.
-Titta, min framtand!
Familjen tittade. Dottern, som var ungefär tio, reagerade först. Föll nästan i gråt. Sa med förtvivlan i rösten:
-Mamma, skratta inte! Du ser ut som en häxa!
Sonen var lika lite förtjust.
-Prata inte i onödan, bad han och tittade stint åt ett annat håll än mitt.
Då reste jag mig från matbordet och gick till telefonen. För ungarna hade alldeles rätt. Den som aldrig sett sig i spegeln utan en framtand anar inte hur dramatisk förändringen blir. Trettio år äldre, rena skräcken. Ett större och svartare och ödsligare hål är svårt att tänka sig.
Tandläkaren svarade själv, han var kvar på kliniken fast den egentligen var stängd. Jag satte honom in i situationen.
-Kom klockan åtta, jag tar dej först, sa han.
På kvällen när jag kom in för att läsa saga och säga godnatt drog dottern täcket över huvudet och bad att pappa skulle komma i stället.
Dagen därpå bar det av till tandläkaren med den avbrutna tanden i plånboken. Den klistrades fast i väntan på en ny krona, men mina rara små barn tordes knappt titta på mig ändå på flera dagar. Antagligen drömde de mardrömmar om hur mamma i ett slag förvandlades till en häxa.
Den här gången slipper de bli skrämda, för bortfallet är inte lika dramatiskt. Och jag är dessutom 50 mil hemifrån.
Men tandläkarens bortfall, det är dramatiskt. Måste hitta en ny. Undrar vem, och var, och hur länge man eventuellt måste vänta?
Under tiden ser jag för min inre syn tusenlapparna fortsätta att flaxa iväg.
Hur var det nu, skulle tandvården bli billigare på något vis i alliansens Sverige?
Och visst är det väl ändå en rätt bra idé att beskatta sådana dumma saker som kola?
Man ska inte äta kola.
Punkt och slut.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, september 19, 2006
Aldrig mer en missad födelsedag!
Oj.
Nu missade jag en födelsedag. Igen.
Det hände mig aldrig förr, vilket kan ha flera orsaker.
Dels har såväl familj och släkt som bekantskapskrets växt, dels har min kom-i-håg-lista för allt möjligt bara blivit längre och längre.
Och då nämnde jag inte alls ett av ålder fördunklat minne – jag brukar trots allt komma ihåg en hel del saker som jag förväntas minnas.
Nu finns det hjälp, i alla fall vad folks födelsedagar beträffar.
Det är bara några klickar med datormusen som behövs.
På birthday.se kan man inte bara kolla när folk har sina bemärkelsedagar, man kan beställa konkret påminnelse också, i två steg – en lite i förväg och en den aktuella morgonen.
Enda begränsningen är att det gäller vuxna, eller relativt vuxna, personer. Bara de som fyllt 15 finns med i registret.
Lite extra information får man på köpet. Som att 27 personer i Gnarp fyller 50 i år. Eller att Viktor intar plats nummer 80 på listan över manliga förnamn i Sverige just nu. Gunilla är nummer 28 på tjejlistan, om någon händelsevis undrar.
Men bäst ändå: inga besvikna, bortglömda födelsedagsbarn mer!
Det räcker ju ofta med ett mail, en telefonsignal eller ett litet kort i snigelposten. För det brukar ju heta att det är själva tanken som räknas.
Och man måste ju inte berätta om genvägen – man måste ju, som bekant, inte berätta allt alltid.
Copyright Klimakteriehäxan
Nu missade jag en födelsedag. Igen.
Det hände mig aldrig förr, vilket kan ha flera orsaker.
Dels har såväl familj och släkt som bekantskapskrets växt, dels har min kom-i-håg-lista för allt möjligt bara blivit längre och längre.
Och då nämnde jag inte alls ett av ålder fördunklat minne – jag brukar trots allt komma ihåg en hel del saker som jag förväntas minnas.
Nu finns det hjälp, i alla fall vad folks födelsedagar beträffar.
Det är bara några klickar med datormusen som behövs.
På birthday.se kan man inte bara kolla när folk har sina bemärkelsedagar, man kan beställa konkret påminnelse också, i två steg – en lite i förväg och en den aktuella morgonen.
Enda begränsningen är att det gäller vuxna, eller relativt vuxna, personer. Bara de som fyllt 15 finns med i registret.
Lite extra information får man på köpet. Som att 27 personer i Gnarp fyller 50 i år. Eller att Viktor intar plats nummer 80 på listan över manliga förnamn i Sverige just nu. Gunilla är nummer 28 på tjejlistan, om någon händelsevis undrar.
Men bäst ändå: inga besvikna, bortglömda födelsedagsbarn mer!
Det räcker ju ofta med ett mail, en telefonsignal eller ett litet kort i snigelposten. För det brukar ju heta att det är själva tanken som räknas.
Och man måste ju inte berätta om genvägen – man måste ju, som bekant, inte berätta allt alltid.
Copyright Klimakteriehäxan
Medicinsk ögonbrynshöjare
Kinesiska urologer har lyckats genomföra världens första penistransplantation med lyckat resultat. Men varken patienten eller hans fru ville veta av det nya könsorganet.
Redan fjorton dagar efter operationen blev kirurgerna därför tvungna att ta bort mannens ditopererade penis igen, trots att den 44-årige patienten inte kunde kissa som vanligt, och definitivt inte ha samlag, med den centimeterlånga stump som återstod av hans egen penis efter en olycka.
I rent fysisk bemärkelse var transplantationen, den första i sitt slag i världen, en stor framgång. Själva operationen tog 15 timmar.
Saxat (och nedkortat) ur TT:s nyhetsflöde i dag.
Redan fjorton dagar efter operationen blev kirurgerna därför tvungna att ta bort mannens ditopererade penis igen, trots att den 44-årige patienten inte kunde kissa som vanligt, och definitivt inte ha samlag, med den centimeterlånga stump som återstod av hans egen penis efter en olycka.
I rent fysisk bemärkelse var transplantationen, den första i sitt slag i världen, en stor framgång. Själva operationen tog 15 timmar.
Saxat (och nedkortat) ur TT:s nyhetsflöde i dag.
måndag, september 18, 2006
Vardagsnyheter
Anders Lundin ska bli pappa.
En kompis har just fått första exemplaret av sin bok.
C-G Hammarlund – Sveriges Bilradio – har dött.
En person i min omgivning förbereder sig för cancerbehandling.
En annan nära släkting håller precis på att lära sig krypa.
