#tbt – TillBakaTitt (på en torsdag)

Det var inte så länge sedan den dök upp i min cybervärld, hashtagen #tbt. Blev förstås tvungen att ta reda på vad den betydde och jo, tbt står för "ThrowBack Thursday". Vilket tolkas som att på torsdagar får man en extra påstötning för att blicka tillbaka på händelser i livet som man annars skulle låta falla i total glömska. Ger ny chans åt gamla bilder, gångna tider.

Finns det en svensk översättning så har jag inte hittat den, men vad sägs om "TillBakaTitt" (på en torsdag, om ni vill, men utan dagsangivelse kan det ju funka vilken veckodag som helst)?
Det spelar strängt taget mindre roll vad man vill kalla det på svenska, den engelska hashtagen är etablerad. Och incitamentet är på plats.

Hur som helst så hittade jag i lådorna i Barndomslandet ett och annat som lockar fram lustfyllt tillbakablickande. Exempelvis tror jag att jag väldigt tidigt fick kärlek till vitsippor inympad i systemet. För visst ser jag nöjd ut mitt i vitsippsbacken? Jag är troligen sex år. Pappa tog bilden.

Och åren har, som ni redan misstänkt, blivit fler. Men kärleken till sipporna består, oförminskad eller har den möjligen blivit ännu större ...?

Copyright Klimakteriehäxan

När språkpolisen slår till

Det cirkulerar många frivilliga, självutnämnda språkpoliser där ute. Jag är en av dem. Blir lite glad när jag ramlar på en som jag tror rätt effektiv lektion på nätet. Den tar tolv minuter, men det har du kanske tid med? Om du tror att du behöver den, alltså.

Tisdagstema VAL

Vi ställs inför val, ideligen. Ibland är det enkelt att bestämma sig för vilken väg man ska ta. Andra gånger är det svårare.

Minns gamla tiders stormöten. Ett evigt röstande, demokrati var ordet framför andra. De med de spänstigaste stämbanden tog i för att dränka eventuella meningsmotståndares mer dämpade hojtanden. För den som försökte leda mötet blev det ofta knivigt att avgöra vem som skulle avgå med segern.

I en del sammanhang håller vi hårt på valhemligheten. Men så ropar någon "Votering!" med hög röst, ofta med ett rätt så ilsket tonfall. Då måste de röstande bekänna färg: grönt eller rött?

Och eftersom det nu handlar om votering, alltså rösträkning, spelar de starka stämbanden ingen roll.
Varifrån de här voteringsskyltarna kom har jag faktiskt glömt. Men med en sådan i handen blir valet tydligt, inte sant?

Veckans tisdagstema är alltså VAL och nog hade det varit roligt att ha ett eget foto på exempelvis en blåval att visa. Men det kanske någon annan har? Kolla här!

Här något jag inte kunde välja bort: den fantastiska krokusbacken strax ovanför Eriksdalsbadet vid Skanstull. Kunde inte ens välja en av de två i och för sig rätt snarlika bilderna ... val är svårt!

Ja vad säger du - vilken av bilderna borde jag välja (bort)?

Copyright Klimakteriehäxan

Ett fönster mot himlen

Vad vore livet utan fönster? Jo mörkare, utsiktslöst, kanske intrycksfritt rent av.

En period fanns "Veckans fönster" i bloggosfären men det projektet avslutades i januari 2015, efter lång tid. Vid det laget hade jag hunnit publicera en bra bit över 150 foton på fönster i olika sammanhang. Sedan dess har det blivit ytterligare några, men då utan samband med andra "fönsterfotografer". Lustigt nog så sitter det ändå i.

Jag reagerar med ryggmärgen när jag ser ett fönster som är lite ovanligt på ett eller annat sätt. Ovanligt snyggt, fult, stort, litet, ja ovanligt vad-som-helst. Och så tänker jag på hur viktiga de är i våra olika miljöer, hemma, på jobbet och i offentliga utrymmen. Den arkitekt som ritar in rätt placerade fönster i bra former har lyckats!

