Tittar högst rutinmässigt på tidningens förstasida. Anna Sjödin tittar tillbaka, i samband med att hon insett att hon ska avgå som SSU-ordförande.
Den andra tidningen påstår att jag bör äta mer gul lök och bjuder dessutom på ännu ett fototillfälle med Christer Fuglesang, vår nye folkhjälte, denna gång tillsammans med kronprinsessan.
Och så råkar blicken falla på själva datumraden.
16 december! Men var det inte...? Måste kolla!
Jovisst.
Det var den 16 december 2004 jag öppnade min blogg.
Klimakteriehäxan fyller helt enkelt två i dag.
Måste fundera på hur man kan fira en sådan sak!
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, december 16, 2006
fredag, december 15, 2006
Det allra värsta
1500 svenska ungdomar mellan 15 och 24 år tar sitt liv varje år.
En skrämmande siffra. Varje fall en katastrof, en oändlig sorg, ett obegripligt misslyckande.
Nu lägger Socialstyrelsen och Statens Folkhälsoinstitut lägger fram ett gemensamt program för att förebygga självmord. De föreslår nio åtgärder - bland annat vill man minska den riskabla alkoholkonsumtionen, och man vill försvåra för självmordsbenägna att kunna göra slut på sitt liv. Man vill till och med att en sorts haveriutredningar ska undersöka varje självmord.
500 av statistikens dödsfall sker i samband med någon form av vård. Resten, ungefär 1000, ska gås igenom av Rättsmedicinalverket som ska presentera årliga sammanställningar för de särskilda säkerhetsfrämjande grupper som finns i våra kommuner.
-Det kommer att krävas flera steg till dess att systemet blir rikstäckande, säger Sven Bremberg vid Statens Folkhälsoinstitut.
Helena Silfverhielm vid Socialstyrelsen säger att ett exempel på konkreta råd är att ta bort duschslangar som är så långa att man kan hänga sig i dem. Man bör också se till att inga krokar håller för mer än 25 kilo och att skarpa föremål hålls under noggrann kontroll.
Jag storknar nästan. Statistiken, den som har långt kvar till att bli rikstäckande, är bara konstaterande av faktum.
Om duschslangen blir kortare, om krokarna blir vekare, om knivarna göms undan – vad hjälper det?
En ung och förtvivlad människa kan naturligtvis ta sitt liv ändå.
Men ingenstans i TT:s referat av förslaget finns en antydan om att man borde ta reda på så mycket mer. Varför blir så många ungdomar så olyckliga? Vad skulle kunna hjälpa dem? Hur ser deras önskningar ut? Vem bär skulden till deras misströstan? När kommer hjälpen? Kan du och jag göra något?
För varje gång en ung människa tar sitt liv är det en katastrof, en oändlig sorg, ett obegripligt misslyckande. Det värsta en förälder kan råka ut för.
Källa: TT
En skrämmande siffra. Varje fall en katastrof, en oändlig sorg, ett obegripligt misslyckande.
Nu lägger Socialstyrelsen och Statens Folkhälsoinstitut lägger fram ett gemensamt program för att förebygga självmord. De föreslår nio åtgärder - bland annat vill man minska den riskabla alkoholkonsumtionen, och man vill försvåra för självmordsbenägna att kunna göra slut på sitt liv. Man vill till och med att en sorts haveriutredningar ska undersöka varje självmord.
500 av statistikens dödsfall sker i samband med någon form av vård. Resten, ungefär 1000, ska gås igenom av Rättsmedicinalverket som ska presentera årliga sammanställningar för de särskilda säkerhetsfrämjande grupper som finns i våra kommuner.
-Det kommer att krävas flera steg till dess att systemet blir rikstäckande, säger Sven Bremberg vid Statens Folkhälsoinstitut.
Helena Silfverhielm vid Socialstyrelsen säger att ett exempel på konkreta råd är att ta bort duschslangar som är så långa att man kan hänga sig i dem. Man bör också se till att inga krokar håller för mer än 25 kilo och att skarpa föremål hålls under noggrann kontroll.
Jag storknar nästan. Statistiken, den som har långt kvar till att bli rikstäckande, är bara konstaterande av faktum.
Om duschslangen blir kortare, om krokarna blir vekare, om knivarna göms undan – vad hjälper det?
En ung och förtvivlad människa kan naturligtvis ta sitt liv ändå.
Men ingenstans i TT:s referat av förslaget finns en antydan om att man borde ta reda på så mycket mer. Varför blir så många ungdomar så olyckliga? Vad skulle kunna hjälpa dem? Hur ser deras önskningar ut? Vem bär skulden till deras misströstan? När kommer hjälpen? Kan du och jag göra något?
För varje gång en ung människa tar sitt liv är det en katastrof, en oändlig sorg, ett obegripligt misslyckande. Det värsta en förälder kan råka ut för.
Källa: TT
Det är tanken som räknas
Hur många gånger har man inte fått höra det?
Att det är tanken som räknas, även om man inte kom till skott?
Tänk att det numera gäller även i bokbranschen.
Britt-Marie Mattsson, som kallas "förstereporter" på Göteborgs-posten, brukar skriva en bok då och då.
Senast hade hon planerat en deckare som skulle komma ut på Piratförlaget. Titel och omslag fanns klara, boken marknadsförs i den senaste förlagskatalogen.
Och nu har den recenserats, i nedlåtande ordalag, i Helsingborgs Dagblad.
"Fruktans makt" av fru Mattsson är en av det 50-tal deckare som recensenten Kristian Lundberg säger sig ha läst. Och han gillade verkligen inte den boken - så här skrev han:
”Mattsson är en skicklig stilist, dessvärre räcker det inte till - intrigen är förutsägbar, personteckningarna schematiserade”.
Det lockar inte precis till läsning, förstås.