Karin har fått jobb. Projekt, förstås, men ändå.
Livet är inte bara politik.
Livet är större.
Livet är vardag.
Det händer faktiskt massor av stora och viktiga, livsavgörande, saker även en dag då Sverige byter regering.
Copyright Klimakteriehäxan
En kompis har just fått första exemplaret av sin bok.
C-G Hammarlund – Sveriges Bilradio – har dött.
En person i min omgivning förbereder sig för cancerbehandling.
En annan nära släkting håller precis på att lära sig krypa.
Karin har fått jobb. Projekt, förstås, men ändå.
Livet är inte bara politik.
Livet är större.
Livet är vardag.
Det händer faktiskt massor av stora och viktiga, livsavgörande, saker även en dag då Sverige byter regering.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, september 17, 2006
Valde jag rätt?
Jaha.
Så var det gjort. Igen.
Jag har valt min representation i riksdagen, i landstinget, i kommunfullmäktige. Dessutom har jag tagit ställning till trängselskattens vara eller icke vara.
En dag fylld av stora beslut helt enkelt – inte konstigt att man känner sig lite sliten, trots att själva proceduren är kort och snabb.
Och som vanligt har jag lämnat vallokalen med en lätt förskrämd förhoppning: Det måtte väl nu inte vara min röst som avgör alltihop? Om jag tog fel, om jag missförstått, om det inte blir bra alls? Eller valde jag rätt?
Rent teoretiskt skulle det ju kunna hänga på en röst. För den trosvisse innebär det naturligtvis inget problem, skänker väl snarare en skön känsla av att betyda något, att ha makt. Demokrati.
Men för den som liksom jag vacklar mellan block och partier ända in i båset är det ödesmättat.
Det måste vara enklare att ha en tillhörighet, en riktigt stark bindning till ett politiskt läger. Att aldrig ens överväga att lägga sin röst på ett annat parti än det man stött de senaste tolv valen eller så. Men det är ju ett faktum: vi som är öppna för att byta, vi blir allt fler. Vi bestämmer oss också sent.
Annat var det förr.
Minns min barndoms valsöndagar, långt innan jag var i närheten av egen rösträtt. Pappa hade kostym och slips och nyborstade skor, mamma invigde hösthatten. Röstningen hölls i ett litet missionshus i falurött trä med vita knutar. Predikstolen stod på sin plats, fast ingen klev upp i den. Och alla, såvitt jag kan förstå, precis alla visste långt i förväg vem och vad de skulle rösta på. Trots det tog man noggrant en valsedel från varje parti – antagligen för att visa, att alla ändå hade chansen.
Inte nog med att alla var säkra på sitt val, alla visste också vad alla andra skulle rösta på. Konsumföreståndaren valde förstås socialdemokraterna, handlaren med egen bod röstade höger. Missionsförsamlingens trogna tillhörde folkpartiet tills döden skilde dem åt. Bönderna visste att bondeförbundet gynnade deras sak. Alla dessa bevakade misstänkt eventuella nyinflyttade: var någon av dem kommunist? Och de som fallit ifrån eller rent av flyttat sedan sist, skulle bortfallet av deras röster ersättas av nya som betydde en förskjutning av maktpositionerna?
I de banorna löpte samtalet när röstningen var avslutad. Då återvände också de som hade varit där tidigare under dagen. Det blev en lokal valvaka på backen utanför missionshuset. Där inne tömdes röstsedlarna ut på ett bord och räknades. Där ute studsade spekulationerna mellan slipsar och hösthattar. Kanske ändå att Anderssons ”tagit sitt förnuft till fånga” och lämnat kommunisternas läger? Månntro familjen Peterssons förstagångsväljare, tre till antalet, inte hängde med till bondeförbundet eftersom de alla lämnat sina jordbrukande föräldrar?
När resultatet tillkännagavs skrev folk upp siffrorna med blyerts på medhavd papperslapp. Ett mummel avlöste sifferraden, sedan gick var och en tillbaka hem till sig, där analysen fortsatte.
I radion kunde man sedan följa hur det gick i hela riket.
Det var intressant, men inte intressantare än rösterna i missionshuset.
Och trots att detta var så länge sedan, och trots att jag var väldigt liten och minnesbilden är lite suddig, är jag fortfarande övertygad om att alla som gick till val där och då önskade att det var just deras röst som avgjorde.
De visste ju att de hade valt rätt.
Copyright Klimakteriehäxan
Så var det gjort. Igen.
Jag har valt min representation i riksdagen, i landstinget, i kommunfullmäktige. Dessutom har jag tagit ställning till trängselskattens vara eller icke vara.
En dag fylld av stora beslut helt enkelt – inte konstigt att man känner sig lite sliten, trots att själva proceduren är kort och snabb.
Och som vanligt har jag lämnat vallokalen med en lätt förskrämd förhoppning: Det måtte väl nu inte vara min röst som avgör alltihop? Om jag tog fel, om jag missförstått, om det inte blir bra alls? Eller valde jag rätt?
Rent teoretiskt skulle det ju kunna hänga på en röst. För den trosvisse innebär det naturligtvis inget problem, skänker väl snarare en skön känsla av att betyda något, att ha makt. Demokrati.
Men för den som liksom jag vacklar mellan block och partier ända in i båset är det ödesmättat.
Det måste vara enklare att ha en tillhörighet, en riktigt stark bindning till ett politiskt läger. Att aldrig ens överväga att lägga sin röst på ett annat parti än det man stött de senaste tolv valen eller så. Men det är ju ett faktum: vi som är öppna för att byta, vi blir allt fler. Vi bestämmer oss också sent.
Annat var det förr.
Minns min barndoms valsöndagar, långt innan jag var i närheten av egen rösträtt. Pappa hade kostym och slips och nyborstade skor, mamma invigde hösthatten. Röstningen hölls i ett litet missionshus i falurött trä med vita knutar. Predikstolen stod på sin plats, fast ingen klev upp i den. Och alla, såvitt jag kan förstå, precis alla visste långt i förväg vem och vad de skulle rösta på. Trots det tog man noggrant en valsedel från varje parti – antagligen för att visa, att alla ändå hade chansen.
Inte nog med att alla var säkra på sitt val, alla visste också vad alla andra skulle rösta på. Konsumföreståndaren valde förstås socialdemokraterna, handlaren med egen bod röstade höger. Missionsförsamlingens trogna tillhörde folkpartiet tills döden skilde dem åt. Bönderna visste att bondeförbundet gynnade deras sak. Alla dessa bevakade misstänkt eventuella nyinflyttade: var någon av dem kommunist? Och de som fallit ifrån eller rent av flyttat sedan sist, skulle bortfallet av deras röster ersättas av nya som betydde en förskjutning av maktpositionerna?
