Kackisarna invaderar igen

Nu går larmet igen: Sverige är hotat av en ny fientlig invasion. Det är kackerlackor och vägglöss som hotar.
Vilket ger mig anledning att än en gång minnas mina rysliga erfarenheter i kackerlacksbranschen. Kolla här - och rys med mig!

Copyright Klimakteriehäxan

Vårtecken!

Vårtecken är denna veckas tisdagstema - så lämpligt! Solen lyser och naturen är full av sådana, glada, utropstecken!
Inget kan så här års hindra en tulpan från att skjuta upp ur jorden, genom fjolårslöven och lite nyare skräp. Kaxiga står de där, som ett bevis för vårens alla krafter. Och snart har de sträckt på sig, satt knopp och slår ut.
Bara att tacka och ta emot!
Klicka på länken och kolla fler vårtecken!

Copyright Klimakteriehäxan

God middag för lagom världsvana ...

Besökte en omtalad och relativt ny krog härförleden, B.R.A. på Blasieholmen här i huvudstaden. Framför allt en fiskrestaurang, men också med några kötträtter på menyn.
Först gick vi till fiskdisken där firrarna låg på rad: vad skulle vi välja? Det blev en korsordsbekant: uer. Fint vitt filéat kött som grillades och serverades med tillbehör vi valde individuellt (sparris!).

Bäst som vi satt där och njöt fångades uppmärksamheten av grannen vid bordet bredvid, som ville klaga.
-Jag är verkligen besviken, sa kvinnan och spände ögonen i den unge och synnerligen vänlige servitören.
-Det stod att vi skulle få både torsk och lax och pilgrimsmussla – men det var ju rått! Och kallt! Verkligen inte vad jag ville ha! fräste hon ampert.

Hon hade valt ceviche, en av mina absoluta favoriter om middagen ska börja med en förrätt. Marinerad fisk i lime, lite chili, lök, koriander. Fräscht, läckert (även om den på svensk krog aldrig kommer att kunna mäta sig med den hemgjorda jag en gång serverades, tillagad på en nyfångad barracuda ...)
Men damen kunde tydligen inte läsa innantill. Servitören beklagade, men undrade samtidigt om sällskapet ville ha varmrätt?
En halv hummer blev ordern som gick ut i köket.

Hummern, som tills nyss simmat i restaurangens akvarium, kom in på sin tallrik.
-Vad är det här? utbrister gästen.
-Jag tycker verkligen inte om mat som man måste sitta och pilla med!
I samma andetag upplyste hon såväl personal som intillsittande att hon minsann hade rest och ätit på restaurang i hela världen – men ingenstans hade hon drabbats av DETTA ...
Vilket rimligen måste tolkas som att hon aldrig förr beställt hummer.

Sedan steg ljudnivån, eftersom krogen blev knökfull och vi vid vårt bord hade egna saker att prata om, så själva upplösningen missade jag. Vägrade hon betala? Fick hon rabatt? Var det rent av en fråga om taktik för att komma undan lite billigare? Vet inte. Men roligt hade hon det inte – och sannerligen inte servitören heller.

Nästa gång ska jag definitivt pröva cevichen. Och jag pillar gärna med en liten hummer. Just den läckerheten har jag flera trevliga matminnen av. En gång bjöds jag t ex på middag på en fiskrestaurang i Miami. Min amerikanske värd och jag enades om att det var lobster time. Men han blev klar så otroligt snabbt. Hur gick det till? Jo, han åt stjärten. Bara den. Medan jag satt och sög njutningsfullt på benen, skrapade i skalet, tog vara på minsta smula, sparde klon till sist.
-Oj, är du redan klar, sa jag mitt i ett halvdiskret sugsörplande.
-Gör inget, sa han, fortsätt du, det är jätteroligt att titta när du äter! (Ljuden kommenterades inte.)

Oavsett vad valet av varmrätt blir så tänker jag köra repris på desserten nästa gång på B.A.R.: creme brûlee. Len och ljuvlig, med ett tunt och perfekt bränt sockerlager.
Hoppas innerligt att inte bordsgrannen beställde det också, utan att jag såg det.
För bränd mat vill väl säkert inte en sådan världsvan kroggäst ha. Heller.
Men för oss som är lite lagom världsvana funkar det perfekt.

Copyright Klimakteriehäxan

När mannen slipper slipsen

Kulturministern har visat upp sitt intresse för återvinning. (Tror jag i alla fall ...) Hon har gjort det genom att ha sytt upp en klänning av makens avlagda slipsar.
Så nu har förre moderatledaren och nyss avsatte SJ-ordföranden Ulf Adelsohn också satt sina spår i modevärlden.

