Sitta ordlöst – Sitting wordless

Sitt fint! Det måste vara parollen för den tapetserare som tog sig an just denna stol. Se den som ett bidrag i ordlös onsdag-serien - fler bidrag här!

Sit down, please - or if you´d rather just look at the chair, maybe? Welcome to another Wednesday full of wordless pictures - more here!

Copyright Klimakteriehäxan

Skitiga avslut

Hur gör folk slut när känslorna svalnat, passionen gått över, tristessen dominerar – och en ny kärlek hägrar?
Tro det eller ej, men nu för tiden sker det via sms.
En av sju som blir dumpade av sin partner får veta det genom ett litet pling i mobilen, det finns statistik på det.

Bekvämt? Jo det är klart. Snyggt? Sällan. Fegt? Absolut.
Feghet är något som slår igenom när det blir dags att tacka för kaffet, bryta upp, dra vidare till den sidan av staketet där gräset lyser grönare.
Visst minns vi säkert, många av oss, hur en kompis fick uppdraget att på rasten ute på skolgården meddela att pojk- eller flickvännen inte ville fortsätta. Men samtidigt var det ju ofta samma kompis som hade ”frågat chans” när alltihop startade, så där kan man om man vill vara snäll ändå se en viss logik.

Men i den mån relationer ska avslutas har det väl ändå oftast varit så, att den som vill slippa loss fått fatta mod och ge besked, hur jobbigt det än kan vara.
Nu kan man alltså skicka ett litet textmeddelande så gott som gratis och allt är över. Facebook och Myspace går också att använda till samma syfte. (Man ska INTE tacka ja till Facebook, jag blir alltmer övertygad om det!)

Låter det här ovanligt trist? Jovisst. Men faktum är att jag känner till otroligt många exempel på hur en gång kärleksfulla band knyts upp på de mest brutala sätt.
Idel skitiga avslut.
Vad sägs till exempel om mannen som ”glömde” informera sin sambo om att han faktiskt letade hus tillsammans med en ny romans med vilken han väntade barn – samtidigt som han köpte semesterresa med dam nummer 1?
En annan hade förberett allt intill noggrant packade flyttkartonger innan han meddelade sitt redan beslutade partnerbyte.

Minns min bekant som bröt upp och drog iväg till ny kvinna när frun hade ett par månader kvar innan familjens tredje barn skulle födas.
Tänker på fyrabarnspappan som ringde hem en dag och meddelade att han just flyttat in i en ny etta, dock bara tillfälligt, tills frun och ungarna flyttat ut och radhuset kunde säljas så att han fick ut sin del av pengarna?!

Priset tar nog ändå den man som efter mer än 25 års äktenskap och fem lyckade arvingar en dag lämnade ett meddelande på fruns telefonsvarare. ”Läs din mail” uppmanade han (det var före sms:ns tid). Det gjorde hon. I mailet stod att han ville skiljas, utan vidare diskussioner. (Jo, de skildes, förvisso.)
Möjligen kan han utmanas om förstaplatsen på min lista av den karl som, när bara uppröjningen återstod efter hans och hustruns kalas på den trettionde bröllopsdagen, över smutsdisken meddelade att han funnit sitt livs passion – men att han inte hade velat förstöra feststämningen genom att berätta det tidigare.

Alla dessa exempel är hämtade ur verkliga livet, jag garanterar.
Nog blir man lite mörkrädd.
Och ja, jag inser att alla mina exempel handlar om män, men det kanske bara är en slump. Jag törs inte påstå att inte kvinnor gör likadant.
Smutsiga avslut är säkert inte enkönade.
Men fega, trista och sorgliga, det är de. Utan undantag.

Copyright Klimakteriehäxan

AFK i blomningstider

Det blir nog lite glest mellan posterna här på bloggen några dagar framöver.
Ni vet hur det är: ibland lägger jobbet hinder i vägen, ibland är det själva livet som pockar på lite mer uppmärksamhet. Resultat: AFK (Away From Keyboard)!

