Kan det som sker i Ukraina hända här?

Händelserna i Ukraina har plötsligt fått oss att tänka i nya, ovana banor. Skulle detta kunna hända oss? Kan mitt hem en dag krossas av en bomb, kan min son tvingas ut i fält, ska mina barnbarn inte få vara varma, mätta och trygga?  

Aldrig i mitt vid det här laget ganska långa liv har jag tänkt i de banorna. Tvärtom har jag trott mig stå på säker mark: Mina ägodelar kommer att förvandlas till arvegods, mina barn ska leva lyckliga liv, mitt hem är förvisso min borg. 

Nu känner jag mig inte alls lika övertygad. Vladimir Putin är på väg att krossa Ukraina, men han hotar också mig. Och dig. /.../

Plötsligt är utrikespolitik och flyktingströmmar det som med nödvändighet blir de stora frågorna innan vi ska gå till valurnorna i september. De svindlande priserna på olja och drivmedel, en direkt följd av Ukraina-krisen, kommer att "elda på" debatten. Att hoppas att Vladimir Putin inte längre är Rysslands härskare då är optimistiskt, men det skulle förenkla situationen. För oss alla. ./.

Jag kan som ni märker inte sluta fundera kring Ukraina och den akuta kris vi, Europa, världen hamnat i. Hela den här texten, som på sätt och vis är en fortsättning på mitt blogginlägg från igår, finns att läsa på News55, öppen för alla ett tag innan den bara kan nås av prenumeranter. 

Copyright Klimakteriehäxan

PS FN:s flyktingorganisation UNHCR har swish nummer 123 129 50 21. (Det finns förstås många andra vägar om man vill stödja det humanitära arbetet med flyktingar från Ukraina.)

När tankarna behöver skingras

Enligt O ställer Veckans kulturfråga och hon gör det mitt i en tid av oro och elände som utspelar sig inte alls särskilt långt bort. Den lyder: Vilken kultur får dig att glömma världen för en stund?

Jag har förvisso aldrig varit i Ukraina, inte ens funderat på att besöka storstaden Kiev, men nu har vi alla förflyttats dit på grund av Putins aggression och ukrainarnas elände. Plötsligt inser vi att människor som ser ut som vi, som är vana att leva ungefär som vi, snabbt förvandlats till flyktingar som kanske aldrig återser vare sig sina kära, sina hem eller återfår sina gamla liv.

Ingen tvekan råder om att vi lider med dem som nu förtvivlade söker sig ut över Ukrainas gränser. Folk skickar pengar och förnödenheter, öppnar sina hem för "gäster" de aldrig hört talas om. Tårarna rinner på alla, både framför tv-kamerorna och hemma i tv-soffan. 

En sak är märklig när världen är i kris: om man som jag har suttit mitt i nyhetsfloden och hanterat hemska bilder och skakande information fungerar hjärnan på sitt eget sätt: förvånansvärt rationellt och iskallt. Man vet vad som ska göras och man gör det, känslorna är avstängda enligt principen "the show must go on". Så kan det fortsätta i dagar.

Det är sedan, när man äntligen får en ledig stund, som det händer. Plötsligt sitter man med morgonkaffet och tidningen hemma i köket och allt är tyst. Då slår fasan till, hårt. Tårarna rinner, rubrikerna om katastrofen blir suddiga, allt det där man hållit borta (mer eller mindre medvetet) släpps utan förvarning loss. Hjärnans försvarsmekanismer har stängts av när jobbet är gjort.

Samma förklaring brukar komma när människor undrar hur fotografer som tar mängder med bilder på folk som lider står ut med sina "motiv". Jo, kameran fungerar som filter, det man ser genom sökaren är just motiv som behöver förevigas för att omvärlden ska kunna fatta vad som pågår, opinion ska kunna väckas. När fotografen sänker kameran blir känslorna helt andra.

Volodymyr Zelensky - hans öde blir säkert också
tv-serie en dag. Officiell bild.

Vad gör vi då för att stå ut? Jag för min del sållar ganska hårt. När jag vaknar kollar jag snabbt på mobilen: har Kiev fallit? Är den modige Zelensky (Ukrainas demokratiskt valde president) fortfarande vid liv? När första frågan besvaras med nej och den andra med ja nöjer jag mig. Återvänder under dagen någon gång, ser sedan tv-nyheter på kvällen. Undviker att tänka på Putin när jag släcker lampan, tror att han skulle kunna ge mig mardrömmar.