Alltså menar jag att den som har ritat hotellet på kanarieön Fuerteventura har lyckats när hela receptionsdelen lyses upp av det enorma fönstret som tar in himlen i rummet. Kameran kom fram och se, det blev ett fönster för dagen!

Copyright Klimakteriehäxan

Lättmjölkens budskap

Säkert har du också stött på det där påståendet att "det enda folk verkar läsa nu för tiden är texten på mjölkkartongen".
Förvisso blir de lästa de där texterna, om än inte bara de. Men ändå.

Har man fått Arlas förtroende att skriva för publicering på literförpackningarna i kyldisken medför det en enorm läsekrets. Därmed också ett stort ansvar. För fakta, för formuleringar, för budskapet över huvud taget.

Framför mig står en liter ekologisk lättmjölk. Den allmänbildande notisen som följer med går under rubriken "Historiska svenskar" och handlar om kokbokslegendaren Cajsa Warg, som levde på 1700-talet och skrev "Hjelpreda i hushållningen för unga fruentimber", en hittills oöverträffad succé i sin genre.

Så står det lite om hur hon arbetade i sitt kök. Enligt Arlas skribent använde hon sig av "trebenade" grytor. Vem som nu kan ha benat (ut eller ur) dem? Trebenta, brukar man säga faktiskt. Sedan, allra sist, ett äkta matlagningstips från Cajsa: "hennes goda våffelrecept med gräddfil".
Gräddfil? På 1700-talet?

Men våfflorna blir säkert goda, nu som då, om man lyckas lokalisera receptet. Och hennes mjölk var nog också ekologisk, även om beteckningen inte var uppfunnen på den tiden.

Copyright Klimakteriehäxan

I dag är en historisk dag!

Om alla svenskar som fyller år i dag skulle slå ihop firandet till ett enda kalas skulle det bli något alldeles i hästväg.
För den 10 april är det datum då flest människor här i landet har födelsedag.

Men det har naturligtvis inte bara fötts barn denna dag genom åren. Ta bara 1825 som exempel. Då öppnades det allra första hotellet på Hawaii!
1849 tog Walter Hunt patent på säkerhetsnålen. Han sålde sedan rättigheterna för 400 USD. Måste ha varit en historiskt usel affär.

Och 1877 avlossades den allra första människan som levande kanonkula. I London. 1912 lämnade Titanic kajen i Southampton för sin enda ödesdigra resa. Sju år senare dödades Emiliano Zapata, som hade tänkt ta hand om Mexiko när hans revolution var genomförd. 1942 infördes ransonering av godis och cigaretter i Holland.

Vi behöver inte fråga oss hur det gick sedan. Hawaii är översållat med hotell, säkerhetsnålar räddar oss alla då och då. Levande kanonkulor är omodernt. Titanic är förvandlad till en storfilm, Mexiko är för evigt en politisk krutdurk och godis och cigaretter är lika lite ransonerade som diverse andra njutningsmedel i Holland. Och så vidare.

Grattis ändå, alla födelsedagsbarn!

Copyright Klimakteriehäxan

Mina första!

Jo, jag vet. Nästan alla andra har redan upplevt detta vårens första möte med de underbara sipporna. Nästan alla andra har redan publicerat sina foton på dem.
Men inte jag.

För vårt möte ägde inte rum förrän i går. Jag tar tacksamt emot den ljuvliga känslan när backen ner mot bäcken är blåprickig, i olika toner, och de allra första vitsipporna sticker upp huvudet vid vägkanten.
Några få får följa med in och frukostbordet blir plötsligt festligt! Det är något visst med de där, de första.

Copyright Klimakteriehäxan

Lördagscitat om mod och lycka

"Lyckan står den djärve bi"

- Gammalt svenskt talesätt som väl ska uppmuntra oss att våga. Och vinna! Törs vi? Då är detta kanske dagen då det har blivit dags att ta steget, bli modiga! Fler lördagscitat hittar du här.

Spänningsläsning

Vid första anblicken kan denna veckas fråga i Bokbloggsjerkan verka enkel att besvara. Men så börjar man fundera ... Det här är uppgiften:
Berätta om en bok (eller flera) som du tycker är riktigt spännande!
Och jag känner att det duger inte att bara hugga en deckare i högen, även om deckare per definition ska vara spännande att läsa.