Om hustru Lena (Adelsohn Liljeroth) knåpat ihop skapelsen själv är okänt. Dessutom bör väl för skams skull påpekas att idén inte är unik och alltså inte heller hennes från början. Vilket inte hindrar att någon kan inspireras att göra en arkeologisk utgrävning i garderoben där husets herre förvarar sina prydnader. En ung kvinna jag känner gick exempelvis på studentkalasen när hennes vita mössa var sprillans ny i en härlig kjol, sydd av slipsar som hennes pappa tröttnat på för länge sedan.

Mitt tips är att den som befriar mannen i fråga från ett 40-tal (så många gick åt till kulturministerns plagg) "strypsnaror" dessutom möts av ren och skär tacksamhet. Så när mannen slipper slipsen kan kvinnan ståta med en ytterst personlig modekreation - "a win-win-situation" skulle man säga i företagarkretsar.

Eller så reagerar han annorlunda - många skulle säga "som en tjej som gillar att shoppa" - då går han till närmsta slipsbutik för att se ut några nya accessoarer att knyta runt halsen. Och om utbudet presenteras som på bilden nedan kan man gott förstå om det känns lockande, inte sant?

Copyright Klimakteriehäxan

Bilden på klänningen kommer från SVT. Om du klickar här kan du både läsa mer text och se inslaget på Play!

En ny fågel i din trädgård?

Om jag inte bara vore balkongbonde utan hade en riktig trädgård eller åtminstone en täppa skulle denna pippi designad i plåt bli min vattenkanna. Är den inte ljuvlig? Ramlade över den i dag när jag strosade runt på Södermalm.

Kanske har du lite mer att vattna än jag, och lite större odlingsyta, och gillar den här fågeln lika mycket som jag? Då finns den på Stockhome. Pris 579 kronor. Ganska dyrt, kan man förvisso tycka - men är det inte snudd på ett litet konstverk - aningen besläktad med Laura på Norrmalmstorg (se ett par poster ner)?!

Copyright Klimakteriehäxan

Vinklat i veckans fönster

Det ska vara vinklat i Veckans fönster. Bara att öppna lite på glänt, så uppstår det inte en utan flera vinklar på direkten!
Och om vinkeln eller åtminstone dess närhet mjukas upp lite med hjälp av blommande bougainvillea är det väl bara trevligt, inte sant?

Copyright Klimakteriehäxan

Fett coolt eller?

En kompis skriver på Facebook att han hittat världens snyggaste pjuck så här lagom till våren.
Jag kan för en gångs skull inte låta bli att kommentera (jag är ingen flitig FB-användare). Skriver "Du vet väl att bara GAMLA människor säger pjuck?".

Mina barn har nämligen skoningslöst upplyst mig om hur uråldrig jag verkade den gången jag råkade prata om just "pjuck" när jag framförde synpunkter på en eller annan fotbeklädnad.
Till saken hör att FB-vännen med de fina skorna just fyllt 40 och har en del problem med detta enkla faktum. Tillåt mig gissa att han kommer att säga något så enkelt som "skor" ett tag framöver ...

Det där med språkskillnader mellan generationer drabbar en allt emellanåt. För ett antal år sedan försökte jag och en kollega i en gemensamt framarbetad text påstå, att något gick "i reafart". Yngre arbetskamrat kommer in, läser, rynkar pannan, frågar:
-Men hur kan det vara rea på en sån sak?

Vi två, gamlingarna, utbytte skamsna blickar och ändrade blixtsnabbt. Det blev väl "ilfart" (rätt mossigt det också) eller "raketsnabbt" eller något lite modernare, minns inte så noga.
Fast som ni vet smärtar alltid onda tår mindre om man delar plågan med fler.
Ännu en person som uppskattningsvis befinner sig i närheten av 40-årsstrecket har liknande problem.

I dagens SvD skriver nämligen Anna Laestadius Larsson en krönika om sitt möte med något hon kallar för "fjortisspråket". Alla föräldrar har säkert gjort samma misstag:
klämt till med ett "fett coolt" eller "värdo" för att verka som om man hänger med.
Bara för att upptäcka att avkomman raskt ger betyget IG, med spets, och suckar lite över mor och/eller far som, faktiskt, är asgamla. Och totalt ocoola.

Copyright Klimakteriehäxan

Påskpyntad pippi

På Norrmalmstorg i Stockholm står hon, den vilsna hönan Laura, skapad av skulptören Ebba Hedqvist, ända sedan 1970. Men i dag ståtar Laura med lånta fjädrar - påskfjädrar. Ja, hon har till och med begåvats med några gula små kycklingar! Någon tyckte väl att den svarta metallfågeln behövde lite pynt så här när helgen närmar sig. Och för en som har pippi på fåglar blev det naturligtvis alldeles nödvändigt att snabbt ta en bild i förbifarten ...