I de banorna löpte samtalet när röstningen var avslutad. Då återvände också de som hade varit där tidigare under dagen. Det blev en lokal valvaka på backen utanför missionshuset. Där inne tömdes röstsedlarna ut på ett bord och räknades. Där ute studsade spekulationerna mellan slipsar och hösthattar. Kanske ändå att Anderssons ”tagit sitt förnuft till fånga” och lämnat kommunisternas läger? Månntro familjen Peterssons förstagångsväljare, tre till antalet, inte hängde med till bondeförbundet eftersom de alla lämnat sina jordbrukande föräldrar?
När resultatet tillkännagavs skrev folk upp siffrorna med blyerts på medhavd papperslapp. Ett mummel avlöste sifferraden, sedan gick var och en tillbaka hem till sig, där analysen fortsatte.
I radion kunde man sedan följa hur det gick i hela riket.
Det var intressant, men inte intressantare än rösterna i missionshuset.
Och trots att detta var så länge sedan, och trots att jag var väldigt liten och minnesbilden är lite suddig, är jag fortfarande övertygad om att alla som gick till val där och då önskade att det var just deras röst som avgjorde.
De visste ju att de hade valt rätt.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, september 16, 2006
Äntligen vann jag - en dubbelseger!
Min idrottskarriär ligger långt bak i tiden, den var inte särskilt lång och kröntes aldrig med några riktigt märkvärdiga segrar.
Men nu vet jag hur det känns att stå överst på pallen, att få medalj av ädlaste valör, att verkligen ta hem en seger att minnas och vara stolt över, att plocka fram största pokalen och putsa på den resten av livet.
Det är dottern som gett mig den här insikten.
Tänk att hon, vid arton års ålder, kunde ge mig denna upphöjelse!
Ingen dramatik omgärdade händelsen. Ingen publik fanns heller.
Vi gick bara på en trottoar någonstans sida vid sida och småpratade om allt och inget.
Då, plötsligt, kommer det.
-Vet du mamma, jag är faktiskt jätteglad att du skällde på mej för att jag släpade skorna i backen när jag gick. Du hade alldeles rätt. Det är jättefult. Jag gör aldrig det mer. Tack!
-Dessutom håller jag med om att det är äckligt att tugga med öppen mun. Gör jag inte heller längre. Tack för det också!
OS-guld? Världsmästare? Bragdmedalj?
Strunt alltihop i jämförelse med detta.
Två historiska segrar på en gång.
Och det var jag som vann dem.
Gratulationer mottages med förtjusning.
Copyright Klimakteriehäxan
Men nu vet jag hur det känns att stå överst på pallen, att få medalj av ädlaste valör, att verkligen ta hem en seger att minnas och vara stolt över, att plocka fram största pokalen och putsa på den resten av livet.
Det är dottern som gett mig den här insikten.
Tänk att hon, vid arton års ålder, kunde ge mig denna upphöjelse!
Ingen dramatik omgärdade händelsen. Ingen publik fanns heller.
Vi gick bara på en trottoar någonstans sida vid sida och småpratade om allt och inget.
Då, plötsligt, kommer det.
-Vet du mamma, jag är faktiskt jätteglad att du skällde på mej för att jag släpade skorna i backen när jag gick. Du hade alldeles rätt. Det är jättefult. Jag gör aldrig det mer. Tack!
-Dessutom håller jag med om att det är äckligt att tugga med öppen mun. Gör jag inte heller längre. Tack för det också!
OS-guld? Världsmästare? Bragdmedalj?
Strunt alltihop i jämförelse med detta.
Två historiska segrar på en gång.
Och det var jag som vann dem.
Gratulationer mottages med förtjusning.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, september 15, 2006
Mat på stående fot
Det kallas buffé, öppet hus, informell gemensam måltid. Eller kanske cocktailparty i finare kretsar.
Men principen är densamma: det är den sorts kalas på vilket man står och äter.
Vilket är en hopplös uppgift.
Jag är av kvinnligt kön. Alltså har jag en handväska av en eller annan sort och storlek, i värsta fall en som måste hållas i handen – fruktansvärt korkat, men det skulle kunna hända.
Jag är stor vän av god mat. Alltså vill jag gärna pröva på det som bjuds. Men hur tänker den som planerat utbudet, när det består av trassliga nudlar, stora köttbitar, laxskivor som hänger ihop och bröd som är i fralla-format och inte skurits upp i förväg? Salladen innehåller stora blad som hänger åt alla håll och måste fångas in handgripligen.
Och hur förväntas jag hantera den här maten med en enda liten gaffel som hjälpmedel? Ärtorna vägrar att låta sig spetsas, groddarna faller som snöflingor mot golvet. Om jag vill ha smör på brödet (som jag får slita i sär med hjälp av tänderna och den eventuellt lediga handen), ska det då smetas ut med tummen?
Jag vill också gärna ha något att dricka till maten. Ofta sitter en plastmojäng på tallrikskanten, en smart pryl i vilken man kan hänga ett fotglas, lite ostadigt men ändå. Fast det förutsätter porslinstallrik, papperstallrik komplicerar situationen ytterligare. Och stackars den som vill ha alkoholfritt, för det serveras helst i plastmugg utan fot. Ännu en komplikation i balansakten. Hur många händer har egentligen genomsnittsmänniskan enligt bufféplanerarnas världsbild?
Den smarte (här platsar uppenbarligen inte jag) tuggar i sig något närande i förväg och kan sedan snurra runt bland övriga gäster och konversera med bara ett glas i handen, med den kaxiga devisen att ”mat har jag hemma”. En pragmatiker (som jag) ger upp efter en stund och sätter sig helt enkelt ner på golvet med tallriken i knät, glaset bredvid. Men riktigt bra känns det inte.
Det är ju också det där med fötterna. Att verkligen stå. Den sko finns inte som håller mig både på stående fot och på glatt humör lika länge som ett sådant där kalas pågår. Vem uppfinner mingel-toffeln, som tillåter bufféätare att tänka mer på sällskapet än på de ömmande tårna?
Möjligen skulle det här stå-uppandet i matbranschen kunna vara en ny bantningsmetod. Men den kommer tyvärr inte att fungera i längden.
Nu sist tog jag mig en rejäl macka när jag kom hem.