Kruxet är bara att ingen har kunnat läsa den där boken, för den blev aldrig skriven av en eller annan anledning.
Men ett omdöme kan man uppenbarligen få ändå.
Jag har också tänkt att jag skulle skriva lite böcker. Men det har aldrig blivit av. Jag har insett att det är väldigt svårt att skriva bok. Kanske kan man ändå hoppas på en recension - allra helst då en snäll.
För det är ju tanken som räknas, eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERAT kl 21.45 efter lite mer surfande:
Här kan man läsa Kristian Lundbergs ”förklaring”.
Låt mig säga det med en gång: Jag blir inte imponerad av den. Heller.
Att det är tanken som räknas, även om man inte kom till skott?
Tänk att det numera gäller även i bokbranschen.
Britt-Marie Mattsson, som kallas "förstereporter" på Göteborgs-posten, brukar skriva en bok då och då.
Senast hade hon planerat en deckare som skulle komma ut på Piratförlaget. Titel och omslag fanns klara, boken marknadsförs i den senaste förlagskatalogen.
Och nu har den recenserats, i nedlåtande ordalag, i Helsingborgs Dagblad.
"Fruktans makt" av fru Mattsson är en av det 50-tal deckare som recensenten Kristian Lundberg säger sig ha läst. Och han gillade verkligen inte den boken - så här skrev han:
”Mattsson är en skicklig stilist, dessvärre räcker det inte till - intrigen är förutsägbar, personteckningarna schematiserade”.
Det lockar inte precis till läsning, förstås.
Kruxet är bara att ingen har kunnat läsa den där boken, för den blev aldrig skriven av en eller annan anledning.
Men ett omdöme kan man uppenbarligen få ändå.
Jag har också tänkt att jag skulle skriva lite böcker. Men det har aldrig blivit av. Jag har insett att det är väldigt svårt att skriva bok. Kanske kan man ändå hoppas på en recension - allra helst då en snäll.
För det är ju tanken som räknas, eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERAT kl 21.45 efter lite mer surfande:
Här kan man läsa Kristian Lundbergs ”förklaring”.
Låt mig säga det med en gång: Jag blir inte imponerad av den. Heller.
onsdag, december 13, 2006
Hisstricket
Hur många trappor är du beredd att klättra upp i, med högklackat på fötterna, för en bit mat och ett glas vin?
Två-tre? Fem? Tio?
Håll med om att det finns en gräns, även om vi kanske inte är alldeles överens om var den går.
Nyligen blev jag bjuden på ett sådant där kalas där majoriteten av gästerna förväntas stå, balanserande en tallrik, ett glas, något bestick, en servett och, i förekommande fall, en handväska.
Dessutom tilldrog sig evenemanget väldigt högt upp i ett väldigt högt hus där väldigt mycket folk alltid cirkulerar. Och ett antal liknande jippon, typiska så här före jul, ägde rum på flera av de högsta våningsplanen.
Allt detta bidrog till att kön till hissarna var massiv. En närstående gjorde ett överslag och kom fram till att minsta väntetid, från vår position, var en halvtimme.
Vi var hungriga. Ordentligt sugna på lite käk. Det kändes trist att stå där och bara drömma om förtäring.
Då dyker en människa upp som varit på exakt samma kalas flera år i rad. Och stått i likadan, lika lång, lika trög kö.
Hon väste i mitt öra:
-Kom, vi måste göra hisstricket!
Jag kände hur hon släpade iväg mig – åt fel håll. Bakåt i den kö som vid det här laget var i det närmaste oöverskådlig.
Sedan drog hon iväg uppför en trappa.
Våning 1.
Hon tryckte på pilen för hissfärd nedåt.
Det tog inte en minut innan en dörr öppnades. Vi fick plats, väldigt få skulle ned vid den här tidpunkten när allt handlade om att ta sig uppåt.
Nere på entréplanet knuffas folk framför dörren, men väntar ändå först på att hissen ska tömmas. Den töms inte.
-Vi är på väg upp! ler min bekant vänligt.
Vi får sällskap, förstås, men vi har passerat minst 150 personer i kön, på ett synnerligen hänsynslöst och egoistiskt sätt.
Garderobiären stod beredd med klädhängare. Maten väntade vackert uppdukad på fat, vinet var upphällt. Bara att förse sig och leta upp en plats med den bästa utsikten.
-Nu hade ni hade tur, det brukar bli kö och trångt, sa en i serveringspersonalen och fyllde på i våra vinglas.
Han skulle bara veta att vi hade gjort hisstricket.
Fult, erkännes. Men effektivt.
Så effektivt att man absolut inte bör berätta om det för någon. Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
Två-tre? Fem? Tio?
Håll med om att det finns en gräns, även om vi kanske inte är alldeles överens om var den går.
Nyligen blev jag bjuden på ett sådant där kalas där majoriteten av gästerna förväntas stå, balanserande en tallrik, ett glas, något bestick, en servett och, i förekommande fall, en handväska.
Dessutom tilldrog sig evenemanget väldigt högt upp i ett väldigt högt hus där väldigt mycket folk alltid cirkulerar. Och ett antal liknande jippon, typiska så här före jul, ägde rum på flera av de högsta våningsplanen.
Allt detta bidrog till att kön till hissarna var massiv. En närstående gjorde ett överslag och kom fram till att minsta väntetid, från vår position, var en halvtimme.
Vi var hungriga. Ordentligt sugna på lite käk. Det kändes trist att stå där och bara drömma om förtäring.
Då dyker en människa upp som varit på exakt samma kalas flera år i rad. Och stått i likadan, lika lång, lika trög kö.
Hon väste i mitt öra:
-Kom, vi måste göra hisstricket!
Jag kände hur hon släpade iväg mig – åt fel håll. Bakåt i den kö som vid det här laget var i det närmaste oöverskådlig.
Sedan drog hon iväg uppför en trappa.
