Vad är ett ljus?

”En ros är en ros är en ros” heter det.
Det synsättet är inte längre applicerbart på stearinljus. Då kan man snarare få ta till något i stil med ”Ett ljus är en ros är en tomte” – eller en groda, en frukt, en gran, en snart sagt vad som helst.

Förr i världen stöpte folk sina ljus hemma i köket, en tidsödande process när ljusvekarna skulle knytas på pinnar för att sedan doppas, i exakt lagom fart, i den flytande ljusmassan. Sakta men säkert tjocknar ljusen, den som prövat håller säkert med mig: det är en kul syssla som doftar jul.
Resultatet blev oftast raka vita ljus, ibland grenade, om någon hade orken till lite extra insats.

Sedan hände någonting. Någonstans måste någon ha kommit på, att stearin är så formbart att man skulle kunna göra helt andra figurer och ändå kalla dem för ljus.
I dag kan vilken liten presentbutikspryl som helst visa sig vara ett ljus med en liten utstickande veke på toppen, bara att tända på och njuta av skenet.

Men lite konstigt blir resultatet ofta, håll med om det. Själv slängde jag just en knallgrön groda som fått ett djupt magsår på mitten – där veken satt, alltså. Två små snötyngda stearingranar har jag också fått i present men aldrig nänts tända. Och kommer ni ihåg hyllan över öppna spisen i Piff och Puff-avsnittet i Disneys julaftonspotpurri? Där står de med låga på mössan, de små tomtarna. Hur det ser ut när elden ätit sig ner och gjort dem huvudlösa, det får vi aldrig se – men stearintomtar säljs varenda jul, och så vitt jag förstår köps de också. Snudd på huvudlöst, det med!

Jag har sett ljus formade som hjärtan, som blommor, som hus, som hundar, som jordgubbar.
Fotbollsljus var en souvenir vid EM i somras – möjligen det enda ljus vissa lag kunde skymta under turneringen, men ändå …

Säkert är vi fler, vi som fått de där fantasifullt utformade ljusen som ligger i en låda. Men när det är dags att höja mysfaktorn med hjälp av små flämtande lågor blir det ändå de gamla vanliga kronljusen som kommer fram, i kombination med block- och värmeljus. Alla lika raka, faktiskt.
Vi ser på dem när de lyser så stämningsfullt. Och så mumlar vi, så gott som ohörbart:
”Ett ljus är ett ljus är ett ljus”.

Copyright Klimakteriehäxan

"Stora Bloggpriset" är här

Aftonbladet utlyser i dag "Stora Bloggpriset".
Sju olika kategorier finns att tävla i - här finns detaljerna. Dessutom kommer man att dela ut ett hederspris. Bloggportalen.se är med i arrangemanget, som utmynnar i en prisutdelning i början av februari.
Upp till kamp, då ... och lycka till!

Rosa julklapp till blondiner

Är du blond?
Önskar du dig en ny dator i julklapp?
Skulle det kunna räcka med ett nytt tangentbord för att pigga upp dig - det gamla börjar kanske bli slitet av allt bloggande?

Det finns ett, ett perfekt. Specialdesignat för tjejer med mindre intresse för den digitala än den analoga världen. Säljs (åtminstone) i England, för ungefär fem hundralappar.
Och det är rosa, naturligtvis.

Skaparen har tagit fasta på alla de där skämten som blonda tjejer får utstå och gjort något av det.
Alltså står det inte ”Back Space” på tangenten man backar med. Det står ”Ooops!”
Den knapp som i dag har texten "Enter" heter i rosa omgivning "Yes! I want it!"

Slår man ner tangenterna med dollar- eller pundtecken på hörs det klirrande ljudet från en (gammaldags?) kassaapparat.
Som extra bonus kan man få några specialtangenter, till exempel en som skriver ”OMG” (Oh my God). Och klämmer man till med ”Caps Lock” slår maskinen larm: ”Varning! Du är nu uppe i storlek XXL!”

