Röst i telefonen: Kom och hjälp oss äta upp resten av julmaten!
Vi har för all del alldeles egna rester, men det lät ju ändå trevligt, så vi sa ja och gav oss iväg. För att mötas av sillar och fårbog, lutfisk, köttbullar, skinka och rödbetssallad, och trots att alla lät sig väl smaka tog förstås inte maten slut – det är något med julmat, det blir gärna ett och annat kvar, om inte i kylen så i alla fall i frysen…
Samtalet löpte smidigt runt bordet. De som lät sillen få sällskap av en liten snaps tog upp en nubbevisa, det kändes väldigt svenskt och trivsamt bland många levande ljus och vackra blommor i stilfulla krukor från Waldemarsudde.
Så visar det sig att värdparet just firar sitt sista jullov. Efter en otroligt lång räcka av vår- och höstterminer ska deras lärargärningar ta slut nästa gång eleverna stämmer upp ”Den blomstertid nu kommer”.
Och de ser framtiden an med tillförsikt: mera resor, mera fjälläventyr, mera golf, mera bio, mera barnbarn, mera av allting – utom av just arbete. Blomstertiden står helt enkelt där och väntar.
En annan av gästerna berättar glatt om nya äventyr i livet sedan han blev pensionär: tid för tennis och böcker, fler löv att kratta – men också ett och annat litet stimulerande extraknäck, bland annat som statist i såväl en långfilm som en teve-serie.
Den äldste vid bordet, en spirituell herre med grått i tinningarna, visar sig ha fullt upp med körsång, teater, litteratur, resor – och rollen som morfar. Han är allmänbildad på ett uppenbart men trivsamt sätt, här finns inte ens fröet till gaggig gubbe trots att han faktiskt fyllt 74. Hustrun är yngre, slutade jobba för ett halvår sen, och de har projekt planerade i långa rader nu när de kan ha gemensamt schema.
Ju mer jag hör, desto mer börjar jag fundera.
Är det kanske inte så förskräckligt som jag föreställer mig, det där med att bli pensionär? Kan man kanske utan problem hitta duvor att mata, rent bildligt talat? Finns det rent av en ny sorts frihet som väntar?
Så slås jag av insikten: jag är faktiskt yngst vid bordet. Har längst till pensionen.
När hände det senast? Minns knappt. En gång i världen var jag alltid yngst, men det blev så småningom uppenbart att det är ett tillstånd som går över.
Med den nya insikten om min juniorroll ser jag igen på sällskapet.
Jo för all del.
Om bara både hjärnan och kroppen hänger med så kanske man inte behöver frukta den dag då det orange kuvertets innehåll blir verklighet.
Men det hänger nog på det där med hälsan – och där finns tyvärr inga garantier, inte ens för den som är yngst på kalaset.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, januari 02, 2008
Etnochic?
"Oroliga mönster, oväntade skärningar och ett tydligt drag av boutique i medelstor mellansvensk stad".
Se där DN-medarbetaren Barbro Hedvalls omdöme om näringsminister Maud Olofssons personliga klädstil, uppmärksammad i dagens tidning.
Elakt, visst. Roligt och träffande, ja.
Men nog kan man undra varför till exempel Eva & Claudis (svindyra) koftor ser så mycket snyggare ut på Amelia Adamo än på centerledaren? Amelia, alltid piffig, har visat de där tröjorna på en rad omslag till sin tidning.
Maud får väl trösta sig med att DN också kallar hennes stil "etnochic". Vad nu det kan betyda. Fast jag antar att det är något positivt, det brukar ju vara så med ord som börjar på "etno".
Copyright Klimakteriehäxan
Se där DN-medarbetaren Barbro Hedvalls omdöme om näringsminister Maud Olofssons personliga klädstil, uppmärksammad i dagens tidning.
Elakt, visst. Roligt och träffande, ja.
Men nog kan man undra varför till exempel Eva & Claudis (svindyra) koftor ser så mycket snyggare ut på Amelia Adamo än på centerledaren? Amelia, alltid piffig, har visat de där tröjorna på en rad omslag till sin tidning.
Maud får väl trösta sig med att DN också kallar hennes stil "etnochic". Vad nu det kan betyda. Fast jag antar att det är något positivt, det brukar ju vara så med ord som börjar på "etno".
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, januari 01, 2008
Första dagen på Potatisens År
Potatis är en god sak.