Letar i minnet och kommer plötsligt på boken som fick mig att en gång upptäcka Joseph Wambaugh, Los Angeles-polisen som sadlade om och blev författare efter några år i LAPD. Jag fick låna den av min amerikanske granne med en varm rekommendation, och jag blev inte besviken.

Boken handlar om en verklig händelse som satt spår i kriminalhistorien. Två civilklädda poliser kidnappas när de fastnat i en trafikstockning, den ene av dem mördas. Det är det enda mordet i hela boken och klaras av inledningsvis. Sedan lyckas Wambaugh med mästerstycket att göra fortsättningen jättespännande ändå.

Nu hittar jag ingen svensk titel på "The Onion Field" när jag letar, men historien om mordet på lökfältet finns definitivt översatt. Boken kom 1973, och sedan dess har Wambaugh skrivit hur mycket som helst, att bli polis igen har aldrig kommit på tal. Ett antal av hans böcker, bland annat denna, har blivit film också.

Kan inte låta bli att peka på en annan bok som lyckas bli spännande, fast man knappast väntar sig det. "Ers Majestäts olycklige Kurt" av Lena Ebervall och Per E Samuelsson berättar historien om Haijby-affären, kanske den största skandalen i Sverige på 1900-talet. Kungliga förgreningar, krigets skugga, berömda smygbögar ... och Kurts för trånga frackbyxor som den uppoffrande hustrun tvättar och stryker inför besöken hos landets statschef Gustav V ...

Det är en lektion i sentida historia, den bygger på ofantligt researcharbete, den är rolig och sorglig på en gång. Samt spännande. Tror att jag gett bort den minst fem gånger i present och rekommenderat den väldigt många fler. Så nu upprepar jag mig!

Mina två valda titlar kan ju också ge en hint om att de riktigt spännande berättelserna, de utspelar sig i verkligheten ...
För fler tips om spännande läsning klickar du dig förstås vidare till Annika och jerkan.

Copyright Klimakteriehäxan

Gungeligung

Den stod i ett hörn, lite trångt. Farmor satt i den ibland, bläddrade i tidningen som jag minns det. Att ha en gungstol var alldeles väldigt normalt.

Att gunga i den var avkopplande. I den tog hon igen sig mellan passen i hönshus och ladugård, efter att ha kört den där surrande apparaten som hette separator och som tvingade grädden att skilja sig från mjölken och rinna ut i en egen pip, i ett eget kärl, på väg till det svala skafferiet.

Nog inser jag att det låter som förhistorisk tid, men jag minns det väl. Liksom jag ännu kan känna hur det luktade där vid separatorn. Tidningen folk läser på bygden är fortfarande den samma (Nya Wermlandstidningen) men annars har nog det mesta ändrats. Ja, tidningen också, förstås ...

I över femtio år hade farmors gungstol stått i källaren i huset i Barndomslandet. När jag bad Sonen om hjälp att bära upp den undrade han om jag ville ha med all spindelväven också? Jo då. Den gick ju lätt att ta bort. Färgen är avskavd men det, har jag för mig, kallas för patina när det handlar om gamla möbler. Jag tänker inte måla om stolen, det vet jag bestämt.

Det här är en gungstol i klassisk modell. Designen lär ha uppstått i Nordamerika på 1700-talet, när någon påhittig människa kom på att om man placerade en sits på rundade medar kunde man med hjälp av sin egen kroppstyngd komma i rogivande rörelse, fast man var kvar på ett och samma ställe. Och visst har man sett i någon gammal västernfilm hur hjälten suttit i Söderns mörker på sin "porch" (veranda) och sakta gungat med revolvern skjutklar vid sin sida!

Faktum är att farmors gamla gungstol är riktigt bekväm. Hur flitigt använd den blir nu, som nyupptäckt, återstår att se. Men jag gillar att den står där, inte undanstoppad i ett hörn utan med fria ytor runt omkring. Så att den syns.
Nu är det bara att gunga loss!

Fast det blir gungeligung utan revolver. Kan möjligen i stället kombineras med tumrullning enligt gammat mönster, förmodligen med anor längre bort än 1700-talet ...