Och jag satt ner och åt den. Vid köksbordet.
En ren njutning.
Inte minst för fötterna.
Copyright Klimakteriehäxan
Men principen är densamma: det är den sorts kalas på vilket man står och äter.
Vilket är en hopplös uppgift.
Jag är av kvinnligt kön. Alltså har jag en handväska av en eller annan sort och storlek, i värsta fall en som måste hållas i handen – fruktansvärt korkat, men det skulle kunna hända.
Jag är stor vän av god mat. Alltså vill jag gärna pröva på det som bjuds. Men hur tänker den som planerat utbudet, när det består av trassliga nudlar, stora köttbitar, laxskivor som hänger ihop och bröd som är i fralla-format och inte skurits upp i förväg? Salladen innehåller stora blad som hänger åt alla håll och måste fångas in handgripligen.
Och hur förväntas jag hantera den här maten med en enda liten gaffel som hjälpmedel? Ärtorna vägrar att låta sig spetsas, groddarna faller som snöflingor mot golvet. Om jag vill ha smör på brödet (som jag får slita i sär med hjälp av tänderna och den eventuellt lediga handen), ska det då smetas ut med tummen?
Jag vill också gärna ha något att dricka till maten. Ofta sitter en plastmojäng på tallrikskanten, en smart pryl i vilken man kan hänga ett fotglas, lite ostadigt men ändå. Fast det förutsätter porslinstallrik, papperstallrik komplicerar situationen ytterligare. Och stackars den som vill ha alkoholfritt, för det serveras helst i plastmugg utan fot. Ännu en komplikation i balansakten. Hur många händer har egentligen genomsnittsmänniskan enligt bufféplanerarnas världsbild?
Den smarte (här platsar uppenbarligen inte jag) tuggar i sig något närande i förväg och kan sedan snurra runt bland övriga gäster och konversera med bara ett glas i handen, med den kaxiga devisen att ”mat har jag hemma”. En pragmatiker (som jag) ger upp efter en stund och sätter sig helt enkelt ner på golvet med tallriken i knät, glaset bredvid. Men riktigt bra känns det inte.
Det är ju också det där med fötterna. Att verkligen stå. Den sko finns inte som håller mig både på stående fot och på glatt humör lika länge som ett sådant där kalas pågår. Vem uppfinner mingel-toffeln, som tillåter bufféätare att tänka mer på sällskapet än på de ömmande tårna?
Möjligen skulle det här stå-uppandet i matbranschen kunna vara en ny bantningsmetod. Men den kommer tyvärr inte att fungera i längden.
Nu sist tog jag mig en rejäl macka när jag kom hem.
Och jag satt ner och åt den. Vid köksbordet.
En ren njutning.
Inte minst för fötterna.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, september 14, 2006
Tolv år - plus eller minus?
Tina Törner heter en kvinna som jag känner spontan beundran inför. Hon är en tuffing, en suverän kartläsare i rallybranschen och en tjej som inte tvekar att ta för sig. Dessutom är hon slagfärdig – och snygg.
I går kväll flimrade hon förbi i min teve. Hon satt som gäst i någon soffa och jag fångade bara ett enda fråga-svar-avsnitt ur intervjun.
Så här löd frågan:
-Din pojkvän är tolv år yngre än du – vad beror det på?
-Jo det beror på att han föddes tolv är senare än jag, svarade hon – INTE.
Tyvärr.
I stället surrade hon ihop en vals om hur svårt det är att lära gamla hundar sitta och att unghundar lär sig lyda snabbare.
Det var verkligen synd.
För alla vi andra, vi vet, att om hennes karl varit den som varit tolv år äldre hade åldersskillnaden aldrig blivit en fråga. Fast svaret hade kunnat vara det samma: folk föds ju, gubevars, olika år.
Copyright Klimakteriehäxan
I går kväll flimrade hon förbi i min teve. Hon satt som gäst i någon soffa och jag fångade bara ett enda fråga-svar-avsnitt ur intervjun.
Så här löd frågan:
-Din pojkvän är tolv år yngre än du – vad beror det på?
-Jo det beror på att han föddes tolv är senare än jag, svarade hon – INTE.
Tyvärr.
I stället surrade hon ihop en vals om hur svårt det är att lära gamla hundar sitta och att unghundar lär sig lyda snabbare.
Det var verkligen synd.
För alla vi andra, vi vet, att om hennes karl varit den som varit tolv år äldre hade åldersskillnaden aldrig blivit en fråga. Fast svaret hade kunnat vara det samma: folk föds ju, gubevars, olika år.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, september 13, 2006
Mannen bakom koppen - och min servis
Plötsligt har jag börjat betrakta vår vardagsservis med en ny vördnad.
De flata tallrikarna som bildat underlag till plättar, köttfärslimpa och korvgryta, de djupa som hyst ärtsoppa och min hemgjorda vichyssoise (som inte mixas utan innehåller bitar av såväl purjo som potatis), karotterna som härbärgerat ris och makaroner (när inte grytan åkt fram på bordet) – alla har de nog gjort sig förtjänta av mer exklusiva rätter.
Det är den överraskande insikt ett besök på Nationalmuseum gett mig.
”Mannen bakom koppen” heter en separatutställning som visar upp kända och mindre kända sidor av Stig Lindberg – ni vet han som gjort de där svartvita, kvadratiska askkopparna som säljs för svindlande summor nu för tiden.
Jag har levt i närheten av en sådan en period av mitt liv och minns att jag tyckte den var om inte direkt ful, så i alla fall ordentligt tråkig.
Nu är de där askkopparna, liksom det mesta Stig Lindberg gjorde, så inne en designpryl någonsin kan bli.
Servisen Berså med de stiliserade gröna löven är en annan favorit, randiga Spisa Ribb också väl inarbetad. Men utegrillen som är ett konstverk i lackerad plåt var en ny bekantskap, liksom hans oljemålningar. Lindberg var dessutom tidigt ute med tvåvånings tekannor – den på toppen innehåller teet som står och drar, den undre har mer hett vatten för påspädning. Smart.
Små skulpturer i keramik får mig att tro att Lisa Larsson hämtat en del inspiration hos sin äldre kollega – både hon och Lindberg har arbetat som formgivare hos Gustavsbergs porslinsfabrik. Ett gäng smäckra vaser blir ett vackert stilleben, en teve med bildrutan liksom fritt svävande över bottenlådan av teak, gnurglor, sprattelgummor i porslin och lövformade skålar visar bredden.
