På tulpanens dag

Den 15 januari är tulpanens dag. Men det skrev jag ju om för bara ett år sen! För att inte bli för tjatig - så här började det:
"Inget folk är mer tulpanberoende än svenskarna. Varje år vid den här tiden kan vi knappt lämna en livsmedelsbutik eller bensinmack utan den obligatoriska blombunten, ett tio-pack i plast, som..."
Jag väntar fortfarande på den tulpanvariant som får heta Klimakteriehäxan.
Läs hela texten här.

Vi tre – och tre underrubriker

Tre.
Kom att tänka på den här bilden, tagen för nästan tjugo år sedan. En treenighet förevigad: mamman, Sonen och Nästa Barn - det som skulle komma att bli Dottern, men det visste vi inte i förväg.
Och så får bilden tre underrubriker: Tisdagstema, Ordlös Onsdag och Wordless Wednesday!

Copyright Klimakteriehäxan

Fler bilder på tisdagstemat "Tre" den här vägen.
Senaste skörden av svenska ordlösa bilder här.
More Wordless pictures here.

Bästa köp

Primark - se nedan - i all ära, men bästa köpet i London gjorde jag ändå i shoppen på Victoria & Albert Museum. Där kan man roa sig länge, prylarna som bjuds ut är ofta både vackra och originella, det är som att gå på en kul konstutställning. Ibland är prislapparna hisnande, men ibland helt överkomliga.
Mina nya roliga örhängen hamnar i den senare kategorin: fem pund, i dagsläget ungefär 60 kronor. Fanns också i rött, blått, vitt och rosa.
Bara ingen drar till för att se om ett i och för sig osynligt blixtlås fungerar...

Copyright Klimakteriehäxan

Om du klickar på bilden syns det bättre hur de ser ut!

Fynda i London

Stora rubriker på ekonomisidorna den senaste tiden trumpetar ut att nu är det minsann dags att åka till London igen. Pundet är billigare än på länge, så passa på nu, det är budskapet, så räcker kronorna en bit till.

Jo för all del, det ligger en hel del sanning i det. Fast man kan förstås inte glömma bort att oavsett växlingskurs kostar det något hela tiden, till och från flygplatsen i Sverige, till och från flygplatsen i England, transporter inne i London, mat och så inte minst boende.
Dottern och jag drog alltså iväg i alla fall.

Vi kom till vårt hotell en stund efter lunch. Installerade oss, tog fram kartan och min lista på ”Things to do” – jag brukar ha sådana i beredskap vart vi än far, det finns alltid så många beresta människor att få tips av, i böcker och tidningar exempelvis.

Den här gången hade jag en urriven sida ur Elle, kanske två år gammal. Där rekommenderades man att kolla in prisvärt mode på varuhuset Primark, ett företag som etablerat sig inte i centrum, utan lite längre ut i periferin.
Ett lämpligt Primark fanns enligt tidningen i Hammersmith, tre t-banestationer från hotellet. Vi drog dit.

Och vad hände sedan?
Jo vi shoppade. Tokshoppade. Allt annat var omöjligt, för inte nog med att priserna var låga från början – det var rea också. Halva priset. Mycket folk, förstås. Hur mycket varor som helst, i flera våningar. Snygga grejer. Allt var inte trendigt, men mycket var det.

Vi kom ut med massor av saker: tröjor, t-tröjor, barnkläder, väskor, koftor, klänningar, accessoarer… ja jag ska inte räkna upp allt. Men det kostade försvinnande lite. Klänningarna 4 pund, handväska 2:50, necessär 1 pund (det var inte rea!), fempack trosor 2 pund. Alla möjliga storlekar dessutom.

Efter den inköpsrundan behövde vi inte gå till särskilt många fler affärer, annat än att förstås än en gång ta en sväng in på Harvey Nichols för att se på allt det där som bara de riktiga jetsettarna har råd med. Jennifer Lopez´ svarta kappa med nitar fanns kvar i ett exemplar, den vägde säkert 6-7 kilo. En rock i ormskinn från Burberry fanns också på en hängare – reapriset – hörde jag verkligen rätt? var svindlande. SÅ många nollor! Expediten på avdelningen var från Göteborg, utan henne hade vi inte fattat hur exklusivt det var…eller känt igen J-Los ytterplagg heller, för den delen.