Copyright Klimakteriehäxan

En sann historia om riskerna med rökning

Fick nyligen mig berättat en historia som är alldeles för bra för att inte delges fler. Den handlar om bekantas bekanta. Min sagesman är en i alla lägen tillförlitlig källa, och bedyrar att allt är sant. Så här kommer den!

En ung svensk man, en av alla dessa som gärna tillbringar en stor del av den nordiska vintern i betydligt varmare trakter, begav sig tillsammans med en kompis till Thailand. Äventyret väntade. De gjorde utflykter, letade upplevelser, hade kul. Så en dag ville vår man (jag vet inget namn) sticka ut till en speciell ö för att dyka. Kompisen, som hellre har huvudet ovanför vattenytan än under, hängde inte med.

Vår huvudperson gick ombord på en båt. Det var en kvällstur. Efter en stund kände han suget efter en cigg, och eftersom rökning var förbjuden inne på båten gick han ut till akterdäck. Där tände han på för att släcka sitt nikotinbehov. Vad som sedan hände är oklart, men grabben trillade överbord. Ingen såg honom falla, ingen hörde hans rop, ingen såg hans vevande armar, ingen saknade honom heller, eftersom han reste utan sällskap.

I den svarta exotiska natten såg han fartyget på vilket han nyss varit en betalande passagerare försvinna i fjärran, med oförändrad hastighet. Snart syntes inte lanternorna ens. Och här skulle historien kunna ta slut, ett sorgligt slut.
Men mirakel inträffar ännu i våra dagar.

För när det ljusnade kom en liten fiskebåt tuffande. Mannen vid rodret såg något ovanligt i vattnet där, långt ute till havs: en människa. Den simmande fiskades upp ur vågorna. Vem som var mest förvånad, den thailändske fiskaren eller den svenske turisten, det kan man ju undra.
Killen hade alltså hållit sig flytande i timmavis, i kolmörker. Inget farligt djur hade nafsat honom i tårna. Han hade klarat kroppstemperaturen (vattnet är förstås ganska varmt, men kyler ändå) och det lyckliga slutet var ett faktum.

Nu har både du och jag rader av frågor som vi skulle vilja höra svaren på. Var han en topptränad idrottsman? Eller hade han underhudsfett som skyddade? Hittade han något flytetyg? Hade han månne tidigare simmat över Engelska kanalen eller så? Fick han av sig skorna, som säkert annars tyngt? Har han i alla situationer stålnerver som stärkts av otaliga tidigare strapatser? Förlorade hann aldrig hoppet?

Tyvärr har jag inte en aning. Vet inte heller om grabben stannade kvar i tropikerna eller drog sig hemöver. Hans pass lär dock ha blivit vattenskadat, enligt min källa, det är allt.
Men en sak vet jag: historien belyser riskerna med rökning. Än en gång.
Så vad jag vill veta allra allra helst - det är om han fimpat för gott nu?

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema POSITION

När vårens svenska sälgkvistar hamnar i händerna på en japansk blomsterkonstnär med insikter i ikebana blir inte resultatet något vanligt fastlagsris, även om de gulliga videkissarna får dominera. Men varje beståndsdel i arrangemanget får sin noga genomtänkta position. Och sedan placeras resultatet också med tanke på, just det, positionen i omgivningen.

Ikebana-tekniken uppges vara cirka 700 år gammal och ordet kan översättas med "att levandegöra blommor" - ett kreativt uttryck inom ramen för en viss regelstyrd struktur.
Helt enkelt en traditionell konstform med material som naturen bjuder på. Det viktiga är kombinationen av färger, rena linjer och det estetiska samspelet mellan vas, blommor, blad och stjälkar, inte mängden snittblommor som används.

Den som arrangerar blommor på det här urgamla sättet arbetar under tystnad, andligt lugn är viktigt liksom anpassning till årstiderna. Att bli mästare i ikebana kräver många års studier. Och i Japan vårdas traditionen ömt.

Inte för att jag vill hävda att en ikebana-uppsättning nödvändigtvis slår en vanlig, hederlig bukett - men det är alltid trevligt med variation!
POSITION är alltså veckans tisdagstema - klicka här så ser du hur andra bloggare positionerat sig och sina kameror den här gången!