Löven, liksom flera andra porslinsmönster, har också använts till textilier. En klänning i Lindberg-tyg finns med, uppsydd på NK:s Franska – en varuhusavdelning som gick till historien för mycket länge sen. Och när Lindberg lånar regnbågen till några smäckra skålar väcks habegäret lätt.
Men så var det då det där med överraskningarna.
Den första var att det var Stig Lindberg som illustrerade Lennart Hellsings barnböcker, Krakel Spektakel bland andra.
Den andra var att min vardagsservis, som jag önskade mig när jag var i 20-årsåldern och förväntades stadga mig i eget hem åtminstone inom en hyfsat närliggande framtid, att just den servisen är ett av Stig Lindbergs senare alster.
Birka heter den, en ganska diskret variant med grå ränder och liksom pyttesmå grå stänk över hela tallriken. Släkten gav mej en tallrik nu, en assiett då, tills behovet var fyllt.
Alltså har jag porslin som i princip platsar på Nationalmuseum.
Det trodde ni inte, va?
Och hade jag inte fått utsocknes besök så hade jag nog inte kommit på det själv heller.
För detta var, handen på hjärtat, mitt första museibesök sedan det blev gratis inträde.
Ja, jag trodde att det var gratis, alltså.
Fast just en sån här separatutställning får man betala entré för att se.
Men det var det värt.
För mitt vardagsporslin blev ju uppgraderat på köpet.
Får ta det nästa gång vi satsar på oxfilé.
Copyright Klimakteriehäxan
De flata tallrikarna som bildat underlag till plättar, köttfärslimpa och korvgryta, de djupa som hyst ärtsoppa och min hemgjorda vichyssoise (som inte mixas utan innehåller bitar av såväl purjo som potatis), karotterna som härbärgerat ris och makaroner (när inte grytan åkt fram på bordet) – alla har de nog gjort sig förtjänta av mer exklusiva rätter.
Det är den överraskande insikt ett besök på Nationalmuseum gett mig.
”Mannen bakom koppen” heter en separatutställning som visar upp kända och mindre kända sidor av Stig Lindberg – ni vet han som gjort de där svartvita, kvadratiska askkopparna som säljs för svindlande summor nu för tiden.
Jag har levt i närheten av en sådan en period av mitt liv och minns att jag tyckte den var om inte direkt ful, så i alla fall ordentligt tråkig.
Nu är de där askkopparna, liksom det mesta Stig Lindberg gjorde, så inne en designpryl någonsin kan bli.
Servisen Berså med de stiliserade gröna löven är en annan favorit, randiga Spisa Ribb också väl inarbetad. Men utegrillen som är ett konstverk i lackerad plåt var en ny bekantskap, liksom hans oljemålningar. Lindberg var dessutom tidigt ute med tvåvånings tekannor – den på toppen innehåller teet som står och drar, den undre har mer hett vatten för påspädning. Smart.
Små skulpturer i keramik får mig att tro att Lisa Larsson hämtat en del inspiration hos sin äldre kollega – både hon och Lindberg har arbetat som formgivare hos Gustavsbergs porslinsfabrik. Ett gäng smäckra vaser blir ett vackert stilleben, en teve med bildrutan liksom fritt svävande över bottenlådan av teak, gnurglor, sprattelgummor i porslin och lövformade skålar visar bredden.
Löven, liksom flera andra porslinsmönster, har också använts till textilier. En klänning i Lindberg-tyg finns med, uppsydd på NK:s Franska – en varuhusavdelning som gick till historien för mycket länge sen. Och när Lindberg lånar regnbågen till några smäckra skålar väcks habegäret lätt.
Men så var det då det där med överraskningarna.
Den första var att det var Stig Lindberg som illustrerade Lennart Hellsings barnböcker, Krakel Spektakel bland andra.
Den andra var att min vardagsservis, som jag önskade mig när jag var i 20-årsåldern och förväntades stadga mig i eget hem åtminstone inom en hyfsat närliggande framtid, att just den servisen är ett av Stig Lindbergs senare alster.
Birka heter den, en ganska diskret variant med grå ränder och liksom pyttesmå grå stänk över hela tallriken. Släkten gav mej en tallrik nu, en assiett då, tills behovet var fyllt.
Alltså har jag porslin som i princip platsar på Nationalmuseum.
Det trodde ni inte, va?
Och hade jag inte fått utsocknes besök så hade jag nog inte kommit på det själv heller.
För detta var, handen på hjärtat, mitt första museibesök sedan det blev gratis inträde.
Ja, jag trodde att det var gratis, alltså.
Fast just en sån här separatutställning får man betala entré för att se.
Men det var det värt.
För mitt vardagsporslin blev ju uppgraderat på köpet.
Får ta det nästa gång vi satsar på oxfilé.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, september 12, 2006
Ingen tycker om tagetes!
Nyligen bekände jag här i bloggen min starka aversion mot den så otroligt vanligt förekommande tagetesen, eller sammetsblomman. Den finns ju så gott som överallt, år efter år, i varje stads planteringar, i koloniträdgårdarna, i radhusrabatterna, i villaförortens blomstersängar, och nu mot all förmodan och motvilligt också på min egen balkong.
Varför tycker jag inte om tagetes? undrade jag då.
Och nu har jag fått vatten på min kvarn.
Det verkar faktiskt som om ingen tycker om tagetes, hur märkligt det än kan låta.
Bloggblad stämde in och kommenterade: Jag håller med dig! De är liksom stela och döda på nåt sätt.
Snigel konstaterade iskallt att det handlar om en tantblomma man inte vill ha i sin närhet.
Sara Berlekoms omdöme var inte heller nådigt: småtrista, inget jag skulle välja.
De luktar kattpiss också, har du inte tänkt på det? mailade Väninnan Från Utlandet. Och i nästa mail kom påspädning: de drar dessutom gärna på sig små svarta djur - blomloppor? Bort med tagetes helt enkelt!
En annan läsare hörde också av sig i mailen: tagetes är alldeles för lika nejlikor, och sådana skriker begravning lång väg. Inget man vill ha kontakt med i onödan, med andra ord.
En finsk bloggbesökare lät hälsa att hon också tillhör tagetesens ovänner och snabbt tittar åt ett annat håll om blomman sticker upp framför hennes näsa.
Vill citera en till, som inte förstod att jag undrade över huvud taget: Tagetes är fula, punkt slut.
Och ännu fler har stämt in i avståndstagarnas kör, det här var bara några exempel. För all del, jag inser att mitt statistiska underlag inte tål någon hård vetenskaplig granskning - men ändå!