Döm sedan om min förvåning när vi hoppar av en buss på Oxford Street och plötsligt står framför ett jättestort Primark, ungefär i höjd med Marks & Spencer. Jag var tvungen att gå in, fram till första bästa expedit och fråga när varuhuset hade öppnats. Jo, i våras, blev svaret, troligen i april.
Vilket betyder att det verkligen inte fanns där när jag senast besökte London – kunde annars inte fatta hur jag hade missat detta shoppingvännernas sanna Eldorado.

Så om ni lyssnar till rådet att åka till London just nu – missa inte Primark! Måste vara stadens i särklass bästa fyndställe, alla kategorier. Och ett kort tag till är man kanske lite originell i Sverige om man är klädd i Atmosphere, Primarks eget märke.
Innan ni alla följt mitt råd och skyndat dit, alltså.

Copyright Klimakteriehäxan

Att återse Spice Girls

Alltihop började dagen före julafton.
-Mamma, nu vet jag verkligen vad jag önskar mig i julklapp, sa Dottern med sin mest bevekande röst.
-Jojo, så dags nu, suckade jag, som hade jagat ihop somligt från önskelistan och dessutom gjort några fria satsningar, sådana som hamnar i byteskön på annandagen.

Det visade sig att hon närde en stekhet dröm om att återse Spice Girls. Hela hösten har hon följt dokusåpan om kryddtjejernas återförening, det hade jag visserligen märkt. Och för tio år sedan bevistade vi ju tillsammans den historiska konserten i Globen, den som var den sista innan gruppen upplöstes.
Men jag trodde nog ändå att Spice Girls var ett avslutat kapitel.

Nu hade hon gjort research. Det fanns gott om biljetter till O2 Arena, i Londons Millennium Dome. Med Ryanair kunde man flyga för 500 kronor. Sedan var det det där med hotellet, som jag hävdade att man behövde. Hon skruvade på sig. Där fanns ingenting att hämta hur flitigt hon än googlat, bara jättedyrt var än man hamnade.
-Glöm alltihop, sa jag.
Och trodde att hon gjorde det.

Men så lätt går inte drömmar över. En dag ropade hon in mig till datorn där hon satt. Hon visade mig en bit på Youtube.
”Mama, I love you” sjöng Spice Girls. Jovisst, i Globen den där gången – när mammorna utgjorde snart sagt halva publiken – fick vi alla lite extra känsla för de där popbrudarna när de från scenen förklarade oss sin oreserverade kärlek. Och det mindes ju Dottern, förstås.
Fast jag stod på mig. För dyrt, för tokigt.

Så hade jag en stund över på jobbet i mellandagarna. Kollade, mest på skoj, ett hotell där jag bott tidigare, mindes att jag sett deras helgerbjudanden. Och minsann: där fanns ett riktigt överkomligt extrapris! Jag föll för frestelsen att göra något tillsammans med Dottern, något som hon med största säkerhet skulle komma att minnas som en galen fast jättekul utflykt.
Vi bokade, vi for.

Färden till arenan gick med ett tunnelbanetång med horder av tjejer som skulle till samma ställe som vi. Bredvid oss satt ett gäng från Island, några norskor fanns lite längre bort, vi hörde rader av andra språk – och alla såg innerligt förväntansfulla ut. Det måste helt enkelt ha handlat om flickor som, precis som Dottern, älskade Spice Girls för tio år sedan – och gammal kärlek rostar ju inte så lätt, som bekant.

Jag förväntade mig en så gott som enkönad publik, men där bedrog jag mig. Framför oss satt till exempel ett gäng grabbar i 25-årsåldern som, skulle det visa sig, kunde såväl koreografi som text till de flesta låtarna, både de gamla hittarna och nya.
Det blev fullt på läktarna, folk viftade med sina just inköpta lyktpinnar, bläddrade i program (15 pund!), knaprade pop corn, köpte svindyra souvenirer (huvtröja 50 pund!), drack öl, åt pizza, försökte glittra i kapp med stjärnorna, balanserade i de branta trapporna på höga klackar i kjolar så korta att rena trosor kunde rubriceras som oavvisligt allmänintresse.