Våning 1.
Hon tryckte på pilen för hissfärd nedåt.
Det tog inte en minut innan en dörr öppnades. Vi fick plats, väldigt få skulle ned vid den här tidpunkten när allt handlade om att ta sig uppåt.
Nere på entréplanet knuffas folk framför dörren, men väntar ändå först på att hissen ska tömmas. Den töms inte.
-Vi är på väg upp! ler min bekant vänligt.
Vi får sällskap, förstås, men vi har passerat minst 150 personer i kön, på ett synnerligen hänsynslöst och egoistiskt sätt.
Garderobiären stod beredd med klädhängare. Maten väntade vackert uppdukad på fat, vinet var upphällt. Bara att förse sig och leta upp en plats med den bästa utsikten.
-Nu hade ni hade tur, det brukar bli kö och trångt, sa en i serveringspersonalen och fyllde på i våra vinglas.
Han skulle bara veta att vi hade gjort hisstricket.
Fult, erkännes. Men effektivt.
Så effektivt att man absolut inte bör berätta om det för någon. Eller hur?
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, december 12, 2006
Hon som stiger, med tända ljus
Det är Lucia igen.
Jag har inte bakat lussekatter.
Pepparkaksdegen ligger outkavlad i kylskåpet.
Har inte ens druckit en enda glöggdroppe.
Ingen kommer att sjunga för mig och ge mig kaffe på sängen.
Lucia är det i alla fall, även om traditionerna tycks ha runnit ut i sanden (ja, snö finns det ju ingen!)
Och varje år kring den 13 december minns jag den där lussemorgonen som kunde ha blivit ödesdiger.
Den gjorde inte det, tack och lov.
Självklart finns den historien att läsa.
Klicka bara här!
Jag har inte bakat lussekatter.
Pepparkaksdegen ligger outkavlad i kylskåpet.
Har inte ens druckit en enda glöggdroppe.
Ingen kommer att sjunga för mig och ge mig kaffe på sängen.
Lucia är det i alla fall, även om traditionerna tycks ha runnit ut i sanden (ja, snö finns det ju ingen!)
Och varje år kring den 13 december minns jag den där lussemorgonen som kunde ha blivit ödesdiger.
Den gjorde inte det, tack och lov.
Självklart finns den historien att läsa.
Klicka bara här!
söndag, december 10, 2006
Rymdperspektiv
Han kom upp i natt ändå, Christer Fuglesang.
Nu snurrar han långt där ute och har väl ett och annat att tänka på.
Men världen snurrar ju på den också, i sin gamla vanliga takt, trots att ”vi” – fast egentligen den amerikanska rymdflygstyrelsen NASA – nu har en gubbe i en rymdfärja för första gången.
I programmet Gomorron världen i P1 i morse försökte Kjell Albin Abrahamsson på ett förtjänstfullt sätt ge lite rimliga proportioner åt hela äventyret. Påpekade till exempel att i USA är uppskjutningen av Discovery bara en nyhet om den skulle sprängas i luften så som hände Challenger. Om allt går bra blir starten en tio sekunders nyhetsbild, inte mer.
Perspektiv på rymden, alltså.
Du kan lyssna på hans krönika här.
lördag, december 09, 2006
En del drömmer om rymden
Mycket har man drömt om i sina dagar.
Men aldrig har jag önskat att just jag skulle få fara till månen eller någon annan avlägsen planet i yttre rymden.
Det är inte den sortens äventyr som lockar mig, inte det minsta.
Nog för att vi är åtskilliga som lagt oss i träning inför semesterresan till en solig strand, med strikta matrestriktioner och utökat motionsprogram. Men det har ju då handlat om att försätta kroppen i presentablast möjliga skick, i förhållandevis lite kläder.
De supertränade riktiga långresenärerna som kallas astronauter får aldrig visa upp sina spelande muskler, tvärtom. I deras fall handlar det om heltäckande overaller, stela som rustningar. Mer obekväma reskläder kan man knappast tänka sig.
Och hela världen vill veta hur du går till väga för att kissa och bajsa, med blöjor och annat som tyngdlösheten kan kräva. För att inte tala om att minsta detalj i din packning blir offentlig. Ideligen avkrävs du dessutom besked om dagsformen, om sinnesstämningen i familjen, om minsta tecken på snuva, om riskerna och om kickarna.
När det sedan drar ihop sig till avfärd kommer honoratiores som Maud Olofsson och Lars Leijonborg farande för att vara med om spänningen och sola sig i glansen av äventyrarna som i vetenskapens tjänst ska skjutas ut i direktsänd tv.
Och den där biljetten till rymdfärjan är det hur som helst en ofantlig kö till. En och annat snuskigt rik privatperson förklarar sig till och med villig att betala astronomiska (haha) summor för möjligheten till en aldrig så kort tur med en rymdfärja.
Christer Fuglesang har jobbat i decennier på att komma ut i rymden. Han har varit nära flera gånger, men det har alltid inträffat något som betytt att resan ställts in.
Han var den av ungefär 400 svenska sökande som gick igenom alla tester och fick jobbet för länge sedan. Kerstin Fredga, fysikprofessor, berättade om uttagningarna i radio härom dagen. Det påstås till och med att hon själv gärna velat vara den som fick chansen.
En annan djärv dam som lär ha drömt om en rymdfärd är Filippa Reinfeldt. Nu får hon kanske flyga med regeringsplanet någon gång emellanåt, på lite lägre höjder.
I natt är det dags igen för ett nytt försök för Fuglesang.
Vet inte om jag önskar att han kommer iväg eller att han får stanna på marken den här gången också.
Själv vill han upp, förstås. Men till skillnad från vanlig flygning, där man alltid vet att man kommer ner på ett eller annat sätt, finns faktiskt den teoretiska chansen att en rymdresenär inte kommer ner. Den där Cobe-satelliten som lett till Nobel-pris i år snurrar till exempel fortfarande i sin bana, förvandlad till rymdskrot. Som tur var sköts den upp obemannad..