Den är näringsrik, lätt att variera, passar till allt, kan ätas varm eller kall.
En grundpelare i varje kök. Eller i alla fall i mitt. För ris, pasta och couscous i all ära – inget går ändå upp mot den där anrika knölen.
Fast numera kan den faktiskt se ut nästan hur som helst. Den kan vara rund, den kan vara väldigt lång och smal, den kan vara mörkblå eller röd – så såg de inte alls ut på den tiden vi fick potatislov från skolan (plugglov från plugget skulle det ha kunnat kallas, fast ordet ”plugg” använde vi inte i varken den ena eller den andra betydelsen hemma i Barndomslandet). Nej, då handlade det om Bintje och King Edward och det kom man långt med.
Då kommenderades vi ut i fårorna efter traktorn, med gummistövlar försedda, och så gällde det att plocka upp de små rackarna i högsta fart. Lerjorden bet sig fast i skinnet och torkade så småningom. Fingrarna stelnade, som jag minns det duggregnade det alltid och var ganska kallt, men det var bara att fortsätta tills fårorna var tomma.
De alldeles nyplockade var och är en delikatess, med skal så tunt att det endera far av liksom av sig själv eller också äts upp. Men de ska läggas i vatten som redan kokar! Vinterpotatis, däremot, kan läggas i kallt vatten. Fråga mig inte varför, detta är en lärdom som jag anammat och bestämt mig för att tro på.
Nu får potatisen förhöjd status med FN:s hjälp. 2008 är potatisens år, med hänvisning till dess världsomspännande betydelse. Från ursprunget i Latinamerika, där en gång Sveriges första sättpotatisar hämtades, har den nu blivit så etablerad att Indien och Kina står för en tredjedel av all potatisproduktion. Och det finns tusentals olika sorter.
En sommar odlade jag egen potatis, utan att egentligen veta om det. Hittade en bortglömt liten knöl längst in i kylskåpet. Den hade skrumpnat en del, men hade klart synliga groddar. Och jag råkade ha ett tomt hål i en kruka på balkongen. Klämde ner den gamla potatisen i hopp om att åtminstone få lite extra grönska. När det så var dags att göra vinter skulle det sommargröna slängas, förstås. Men potatisblasten gjorde motstånd. Och tro det eller ej, men upp kom ett gäng små fina rotsaker som räckte till ett mål!
Potatis är en god sak.
Så till det nya årets första middag är potatisen ett självklart tillbehör.
Har du prövat att blanda avokado i potatismoset? Gudomligt!
Gott nytt potatisår!
Copyright Klimakteriehäxan
Den är näringsrik, lätt att variera, passar till allt, kan ätas varm eller kall.
En grundpelare i varje kök. Eller i alla fall i mitt. För ris, pasta och couscous i all ära – inget går ändå upp mot den där anrika knölen.
Fast numera kan den faktiskt se ut nästan hur som helst. Den kan vara rund, den kan vara väldigt lång och smal, den kan vara mörkblå eller röd – så såg de inte alls ut på den tiden vi fick potatislov från skolan (plugglov från plugget skulle det ha kunnat kallas, fast ordet ”plugg” använde vi inte i varken den ena eller den andra betydelsen hemma i Barndomslandet). Nej, då handlade det om Bintje och King Edward och det kom man långt med.Då kommenderades vi ut i fårorna efter traktorn, med gummistövlar försedda, och så gällde det att plocka upp de små rackarna i högsta fart. Lerjorden bet sig fast i skinnet och torkade så småningom. Fingrarna stelnade, som jag minns det duggregnade det alltid och var ganska kallt, men det var bara att fortsätta tills fårorna var tomma.
De alldeles nyplockade var och är en delikatess, med skal så tunt att det endera far av liksom av sig själv eller också äts upp. Men de ska läggas i vatten som redan kokar! Vinterpotatis, däremot, kan läggas i kallt vatten. Fråga mig inte varför, detta är en lärdom som jag anammat och bestämt mig för att tro på.
Nu får potatisen förhöjd status med FN:s hjälp. 2008 är potatisens år, med hänvisning till dess världsomspännande betydelse. Från ursprunget i Latinamerika, där en gång Sveriges första sättpotatisar hämtades, har den nu blivit så etablerad att Indien och Kina står för en tredjedel av all potatisproduktion. Och det finns tusentals olika sorter.