För den som befinner sig i Stockholm tycker jag att något som verkligen pockar på uppmärksamhet just nu, så är det körsbärsträden i Kungsträdgården. Missa dem inte!
Har tyvärr inte hunnit plåta dem, bara sett dem på håll. Men rosa moln som svävar bara några meter över backen har vi alldeles för sällan.
Snart blommar tulpanparaden på Ringvägen också, då får vi styra kosan dit.

I väntan på närkontakt med mer blomprakt bjuder jag på ett lass tygblommor som jag sprang på. En fördel har de ju, jämfört med de riktiga: kräver varken vatten, omplantering eller gödning.
Fast jag vet ju vilket jag föredrar, förstås …

Copyright Klimakteriehäxan

Kär och medelålders

Är det någon skillnad att bli kär i medelåldern jämfört med i ungdomsåren?
Så löd frågan som var ett ämne i slutspurten av Blogstafetten. Och jag trodde det var mitt. Satte mig och skrev. Men när jag sedan skulle lägga upp länkarna såg jag, att jag läst slarvigt. Ämnet var redan avklarat! Fast när jag ändå redan hade funderat på saken så... Det här var vad jag kom fram till!

Förmodligen kan man svara väldigt kort på den frågan:
Ja.
Och nej.

Det är delvis en definitionssak: när börjar medelåldern? Samtidigt som vi nog tenderar att skjuta den dagen framför oss så dyker ju ändå tecknen upp, könsneutralt dessutom.
Men oavsett vad den senaste födelsedagen haft för nummer är det lätt att konstatera, att ny kärlek kan uppstå alldeles oberoende av antalet årsringar som huvudpersonerna hunnit samla ihop.

Bevisen finns runt omkring oss i vardagen: 45-åringen som ”i hemlighet” bokat vigsel på Arlanda i samband med utlandsresan. 75-åringen som kramar en nyfunnen hand hårt, som är han rädd att den strax ska vissna. Vilket den kanske gör, i ärlighetens namn, så han gör rätt. Semesterfirarna som har svårt att skiljas när bussen ska gå – kommer de att ses igen? Håller det där, som just verkat så lovande, för vardagens prövningar? Och, inte minst, vad ska ungarna säga?

Kärlek som blossar upp vid vuxen ålder kan som bekant drabba barnen, på olika sätt. I bästa fall får de gladare och lyckligare föräldrar, i kombination med en plastmamma eller -pappa som klarar situationen och lägger sig på ”lagom-nivån”. I sämsta fall tappar de en förälder de till alldeles nyss betraktade som tryggheten själv, som en helt naturlig del av vardagen, som en viktig ingrediens i själva livet.

För risken att den där mogna men nya kärleken slår ned som en blixt, helt utan ouvertyrer och varningar, den förefaller öka i takt med kontrahenternas ålder. Åtminstone ser det så ut i min omgivning.

Så medan en strålande nykär människa i rask takt packar och drar står en överrumplad och strax övergiven annan person och ser på, i vanmakt. Det finns nämligen inte mycket man kan göra åt den person som just drabbats av en av Amors mest välriktade pilar.

Det kan man med säkerhet säga, grundat på erfarenhet, egen och andras. Och där handlar det dessutom om likhet inför ålderslagen: en nyförälskad 17-åring är precis lika fixerad som den 62-åring som just hittat en ny partner.

En annan variant på medelålders kärlek kan vara svårare att hantera, åtminstone för omgivningen. Så sent som i går hörde jag i radio en kvinna bekänna, att hon hade stora problem med sättet som kärlek mellan äldre man och yngre kvinna skildras på bio. Det är helt enkelt regissörernas våta drömmar som spelas upp, menade hon, för vilken söt 25-åring skulle någonsin vilja ha den skrynklige 67-åringen hon paras ihop med på vita duken? ”Sugardaddy” kallas syndromet, som är spritt över världen, och som verkar ha tydliga ekonomiska förtecken.