Jag är helt enkelt väldigt nöjd över att inte fara runt klotet med uppgiften att knalla ut för ett dagsverke bland planeter och stjärnor.
Man kan vara uppe i natt och följa utvecklingen i direktsändningen. Inte ens det tänker jag göra.
I stället kryper jag till kojs och hoppas att inget far i luften på fel sätt medan jag ägnar mig åt min dygnsvila.
Men ET tyckte jag var söt på den tiden det begav sig. Det var rätt nivå på rymdäventyr för min del.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, december 08, 2006
Prisvärt - och grattis!
Jag har missat en boknyhet: Svenska Deckarakademin har delat ut sina priser för 2006.
Det har varit ett rekordår för deckargenren, med 195 nyutgivna böcker. 74 av dem var skrivna av svenska författare. Stieg Larsson vann postumt i klassen bästa kriminalroman. Det gäller "Flickan som lekte med elden", den andra av de tre böcker han hann lämna in innan han avled oväntat.
Och se vem som fick priset som årets debutant: Karin Alfredsson, för sin ”80 grader från Varmvattnet”. Kul!
Den har jag skrivit om och rekommenderat – se där, så rätt jag hade!
Det har varit ett rekordår för deckargenren, med 195 nyutgivna böcker. 74 av dem var skrivna av svenska författare. Stieg Larsson vann postumt i klassen bästa kriminalroman. Det gäller "Flickan som lekte med elden", den andra av de tre böcker han hann lämna in innan han avled oväntat.
Och se vem som fick priset som årets debutant: Karin Alfredsson, för sin ”80 grader från Varmvattnet”. Kul!
Den har jag skrivit om och rekommenderat – se där, så rätt jag hade!
torsdag, december 07, 2006
Ett duschminne
Ibland kan det bli kö i badrummet.
Ingen lång kö, för all del. Men ändå en viss väntetid.
Så när jag klev ur duschen stod dottern där på frottémattan och trampade, ivrig att bli blöt över hela kroppen.
När hon var klar stod jag fortfarande framför spegeln och petade i ansiktet.
-Mamma, kan du ge mej en handduk! bad hon.
Självklart.
Jag tog hennes stora badlakan från kroken och skulle just räcka det över kanten på karet när jag ändrade mig.
I stället la jag handduken runt min stora flicka, gnuggade henne på ryggen och gav henne en kram.
Hennes ansikte sprack upp i ett brett och vackert leende (hon har ett väldigt fint och generöst leende, min dotter).
-Precis som när jag var liten, sa hon.
Å! Hon kommer ihåg!
Varje gång hon skulle upp ur karet följde vi en speciell procedur, en kort men gosig stund med varm kram och doft av nybadat, tvål och schampo och ljuvlig unge.
Fast nu var det en skillnad.
-Du brukade alltid lyfta mig över på golvet, det hörde till, påminde dottern.
Jo visst – men en omöjlighet i dag, när hon är längre än mamma och som 18-åring definitivt lite tyngre än 5-åringen.
Jag trodde att jag var ensam om att komma ihåg det där ögonblicket. Det är jag inte. Hon minns också.
Det ska jag inte glömma.
Copyright Klimakteriehäxan
Ingen lång kö, för all del. Men ändå en viss väntetid.
Så när jag klev ur duschen stod dottern där på frottémattan och trampade, ivrig att bli blöt över hela kroppen.
När hon var klar stod jag fortfarande framför spegeln och petade i ansiktet.
-Mamma, kan du ge mej en handduk! bad hon.
Självklart.
Jag tog hennes stora badlakan från kroken och skulle just räcka det över kanten på karet när jag ändrade mig.
I stället la jag handduken runt min stora flicka, gnuggade henne på ryggen och gav henne en kram.
Hennes ansikte sprack upp i ett brett och vackert leende (hon har ett väldigt fint och generöst leende, min dotter).
-Precis som när jag var liten, sa hon.
Å! Hon kommer ihåg!
Varje gång hon skulle upp ur karet följde vi en speciell procedur, en kort men gosig stund med varm kram och doft av nybadat, tvål och schampo och ljuvlig unge.
Fast nu var det en skillnad.
-Du brukade alltid lyfta mig över på golvet, det hörde till, påminde dottern.
Jo visst – men en omöjlighet i dag, när hon är längre än mamma och som 18-åring definitivt lite tyngre än 5-åringen.
Jag trodde att jag var ensam om att komma ihåg det där ögonblicket. Det är jag inte. Hon minns också.
Det ska jag inte glömma.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, december 06, 2006
Tänk om det är en Rubens?
Hemmablindhet är en åkomma som väl drabbar de flesta.
Nu sitter jag här strategiskt placerad i vår bostad och specialstuderar det som hänger på väggarna.
Tänk om där finns en Rubens? En liten dyrgrip fast vi inte har en aning?
Den där lilla ärvda oljan med en kyrka på? Nej, inte en chans. Den är visst från Västerås.
Landskapet i tovad ull från Norge? Tyvärr, det står ett helt annat namn på den tavlan.
Det vackra trädet i siluett? Äsch, det gjorde ju sonen när han gick i sjuan.
De broderade bilderna jag köpt i Chile? Inte. Vad han än pysslade med den där Rubens, sydde gjorde han inte.
Den danska affischen? Nej, den är sent 80-tal – 1980-tal, alltså.
Vi har en hel del (i mitt tycke) trevliga saker på väggarna, men inget i
s k klassisk stil, inte ens gråtande barn. Och ibland tror jag att ramarna kostat mer än bilderna. Fast det handlar ju inte om penning- utan om affektionsvärdet. Gillar man ett vykort kan det mycket väl platsa på väggen, i alla fall i min värld.