Copyright Klimakteriehäxan

Trafik

Diskuterade med mig själv en stund i morse om det kanske, kanske skulle vara läge att ta cykeln till jobbet. Om jag startar lite sent, när värsta rusningen är över, så är det möjligt att överlevnadschansen ökar väsentligt?
Men det blev bussen ändå.
Fast jag inser att det finns cyklister (och mopedister) på andra ställen i världen som skulle beteckna morgonrushen på Skeppsbron i Stockholm som lugna gatan.

Copyright Klimakteriehäxan

Bara att shoppa loss!

Det finns tillfällen när tidningsläsning lönar sig mer än annars. I dag är en sådan dag. För i gratistidningen Metro finns artikeln som vi är många som hälsar med glädje. ”Shoppa – lev länge” är rubriken.

Vad är det då vi får veta? Jo, ett förhållande vi länge misstänkt, men inte kunnat garantera sanningshalten av, slås nu fast: vi mår bra av shopping. En undersökning har gjorts, på en stor grupp människor som alla fyllt 65. Den visar att de 17 procent av de tillfrågade som handlar ”intensivt” mår bättre, lever längre och med förhöjd livskvalitet, jämfört med dem som är ointresserade av att knalla runt och jaga fynd i butiker.

Där ser man. Pensionärer ska inte nöja sig med att lösa korsord, mata änder och titta på teve. De ska helst tokshoppa också. Det finns hopp för framtiden, även efter den magiska 65-årsdagen! Och det gäller inte bara för kvinnor, det är bra också för män att ta en extra sväng i något köpcentrum. Gubbdagiset framför andra, Clas Ohlsson, har ju generösa öppettider … bara att shoppa loss, om inte annat så för hälsans skull!

Copyright Klimakteriehäxan

Undersökningen redovisas i senaste numret av brittiska Journal of Epidemiology and Community Health, men man måste betala för att läsa artikeln.

Det är något i luften

Det är något i luften.
Koltrasten, den store solisten, har intagit sin sångarposition i trädets än så länge kala topp. Snart får vi njuta av ännu en av hans improviserade arior, så rika på variationer och djärva musikaliska infall att varje annan kompositör borde få skrivkramp för evigt vid sitt notpapper.

Och så är det ljuset. Det försvinner inte utan hänger sig kvar, sena och sneda solstrålar förgyller fasader i fjärran. Molnen får också en och annan liten guldkant. Scenografin kunde inte vara mer perfekt för fågelkörens många röster.

Det är något i luften, som visserligen kommer med lite väl hög hastighet – men ändå. Lite blåst får vi väl stå ut med, så länge det där finns i luften.
Kan det vara våren? Törs vi lita på det nu?

Copyright Klimakteriehäxan

Ett framtidshopp med Ingemar Stenmark

Det sänds just nu ett kort ögonblick i teve som ingen bör missa. Chansen att se det återkommer flitigt: det handlar nämligen om en trailer i SVT för ”Mästarnas mästare”, tävlingsprogrammet som Ingemar Stenmark verkar ha vunnit redan innan han kom till start.

Att han är stark, därom råder inget tvivel. Hur stark han är kommer att visa sig. Folkets kärlek har han redan, oavsett hur det går.
Och hur kan man annat än älska en 55-årig man som står framför en mur, böjer lite på knäna och – HOPP! studsar rakt upp i luften och landar på den där rätt höga stenmuren utan att ens darra det allra minsta. Jag kan inte se mig mätt på det!

Snacka om stark. Snacka om Mästarnas Mästare. Det finns hopp, om än av lite olika slag, också för folk 55+.
Heja Ingemar, du är bäst!

UPPDATERING: Enligt en tidningsuppgift som jag såg är den där muren som Stenmark flyger upp på – barfota! – 130 svindlande centimeter hög. Hoppet fanns inte med i senaste avsnittet som sändes i söndags, så vi har det att se fram emot ett tag till!
Den som väntar på något gott ...

Copyright Klimakteriehäxan

En ny bekantskap

Jag har gjort en helt ny bekantskap. Jag har mött piontulpanen!
Hade aldrig hört talas om den, aldrig hört namnet, mig veterligen aldrig sett ett enda litet exemplar.

Men så möttes vi, i närmaste ICA-butik, och sekundsnabbt blev jag som nyförälskad.
De grönstrimmiga knopparna är bulliga som pionens blir framåt juni, blomman är fyllig med många kronblad, det är helt enkelt en underbart trevlig nyhet i blomsterutbudet - kanske välkänd för alla andra, vad vet jag.

Bunten, med tio blommor för 40 kronor, fick självklart följa med mig hem. Säg sedan inte, att föremålet för ens heta låga inte går att köpa för pengar ...

Copyright Klimakteriehäxan