Om detta kan man förvisso ha vilka åsikter som helst. Kärlek har inga gränser, heter det ju. Nog kan det väl vara både trösterikt och uppiggande att veta, att ny kärlek verkar kunna uppstå precis när som helst i livet. Fast man får inte glömma att gammal kärlek tack och lov också kan bestå, kanske till och med växa!

Sedan finns det en komplikation till: den där nya kärleken som drabbar skoningslöst och hårt, och som skiljer ett redan etablerat par åt, den kan faktiskt ha ett annat sorts föremål än en människa av kött och blod.
Träffat en bilälskare, någon? Eller ett vin- och matfreak? Nyfrälst golfare?
Love is a many splendid thing, folks.
En evigt grön låt om kärlek som kan sjungas igen och igen.

Copyright Klimakteriehäxan

Om hut går hem...

Fick en present av en kompis som just varit en sväng till Storbritannien. Hon tyckte att en coaster var precis vad jag behövde. I alla fall när det handlade om en rolig! Inte uttrycker den väl den ädlaste av tankar... men ändå... hot... eller hut som går hem?
Ett knep mot den där lurande fetman är förstås att låta glasunderlägget bara vara tittgodis, för det där man har i glaset bidrar förvisso till kroppsomfånget.
Ska ta mig en funderare på saken, men lovar inget!

Naturens under

Det är tisdag och därmed tisdagstema - förra veckan hade över 230 bloggare hängt på och lagt ut foton som vart och ett var en personlig tolkning av nyckelordet.

I dag ska alla tisdagsbilder visa olika aspekter av naturmaterial. Jag har kikat lite och sett såväl jakskit på tork som stenkonstruktioner och finaste fårskinnsfällar, för att ta några vitt skilda exempel.

Mina bilder är förstås från Kina i fjol - och människan måste förvisso hjälpa pärlmusslan lite i starten, men sedan är processen naturlig.

Fast det är inte ofta pärlorna blir så enormt stora som de i halsbandet på bilden, naturens under! Prislappen var därefter. Och även om det fanns prutmån så handlade det om en summa lika stor som den folk köper en lyxbil för! Men titta är gratis och har som bekant även det sin charm.

Copyright Klimakteriehäxan

Cykeltjuven i repris

Man ska börja dagen med ett leende, så har man det gjort.
Trogen denna tes log alltså Dottern, lite trött kanske men ändå, när hon gick ut genom dörren för att ta cykeln och åka till jobbet i morse.
Hon hade, sin vana trogen, gjort natten ganska kort. Kom hemcyklande vid halv elva och släckte en god stund senare. Klockan ringer före sex. Nu, när den var sju, var det hög tid att ge sig iväg.

Det var bara det att cykeln inte fanns längre. Stället där hon parkerat den bara timmar tidigare gapade tomt, och det gjorde också flera cykelfållor bredvid hennes. Sent i går kväll var det fullt, hon hade fått trixa för att klämma in sin.

Alltså har det hänt igen, det förtretliga som händer ideligen: cykeltjuvar hade varit framme under nattens mörkaste timmar. Antagligen lastbilsförsedda lymlar, som kunde slänga upp ett helt gäng tvåhjulingar i olika stadier av elegans och med diverse sorters lås, inget gott nog för att hejda den som verkligen vill sno en cykel.

Cykelstöld betraktas inte som något allvarligt brott. Polisen har fullt upp med annat, vilket man kan förstå. Ändå blir man som människa gruvligt ledsen och besviken när ens ägodel bara försvinner, gång efter annan.
Sonens cykel blev också snodd, den som hade varit en härlig födelsedagspresent, med lite stort avstånd till tramporna, men ändå.
En vacker dag var den bara borta, pojken grät bittra tårar. Samma sak upprepades med nästa cykel. Och en gång fanns bara framhjulet till mountainbiken kvar.