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema TRÅNGT

Trångboddhet är naturligtvis ett ytterst elastiskt begrepp. Japansk likkisteliknande övernattning i speciella fack-hotell. Illegala flyktingförläggningar, knappt med tak. Miljonprogramshus med många ungar i varje lägenhet. Eller nybliven trebarnsfamilj som inget hellre önskar än tio nya kvadratmeter.

Hur man såg på trängsel och tomtstorlekar i Birka, vikingastaden på Björkö i Mälaren, kan vi bara gissa. Där fanns det som ibland kallas Sveriges första stad, bebyggd och bebodd i ett drygt sekel från sent 700-tal. I dag finns Birka med på FN-organet Unescos världsarvslista, och man turistar flitigt dit båtledes – allra helst under den varmare årstiden. Guidad tur funkar bra, det blir en promenad också.

Nu har man rekonstruerat en del av bebyggelsen, kombinerat med kafé och restaurang, museum och souvenirshop. Och så en modell över hur Birkas hamnområde såg ut ursprungligen, enligt vad forskarna kommit fram till. Staden var ett viktigt handelscentrum på sin tid. Flitiga arkeologiska utgrävningar har gett många fynd och ledtrådar som fått historien att klarna.

I den där modellen ser man hur husen står tätt ihop, åtskilda bara av smala gångar. Byggnadsmaterialet är trä. Fönster verkar man inte ha haft. En öppningsbar taklucka förefaller vara tidens skorsten.

Tyckte Birkas invånare att det var trångt? Förmodligen inte. Men dagens stadsplanerare har som tur är lite andra regler att gå efter. Den moderna människan kan förvisso ha det trångt men inte på riktigt samma vis ...

Några steg utanför stadsbebyggelsen möter Birkas besökare många gravsättningar. Och så, tack och lov, en och annan gullviva – sådana trängs vi ju gärna med!

Veckans tisdagstema är alltså TRÅNGT och du som vill trängas lite mer använder dig enklast av den här länken!

Copyright Klimakteriehäxan

Ta mig till havet!

Det är så här års man på allvar börjar längta till havet. Till dofterna, till vågskvalpet (så länge det inte är för kraftigt), till de salta simturerna och till de små restaurangerna där borddukarna nästan doppar sig i vattnet vid kajkanten.

Under ytan vet vi att ett sällsamt skådespel finns att titta på, men det krävs dykarkunskaper och lite utrustning innan det kan bli riktigt intressant. Fast vissa av de där sakerna ser man också ovanifrån, och då är det kanske inte alltid så roligt: jag tänker på maneterna, som kan vara riktigt otrevliga. Kul att umgås med på nära håll är de aldrig, inte ens de som saknar de brännande trådarna.

Nere i djupet finns bläckfiskarna, märkliga blötdjur som det berättas många historier om. De påstås vara smarta. En världskändis döptes till Paul och beundrades för att han "kunde" fotboll. Paul tippade, helt rätt, att Spanien skulle vinna VM 2010. En annan mångarmad individ klarar att öppna en burk med skruvlock för att komma åt att äta innehållet. Imponerande, självklart, inte minst med tanke på att många människor har jätteproblem med de där konservburkslocken ...

Men dessutom inspirerar dessa havets hjältar en del formgivare och konstnärer. Jag gillar både maneten och bläckfisken, som länge funnits att beundra inne på Det Stora Varuhuset i Stockholm. Att de inte är äkta är närmast en fördel! Och att de gör reklam för scarves och slipsar tänker jag snabbt bort. Det är inga accessoarer som behövs när man väl tagit sig till havet.

Copyright Klimakteriehäxan

Säsongen har startat

Tio violplantor för trettio kronor.
Det kallar jag ett erbjudande omöjligt att motstå. OK, de ser lite klena ut just nu, men jag tror de tar sig i balkonglådan. De har precis hamnat där. Planteringen skedde till musik: ihärdigt fågelkvitter. Fast jag vet inte vem som stod för de härliga tonerna. Synnerligen njutbart hur som helst.
Vårbruket är inlett!