Så där ja! Ett ganska oväntat bidrag till önskelistan, eller hur?
Kanske behöver man inte ens vara blond.
Det kan säkert räcka med att vara kvinna.
Fast är klappens mottagare humorbefriad är detta nog ingen bra presentidé trots allt …

Copyright Klimakteriehäxan

Vill du ha mer "tekniska" detaljer - kolla här!

Decemberdröm – och ordlös onsdag

Fler bilder i kedjan ordlös onsdag hittar du om du klickar här.

Första julen på egen hand

Allt pekar mot jul just nu. Omöjligt att streta emot.
Dagarna bara rusar fram, stressen lurar bland oskrivna önskelistor, väntande pepparkaksdeg och dammråttor som inte har vett att ta helgledigt.
Vi ska för första gången fira jul utan Sonen. Klart det blir konstigt – men samtidigt är det förstås alldeles naturligt.

Själv var jag faktiskt trettio år när jag firade min första jul på egen hand, utan att åka till mitt föräldrarhem, med mammas skinka, julbullar och pepparkakor.
Jag bodde och arbetade i Guatemala, och det var aldrig ens tal om att ta julsemester i Sverige.
I stället tog jag mig en funderare: vad ville jag ha för julingredienser? Och vad kunde jag klara mig utan?

Första steget mot min egen jul blev ett beslut om att baka pepparkakor. Visst, jag hade deltagit i den aktiviteten förr, men aldrig med deg jag gjort själv. Nu skred jag till verket, lätt sammanbiten. Alla ingredienser fick jag ihop inklusive kryddorna – Guatemala är faktiskt ett land där man odlar kardemumma, det upptäckte jag då!

Jag knådade och kavlade och stansade ut hjärtan och gubbar som åkte in i min lilla ugn – kackerlackorna höll sig borta när det blev ungefär 200 grader varmt.
Ut kom de mest perfekta pepparkakor man kan tänka sig! Och goda var de också! Medan jag gnagde i mig den tjugonde spröda lilla kakan visste jag vad som var nästa steg: mamma måste få se bevis för min fantastiska huslighet (den har hon alltid betvivlat!).
Sagt och gjort. Jag valde ut några av de absolut jämnbruna hjärtana, vek noga in dem i aluminiumfolie, la dem sedan i ett adresserat kuvert och så till postlådan.

Nästa måste var julskinka. Jag klev i väg till slaktaren, där oxfiléerna låg på rad bredvid entrecoter, kotletter och specialkorvar. Men ingen skinka.
Det hör förstås till saken att nötkött är betydligt vanligare på tallriken än fläsk när det drar ihop sig till matdags i Guatemala City.
Att en kund ville köpa en hel skinka var klart exotiskt. Jag fick anstränga mig för att övertyga slaktaren, som nickade till sist.

Någon dag senare fick jag hämta min skinka – färsk, förstås. Bara att koka saltlag, och hoppas att tiden skulle räcka.
Den 23 skulle den kokas. Lätt orolig över slutresultatet, visst, men också den blev riktigt lyckad. Griljeringen gick utan problem, jag kunde sätta in en praktfull julskinka i kylen innan mina guatemalanska gäster skulle komma på julaftonslunch.

Men ett problem kvarstod. Jag vill nämligen ha senap till skinkan. Och inte vilken senap som helst. Det ska vara Slotts original. Vilket är (eller i alla fall var) fullständigt omöjligt att uppamma i Centralamerika.
Återstod diverse andra sorter, fast bara färgen var rätt. Smaken helt fel. Fast nöden är som bekant uppfinningarnas moder – i det här läget hette nödlösningen florsocker. Jag rörde i socker i senapen, gnutta efter gnutta, tills jag tyckte att jag åtminstone svagt kunde känna igen smaken. Det fick duga.