Visst behöver man skingra tankarna med annat även i kri(g)stider, även om det inte alltid är enkelt. Just nu har vi tagit till en fransk tv-serie som är både rolig och originell: "Ring min agent!" (Dix pour cent). Det finns hela fyra säsonger, så den räcker ett tag! En femte är dessutom planerad, liksom en långfilmversion. Kallas "dramakomedi" och utspelar sig i och omkring en skådespelaragentur i Paris, och "riktiga", välkända skådespelare agerar sig själva. Bra grepp! Finns på Netflix och är garanterat fri från krigsscener.

Fyra agenter i "Ring min agent!" - ingen vanlig agentfilm ... Foto Netflix

PS FN:s flyktingorganisation UNHCR har swish nummer 123 129 50 21. (Det finns förstås många andra vägar om man vill stödja det humanitära arbetet med flyktingar från Ukraina.)

Copyright Klimakteriehäxan

Det finns klubbar för det mesta ...

Klubbar, föreningar eller (hemliga) sällskap ska vara temat för tisdagstrion denna vecka, en bloggstafett som har startblocken uppställda hos Ugglan & boken. Och när man tänker efter så finns det klubbar för det mesta!

Misstänker att många svarar "Guernseys litteratur- och potatisskalspajssällskap" (The Guernsey Literary and Potato Peel Pie Society) av Mary Ann Shaffer. Den har väldigt många läst och gillat, så även jag. Håll med om att titeln är rätt lockande –fast gott låter det väl inte med en sådan paj ... Hör du till dem som inte känner till boken törs jag utfärda en läsrekommendation! 

Det kan jag också göra för en annan brittisk roman som bygger på verkligheten: "Drömmen om Everest" (Paths of Glory) av Jeffrey Archer. George Mallory kan faktiskt ha varit den som först kom till toppen av Mount Everest redan 1924, men det har inte gått att belägga. Flera försök blev det, och den exklusiva alpina herrklubben i London stöttade. Där kunde bergsbestigarna be om pengastöd och där fanns också en hängiven publik som ville veta allt som hände bland snö och is. Mallory dog på berget. Hans kvarlevor hittades först 1999. Då hade han varit död i 75 år.

I min egen ungdomsbok "Dela lika" drog jag mig inte för att lansera "Hemlis-klubben" med "dödsstraff" för de medlemmar som bröt mot reglerna ... så jag rekommenderar väl helt enkelt den också! Bygger även den på verkligheten i så måtto att jag hade en kollega som, alltid när hon bjöd på skvaller, förkunnade att det var dödsstraff på att föra det vidare. Hon överlevde, lever än faktiskt. Vilket boken också gör! 

Där var väl min trio full. Jag tänkte också en kort stund på "Det hemliga brödraskapet i Wien" av norske Ingar Johnsrud men den rekommenderar jag inte. Jag tyckte den blev rörig och tämligen trist. Men den fick strålande recensioner åtminstone i hemlandet. Man tycker ju så olika!

Tippar också att "Da Vinci-koden" dyker upp denna tisdag. Jag har inte läst den. Bestämde mig för att avstå när jag insåg att i princip varenda annan läskunnig människa sög den i sig. Var på semester på Mallorca och vid poolen fanns Dan Brown på svenska, norska, danska, spanska, tyska, franska, engelska och förmodligen ytterligare några språk. Då tänkte jag att det räckte ...

Eftersom detta är den internationella kvinnodagen borde man ju ha hittat lite klubbar för damer, men det lyckades inte jag med. Får väl försöka fira på annat sätt.

Copyright Klimakteriehäxan

SELFIE för tionde gången!

Kan knappt tro det, men detta är tionde gången jag erbjuder er, mina kära bloggkompisar, att hänga med på en SELFIE! Alltså att ge en bild av dig och din värld utan att det krävs ett foto. De blir ju sällan särskilt lyckade, de där bilderna man tar under akrobatiska ansträngningar. 

Nu handlar det bara om att plocka upp mina tolv nyckelord och ge personliga svar. Sista bokstaven i första svaret ska vara första bokstaven i nästa svar o s v. Och för varje SELFIE man kollar in får man veta något nytt om en annan bloggare, saker man verkligen inte hade en  aning om! Riktigt roligt faktiskt! 

Här är veckans "nycklar". Du svarar med ett enda ord eller gör tillägg om du vill, var så långrandig eller kortfattad som du känner för. Nu kör vi!