Men ni andra som kanske har konst av lite pampigare typ där hemma, ni borde faktiskt ta en extra titt. För när man minst anar det kan något man aldrig uppskattat särskilt mycket plötsligt visa sig vara en äkta skatt, varken sig mer eller mindre.
I går hölls en stor konstauktion i Uppsala. Ett äldre par från Väst-Sverige hade lämnat in en gammal tavla till försäljning. De hade försökt göra sig av med den förr, men aldrig hittat någon intresserad köpare. Nu värderades den till ungefär 15 000 kronor, en hyfsad kassaförstärkning lagom till jul. Auktionen kunde börja – och budgivningen blev dramatisk, ja rent av rekordartad.
För från utgångspriset rusade anbuden uppåt. Den tavla paret haft i sin ägo i åratal befanns vara ett värdefullt konstverk av Rubens, som varit död i mer än 350 år.
Expertisen är enig: det handlar om en äkta Rubens. Försvunnen sedan lång tid.
När klubban till sist föll låg slutbudet på 16,6 miljoner kronor, och enligt köparens ombud var det inte dyrt…
Tänk om du också har en Rubens där hemma?
Snacka om julklappspengar!
Copyright Klimakteriehäxan
Anm: Peter Paul Rubens1577–1640, nederländsk målare, vistades långa perioder i Rom, där han tog avgörande intryck av venetiansk och romersk konst, främst av Michelangelo. Rubens räknas som en av barockmåleriets huvudgestalter. Källa NE.
Nu sitter jag här strategiskt placerad i vår bostad och specialstuderar det som hänger på väggarna.
Tänk om där finns en Rubens? En liten dyrgrip fast vi inte har en aning?
Den där lilla ärvda oljan med en kyrka på? Nej, inte en chans. Den är visst från Västerås.
Landskapet i tovad ull från Norge? Tyvärr, det står ett helt annat namn på den tavlan.
Det vackra trädet i siluett? Äsch, det gjorde ju sonen när han gick i sjuan.
De broderade bilderna jag köpt i Chile? Inte. Vad han än pysslade med den där Rubens, sydde gjorde han inte.
Den danska affischen? Nej, den är sent 80-tal – 1980-tal, alltså.
Vi har en hel del (i mitt tycke) trevliga saker på väggarna, men inget i
s k klassisk stil, inte ens gråtande barn. Och ibland tror jag att ramarna kostat mer än bilderna. Fast det handlar ju inte om penning- utan om affektionsvärdet. Gillar man ett vykort kan det mycket väl platsa på väggen, i alla fall i min värld.
Men ni andra som kanske har konst av lite pampigare typ där hemma, ni borde faktiskt ta en extra titt. För när man minst anar det kan något man aldrig uppskattat särskilt mycket plötsligt visa sig vara en äkta skatt, varken sig mer eller mindre.
I går hölls en stor konstauktion i Uppsala. Ett äldre par från Väst-Sverige hade lämnat in en gammal tavla till försäljning. De hade försökt göra sig av med den förr, men aldrig hittat någon intresserad köpare. Nu värderades den till ungefär 15 000 kronor, en hyfsad kassaförstärkning lagom till jul. Auktionen kunde börja – och budgivningen blev dramatisk, ja rent av rekordartad.
För från utgångspriset rusade anbuden uppåt. Den tavla paret haft i sin ägo i åratal befanns vara ett värdefullt konstverk av Rubens, som varit död i mer än 350 år.
Expertisen är enig: det handlar om en äkta Rubens. Försvunnen sedan lång tid.
När klubban till sist föll låg slutbudet på 16,6 miljoner kronor, och enligt köparens ombud var det inte dyrt…
Tänk om du också har en Rubens där hemma?
Snacka om julklappspengar!
Copyright Klimakteriehäxan
Anm: Peter Paul Rubens1577–1640, nederländsk målare, vistades långa perioder i Rom, där han tog avgörande intryck av venetiansk och romersk konst, främst av Michelangelo. Rubens räknas som en av barockmåleriets huvudgestalter. Källa NE.
tisdag, december 05, 2006
Dags att fira Finland - med lite tango?
Oj så grått och trist det är omkring en, så snart man sticker ut nästan dit adventsstjärnorna inte når.
Varken vinter eller höst, vilsna växter, förbryllade fåglar. Det är nästan så att till och med jag tycker att lite frost, tjäle och snö vore trevligt. Effekten blir i alla fall en ljusare värld.
Men visst, det finns ljusa saker att se fram emot. Som Finlands nationaldag, den infaller i morgon – då skulle man kunna äta finska pinnar, till exempel, lyssna på Sibelius och ta en sväng förbi Marimekko, bara för Finlands skull. Eller ännu hellre plocka fram ”Två” av Märta Tikkanen, något av Tove Jansson eller varför inte Lars Sunds ”Colorado Avenue” (det finns två uppföljare också).
Och vet ni att en av Finlands tangokungar är, i alla fall till stor del, svensk?
Jari Sillanpää heter han. En fortfarande någorlunda ung man med guld i strupen, som han gärna använder i gamla Elvis-covers och så förstås i smäktande finska tangotakter. Han vann den där titeln Tangokung för några år sedan, i en stor och återkommande tv-sänd sångtävling med jättepublik.
Vägen dit var ganska lång och gick över havet, för efter att ha växt upp i Sverige med sina hitflyttade föräldrar fick Jari jobb på en av färjorna över Bottenviken. Där hamnade han plötsligt i karaokebaren, där sjöng han så att kryssningsdamerna dånade, där blev han upptäckt – och sedan blev han stor idol.
Han har mängder av beundrarinnor över hela Finland, men också utanför landets gränser. Vid ett tillfälle blev han i en intervju ombedd att berätta vad han önskade sig på födelsedagen. Han hade ingen riktigt bra idé men klippte till med ”svarta kalsonger”, tyckte inte det lät som något stort och övermaga krav, snarare jordnära och praktiskt.