På julafton kom de så, de nya vännerna som jag lovat svensk julmat. Dopp i grytan fick dem att se milt sagt förundrade ut, men jag hade garderat med potatis. Skinkan var en total succé, gästerna skar ständigt nya, ständigt tjockare, skivor tills bara en liten kant återstod av den nyss så rejäla köttbiten. Köttbullarna gick som alltid hem.
Kaffe och kakor då? Mumsigt värre, det var omdömet om mina bakverk – det fanns sockerkaka också.

Men de där pepparkakorna jag hade skickat hem till mamma med posten, vad hände med dem?
Jo då, visst kom de fram, fast inte som kakor utan som pepparkaksmjöl.
Moderskapet smakade pliktskyldigast på smulorna (det sa hon åtminstone) och gav godkänt i nästa brev.
Fast hur fenomenalt spröda och läckra de i själva verket var, det fick hon ju aldrig något hum om.
Hur som helst blev min första borta-jul riktigt lyckad.
Hoppas att det kommer att gälla för Sonen också.

Copyright Klimakteriehäxan

Bra bloggat får härmed beröm!

Nu har jag sovit på saken.
Det är dags att skicka min "blog award" (se posten nedan) vidare.
Här kommer som påbjudet sju bloggare - utan inbördes rangordning - som jag tycker borde få ännu fler besökare (fast de har redan jättemånga trogna!)
I dag får de tills vidare nöja sig med min ros:
Hannele som bloggar från sitt paradis på Hisingen, just nu i full fart med julen och ett sprillans färskt barnbarn.
Tankevågor som låter oss andra höra vågskvalpet från skärgården, både i text och bild.
Bloggblad som, trots en trilskande dator, låter oss hänga med i en vardag fylld av jobb, barnbarn, pyssel och skrivande.
Pumans dotter som ofta är på resande fot i de trakter jag ständigt längtar tillbaka till.
Prat som åtminstone för tillfället har sin bas i Tbilisi. Humor och väl valda ord i en stundtals upplysande kombination.
Morgondimma som får mig att dra på smilbandet i nästan varje bloggpost.
Risken finns som dagligen levererar tänkvärdheter i koncentrat.
Och så måste det som bonus bli en retur till Hillevi, en veteranbloggare som gått från tant som rockat fett till att som över en natt bli trebarnsmamma med eviga dagisvirusar. Om ni klickar på just det här inlägget hos henne lovar jag att ni inte kan låta bli att le - åtminstone i mitt fall ett mycket varmt och igenkännande leende!

Copyright Klimakteriehäxan

Hur kan man glömma...?

Jag förstår inte riktigt hur det har gått till, men jag har lyckats glömma bort att jag för mer än två veckor sedan fick en utmärkelse, en ”blog award”.
Det borde jag ha kommit ihåg, så himla bortskämd med sådant är jag definitivt inte!
Hillevi Wahl är den som velat förgylla min vardag med lite extra uppmärksamhet – tack!
”För alla som har kommit ut ur småbarnsträsket och fått lite annat att tänka på” är motiveringen för min utmärkelse.
Tack! Jättemycket! Fantastiskt roligt att få beröm!
Utmärkelsen ska vidarebefordras, men jag måste tänka lite på saken - det duger ju inte att skicka berömmet till samma bloggare varje gång, eller hur?

Copyright Klimakteriehäxan

Uppåt väggen - fel bonad vann...

7215 personer skickade in förslag/tävlingsbidrag när Aftonbladets kvinnosajt Wendela i en "digital broderihörna" påbjöd skapandet av gammaldags väggbonader med moderna förtecken.

I dag presenterar AB vinnaren. Som tyvärr är varken rolig, tänkvärd, fyndig eller något annat positivt - "Quinnans plaths äro i kijöketh" är texten. Mannen som vann alltihop får sin kreation broderad på riktigt som pris - den lär knappast bli efterfrågad i någon större upplaga, om ni frågar mig. Ett solklart fall av "fel låt vann" fast det den här gången var fråga om en bonad.