1. Civilstånd: Gift (sedan 1983 med en och samma man)

2. Utsikt: Tak 

3. Från fruktdisken: Kiwi (sprängfull av c-vitaminer)

4. Bra att ha: Idéer (jag har ganska många, av varierande kvalitet och på väldigt olika områden ... det här med SELFIEs råkade bara vara en av dem)

5. Underhållning: Ramelskt (älskar Povel, vilket geni han var!)

6. Stilfullt på kroppen: Tweed (fast väldigt sällan, nästan aldrig faktiskt, på mig)

7. Drömyrke: Designer (har skapat en hel del saker efter egna idéer, kläder och prylar, men det blev aldrig mer än en hobby)

8. Äter för sällan: Raggmunk

9. Bra bok: Kassabok (har jag försökt med ibland men det har inte gått särskilt bra)

10. Hund: Koira (Koira betyder hund på finska. Min Koira, en pointer, var inte min på riktigt, men hon tog en stor plats i mitt hjärta. Tyvärr dog hon av en olyckshändelse mitt i sin krafts dagar. Kan sakna henne än fast det är väldigt länge sedan nu.)

11. Guilty Pleasure (alltså något man gillar trots att man vet att man inte borde, håll med om att det engelska uttrycket är bra och precist!): Avokado

12. Sällkapsspel: Othello

SELFIE-bidrag dök förra veckan upp från Kicki, Kina, Mrs Calloway, Lillasyster, Monica, Femfemman, Susjos, Primrose, ViltogVakkert, Gunnel, Anki, Herr Nilssons fru, Susie, Ditte, Paula, Ingrid, BP, Geddfish, Åke.

Då ser vi fram emot nya inblickar via färska SELFIEs! Ha så kul medan du gräver i ditt minne eller i ditt samvete (?!) eller var du nu söker svaren nånstans!

Copyright Klimakteriehäxan

Med semla, för fred

Härmed gör jag en träda-fram-are och skyltar med att jag slukat vetebulle, mandelmassa och vispgrädde utan att skämmas. För detta var ju veckan när den var legitimt att peta i sig en semla, eftersom "semmeldagen" var i tisdags. Håller du med om budskapet på förpackningen här ovan? I den fanns två bake off-semlor från Ica Klingan i Grums, och tro mig eller ej, men de var supergoda och slog finfikets version på Södermalm utan diskussion.Till mindre än halva priset dessutom. Nu ett tvärt hopp:

Den knutna pistolen (The Knotted Gun) är något att skylta med när kriget knackar på grannens dörr. Carl Fredrik Reuterswärd är mannen bakom verket, och det står i stort format utanför FN-skrapan i New York. Men den finns också på flera platser i Stockholm, bl a på Sergelgatan mitt i city, vid Centralen i Malmö och på Avenyn i Göteborg.

Skulpturen ska vara en symbol för världsfreden och den kamp vi alla väntas delta i för att skapa och bevara den. Reuterswärd gjorde den 1980 inspirerad av mordet på John Lennon. För varje såld pistol går en slant till stiftelsen Non-Violence Project, som startades 1993.

En knuten pistol finns också runt min hals, en "skylt" i miniformat. Önskade mig den för ett antal år sedan och fick den i present av Maken. Tycker att den passat extra bra i tider av ideliga skottdåd när gängen gör sitt yttersta för att ta livet av varandra, med en och annan helt oskyldig drabbad när kulorna yr.

Nu tycker jag att Vladimir Putin gjort den knutna pistolen ännu mer aktuell. Men nej, konstverket finns inte i Kreml och kommer med största sannolikhet aldrig att dyka upp i de kvarteren. Runt min hals hänger det definitivt kvar. Även om det varken gör till eller ifrån vad beträffar världsfreden.

Är kameran det enda vapen Putin fruktar? Varför skulle han annars blockera sociala
medier där ögonvittnen publicerat sina bilder på ryska arméns framfart? Den här
kursen skulle få många sökande i Ukraina. Och i Ryssland.

Kapitel 4 i vårens skyltföljetong, den om "min" blomsteräng. Nu är avspärrningen
nedriven och skylten nästan oläslig. HUR ska det gå? Håll med om att
spänningen är så gott som olidlig!

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans mening – om minnen

Dags att presentera Veckans mening igen, i Skriv-Roberts efterföljd. Denna gång hämtar jag min mening i "Dubbelporträtt" av Agneta Pleijel, (den i grunden sanna) historien om hur Agatha Christie motvilligt går med på att bli avmålad inför sin 80-årsdag. Konstnären som ska avbilda henne är österrikaren Oskar Kokoschka, ungefär jämngammal med deckardrottningen, och det blir ett spännande samtal mellan de två, trots att Agatha C föresatt sig att inte prata alls. Nu delar de många minnen. Det är en bra, underhållande och originell historia, som faktiskt får mig att tänka att jag borde läsa mer Christie. Den här romanen läser jag med öronen, eftersom den finns som radioföljetong. Tyvärr är det författarinnan själv som är berättare, och det är inte så lyckat, lindrigt uttryckt. Hon låter trött och oengagerad och det går väldigt sakta ... synd på så rara ärter! Säkert bättre med en annan röst (fast det verkar inte finnas), eller varför inte på papper! I den här romanen finns hur som helst fina och tänkvärda formuleringar, som exempelvis denna:

När man är på jakt efter minnen befinner man sig i presens.