Svarta herrunderkläder i alla upptänkliga modeller strömmade till hans skivbolag. Sedan dess har Jari aldrig önskat sig något offentligt. Och knappast behövt köpa kalsonger heller.
De som kan finska säger att nu hör man inte längre hur länge han bott i Sverige, men språket var ett problem när han flyttade till Helsingfors. Han sjunger ofta och gärna på engelska och har turnerat i USA, minsann.
Fast i min omgivning är han ingen kändis. Två kvinnor på jobbet får ändå glitter i blicken om jag för honom på tal – båda har förstås sina rötter i Finland. Och båda är gruvligt avundsjuka på mig, som faktiskt träffat Jari personligen.
Nu hade jag inte ägnat honom en endaste liten tanke på jättelänge. Inte lyssnat på honom heller (ja, självklart har jag honom på cd!).
Men se där, när almanackan berättar att det är dags för Finlands nationaldag, då poppar Jari Sillanpää upp i minnet.
Terve, Jari! Det kan aldrig vara fel med en Tangokung!
Copyright Klimakteriehäxan
Varken vinter eller höst, vilsna växter, förbryllade fåglar. Det är nästan så att till och med jag tycker att lite frost, tjäle och snö vore trevligt. Effekten blir i alla fall en ljusare värld.
Men visst, det finns ljusa saker att se fram emot. Som Finlands nationaldag, den infaller i morgon – då skulle man kunna äta finska pinnar, till exempel, lyssna på Sibelius och ta en sväng förbi Marimekko, bara för Finlands skull. Eller ännu hellre plocka fram ”Två” av Märta Tikkanen, något av Tove Jansson eller varför inte Lars Sunds ”Colorado Avenue” (det finns två uppföljare också).
Och vet ni att en av Finlands tangokungar är, i alla fall till stor del, svensk?
Jari Sillanpää heter han. En fortfarande någorlunda ung man med guld i strupen, som han gärna använder i gamla Elvis-covers och så förstås i smäktande finska tangotakter. Han vann den där titeln Tangokung för några år sedan, i en stor och återkommande tv-sänd sångtävling med jättepublik.
Vägen dit var ganska lång och gick över havet, för efter att ha växt upp i Sverige med sina hitflyttade föräldrar fick Jari jobb på en av färjorna över Bottenviken. Där hamnade han plötsligt i karaokebaren, där sjöng han så att kryssningsdamerna dånade, där blev han upptäckt – och sedan blev han stor idol.
Han har mängder av beundrarinnor över hela Finland, men också utanför landets gränser. Vid ett tillfälle blev han i en intervju ombedd att berätta vad han önskade sig på födelsedagen. Han hade ingen riktigt bra idé men klippte till med ”svarta kalsonger”, tyckte inte det lät som något stort och övermaga krav, snarare jordnära och praktiskt.
Svarta herrunderkläder i alla upptänkliga modeller strömmade till hans skivbolag. Sedan dess har Jari aldrig önskat sig något offentligt. Och knappast behövt köpa kalsonger heller.
De som kan finska säger att nu hör man inte längre hur länge han bott i Sverige, men språket var ett problem när han flyttade till Helsingfors. Han sjunger ofta och gärna på engelska och har turnerat i USA, minsann.
Fast i min omgivning är han ingen kändis. Två kvinnor på jobbet får ändå glitter i blicken om jag för honom på tal – båda har förstås sina rötter i Finland. Och båda är gruvligt avundsjuka på mig, som faktiskt träffat Jari personligen.
Nu hade jag inte ägnat honom en endaste liten tanke på jättelänge. Inte lyssnat på honom heller (ja, självklart har jag honom på cd!).
Men se där, när almanackan berättar att det är dags för Finlands nationaldag, då poppar Jari Sillanpää upp i minnet.
Terve, Jari! Det kan aldrig vara fel med en Tangokung!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, december 04, 2006
I skydd av en barnvagn
Du kommer i din bil på en tämligen flitigt trafikerad gata – den kan t ex heta Hornsgatan och ligga på Södermalm i Stockholm.
Det är morgonrusning, visserligen i avtagande, men det är ändå tätt mellan bilar, bussar och cyklar.
Med jämna och ojämna mellanrum har man målat vita streck tvärs över gatan. Vid strecken står en skylt i blått-vitt-svart. En gubbe går med långa kliv på vita streck. Han brukar kallas för Herr Gårman och har, faktiskt, varit en källa till irritation bland rabiata feminister, som anser att han borde vara kvinna eller åtminstone ha kjol.
Men de där strecken, de gäller ändå för såväl män som kvinnor. Och inte sällan har den där skylten sällskap av ett trafikljus, ett alldeles vanligt trafikljus som visar rött och gult och grönt för bilar och rött eller grönt för gående.
Vi ser helt enkelt ett vanligt svenskt övergångsställe, tänkt för att folk till fots utan risk för liv och lem ska ta sig över gatan. Alla sorters fordon ska stanna och släppa fram de gående, det är lag på det. Fast vid röd gubbe får den gående snällt vänta på sin tur.
Nu kommer en gångtrafikant med långa kliv på trottoaren. Kanske är han på väg till dagis? Han skjuter en barnvagn framför sig. På en så kallad ståbräda åker ett storasyskon i treårsåldern. Nere i korgen ligger av allt att döma ett barn i mindre storlek.
För att komma till det där dagiset eller vad det nu kan vara som är målet måste nu den här tvåbarnspappan ta sig över gatan.
Det finns ett övergångsställe. Det finns ett trafikljus. Gubben lyser röd och kommer med 100 procents säkerhet att bli grön inom den närmaste minuten.
Men väntar den unge fadern på det?
Inte.