Andra förslag, däremot, har varit riktigt anslående. Som till exempel "Livet är för kort för att levas dammfritt", "Väck inte den småbarnsmor som sover", "Ingenting är omöjligt, det tar bara längre tid" eller "Om jag någon gång ser en leende joggare ska jag överväga saken". Och "Man kan inte både äta upp kakan och behålla vikten" är en fras jag borde ha kommit på själv ...

Min bonad hamnade på 16:e plats, inte illa alls! Tack för era röster, som gav slutbetyg 4,4 (av 5)!
Om jag tänker ta fram nål och tråd nu, och brodera den på riktigt?
Nja. Lovar inget.


Copyright Klimakteriehäxan

Glöggjakten

När vintermörkret är kompakt och bara kan lättas upp med massor av stearinljus är det också glöggtider.
Glögg är en dryck med gamla traditioner, men det pågår också en ständig produktutveckling i glöggbranschen.

Ett nytillskott på senare år är årgångsglöggen, den där som säljs i en med speciell omtanke designad flaska.
Årets, Blossa 08, ska ha lite blåbärsanstrykning, det kan man läsa sig till.
Men smaka den, det blir betydligt svårare.
Jag började fråga efter den redan i början av november, utan framgång. Den var ”tillfälligt slut” eller ”på väg till butiken”.

Sedan dess har jag gjort ett antal nya försök, med ständigt samma svar, förmodligen kom det in en ny laddning till Systembolaget mellan två av mina besök (jag ränner ju faktiskt inte där vareviga dag) och så hann de begärliga flaskorna ta slut en gång till.
Nu vet ju varje någorlunda modern människa att det enda raka är att, som den amerikanska reklamen för Gula Sidorna brukade säga, ”let your fingers do the walking”.
Systemets hemsida kan berätta var den där drycken man känner begär efter finns.
Svaret låter förstås inte vänta på sig.

Visst finns Blossa 08!
Sammanlagt tretton flaskor i hela landet så här på fredag kväll. Störst chans att köpa den har man i Luleå, där står tre buteljer och väntar. I Ulricehamn har man två i lager, i övriga åtta butiker spridda över landet finns en enda flaska per plats.

Jag tror att jag kan lägga ner årets glöggjakt.
Det är som tur är inget större fel på annan glögg, sådan utan årgångsmärkning.
Och förresten, vid närmare eftertanke, vad har blåbär egentligen med glögg att skaffa?

Copyright Klimakteriehäxan

Påklädd – i en tredjedel ...

Nu är man avslöjad.
Obönhörligt.
Brittiska forskare har, så att säga, kollat kvinnors garderober – och hur de använder det som finns i dem.

Resultatet är glasklart: vi använder bara en knapp tredjedel av de där plaggen som hänger och trängs, som ligger i olika snyggt hopvikta högar, som pressats ner i redan fulla byrålådor.
Anledningen som man kommit fram till är att plagg som en gång varit älskade och i flitig användning ”gjort sitt”, bärarinnan har tröttnat, tycker att modet påbjuder andra kläder.
Men därifrån till att göra slag i saken och rensa bort är steget långt.

Detta är grundforskning som bär sannolikhetens absoluta prägel.
Jag är absolut en av de där damerna, även om jag inte ingår i undersökningen.
Och jag vet också väldigt väl varför det är på det här viset.
Kläderna och jag har inte längre samma storlek.
Dessutom vet jag varför jag inte kastat dem.

Jag hyser det fåniga och med största säkerhet helt fåfänga hoppet att vi ska komma överens igen.
Skulle detta mirakel inträffa betyder inte rådande trender ett skvatt: går jag i något jag hade för tio år sedan skulle jag glad och stolt gå ut i det där fullständigt omoderna plagget igen, i vissheten om att jag segrat över centimetrarna och kalorierna.
Men i väntan på det är jag exemplet som bekräftar teorin.

Och så stämmer ytterligare ett av undersökningens resultat in på mig, en liten tröst. Riktiga favoritkläder använder vi i ungefär tolv år.
Avser rimligen de där med resårmidja och rejäl rörelsevidd ...