Oskar Kokoschkas bild av Agatha Christie målad 1969, inför Christies 80-årsdag.
Blev hon nöjd? Tveksamt. Hon lär ha tyckt att näsan var onödigt stor ...

Copyright Klimakteriehäxan

I solrosens land

Nog för att jag är tämligen intresserad av nyheter alla årets dagar. Gammal vana, sitter i, yrkesskada möjligen. Men sedan en dryg vecka tillbaka har det blivit något som liknar besatthet: det första jag gör när jag vaknat är att jag tar mobilen och klickar upp nattens nyheter. Har Kiev fallit? Inte än. Har Putin tagit sitt förnuft till fånga? Aldrig (han har nog inget). Har inte smarta människor i Moskva gjort gemensam sak och avsatt sin tsar? Svaret är nej. Nu har jag i alla fall inhämtat att solrosen är Ukrainas nationalblomma. Klen tröst, men den är åtminstone vacker. Freden låter dessvärre vänta på sig i solrosens land.

Copyright Klimakteriehäxan

I ordspråkens värld

Ute lyser solen från en nästan klarblå himmel. I etern surrar alla uppgifter om ett krig vi helst aldrig hade velat höra talas om. Prasslet från morgontidningen överröstas i korta ögonblick av en fågel som verkar inbilla sig att det är vår. Men den låter nog vänta på sig lite till.

Och medan vi väntar hänger vi på Elisa Matilda, som förflyttar sig och oss till ordspråkens värld i dag med sina fem fredagsfrågor.  

1. När sa du senast ”borta bra, men hemma bäst?” Har ju inte varit borta (mer än till Barndomslandet och det räknar jag också som hemma) på så himla länge så det minns jag inte.
2. När senast upplevde du ”delad glädje är dubbel glädje”? När jag tittar på mina barnbarn, numera två till antalet!
3. Vad har ”gömts i snö, och kommer upp i tö”? Ordagrant, i stadsmiljö, oupplockad hundbajs som luktar förfärligt.
4. När talade du senast om trollen? Det största trollet, herr P, tvingas man ju tala om dagligen som läget ser ut just nu.
5. Ingen kan allt, men alla kan något – vad kan du? Tror att språk är min bästa sida.

Klas och Matilda: dubbel glädje! Farfar tog bilden.

Copyright Klimakteriehäxan

Nada, noll, ingenting

Håll i hatten! Detta kan bli historiens kortaste blogginlägg! Det är Mia i bokhörnan som ställer veckans helgfråga: Vad har du köpt på bokrean? Mitt svar: INGENTING.

Med en väldigt liten brasklapp: Än så länge.

Copyright Klimakteriehäxan

Viktigast är freden

Vårt nyfödda barnbarn Matilda är självklart en stor källa till glädje. Hon föddes precis innan ryssarna började sitt krig mot Ukraina. Sällan har Tage Danielssons ord passat bättre!

RÅD TILL ETT NYFÖTT BARN ANGÅENDE I VILKEN ORDNING DET BÖR SKAFFA SIG SINA ÖVERTYGELSER

av Tage Danielsson

Matilda och farfar.

Innan du blir kapitalist
kommunist, monetarist
anarkist, marxist, fascist
terrorist, imperialist
socialist, syndikalist
eller rentav folkpartist
måste lilla du förstå
att så snart som du kan gå
bör du stultande gå med
i det världsparti för fred
som går före allting annat.
Alla -ismer där vi stannat
är sekunda, inte störst.
Freden måste komma först.
Gör den inte det, min vän,
kommer inget efter den.

Copyright Tage Danielsson och Klimakteriehäxan (bild)

Låtar som berättar

Veckans kulturfråga från Enligt O handlar om en fin kombination: ord och musik. Ja, sånger som förmedlar en historia alltså ... och så hur häftiga låtar kan få bli något mer, ut- och hopbyggda till musikal! 

Vilka filmer eller musikaler med en viss artists musik har du redan sett och gillat? Bäst utan tvekan: "Beautiful" som jag såg på Broadway. Bygger på den fenomenala Carole Kings liv och många superhits. Tjejen i huvudrollen lät otroligt lik förlagan, och dessutom såg det ut som om hon kunde hantera pianot lika bra (fast det var fusk). Det lockiga håret såg också äkta ut!