Mopeden vi skaffade hade bara gått någon mil när den försvann. Ny inköptes efter kontakt med försäkringsbolaget, men den gick samma väg. När vi fått hem fjärde mopeden på kort tid släppte vi aldrig ut den på gatan, med skyddsplasten på stod den i hallen tills vi sålt den till någon som hade större tilltro till mänskligheten än vi.

Hur kan man skydda sig mot cykeltjuvar? Vi har grannar som ”fulmålar” sina. En cykel ska aldrig vara ny och fin. Helst ska den antagligen se ut som en skrothög som inte går att förflytta sig en meter på. Annars är det genast en begärlig ägodel, snabbt omsatt på begagnat-marknaden.
Snart är någon ute och trampar på Dotterns cykel. En sak är klar: köparen har inte bett att få se kvittot, beviset för att den rättmätige ägaren också är säljaren.

Inte är det mycket till tröst att en av filmhistoriens verkliga toppnummer heter just "Cykeltjuven". Gjord av Vittorio de Sica 1948.
Men en sak blir ju ändå tydlig: det här med cykelstölder, det är verkligen inget nytt.
Det är i stället en historia som spelas upp i repris efter repris, precis som en gammal film. Tyvärr.
Och vad hjälper det då att man börjat dagen med ett leende?

Copyright Klimakteriehäxan

Här gapar ett lejongap!

Vad är det som gör att man ideligen klickar på de där länkarna som tar en till sajter där man "får veta" något om sig själv? Någonstans inom mig hör jag en röst som säger "Skaffa dig ett liv!" medan datorns markör obetvingligt rör sig mot den där länken.

Jaja, man har ju inte roligare än man gör sig. Den här gången är det Bloggblad som förlett mig att kolla vilken blomma jag liknar. Resultatet som synes: lejongap. Då är frågan om jag är nöjd med det beskedet? "Den som gapar över mycket mister ofta hela stycket...".

Men hungrig är jag ju för det mesta, så så långt kan det där med gapandet stämma. Och inte har jag något emot den här blomman heller - Antirrhinum majus heter den på latin. Sitt svenska namn har den fått för att blomman när den trycks ihop öppnar sig som en mun. Samma mekanism gör att blomman öppnar sig för pollinerande insekter och sedan sluter sig omkring dem igen, så att mycket frömjöl fastnar på insekten - allt för artens fortlevnad, på naturens eget fiffiga vis.

I am a Snapdragon What Flower Are You?

Vårvitt

Jag vet att det här är fullständigt o-originellt. Att var och varannan människa i Sverige i dag kan se samma sak som jag. Det är vitt som snö där ute, vare sig man vänder blicken upp mot himlen eller ner mot marken - men det är inte snö, det är blommor med vita kronblad som målar världen i vårvitt. En fröjd för såväl öga som själ!
Och man måste passa på och titta NU. För strax är det över.

Copyright Klimakteriehäxan

Om döden kommer om ett år

"Om jag fick veta att jag skulle dö om ett år då skulle jag…" - så lyder ämnet som jag fått i slutspurten av pågående Blogstafett. Jag har fått det från Deercats bravader (sedan några andra stafettdeltagare tappat pinnen).

Vad tror jag då att jag skulle göra om jag fick veta att jag hade ett år på mig för att leva? Svårt!
Jag tror att jag skulle:

Gråta. Osäkert hur länge och hur ofta, men jag skulle fälla många tårar, känna ilska, tycka att allt är orättvist.
Ifrågasätta. Hur är detta möjligt? Vad beror det på? Vad kan omgivningen lära av mitt öde?
Glädjas. Så gott det nu ginge. Åt att inte dö ung, till exempel.
Minnas. Tänk att jag har fått vara med om så otroligt mycket!
Kramas. Söka närhet, värme, tröst.
Rensa. Reda ut papperen, slänga eventuella fåniga hemligheter som överlevt i gömmorna.
Skriva. Som en hjälp att tänka.
Tacka. Sträcka ut en hand till de som varit med på livsresan, försäkra mig om att de fått veta vad de verkligen betytt.
Leva. Försöka finnas i vardagen: äta, dricka, sova, läsa, bada, promenera, lukta på blommorna.
Hoppas. Att det var fel på diagnosen, att någon blandat ihop saker och ting, att vetenskapen redan i morgon skulle presentera lösningen som skulle betyda min räddning – ett tag till…

Tittar på min lista, som naturligtvis skulle kunna göras ännu längre.
Inser att en hel del av de där punkterna borde finnas på agendan redan nu.
För i själva verket kan vi ju dö inte bara om ett år, utan redan i morgon.