När så alltihop drog igång: jätteorkester, enorm scenografi med videoskärmar, tio suveräna dansare, ljuseffekter, rökmoln, folk som åkte upp ur golvet eller sjönk ner igenom det, visste jublet stundtals inga gränser. Och allra mest jublade folk när Victoria ”Posh” Beckham, för dagen brunett igen, vickade på minsta kroppsdel. Jag kom på mig med att undra om det beror på medlidande – med tanke på makens fruntimmershistorier, exil i USA, bristfällig sångröst och lite sådant – men tror att det handlar om någon annan sorts magi.

Som musikalisk upplevelse var det ingen höjdare, det måste jag konstatera. Fast det hade jag nog inte väntat mig heller. Mycket av sången dränktes av det massiva orkesterljudet. Kanske lika så gott.
Tidskriften Time Out skrev i förra veckans nummer att en av få positiva saker som kunde sägas om de återuppståndnas show var att publiken i alla fall slapp solonummer med Posh…

Och det var inte på ”vår” föreställning som silikonkuddarna var på väg ur hennes klänning, så den världshistoriska händelsen missade vi. Dock kan jag avslöja att hon faktiskt har axelband till de där urringningarna – plasten blänker till ibland i strålkastarljuset!

Faktum kvarstår: det var en kul (fast tokig) grej att göra. Dottern var helnöjd (fattas bara!)
Och när det var dags för ”Mama, I love you” fick Sporty, Scary, Baby, Ginger och Posh sällskap av en flickkör. Trettio töser i vita klänningar sjöng för alla oss morsor igen. Det var ju ändå vi som stod för fiolerna, så att säga.
Dottern klappade mig på knät.

Copyright Klimakteriehäxan

En blomma till Knut

Det är Knut som har namnsdag i dag. Vilket av hävd betyder att julen är slut. Och slut är väl ett milt uttryck för hur denna julblomma ser ut - kan ni se att det har varit en prunkande amaryllis, grant julröd och ett utropstecken i vintermörkret?
Men nu ser vi fram mot ljusare tider. Dags för primula, kanske, en pålitlig vårblomma. Fast det är klart lite tidigt att börja prata om våren redan nu...

Copyright Klimakteriehäxan

Fotnot

"Man ska vara glad åt fötter, för utan dom man står sig slätt” sjöng Birgitta Andersson en gång för länge sedan. Det är en sanning som står sig.

Mina fötter har varit en källa till stor glädje.
De har inte bara varit starka och funktionella, de har också varit riktigt fina att titta på. I den eviga och inte alltid framgångsrika jakten på fysiska företräden har jag alltid kunnat lita på de av kroppens delar på vilken allt det andra vilar, de som står för markkontakten, de som ordnar förflyttning, de som rusar på stoppbollarna, de som får oss att stå stadigt i blåsten även om kronan svajar. Jag har helt enkelt haft väldigt fina fötter.

En gång blev det väldigt tydligt fastslaget i en skoaffär. Jag kom in medan en kvinna provade en röd sandal som mest bestod av några remmar och en svindlande klack. Riktiga läckerbitar. Mannen som sålde skorna såg inte glad ut. Kvinnan behövde fundera, han använde hennes betänktetid till att vända blicken mot mig. Jag ville pröva samma modell.
När remmarna slutit sig om min fot sken skohandlaren upp som en sol, vände sig till sin andra kund, pekade och sa:
-Det är såna fötter den där skon ska sitta på!

Nej, det är ingen självklarhet att ha snygga fossingar, det är alldeles uppenbart inte alla förunnat. För även om alla bebisars små rosa tår är gudomliga, så utvecklas de inte sällan till något annat, något klumpigt, krokigt, valkigt.

Välskötta fötter är ett måste oavsett utgångsläget. Men det är något som väldigt snygga tjejer ibland inte förstår och därmed tappar en skrälldus av skönhetspoäng. Tänk på alla de spruckna sommarhälar du gått bakom, hälar på fötter i dyra italienska sandaler som kan få det att vattnas i munnen på vilken skovän som helst. I kombination med de där otäcka hälarna? NEJ! Usch!