Vad gör man då om man har fruktansvärt bråttom, har hand om två barn som åker i och på en och samma vagn och gubben i stolpen fortfarande, efter sju sekunder, är röd?
Jo man tar stadigt tag om barnvagnens handtag och puffar ut den i gatan. På de vita strecken, visserligen, men utan grönt ljus.
Hur går det?
För all del, det blir ingen stor dramatik. Pappan kastar ett öga på de tvärbromsande bilförarna och konstaterar, att ingen verkar ha för avsikt att ramma hans vagn med de två barnen. Alltså törs han följa efter ut i gatan och när han når andra trottoaren är gubben naturligtvis grön, längre dröjde det inte.
Grön i nyllet, fast av illamående, är den bilist som med millimeter till godo undgår att med sin stora Volvo mosa den lilla smäckra barnvagnen. Skär om kinderna av ilska är jag som ser alltihop hända.
Fullständigt lugn och oberörd vandrar pappan med vagnen vidare.
Det gick ju bra.
Den här gången också.
Och hade bilarna inte hunnit stanna hade han ju i alla fall klarat sig själv, för barnvagnen hade fått ta stöten. Någon nytta ska man väl ha av ungarna, eller hur? tänker han antagligen. Om han kan tänka över huvud taget.
Copyright Klimakteriehäxan
Det är morgonrusning, visserligen i avtagande, men det är ändå tätt mellan bilar, bussar och cyklar.
Med jämna och ojämna mellanrum har man målat vita streck tvärs över gatan. Vid strecken står en skylt i blått-vitt-svart. En gubbe går med långa kliv på vita streck. Han brukar kallas för Herr Gårman och har, faktiskt, varit en källa till irritation bland rabiata feminister, som anser att han borde vara kvinna eller åtminstone ha kjol.
Men de där strecken, de gäller ändå för såväl män som kvinnor. Och inte sällan har den där skylten sällskap av ett trafikljus, ett alldeles vanligt trafikljus som visar rött och gult och grönt för bilar och rött eller grönt för gående.
Vi ser helt enkelt ett vanligt svenskt övergångsställe, tänkt för att folk till fots utan risk för liv och lem ska ta sig över gatan. Alla sorters fordon ska stanna och släppa fram de gående, det är lag på det. Fast vid röd gubbe får den gående snällt vänta på sin tur.
Nu kommer en gångtrafikant med långa kliv på trottoaren. Kanske är han på väg till dagis? Han skjuter en barnvagn framför sig. På en så kallad ståbräda åker ett storasyskon i treårsåldern. Nere i korgen ligger av allt att döma ett barn i mindre storlek.
För att komma till det där dagiset eller vad det nu kan vara som är målet måste nu den här tvåbarnspappan ta sig över gatan.
Det finns ett övergångsställe. Det finns ett trafikljus. Gubben lyser röd och kommer med 100 procents säkerhet att bli grön inom den närmaste minuten.
Men väntar den unge fadern på det?
Inte.
Vad gör man då om man har fruktansvärt bråttom, har hand om två barn som åker i och på en och samma vagn och gubben i stolpen fortfarande, efter sju sekunder, är röd?
Jo man tar stadigt tag om barnvagnens handtag och puffar ut den i gatan. På de vita strecken, visserligen, men utan grönt ljus.
Hur går det?
För all del, det blir ingen stor dramatik. Pappan kastar ett öga på de tvärbromsande bilförarna och konstaterar, att ingen verkar ha för avsikt att ramma hans vagn med de två barnen. Alltså törs han följa efter ut i gatan och när han når andra trottoaren är gubben naturligtvis grön, längre dröjde det inte.
Grön i nyllet, fast av illamående, är den bilist som med millimeter till godo undgår att med sin stora Volvo mosa den lilla smäckra barnvagnen. Skär om kinderna av ilska är jag som ser alltihop hända.
Fullständigt lugn och oberörd vandrar pappan med vagnen vidare.
Det gick ju bra.
Den här gången också.
Och hade bilarna inte hunnit stanna hade han ju i alla fall klarat sig själv, för barnvagnen hade fått ta stöten. Någon nytta ska man väl ha av ungarna, eller hur? tänker han antagligen. Om han kan tänka över huvud taget.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, december 03, 2006
Förnyat nödrop
Ingen där ute som kan ge mig ett ord på den knöliga vägen i det "nya" Blogspot????
Uppdaterat:
Jo ta mig tusan. The Beaver har rätt. Nu ser allt ut som förr igen - efter att jag (utan framgång) rådbråkat ett antal hjärnor mer datoranpassade än mina så har nyordningen återgått till det gamla vanliga, med preview och allt.
Ber om ursäkt för allt oväsen!
Och eftersom klockan är mitt i natten återgår jag nu till sängen och ska inte störa mer.
Uppdaterat:
Jo ta mig tusan. The Beaver har rätt. Nu ser allt ut som förr igen - efter att jag (utan framgång) rådbråkat ett antal hjärnor mer datoranpassade än mina så har nyordningen återgått till det gamla vanliga, med preview och allt.
Ber om ursäkt för allt oväsen!
Och eftersom klockan är mitt i natten återgår jag nu till sängen och ska inte störa mer.
Kära medbloggare - hjälp!
Jag har vistats i datorskugga ett par dagar - afk, helt enkelt.
När jag nu är tillbaka har saker och ting hänt på Blogspot.
Preview är borta. Och snabbkommandon för feta och kursiva bokstäver, liksom för olika storlekar, står inte att finna längre.
Är det bara hos mig det har hänt?
Är det något enkelt jag inte fattar?
Tacksam för svar!
När jag nu är tillbaka har saker och ting hänt på Blogspot.
Preview är borta. Och snabbkommandon för feta och kursiva bokstäver, liksom för olika storlekar, står inte att finna längre.
Är det bara hos mig det har hänt?