Stackars lilla tagetes – ingen tycker om dig! Det är den grymma sanningen!
Men jag slår mig i backen på att nästa år står de där igen, lika gula och kattpissluktande som någonsin.
Det är i alla fall något tappert över tagetes, håll med om det. Även om vi inte gillar dem.
Copyright Klimakteriehäxan
Varför tycker jag inte om tagetes? undrade jag då.
Och nu har jag fått vatten på min kvarn.
Det verkar faktiskt som om ingen tycker om tagetes, hur märkligt det än kan låta.
Bloggblad stämde in och kommenterade: Jag håller med dig! De är liksom stela och döda på nåt sätt.
Snigel konstaterade iskallt att det handlar om en tantblomma man inte vill ha i sin närhet.
Sara Berlekoms omdöme var inte heller nådigt: småtrista, inget jag skulle välja.
De luktar kattpiss också, har du inte tänkt på det? mailade Väninnan Från Utlandet. Och i nästa mail kom påspädning: de drar dessutom gärna på sig små svarta djur - blomloppor? Bort med tagetes helt enkelt!
En annan läsare hörde också av sig i mailen: tagetes är alldeles för lika nejlikor, och sådana skriker begravning lång väg. Inget man vill ha kontakt med i onödan, med andra ord.
En finsk bloggbesökare lät hälsa att hon också tillhör tagetesens ovänner och snabbt tittar åt ett annat håll om blomman sticker upp framför hennes näsa.
Vill citera en till, som inte förstod att jag undrade över huvud taget: Tagetes är fula, punkt slut.
Och ännu fler har stämt in i avståndstagarnas kör, det här var bara några exempel. För all del, jag inser att mitt statistiska underlag inte tål någon hård vetenskaplig granskning - men ändå!
Stackars lilla tagetes – ingen tycker om dig! Det är den grymma sanningen!
Men jag slår mig i backen på att nästa år står de där igen, lika gula och kattpissluktande som någonsin.
Det är i alla fall något tappert över tagetes, håll med om det. Även om vi inte gillar dem.
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, september 11, 2006
En film man inte tröttnar på
Pernilla Wiberg och jag har en gemensam nämnare. Nej, det är inte likheterna i skidbacken som är slående.
Men vi har samma favoritfilm.
I en tidningsintervju för några år sedan bekände Pilla att hon hade sett ”Pretty Woman” med Julia Roberts och Richard Gere ungefär trettio gånger. Har hon hållit den takten bör hon vara uppe i närmare hundra vid det här laget.
Visst ligger jag i lä, men jag är löjligt förtjust i den där filmen. Med jämna och ojämna mellanrum går den i en eller annan tevekanal, senast i går kväll. Jag hade tänkt odla min samhällsmedvetna sida och titta på duellen mellan Persson och Reinfeldt, men hur det nu gick till flipprade jag lite med kanalväljaren – och se! där var hon! Med den blonda peruken på plats och horstövlarna på. Så klart att jag fastnade, den svenska inrikespolitiken förvisades raskt till reklampauserna.
Vad är det med den där filmen som gör mig så oreserverat förtjust? När den var ny fördömdes den av renläriga feminister, men det bet inte på den breda publiken och det bet inte på mig. Och för varje gång jag ser historien om den justa tjejen som blir fnask för att hon inte hittar ett annat sätt att försörja sig på sitter jag där och njuter. Pygmalion-tema, visst, men förflyttat till miljöerna kring stjärnornas Beverly Hills, med verklighetsförankringen rätt nära nollpunkten.
Ändå finns det saker att känna igen. Snorkiga expediter i lyxboutiquen som med en rask och ovänlig blick avgör att ingenting av det de säljer passar den udda kunden som vågat sig in. Förvirringen inför skogen av bestick på fina krogen. Löftet om att absolut inte bli kär i ”fel” karl, ett löfte som kommer på skam.
Nog går det att hitta beröringspunkter!
Att sedan de två huvudrollsinnehavarna i mina ögon är en ren fröjd att skåda, både var för sig och ihop, gör inte saken sämre. Vem, jag säger bara vem, skulle inte falla pladask för en Julia R i det där nattlinnet som är som en dröm bara det? Vem, jag säger bara vem, skulle inte fastna när Richard G kommer på en nästipps avstånd?
Och så har vi alla de härliga birollerna. Barney, som från att vara noggrann hotellchef blir etikett-lärare och länk till en ”personal shopper” – och till sist den som ser till att alltihop får ett lyckligt slut. Hisskillen, vars minspel alltid får mig att fnissa lika glatt. Kit, som är det erfarna fnasket och ställer till en liten men skojig miniskandal i fina hotellets lobby. Det går att räkna upp flera, för varje gång man ser filmen dyker en eller annan liten detalj upp som på något vis ändå undsluppit in de tidigare åtta gångerna… Man tröttnar helt enkelt inte.
Men det märkligaste av alltihop, det är att jag alltså ser filmen på teve med de begränsningar det innebär med sändningstider och reklamavbrott.
För eftersom jag är så förtjust i ”Pretty Woman” har jag den på köpvideo också, ”directors cut”.
Fast videon tittar jag aldrig på.
Det gör nog Pernilla – om hon inte slitit ut bandet, förstås.
Jag kan ha min kvar, som en försäkring, till ålderns höst. Om video finns kvar då, förstås.
Copyright Klimakteriehäxan
Men vi har samma favoritfilm.
I en tidningsintervju för några år sedan bekände Pilla att hon hade sett ”Pretty Woman” med Julia Roberts och Richard Gere ungefär trettio gånger. Har hon hållit den takten bör hon vara uppe i närmare hundra vid det här laget.
Visst ligger jag i lä, men jag är löjligt förtjust i den där filmen. Med jämna och ojämna mellanrum går den i en eller annan tevekanal, senast i går kväll. Jag hade tänkt odla min samhällsmedvetna sida och titta på duellen mellan Persson och Reinfeldt, men hur det nu gick till flipprade jag lite med kanalväljaren – och se! där var hon! Med den blonda peruken på plats och horstövlarna på. Så klart att jag fastnade, den svenska inrikespolitiken förvisades raskt till reklampauserna.
Vad är det med den där filmen som gör mig så oreserverat förtjust? När den var ny fördömdes den av renläriga feminister, men det bet inte på den breda publiken och det bet inte på mig. Och för varje gång jag ser historien om den justa tjejen som blir fnask för att hon inte hittar ett annat sätt att försörja sig på sitter jag där och njuter. Pygmalion-tema, visst, men förflyttat till miljöerna kring stjärnornas Beverly Hills, med verklighetsförankringen rätt nära nollpunkten.