Jag gillar dessutom tånaglar som lackats, gärna i en glad röd ton. Speciellt fint på sommaren, förstås, när vi visar fötterna mer än annars. Men där finns det en usch-varning till: även tånaglar måste skötas och lackas om! När en halv kvadratcentimeter är allt som återstår på stortån sedan skorna skavt bort resten ser det eländigt ut. Då är det bättre utan.

Outtröttligt har jag levt efter de där principerna. Men medan åren gått har jag sakteliga fått gå upp i skostorlek. Det började efter första graviditeten, och på sistone har jag riktat blickarna mot de hyllor där det står 40.
Fötterna har blivit både plattare och bredare.

Och så en dag såg jag det: jag hade fått början till hallux valgus. En knöl vid stortåleden hade börjat bildas på vänsterfoten.
Jag blev egentligen inte förvånad. Både min mamma och min storasyster har opererats för samma sak, men jag trodde i det längsta att jag ärvt mina fotgener av pappa. Tji fick jag.
Hallux valgus är fruktansvärt vanligt. Både män och kvinnor får det. Kirurgiskt ingrepp görs ofta, ibland redan i tjugoårsåldern faktiskt, eftersom man får problem med skor.

Så i går morse när jag steg upp satte jag min ankfotsliknande vänster i golvet för sista gången. I går eftermiddag sågades en bit ben bort, tån rätades upp och alltihop förankrades med en skruv.
Nu är det stillhet som gäller, med foten i högläge. Inget hoppande och skuttande på två månader.
Men sedan.

Sedan hoppas jag kunna vara glad åt fötter igen. För utan dem står man sig slätt, som sagt.
Fast så fina som de en gång var, det blir de aldrig mer.
Och om du undrar, så köpte jag naturligtvis de där röda remsandalerna den där gången. Fast den andra kvinnan lämnade butiken utan.

Copyright Klimakteriehäxan

Min vänstra fot fredag morgon..........och samma fot fredag eftermiddag.













Om du vill ha mera fakta i målet så finns mycket att hämta på den här sidan.

Må Britney bli hundra!

Knappt hade jag skrivit texten här nedan under rubriken ”Ja må du leva – uti hur många år?” förrän jag får höra talas om något som måste betraktas som rekord i smaklöshet, även om det naturligtvis är en svårslagen notering.

Britney Spears, den lilla söta popflickan som blivit 26 år och tvåbarnsmor och på vägen hunnit med att pröva på fler sorters faror och katastrofer än ett l-å-n-g-t liv kan tänkas erbjuda verkar må sämre än någonsin, sämre än någon förtjänar att må. Stackars tjej.

Nu kan man på nätet slå vad om hur länge hon klarar sig. Den som vinner och tippar rätt dödsdag får en Play Station 3 och titeln Herr eller Fru Död.
Nej, jag tänker verkligen inte länka dit.
Ja må hon leva uti hundrade år, säger jag. Och önskar den som kom på tävlingen dit pepparn växer. Milt uttryckt.

Copyright Klimakteriehäxan

Ja må du leva - uti hur många år?

Om det funnes lite mer rättvisa här i världen skulle hon ha fyllt 60 år i dag: Lena, väninnan som jag alltjämt saknar trots att år har gått sedan hon tvingades att ge upp kampen mot cancern.
Det blev altså inga hurrarop, ingen lagom falsk gratulationssång, ingen tårta, ingen champagne – nej, inte ens ett glas grönt portugisiskt pärlande vin, som var hennes livdryck sedan hon blivit bofast på Algarve-kusten.

Annat var det för tio år sedan. Lena valde att resa hem till Sverige för att fira sin 50-årsdag. Och det blev kalas – en överraskningsfest som hennes storebror arrangerade, helt utan hennes vetskap. När hon kom in genom ytterdörren efter en runda på staden stod vi där ett gäng människor ur hennes förgångna, redo att ha party just för henne natten lång.

Kvällen blev lyckad, alla var glada, maten och vinet var gott, födelsedagsbarnet glittrade med ögonen, log med hela kroppen.
Hon hade ju ändå, rimligtvis, nästan halva livet framför sig. Trodde vi alla.
Men där bedrog vi oss.
Diagnosen höll hon länge hemlig. Härdade ut cellgifter och strålning, kom tillbaka – men åkte dit igen. Tills ingen mer hjälp fanns att få.