Att jag sett "Mamma Mia" både på scen och film förvånar förstås ingen. ABBA håller! I september ska jag också se Piaf-föreställningen på Göta Lejon, den föreställning vi hade biljetter till i januari blev inställd.

Enligt O undrar också Vilken artists eller bands musik skulle du vilja uppleva i musikalform? Ja varför inte Cornelis Vreeswijks? Han plockade ofta in sitt eget liv i låtarna och när man kollar texterna finns där många historier berättade. Precis som med Carole King.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om kulturens syn på Putin

 "Att förminska allvaret i hotet från Ryssland och Putin har varit en paradgren i svensk offentlighet under många år."

-Lisa Bjurwald skriver i dagens Expressen om hur en rad svenska kulturpersonligheter fnyst i spalterna åt dem som sett och talat om att Vladimir Putin utgjort ett reellt hot mot omvärlden. 

CITAT om Putin

"Av de senaste händelserna att döma har den vansinniga idén att återupprätta Ryska imperiet helt tagit Putin i sin besittning."

-Den i sitt hemland mycket populäre (men av Putin synnerligen ogillade) författaren Vladimir Sorokin skriver en lång artikel på DN:s kultur i dag. En analys av Putins utveckling, hans allt flitigare användande av lögner, och samexistensen med Rysslands korrumperade ekonomiska elit. Västvärlden undgår inte kritik för sitt sätt att hantera diktatorn i Kreml. Men Putinregimen "kommer oundvikligen att störtas och angreppet på det fria Ukraina innebär början till slutet." skriver Sorokin. Väldigt intressant läsning, och jag tror att den ligger öppen även för icke-prenumeranter, har för mig att DN:s chefredaktör Wolodarski har sagt det? Det tar en stund men det är texten värd.

CITAT om makt och bilder

"Jag vill inte se min bild hänga på era kontor: presidenten är ingen ikon, en idol eller ett porträtt. Sätt upp foton på era barn i stället, och titta på dem varje gång ni ska fatta ett beslut."

-Så sa Volodymyr Zelenskyj (i min fria översättning från engelska)en 20 maj 2019 när han blev Ukrainas president. Han vet ju att vi precis som han sett hur diktatorer världen över använt sitt porträtt för att framhäva sin egen betydelse. Zelenskys parti heter "Folkets tjänare" och som en sådan framstår han väl faktiskt i dessa kritiska och krigiska dagar. I dag står han, 44 år gammal, inför en situation som ingen avundas honom. Putin har satt ett pris på hans huvud, Zelenskyj ska "oskadliggöras". Enorma mängder vapen riktas mot hans land, som gör modigt motstånd trots att de knappast kan orka stå emot fullt ut. Fascinerande är det att tänka på att han för bara några år sedan gjort karriär som komiker och spelade huvudrollen som Ukrainas president i en populär tv-serie. Den hette just "Folkets tjänare" och med den i gott minne röstade 70 pocent av väljarna på honom när det var dags att välja president. Då var han i princip helt oerfaren som politiker.

Visst grönskar det – i bokhyllan!

Ute låter grönskan vänta på sig än ett bra tag, men i bokhyllan grönskar det året runt. Passar bra när Ugglan & boken har grönt som temaord för denna veckas tisdagstrio.

"The Girl with Green Eyes" (finns den verkligen inte som "Flicka med gröna ögon" på svenska?) av Edna O'Brien kom ut redan 1962, som andra delen i en trilogi om unga kvinnor på Irland. Den här boken och dess föregångare (Country Girls) fick mig att bli hängiven beundrare av denna suveräna författare. Hela fjorton av hennes böcker finns i min hylla, jag har räknat – det kan vara mitt personliga rekord.

"Anne på Grönkulla" (Anne of Green Gables) av Lucy Maud Montgomery är ännu äldre, från 1908. Ett år senare kom den på svenska, den första översättning som gjordes till ett annat språk av det engelska originalet. Nu finns den snart i ny översättning av Eva Ström, och jag funderar allvarligt på att leta upp nyutgåvan. Kommer i april. Älskade boken när jag själv var flicka, precis som Eva Ström berättar att hon gjorde.

"Den gröna milen" (The Green Mile) är en av Stephen Kings mest lästa skräckromaner, tror jag. Har förstås filmats också. Utspelar sig åtminstone delvis i gammal fängelsemiljö. Borde läsa om den – om jag törs? Men King är bra.

Copyright Klimakteriehäxan