Är det något enkelt jag inte fattar?
Tacksam för svar!
Nästa gång blir det sushi
Det är inte ofta jag hamnar som gäst hos Den Stora Hamburgerkedjan.
Men det händer.
Senast hände det i går.
Tro inte att jag har något principiellt emot hamburgare. Det har jag inte. Tvärtom tycker jag att det kan vara jättegott. Men jag är ytterst medveten om att ett bättre val från menyn är kycklingbitar eller, ännu hellre, en sallad, som dessutom är riktigt bra den med.
Nu fanns det en för mig ny bekantskap på den där menyn, en lockvara med namnet Big Tasty. Och jag var ju hungrig.
Det lät som att något stort och med mycket smak borde vara rätt rätt, så att säga.
Jag slog till.
Min jätteburgare kom, i sällskap med het pommes frites och en cola.
Jag satte tänderna i brödet, det malda köttet, grönsakerna och såsen. Jo, visst var det väl ost också?
Nå, undrar du då, hur smakade det?
Tja, okej, för all del, men inte märkvärdigt. De gamla vanliga kycklingbitarna hade varit bättre, eller en klassisk Big Mac, för den delen. Men mätt blir man ju ändå på en sådan här måltid.
Jag skulle torka bort sista majonnäsklicken ur mungipan när dottern vände på papperet som fungerar som brickduk.
Där finns innehållsdeklarationen, en noggrann näringsberäkning av i princip allt som Ronald McD har att erbjuda.
-850 kalorier, mamma, sa hon.
Servetten fångade in majonnäsen.
-Va? sa jag.
-Din mat innehöll 850 kalorier, sa hon. Och så fortsatte hon skoningslöst:
-2000 kalorier är dagsbehovet, det står här. En Big Tasty har 850. Och din mellan pommes frites var det 340 kalorier i. Totalt blir det 68 gram fett och 92 kolhydrater. Ska du ha glass?
En snabb resumé av dagen sa mig blixtsnabbt, att jag överskridit min dagsranson vad beträffar näringsintag alldeles gruvligt. En grovarbetare hade kunnat göra ett rejält dagsverke med mina kalorier. Bara min hamburgermiddag hade räckt till för att lägga omkull en halv skog eller så.
Då blir det inte mycket till tröst att colan jag drack var av light-sort. Att jag avstod glassen hjälpte inte heller mycket.
-Femti påsar minimorötter hade varit nyttigare, konstaterade dottern krasst.
-Det fyller exakt dagsbehovet av energi.
Jag blir påmind om filmen ”Supersize me”, som jag bara läste om men aldrig såg. Tyckte att det lät rätt så äckligt och att mina alltför sällsynta biobesök kunde ägnas åt något roligare.
Nu känner jag mig supersized alldeles själv, efter ett enda mål mat. Och lovar att det ska ta riktigt lång tid innan jag hamnar i hamburgerkön igen.
En burgare – 850 kalorier?!? Ronald McD, du borde skämmas!
Nästa gång det är dags för snabbmat blir det sushi.
Copyright Klimakteriehäxan
Men det händer.
Senast hände det i går.
Tro inte att jag har något principiellt emot hamburgare. Det har jag inte. Tvärtom tycker jag att det kan vara jättegott. Men jag är ytterst medveten om att ett bättre val från menyn är kycklingbitar eller, ännu hellre, en sallad, som dessutom är riktigt bra den med.
Nu fanns det en för mig ny bekantskap på den där menyn, en lockvara med namnet Big Tasty. Och jag var ju hungrig.
Det lät som att något stort och med mycket smak borde vara rätt rätt, så att säga.
Jag slog till.
Min jätteburgare kom, i sällskap med het pommes frites och en cola.
Jag satte tänderna i brödet, det malda köttet, grönsakerna och såsen. Jo, visst var det väl ost också?
Nå, undrar du då, hur smakade det?
Tja, okej, för all del, men inte märkvärdigt. De gamla vanliga kycklingbitarna hade varit bättre, eller en klassisk Big Mac, för den delen. Men mätt blir man ju ändå på en sådan här måltid.
Jag skulle torka bort sista majonnäsklicken ur mungipan när dottern vände på papperet som fungerar som brickduk.
Där finns innehållsdeklarationen, en noggrann näringsberäkning av i princip allt som Ronald McD har att erbjuda.
-850 kalorier, mamma, sa hon.
Servetten fångade in majonnäsen.
-Va? sa jag.
-Din mat innehöll 850 kalorier, sa hon. Och så fortsatte hon skoningslöst:
-2000 kalorier är dagsbehovet, det står här. En Big Tasty har 850. Och din mellan pommes frites var det 340 kalorier i. Totalt blir det 68 gram fett och 92 kolhydrater. Ska du ha glass?
En snabb resumé av dagen sa mig blixtsnabbt, att jag överskridit min dagsranson vad beträffar näringsintag alldeles gruvligt. En grovarbetare hade kunnat göra ett rejält dagsverke med mina kalorier. Bara min hamburgermiddag hade räckt till för att lägga omkull en halv skog eller så.
Då blir det inte mycket till tröst att colan jag drack var av light-sort. Att jag avstod glassen hjälpte inte heller mycket.
-Femti påsar minimorötter hade varit nyttigare, konstaterade dottern krasst.
-Det fyller exakt dagsbehovet av energi.
Jag blir påmind om filmen ”Supersize me”, som jag bara läste om men aldrig såg. Tyckte att det lät rätt så äckligt och att mina alltför sällsynta biobesök kunde ägnas åt något roligare.
Nu känner jag mig supersized alldeles själv, efter ett enda mål mat. Och lovar att det ska ta riktigt lång tid innan jag hamnar i hamburgerkön igen.
En burgare – 850 kalorier?!? Ronald McD, du borde skämmas!
Nästa gång det är dags för snabbmat blir det sushi.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