Lena dog i en sjukhussäng. Hennes båda barn fanns vid hennes sida, men gick bara ut i korridoren för att hämta lite kaffe.
I samma ögonblick drog deras mamma sitt sista andetag.
-Jag tror att hon gjorde det med flit, sa hennes dotter sorgset när vi talade om saken.
-Hon ville sköta alltihop det där själv, privat. Tyckte inte att vi behövde se när det tog slut. Och hon hade bestämt att det var nog, att hon inte orkade mer.

Hur skulle hon ha velat fira sin 60-årsdag om hon hade fått chansen?
Kanske hade hon kommit hem till sitt Barndomsland igen. Kanske hade vi haft ny fest, hurrat och sjungit ”Ja må du leva uti hundrade år” så där som vi gör på alla svenska födelsedagskalas.

Men vi tänker nog väldigt sällan på texten i den där sången när vi klämmer i för kung och fosterland – och objektet vi firar, förstås.
Och vi tänker alldeles för sällan på att det är åtskilliga som aldrig kommer ens i närheten av de där hundra åren. En del försvinner efter bara hälften.
Rättvist är det inte.

Copyright Klimakteriehäxan

Kavajkuppen

Inte tittade jag på Grammis-galan i teve i går kväll. Men så här dagen efter konstaterar jag att Rigmor Gustafsson vann för årets jazz-platta, vilket gör mig glad. Och Lars Winnerbäck och Miss Li fick publikens pris för duetten ”Om du lämnade mig nu” som jag gillar trots att det är smörvarning på den.
Fast den som stal showen var ju uppenbarligen utrikesministern. En kupp så god som någon.
Carl Bildts kavaj, glansig med långsvansade gröna råttor, är helt fantastisk – se den här eller läs om galan här!

Högsta vinsten

Jag kunde faktiskt inte tro mina öron.
Han fick upprepa. Och ändå var jag inte säker på att jag hört rätt, trots att det var ganska tyst omkring mig och trots att det inte är något fel på min hörsel.
-Mamma, jag fick lägenheten, sa Sonen.
Han lät yrvaken och det var precis vad han var. Dagen var fortfarande ung när hans telefon ringde och en främmande röst lyckades tränga in genom sömndimmorna med beskedet.

Sonen har fått en lägenhet.
Med förstahandskontrakt.
Fullständigt lagligt.
Det är för bra för att vara sant. Men det ÄR sant. Alldeles otroligt. Han får flytta in i en förortsetta om ett par månader. Den ligger nära tunnelbanan och har en stor Ica-butik alldeles bredvid – att han hade kollat det där med affären gjorde mig nästan lika förvånad, ja rent av tårögd, som det positiva svaret.

En arbetsseger, skulle man kunna kalla detta. För vi har i tjugo års tid bosparat åt våra telningar i HSB, det var det alternativ vi kom på. Att lägenheter inte skulle komma att stå som spön i backen, det har varit helt klart ända sedan barnen föddes.
Många fnysningar har detta sparande framkallat i bekantskapskretsen: de där kronorna skulle inte räcka ens till en garderob i Rågsved.

Så fick vi klart för oss att också HSB har vad som kallas för ungdomslägenheter. Visst fick jag tjata lite innan Sonen klickade sig dit, men han anmälde sig. Till ingen nytta, som det har verkat, eftersom någon annan alltid haft längre kötid eller om nu något annat spelat in. Mindre lägenheter med överkomliga månadshyror har det dessutom inte funnits många av. Men så dök två ettor upp, Sonen gjorde intresseanmälan och så blev det jul. Han har haft "egen lägenhet" högst på önskelistan länge, men tomten syntes inte till.

Ingenting hördes. Efter påstötning ringde han och fick inget besked, men ändå ett råd: skaffa de papper som krävs så att du har dem redo utifallatt.
Sagt och gjort, han beställde intyg och personbevis och vad det nu var.
Men ingenting hördes.