Ändå finns det saker att känna igen. Snorkiga expediter i lyxboutiquen som med en rask och ovänlig blick avgör att ingenting av det de säljer passar den udda kunden som vågat sig in. Förvirringen inför skogen av bestick på fina krogen. Löftet om att absolut inte bli kär i ”fel” karl, ett löfte som kommer på skam.
Nog går det att hitta beröringspunkter!
Att sedan de två huvudrollsinnehavarna i mina ögon är en ren fröjd att skåda, både var för sig och ihop, gör inte saken sämre. Vem, jag säger bara vem, skulle inte falla pladask för en Julia R i det där nattlinnet som är som en dröm bara det? Vem, jag säger bara vem, skulle inte fastna när Richard G kommer på en nästipps avstånd?
Och så har vi alla de härliga birollerna. Barney, som från att vara noggrann hotellchef blir etikett-lärare och länk till en ”personal shopper” – och till sist den som ser till att alltihop får ett lyckligt slut. Hisskillen, vars minspel alltid får mig att fnissa lika glatt. Kit, som är det erfarna fnasket och ställer till en liten men skojig miniskandal i fina hotellets lobby. Det går att räkna upp flera, för varje gång man ser filmen dyker en eller annan liten detalj upp som på något vis ändå undsluppit in de tidigare åtta gångerna… Man tröttnar helt enkelt inte.
Men det märkligaste av alltihop, det är att jag alltså ser filmen på teve med de begränsningar det innebär med sändningstider och reklamavbrott.
För eftersom jag är så förtjust i ”Pretty Woman” har jag den på köpvideo också, ”directors cut”.
Fast videon tittar jag aldrig på.
Det gör nog Pernilla – om hon inte slitit ut bandet, förstås.
Jag kan ha min kvar, som en försäkring, till ålderns höst. Om video finns kvar då, förstås.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, september 07, 2006
Har Lejonborg badkar?
Man borde bada oftare.
Och då menar jag inte för att det är ett sätt att hålla sig ren.
Inte ens för att det är så skönt med sommardoppen i sjön eller havet.
Jag menar inte heller att anledningen är att man ska motionssimma i en stor pool.
Tvärtom.
Man borde krypa ner i badkaret oftare.
Många har blivit av med sina badkar när renoveringsgubbarna dragit fram i våra bostäder. Men vi har vårt kvar, delvis beroende på att renoveringsbehovet kvarstår oåtgärdat.
Badkar är en rikedom.
Nyss klev jag upp ur det varma vattnet, duschade kvardröjande skumskvättar av kroppen och kände mig lite förnyad, lite lättare, lite snällare.
Det är så det fungerar med ett varmt karbad, gärna förstärkt av någon sorts badsalt eller doftande skum. Och eftersom det trots allt inte blir av så ofta – det tar ju lite tid att låta vattnet rinna i, det är inte snällt mot miljön att använda så mycket vatten och badrummet blir förvisso oåtkomligt för andra med olika brådskande behov – men behovet av karbad ska man bejaka.
En enkel form av vardagslyx som låter en drömma sig bort en stund, som låter en leka förstrött med en plastanka kvarglömd på badkarskanten i gott och väl tio år, som låter hela kroppen inklusive hjärnan slappna av.
Nu kan jag, nybadad, krypa upp framför teven och leta efter något som håller mig kvar i stämningen innan jag slocknar.
Fast kanske måste jag trots allt ta mig en titt på utfrågningen av Lars Lejonborg. Det här året kan det eventuellt bli aktuellt att återuppliva ett gammalt skämt som jag tror härstammar ända från salig Tjadden Hällströms dagar.
-Å vad röstade du på i valet då?
-Jag röstade på folkpartiet.
-Jasså, var det DU?
Undrar om Lejonborg har badkar?
Copyright Klimakteriehäxan
Och då menar jag inte för att det är ett sätt att hålla sig ren.
Inte ens för att det är så skönt med sommardoppen i sjön eller havet.
Jag menar inte heller att anledningen är att man ska motionssimma i en stor pool.
Tvärtom.
Man borde krypa ner i badkaret oftare.
Många har blivit av med sina badkar när renoveringsgubbarna dragit fram i våra bostäder. Men vi har vårt kvar, delvis beroende på att renoveringsbehovet kvarstår oåtgärdat.
Badkar är en rikedom.
Nyss klev jag upp ur det varma vattnet, duschade kvardröjande skumskvättar av kroppen och kände mig lite förnyad, lite lättare, lite snällare.
Det är så det fungerar med ett varmt karbad, gärna förstärkt av någon sorts badsalt eller doftande skum. Och eftersom det trots allt inte blir av så ofta – det tar ju lite tid att låta vattnet rinna i, det är inte snällt mot miljön att använda så mycket vatten och badrummet blir förvisso oåtkomligt för andra med olika brådskande behov – men behovet av karbad ska man bejaka.
En enkel form av vardagslyx som låter en drömma sig bort en stund, som låter en leka förstrött med en plastanka kvarglömd på badkarskanten i gott och väl tio år, som låter hela kroppen inklusive hjärnan slappna av.
Nu kan jag, nybadad, krypa upp framför teven och leta efter något som håller mig kvar i stämningen innan jag slocknar.
Fast kanske måste jag trots allt ta mig en titt på utfrågningen av Lars Lejonborg. Det här året kan det eventuellt bli aktuellt att återuppliva ett gammalt skämt som jag tror härstammar ända från salig Tjadden Hällströms dagar.
-Å vad röstade du på i valet då?
-Jag röstade på folkpartiet.
-Jasså, var det DU?
Undrar om Lejonborg har badkar?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, september 06, 2006
Fruktstund för både kropp och själ
Det är dags för äpplen nu.
Självklart! Det drar ju ihop sig till höst!
I varenda villaträdgård, inklämda på radhustomten, på kolonilotterna finns de, aplarna med grenar tunga av frukt.
Men enligt trendnissarna är det inte bara utomhus det är äppeltider. Det är äppeldags även i ansiktet.
Enligt en make up-expert som intervjuats av Aftonbladet är det helt rätt att blanda en äppligt grön ögonskugga med gult och sudda ut med lite svart. Och till det förstås äppelröda läppar. Jaja. Bara att måla på.
Dessutom bör vi numera också lukta äpple. Det kan såväl Nina Ricci som DKNY hjälpa till med. Äppelshampoo ger håret sin beskärda del av den åtråvärda doften – man får hoppas att inte fruktflugor följer med på köpet.