Copyright Klimakteriehäxan

Källa: Daily Mail

En ny idol

Robyn är nominerad till en Grammy. Det är stort i Branschen, finare finns inte. Tänk om hon skulle gå och vinna – det vore hur kul som helst, jag tycker verkligen att hon vore värd det.

Jag ingår som ett alldeles för ålderstiget alibi i Robyns fan club och uttryckte min beundran redan när det aktuella albumet var nytt - vem som haft en endaste relation som varat i mer än ett halvår kan undgå att känna igen sig i frasen "What on earth did I do - wasting my time on a bum like you"?

Nu är jag alltså sedan ett par veckor tillbaka på väg in i ännu en fan club: Anna Ternheims.
Titta bara på den här videon!
Anna sjunger ”What have I done”, som hon skrivit själv, till eget pianoackompanjemang, och bara det.
Resultatet är alldeles fantastiskt, tycker jag. Har jämfört den här versionen med den som finns på skiva, men den här avskalade vinner.

Jag får angenäma vibbar av suverän singer-songwriter-typ när jag lyssnar. Flera sådana hör hemma på min favoritlista, och Anna Ternheim påminner om ingen mindre än Carole King – det är en jättekomplimang när den kommer från mig!
Och Anna Ternheim kan också få pris om det vill sig, precis som Robyn, för Anna har chans på en svensk Grammis, i flera klasser till och med!

Det händer att jag påstår, att det är onödigt att knåpa ihop nya sånger eftersom alla bra låtar redan skrivits före 1980 - alltid provocerar det någon - men jag kan modifiera det påståendet och säga, att det faktiskt görs bra varianter på den sortens musik ända in på 2000-talet ...

Copyright Klimakteriehäxan

Mer om Robyn och USA-framgångarna här och här.

Kalenderflicka!

Man ska aldrig ge upp, det är en bra regel. För då kan man bli glatt överraskad. Vem hade till exempel trott att jag någonsin skulle bli kalenderflicka? Nej, tänkte väl det! Om det åtminstone hade skett för 35 år och lika många kilo sedan, då kanske …
Men nu har det i alla fall hänt, mot alla odds.

Grums kommun har på sin hemsida nämligen en adventskalender i år. I varje lucka dyker någon upp som har rötterna i trakten, den trakt som jag här på bloggen oftast kallar Barndomslandet, och personen svarar på några frågor och bjuder kanske på något litet jultips. En av dem är jag, alias Klimakteriehäxan.

Eftersom jag är en hopplöst nyfiken människa klickade jag mig naturligtvis dit redan när det var dags för första lucköppningen. Och eftersom jag i mångt och mycket har barnasinnet kvar försökte jag raskt tjuvtitta i de andra luckorna – men där fick jag tji, den här kalendern har sina luckor låsta tills det blir lovligt att kika.

Får väl helt enkelt kolla dag för dag, så som man ska göra med adventskalendrar. Kanske lär jag mig något nytt om min hembygd, kanske får jag något kul tips inför helgerna.
Mitt eget tips-bidrag har med åren blivit en tradition.
Nyfiken? Jaha, då får du väl klicka dig till Grums!

Copyright Klimakteriehäxan

Mer för kalenderbitare, förresten: det drar det ihop sig till final i tävlingen om bonader på Aftonbladets kvinnosajt Wendela. Den 5 december är sista dagen – ni hinner dunka in några friska fempoängare till på mitt bidrag (tack!), för närvarande på en 16:e plats.

Duschmössa på!

Om man bor på hotell får man ofta en duschmössa i badrummet. Tunn plast, hoprynkad med en resårtråd. Inte superpålitlig som frisyrräddare om du kliver in i duschen med den, men i alla fall bättre än inget.
Men även om du inte behöver den där mössan medan du är hotellgäst har jag ett förslag: ta med den hem!