Tills plötsligt han blev kallad, med kort varsel, till visning i måndags. Ingen kunde hänga med, han fick åka själv.
Hemma igen berättade han, att han tackat ja för den händelse att ingen som stod före i kön skulle göra det.
Vi trodde inte särskilt mycket på hans chanser någon av oss. Jag fick nys om ännu ett ställe att leta på och tipsade om det för att hålla grytan kokande – grabben behövde ju få något eget!

Nu är det klart. I ett grymt lotteri där de allra flesta drar nit efter nit har han vunnit högsta vinsten.
Det är fantastiskt kul.
Fast när han lämnar sitt rum blir det nog väldigt konstigt. Har hört rader av mammor som gråtit strida strömmar när deras barn har bytt till ny adress.

Men ungen ska flyga ur boet, ska ha egen dammsugare, ska köpa hem sin mjölk och sitt bröd. Rätt och riktigt. Som den vuxna människa han faktiskt är.
På sätt och vis. Min lille pluttgubbe.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu är det allvar igen

Arbetsveckan är i full gång igen. Årets första.
Skoldags, slut på sovmorgnarna, julgodiset uppätet, skinkan bara en torr liten skalk längst in i kylskåpet och granbarr i vrårna, där inga tomtar längre tittar fram. De som finns kvar inom synhåll börjar se lite trötta ut och väntar på Knut.
Dessutom säger statistiken att denna vecka är inledningen på skilsmässoadvokaternas verkliga högsäsong.
Det är nu, när året är sprillans nytt, som folk gör slag i saken och startar nya liv inte bara som icke-rökare och kalorijägare, utan också i relationsbranschen.

Det är också just i dessa dagar som vi börjar se fram emot sommaren på allvar – och ivrigt bokar vår sommarsemester. Rusch även till resebyråerna, med andra ord.
Och inte nog med det: starten på ett nytt år betyder ofta att jakten på ett nytt jobb inleds, det går att bevisa med statistik, det med.
I England kan man dessutom från och med i dag fira att Ian Fleming föddes för 100 år sedan genom att klistra sprillans nya James Bond-frimärken på sin snigelpost.

I morgon onsdag är det dags för en annan stor tilldragelse: då avslöjar Världsbanken vad man anser sig veta om hur ekonomin ska utvecklas globen runt. Ska kronan stå stark och de svenska turisterna glädjas? Ska det kinesiska undret ta nya kliv framåt? Ska USA:s bolånare få gå över till tält? Ska utvecklingsländerna få råd till någon utveckling? Ytterligare två valutor har förresten just upphört att existera – nu handlar man i euro såväl på Malta som på Cypern, det kan ju vara bra att veta ifall det är just dit ni tänkte boka sommarresan.
Ringo Starr – ni minns ju honom – inviger på fredag Kulturhuvud-stadsåret, som i år högtidlighålls i Liverpool, vars namn för evigt är förknippat med The Beatles.

Veckan bjuder på ännu mer förutsägbar dramatik, för i morgon går årets Grammis-gala av stapeln. Ser till min milda förvåning att en av prisutdelarna är utrikesminister Carl Bildt, vars tidigare utflykter i musikbranschen inte direkt kritikerrosats.
Lars Winnerbäck i duett med Miss Li i ”Om du lämnade mig nu” tycker jag kan få vinna titeln Årets Låt 2007, om inte annat så med anledning av regeringspartiernas sviktande opinionssiffror eller den där skilsmässostatistiken jag refererade till här ovan…
För nu är helgpartyt över och det är allvar igen.

Copyright Klimakteriehäxan

Den lilla skillnaden

Hörde ett av många inslag i radio om pågående kamp om demokratiska partiets presidentkandidatur inför det kommande valet i USA.

Till studion hade några experter bjudits in. De slog fast att väldigt lite skiljer de tre kombattanterna åt: Hillary Clinton, John Edwards och Barack Obama.
Men någon skillnad måste det väl ändå finnas? insisterade programledaren.
Nej, sa experterna.

Ingen av dem kom på att Hillary Clinton är kvinna och Barack Obama ovanligt mörkhyad för att finnas på den här nivån i amerikansk politik. Om dessa faktorer inte betyder skillnad vet jag inte vad det ordet står för. Tänka sig: en kvinna kan bli president i världens mäktigaste land! Eller en afroamerikan!
Ibland undrar man hur experter får sin titel.