I smyckekollektioner för hösten finns också äpplen i olika utföranden, grönt, gult eller rött. Jag minns att jag har ett litet silveräpple, inköpt i Mexiko för 25 år sedan – kan det gå att leta fram ur gömmorna, månntro, och i ett nafs placera mig mitt i trenden?
Fast alla dessa olika äppelformer står sig slätt mot dem som går att finna i fruktdisken. Och nu talar jag inte om de två sorter som barn nu för tiden känner till: de röda och de gröna. För det är nu vi kan köpa svenska äpplen, och nog för att importerade också ofta är goda, men jag säger bara: Cox Orange.
Och tänk ett riktigt moget Transparante Blanche, med kärnhuset alldeles genomskinligt, saften som strömmar redan i första bettet...
Säfstaholm är en rosenkindad variant, med rosa strimmor också i fruktköttet, ett sommaräpple som just nu dräller ned på marken och slår sig när varken människor eller fåglar hinner med att skörda. Stenkyrka är en sort som enligt min farmor var skapt för att omvandlas till världens bästa äppelmos. Direkt från trädet var frukterna stora och vackra, men stenhårda och nästan omöjliga att rå på med tänderna.
Astrakan, Utvandrar-Kristinas egen sort, verkar inte vara särskilt vanlig längre. Men Åkerö! Å! Åkerö! Och nu var jag på vippen att glömma Oranie. Små, gröna, ofantligt goda.
Det riktigt vattnas i munnen. Man skulle ha några äppelträd. Fast det skulle inte bli lätt att välja sort, som ni förstår. Och då är jag ända bara flyktigt bekant med en liten del av utbudet.
Görel Kristina har skrivit en hel bok om svenska äpplen för den som vill läsa på, den doftar väl inte men bilderna är fina. Stoppar man sedan in Monica Zetterlund i cd-spelaren och låter henne sjunga ”Gröna små äpplen” får själen också en fruktstund och idyllen är fullbordad.
Såvitt man inte vill lägga ytterligare en pärla till äppelskörden: Gustaf Frödings lilla dikt ”Harrgårstösa i äppelapla”. Och ägna sig åt en liten dialektövning samtidigt.
Dä satt å sang i e äppelapel
där apeläppla hang grant i ra´.
”Flinkeli”, lät e låt i tôppen,
”tiddeli” trilla drilla gla´.
Va hetter du där i äppelapla
mä vackerlåta i mun? sa ja.
Da sang dä ”lideli, lidelidi”,
dä drilla te sôm e lärk å sa:
”Jag heter Astri av Astrakanien
Jag heter Lideli Lidela”
Dä titte fram sôm ett apeläpple
i apeltôpp mälla äppelbla´.
Men det där blev kanske ett äpple för mycket trots allt?
Copyright Klimakteriehäxan (och Gustaf Fröding, förstås)
Självklart! Det drar ju ihop sig till höst!
I varenda villaträdgård, inklämda på radhustomten, på kolonilotterna finns de, aplarna med grenar tunga av frukt.
Men enligt trendnissarna är det inte bara utomhus det är äppeltider. Det är äppeldags även i ansiktet.
Enligt en make up-expert som intervjuats av Aftonbladet är det helt rätt att blanda en äppligt grön ögonskugga med gult och sudda ut med lite svart. Och till det förstås äppelröda läppar. Jaja. Bara att måla på.
Dessutom bör vi numera också lukta äpple. Det kan såväl Nina Ricci som DKNY hjälpa till med. Äppelshampoo ger håret sin beskärda del av den åtråvärda doften – man får hoppas att inte fruktflugor följer med på köpet.
I smyckekollektioner för hösten finns också äpplen i olika utföranden, grönt, gult eller rött. Jag minns att jag har ett litet silveräpple, inköpt i Mexiko för 25 år sedan – kan det gå att leta fram ur gömmorna, månntro, och i ett nafs placera mig mitt i trenden?
Fast alla dessa olika äppelformer står sig slätt mot dem som går att finna i fruktdisken. Och nu talar jag inte om de två sorter som barn nu för tiden känner till: de röda och de gröna. För det är nu vi kan köpa svenska äpplen, och nog för att importerade också ofta är goda, men jag säger bara: Cox Orange.
Och tänk ett riktigt moget Transparante Blanche, med kärnhuset alldeles genomskinligt, saften som strömmar redan i första bettet...
Säfstaholm är en rosenkindad variant, med rosa strimmor också i fruktköttet, ett sommaräpple som just nu dräller ned på marken och slår sig när varken människor eller fåglar hinner med att skörda. Stenkyrka är en sort som enligt min farmor var skapt för att omvandlas till världens bästa äppelmos. Direkt från trädet var frukterna stora och vackra, men stenhårda och nästan omöjliga att rå på med tänderna.
Astrakan, Utvandrar-Kristinas egen sort, verkar inte vara särskilt vanlig längre. Men Åkerö! Å! Åkerö! Och nu var jag på vippen att glömma Oranie. Små, gröna, ofantligt goda.
Det riktigt vattnas i munnen. Man skulle ha några äppelträd. Fast det skulle inte bli lätt att välja sort, som ni förstår. Och då är jag ända bara flyktigt bekant med en liten del av utbudet.
Görel Kristina har skrivit en hel bok om svenska äpplen för den som vill läsa på, den doftar väl inte men bilderna är fina. Stoppar man sedan in Monica Zetterlund i cd-spelaren och låter henne sjunga ”Gröna små äpplen” får själen också en fruktstund och idyllen är fullbordad.
Såvitt man inte vill lägga ytterligare en pärla till äppelskörden: Gustaf Frödings lilla dikt ”Harrgårstösa i äppelapla”. Och ägna sig åt en liten dialektövning samtidigt.
Dä satt å sang i e äppelapel
där apeläppla hang grant i ra´.
”Flinkeli”, lät e låt i tôppen,
”tiddeli” trilla drilla gla´.
Va hetter du där i äppelapla
mä vackerlåta i mun? sa ja.
Da sang dä ”lideli, lidelidi”,
dä drilla te sôm e lärk å sa:
”Jag heter Astri av Astrakanien
Jag heter Lideli Lidela”
Dä titte fram sôm ett apeläpple
i apeltôpp mälla äppelbla´.
Men det där blev kanske ett äpple för mycket trots allt?
Copyright Klimakteriehäxan (och Gustaf Fröding, förstås)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