Den är nämligen jätteanvändbar. Fast inte i badrummet, utan i köket.
Duschmössan drar du sedan på en skål eller burk med lite rester i innan den åker in i kylen. Eller så trär du den över osten. Eller vad du nu har som behöver täckas över. Samtidigt kan du sända en tacksamhetens tanke till Scandic eller Rica eller Hilton eller vad det nu finns för logotype på plastmössan!

Bor du aldrig på hotell? Hav tröst!
För någon har kommit på det här långt innan jag tänkte tanken. Den där någon har gjort slag i saken och nu kan man köpa ”Hyginetta” – fem ”skydd” (läs duschmössor) i olika storlekar. Pris: 11 kronor.

Men bara i en enda affär har jag stött på denna lysande praktiska produkt: i Degerbyns Handel i Värmskog.
Senast jag var där (nu i helgen) köpte jag hela lagret.
En lysande liten julklapp i lågprisklassen - den måste ju finnas på fler ställen!
Duschmössa på!

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema: NÄRA

Fler bilder på denna veckas tisdagstema om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Att klä en gran

Tio originella julgranar ställs ut just nu i en hotellobby i Stockholm. Granarna är pyntade, men ingen av dem ser nog ut exakt som din eller min gran brukar se ut på julaftons morgon.

Utsmyckningen är gjord av tio kända profiler i den svenska modevärlden, och granarna är sinsemellan otroligt olika – från en extremt avskalad kungsgran med grenarna tuktade i olika former och några enstaka glasprismor invid stammen (Nygårds Anna Bengtsson) till en annan som formligen drunknar i färgglada prydnader (Martin Bergström).

Martina Bonnier har helt sonika trätt en brudklänning över de gröna grenarna, Ebba von Sydow har gått på it-linjen och hängt upp kopior på de bilder hon använt på sin blogg under året.
I en av de där granarna hänger klänningar i stället för klot eller polkagrisar. Det är trettio stycken plagg sydda i thaisiden i olika färger, med tyllunderkjol, i en storlek som är större än Barbies men mindre än andra dockors – fast midjan är förvisso av Barbie-typ.

Maria Westerlind är designern som valde att klä sin gran i mini-klänningar, och man kan tydligt känna igen stilen från hennes kollektioner.
Hon har förminskat ett ”riktigt” mönster, plaggen har skurits ut enligt konstens alla regler, varje klänning är noggrant fållad och skärpet i kontrastande färg på plats.
Alla trettio hänger dessutom på en specialgjord galge – dem har Marias man knåpat ihop.

Sidenet glänser förstås, men granen har girlander också. De består av stora säkerhetsnålar av den typ som traditionellt används för att hålla ihop kiltar – släktnamnet Westerlind var förr i världen ett ganska berömt kjolmärke, kanske är säkerhetsnålarna överblivet gods därifrån?

På hemväg från hotellets julgransskog passerar jag Granen, den som för tolfte året i rad ståtar på Skeppsbron och som tändes i går. 37 meter hög är den och i år pryds den bland annat av discobollar.
Årets gran är precis lika Kalle Anka-prydlig som den brukar vara, och jag känner faktiskt ingen som inte gillar den.

En kompis har en vuxen dotter som är utflugen till huvudstaden. Nu har han försökt locka hem sitt barn till julen och som dragplåster använde han granargumentet:
-Visst vill du väl komma på julafton, vi har ju gran som vanligt, det har väl inte du?
Barnet, som kinesar i andra eller tredje hand hos någon kompis, fnös och sa:
-Men pappa, jag behöver faktiskt bara kasta en blick genom fönstret så ser jag ju Sveriges snyggaste julgran – vad är problemet?

Ja, tar hon dessutom en sväng förbi de tio modeskaparnas skapelser får hon kanske sitt lystmäte.
Medan mor och far sitter där med sin hemmagran och längtar, och de första barren stillsamt dräller ner på golvet med ett nästan ohörbart rassel ...

Copyright Klimakteriehäxan

Nyfiken på de "designade" granarna? Här hittar du bilder på alla tio!