PS Det finns faktiskt en bok om USA:s förste svarte president. Romanen "The Man" skrevs av Irving Wallace 1977. Som jag minns den är det en fascinerande bok, som förmodligen bara går att få tag i på antikvariat i dag - eller på bibliotek, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

Godnatt, Slas!

Stig Claesson, Slas, är död. Han blev 79 år gammal men jag undrar om han ändå inte var väldigt mycket yngre, åtmnstone inuti.

Han har varit en av våra allra mest produktiva författare, lite ojämn för all del, men nästan alltid läsvärd. Dessutom var han en begåvad tecknare, gjorde sina egna bokomslag och separata målningar dessutom - ett porträtt på Monica Zetterlund är en klassiker.

Har man inte läst något måste man bara läsa "Vem älskar Yngve Frej?", för den är oförglömlig - blev också lysande som teve, med Janne "Loffe" Carlsson och Allan Edwall i huvudrollerna. Kanske kommer den i repris nu, som en synnerligen välförtjänt hyllning?

Slas kan man också lyssna på. Han har själv läst in ett antal av sina böcker. Och jag behöver inte anstränga mig för att höra hans röst: sträv, stockholmsk, eftertänksam, klurig, rent av rolig. Slas i ett nötskal.

Copyright Klimakteriehäxan
Om Slas i DN här och i SvD här.

Pennstafetten

Ett av vardagens stora mysterier stavas p-e-n-n-o-r.
Fenomenet omges av en rad frågor: var kommer de ifrån, allihop? Varför fungerar de så sällan när man bäst behöver dem?
Och framför allt: vart tar de vägen?

Man står där och ska bara skriva upp ett litet telefonnummer eller en portkod eller något annat. Har absolut penna – i fickan, eller i handväskan, vanligtvis.
Men hittar man den?
Nej.
Medan man frenetiskt far runt med fingrarna i alla skrymslen och sekunderna tickar stiger irritationen: jag hade ju inte bara en, jag hade ju flera – och nu – INGEN! Hur går det till?

Jag har ett par ”pennburkar” som står vid min arbetsplats. De är välfyllda. Där finns en cocktail av företagsnamn, hotell-logotyper, reklamramsor – alla på var sin pennmodell. Samtliga billiga, men huvudsakligen fungerande, i alla fall när de är nya.
Penna, det är något man får både här och där.
Men det är också något vi snor både här och där.

Inget stöldgods kan vara vanligare än en enkel kulspetspenna. Du lånar en, när du tvingats ge upp den där förtvivlade jakten på din egen. Och när du skrivit det du skulle stoppar du raskt undan pennan i stället för att ge den tillbaka. Ytterst få kommer på att be om sin penna i retur. Undantaget är de där finsmakarna som bara använder sig av dyra märkespennor – men så blir de också fullständigt förtvivlade när deras lyx-Parker eller Montblanc trots alla försiktighetsåtgärder visar sig ha fått fötter, tanklöst slunkit ner i en ficka som vilken simpel Bic som helst.

Nu har jag gjort en storsatsning medan året är ungt: jag har gått igenom samtliga mina pennor för att se vilka som bör få vara kvar och vilka som ska kastas. Bläck torkar, det känner vi ju till. Fast jag måste medge att jag blir rätt förvånad när det visar sig att ett icke föraktligt antal pennor bara delvis finns kvar. Hur kan halva pennor bara försvinna? Här sitter jag med en liten hög av lösa små stålfjädrar, plasthättor och metalltungor som alldeles uppenbart har ingått i ett helt skrivdon.

Rensningen gör mitt pennlager betydligt mindre. Dessutom kan man nu skriva med samtliga. Men inte kommer det att hjälpa.
Strax står jag där igen och gräver utan att hitta en endaste liten pennstump.
För den jag nyss vet att jag hade, den har någon lånat. Och stoppat på sig.
Enda trösten är att han eller hon inom kort inte heller kommer att hitta en penna när den behövs.

Man borde kanske tänka om och kalla dessa ting inte för bara pennor, utan för stafettpennor.
Ur hand, i hand, i en stafett utan målsnöre.
Och mysteriet får aldrig en riktig lösning.

Copyright Klimakteriehäxan