Copyright Klimakteriehäxan

Nu ska ett ämne vidare till nästa stafettdeltagare, som heter "I stort sett menlös".
Hon ska fundera över detta: Vad begreppet "hemma" egentligen betyder.

Citrongult

Citron är en härlig frukt, en krydda i allt möjligt från drink till fiskgryta till glass. Citron är gul. Citrongul.
Citronfjärilen är ljuvlig att möta när den fladdrar förbi på sommarens första flygtur. Den är gul. Citrongul.
Gula blommor finns i mängd. De lyser upp vår värld, de är en fröjd för flera sinnen. De är ofta citrongula.

Därmed måste jag väl ha gjort klart att jag inte alls har något emot den där färgen, tvärtom. MEN – och det här är ett allvarligt men – varför har någon fått för sig att en vanlig svensk man kan låna blommans, fjärilens, fruktens färg? Och tro att den är klädsam!?!
Inte för att vi bör ropa på förbud i onödan, å nej, men i det här fallet är det faktiskt inte bara rimligt, det vore också en ren välgärning, ”A small step for a human but a big step for humanity”, för att citera en berest människa (ja på månen hade nog ingen slips över huvud taget).

Alltså föreslår jag totalförbud för citrongula slipsar. Vem kom över huvud taget på tanken? Har de inga speglar, alla de där herrarna (ofta maktmän) som under den vita skjortkragen hastigt snor ihop en citrongul knut av storlek som modet för tillfället rekommenderar och sedan går ut för att möta världen?
Den gula färgen stiger dem åt hakan, sprider en sjuklig ton över huden, har ingen kontakt med kroppens övriga kulörer, lever ett eget liv och formligen skriker ”titta inte på människan, titta på strypsnaran, den lysande!”.

Alla som lever med en gulslipsad man kan naturligtvis göra en insats, av gerillatyp: smyga in i hans garderob när han inte ser och hastigt avlägsna de där fula tingestarna. I bästa fall inser han att de inte är något att sakna, att det är ett steg mot en bättre framtid. Kanske kan de återanvändas, sys på som handtag på en kasse man handlar mat i, kanske kan de förvandlas till kraftigt snöre på ett originellt presentpaket, kanske kan de hålla fast fågelskrämman i vinbärsbuskarna när årets skörd börjar mogna, kanske passar de rent av jättebra runt halsen på själva fågelskrämman?

Därmed vill jag ha sagt, att även en citrongul slips kan vara bra att ha.
Bara inte en man har den runt halsen.

Copyright Klimakteriehäxan

Ordlös längtan – Wordless longing

Ordlös onsdag är en kedja av bloggare som troget, vecka efter vecka, publicerar en egen bild, i princip utan förklarande text. Denna veckas bidrag hittar du om du klickar här - och en internationell variant finns här.

Wordless Wednesday is a chain of bloggers worldwide who publish their own photos, basically with no explaining text. More wordless pictures to be found here - and this is the way to the (not completely) Swedish version.

Copyright Klimakteriehäxan/The Menopause Witch

En flik av himlen

Tisdagstema denna vecka: himmel. Himmel, så svårt! Dagens variant är odramatisk. Men det brukar bli bättre framåt kvällen... när man kan fånga en flik av himlen inramad av ett valv, en himmel som samtidigt speglar sig i vattnet...
Fler bilder på tisdagstemat här.