Copyright Klimakteriehäxan, även känd under beteckningen "balkongbonde"

Det är lördag – med tema dubbelt upp!

"Livet är som en påse, det blir tomt och innehållslöst om man inte fyller det med något."

 - Hasse Alfredson i monologen "Pastor Jansson" som ingick i Svenska Ords revy "Gröna Hund" 1962. 

Tro inte att jag inte begriper att det verkar lite knasigt. Men det kan inte hjälpas, jag faller lätt för förpackningar. Blir utskrattad av vinkännarna för att jag (i alla fall ibland) väljer dryck efter etikett. Det är inte heller otänkbart att jag väljer vatten efter flaskform. Och så får de följa med hem, ibland för att användas som vattenflaska igen, ibland för att tjäna som blomvas och någon enstaka gång bara som ögonfägnad.

På bilden ser du några bevis för denna min skumma vurm för design i förpackningsbranschen: grekisk olivoljeflaska, snyggvatten från skotska Gleneagles, millennieskiftesbubblor, svensk årgångsglögg av 2003 års modell, spansk plastflaska för vatten och längst till höger också spanskt vatten med bubblor. Vad siffran 3 betyder på den har jag inte en aning om!

Och det är så ordnat med de flesta förpackningar, oavsett form, material, storlek och ursprungligt innehåll, att det passar att, som jag gör inledningsvis, citera Hasse Alfredson i sammanhanget. Byt bara ut ordet "påse" mot önskad förpackning och saken är klar!

Copyright Klimakteriehäxan (och Hasse A förstås)

För att hitta fler förslag på temat FÖRPACKNINGAR kan du ta den här genvägen.
Och när det gäller LÖRDAGSCITAT klickar du här för att komma vidare! 
Trevlig lördag!

Över hundra – men håller än!

Den kom precis före förra sekelskiftet, boken om John Hall, en gång Göteborgs mäktigaste man, stadens rikaste köpman och en karl med en historia som verkligen tålde att berättas. Det var Sophie Elkan som tog sig an uppgiften. Hon var känd för att hon syntes vid Selma Lagerlöfs sida, reskamrat, väninna, kollega om än i skymundan av den hyllade Selma. Men det visade sig att Sophie kunde skriva alldeles själv också, minsann.

Ändå har det nog för många mer än mig varit så att man läst mycket OM Sophie, men ingenting AV. Så plötsligt en dag stod den i bokhandelns hylla, pocketen. "John Hall" publicerades första gången 1899. Då var författarinnan bara 28 år. Och huvudpersonen hade varit död i nästan hundra år.

Jag köpte den på direkten, gick hem och läste – och blev inte besviken. Det är en portion historia och ett fascinerande livsöde, visserligen i romanform, men ändå med starka dokumentära inslag. John Hall kom från en skotsk släkt och var alltså ingen "urgöteborgare" men han var en affärsbegåvning och byggde sig ett eget palats, Gunnebo slott. Historien om honom håller än, du kommer inte att ångra om du skänker den några timmar i bekvämaste läsfåtöljen!

En annan bok med över hundraårig historia är Edgar Rice Burroughs berättelse om Tarzan. Nej, rynka inte på näsan! Strunta i de vulgariserade varianterna, läs den i ursprungsversionen, gärna på originalspråket, och låt Lord Greystoke bli din vän! Underbar berättelse! Första boken om "The Lord of the Apes" kom 1912.

Samma år kom en annan av mina absoluta favoriter ut: Hjalmar Söderbergs "Den allvarsamma leken". Kanske den allra bästa kärleksromanen? Och så är det väl lite elakt att bara plocka upp Sophie Elkan utan att låta den kära Selma hänga med. Bara att hugga en titel i högen. Vad sägs om "Kejsaren av Portugallien"? Det kan vara den jag gillar allra mest. Publicerades första gången 1914.

Se där har ni svaret på denna fredags bokbloggsjerka. Det gäller att skriva om en bok (eller flera) som är minst hundra år gammal men som fortfarande är läsvärd.
Fler hundraåringar som håller än (och oändligt mycket bättre än den som klev ut genom fönstret och försvann) hittar du här.

Copyright Klimakteriehäxan