Copyright Klimakteriehäxan

Tiden borde stanna

Det kändes lite som att få en ny gren på släktträdet, att komma in i en ny familj. Plötsligt visste vi alla en massa, om en mamma i randiga tröjor som driver en kursgård, om en pappa som försvunnit utomlands, om en farmor i Spanien, om cykling, om fotbollsträning, om skolan, om grannarna, om mobilen som var laddad och fungerade fläckfritt, om hela det lilla samhället där familjen hör hemma.

Så spred oron sig. Varför kom hon inte hem, den där 10-åriga flickan som drömde om att bli sångerska eller dansare, flickan som just tränat fotboll med kompisarna och cyklade hemåt, ensam på turen för första gången? Varför svarade hon inte när mamma ringde, hon hade ju svarat alldeles nyss? Vart hade hon tagit vägen? Vad hade hänt?

Ute mörknade vårnatten. Men flickan kom inte hem. Hennes cykel återfanns slängd vid sidan av vägen, i övrigt inga spår – också mobilen tystnade när batteriet laddat ur.
Sedan dess har mängder av människor letat. I skallgångskedjor har folk dragit igenom skogarna, knackat dörr, hoppats på tips.

Bilderna som togs bara minuter innan Engla försvann visar en stolt tjej som trampar vägen fram, nästan hemma. En annan bild, tagen med samma nya kamera som bara skulle testas, visar en röd Saab som kör åt samma håll som Engla cyklar.
Men ingen klarhet, inga spår, inga entydiga vittnesmål kom fram.
En misstänkt greps dock. Han nekade.

I går kväll kom ändå svaret, det som vi i den nu enormt utvidgade familjen fruktat. Engla hade mördats, gärningsmannen har erkänt. Det gör ont. Ett barns liv har spillts. Alldeles i onödan.
För polisen hade kanske kunnat hejda alltihop genom att följa upp ett tips som kom in för ett och ett halvt år sedan, i spaningen efter ett annat mord. Nu erkände den gripne – för så länge sedan utpekad av tipsaren – att han begått båda brotten.

Jag står och hackar lök samtidigt som Dagens Eko börjar. Detaljerna radas upp igen, hamras in i våra hjärnor och hjärtan: hon var ju nästan hemma. Hur kunde det hända? Hur är en barnamördare funtad? Han har slängt henne på en väg!
Jag känner hur tårarna börjar rinna. Det är som om sorgen drabbat min närmaste omgivning, familjen som blev min under en intensiv vecka med ideliga lägesrapporter och ett borttynande hopp.

Tankarna går till Englas mamma medan jag gråter. Det är på samma gång omöjligt och enkelt att sätta sig in i hennes situation.
Men det är klart, jag håller ju på och skalar lök. Skulle kunna skylla tårarna på det. Eftersom inte ens mord på ett barn får tiden att stanna. Även om man tycker att den borde det.

Copyright Klimakteriehäxan

Läs i Svd om veckan när Engla var spårlöst försvunnen och om stämningen i Stjärnsund.

Sipptid

Få saker är så lustfyllda som denna: att plocka årets första vitsippebukett. Min är visserligen liten, eftersom de små rara liven nyss vågat sig upp i min närhet - jag vet förstås att andra har sett dem, och plockat dem, för länge sedan.
Men inte spelar det någon roll - vitsippan är en av våra bästa och finaste glädjespridare!

Åkte själv förbi en sådan där svindlande vacker vitsippsbacke i förra veckan - det är klart att när de står där i tusental och gör marken vitprickig är intrycket lite annat än det man får av de få småttingar som står i mitt finaste nubbeglas. Helt begripligt har målare gång efter annan försökt skildra vitsippsbacken med färg och pensel, några har lyckats rätt så bra - men originalet slår förstås alla kopior.

Och medan jag ändå är i farten blev det några pärlhyacinter också. Fast i kruka. Fint ändå!
Jag minns att när jag bodde utomlands var de där vårblommorna något jag verkligen saknade.Copyright Klimakteriehäxan