En sommar odlade jag egen potatis, utan att egentligen veta om det. Hittade en bortglömt liten knöl längst in i kylskåpet. Den hade skrumpnat en del, men hade klart synliga groddar. Och jag råkade ha ett tomt hål i en kruka på balkongen. Klämde ner den gamla potatisen i hopp om att åtminstone få lite extra grönska. När det så var dags att göra vinter skulle det sommargröna slängas, förstås. Men potatisblasten gjorde motstånd. Och tro det eller ej, men upp kom ett gäng små fina rotsaker som räckte till ett mål!
Potatis är en god sak.
Så till det nya årets första middag är potatisen ett självklart tillbehör.
Har du prövat att blanda avokado i potatismoset? Gudomligt!
Gott nytt potatisår!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, december 31, 2007
Gott Nytt År - med ny tradition?
Nyårsafton. Vi förväntas se tillbaka och minnas det goda, det roliga. Vi förväntas se framåt och planera för det goda, det roliga. Och det är naturligtvis alldeles riktigt: det negativa, det sorgliga, det inträffar oftast utan förvarning, och det är också sådant man helst vill slippa minnas, även om det inte går.Många är de sorters besvärjelser som folk ägnar sig åt för att förebygga de personliga katastroferna. Vi hälsar varandra ”Gott Nytt År” med en sällan skådad frenesi, även om det sker helt rutinmässigt och utan särskilt mycket eftertanke. Vi avlägger löften till höger och vänster för att bli bättre människor och därigenom också bidra till det allmänna välståndet.
Vi höjer glasen med bubblande dryck och önskar oss stort och smått, i tysthet eller klart uttalat. Hoppet lyser om nyårsfirarna: Visst ska det nya året bli ännu bättre än det förra?
Det finns ett sätt att öka chanserna för det som är alldeles nytt för mig: ät tolv vindruvor i takt med klockslagen vid midnatt den sista dagen på året!
Detta tycks vara en mångårig tradition i Spanien. Varje uppäten druva borgar för att det ska gå en väl en av det kommande årets månader.
Kanske kom denna sed till på grund av att druvodlare fått överskottsskörd och försökt hitta på ett knep att få avsättning också för den.
Kanske finns något annat magiskt i vindruvor även innan de hamnat i förädlad form i flaska?
Blå eller gröna druvor kvittar lika, så vitt jag förstår. Kärnfria underlättar när de ska sväljas sekundsnabbt.
Och vem vet, det kanske funkar.
Så varför inte införa en ny ritual för nyårsafton och pröva?
Medan vita flingor yr utanför mitt fönster önskar jag er Gott Nytt År!
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, december 30, 2007
Ett riktigt reafynd
Det var ett par dagar före julafton. Dags att storhandla: skinka, doppbulle, kalvsylta, korvar, lutfisk, must – ja allt det där vanliga.
Dessutom måste man ha blommor till jul. Hyacinter, julstjärnor, gärna tulpaner.
Julstjärnor, både vita och röda, hade jag försett mig med, hyacinter likaså. Nu var det alltså dags för tulpanerna. Men de som Ica-butiken hade såg lite ledsna ut, lockade inte till köp – en femtilapp för blommor som redan i affären hänger med huvudet är inte kul.
Då föll min blick på en plasthink. Den var full av rosor.
Buntar med tio blommor i olika färger, ordinarie pris 49:90 precis som för tulpanerna.
Det var bara det att rosorna hade fått en ny, större, röd prislapp: 10 kronor. Någon hade ansett att de passerat sitt bäst-före-datum.
De såg inte alls dåliga ut – och vad kan gå fel för en enkel tia? Om de står ett par dagar har man ju ändå fått valuta för pengarna! Jag slog till. På julrosor, så att säga.
Nu har en vecka gått. Alla rosorna finns kvar. Några har jag halshuggit och lagt i en vattenfylld skål – ett jättebra sätt att förlänga livslängden på de flesta snittblommor, snyggt blir det också! Men några står karskt kvar i en vas. Okej då, lite äldre och skrynkligare, fast så går det ju med oss alla! Ändå klart njutbara. Och de hade inte hållit så där länge om jag betalat dyrt för dem i en "riktig" blomsteraffär, det säger jag av bister erfarenhet.
Här har ni årets verkliga reafynd för min del!
Copyright Klimakteriehäxan
Dessutom måste man ha blommor till jul. Hyacinter, julstjärnor, gärna tulpaner.
Julstjärnor, både vita och röda, hade jag försett mig med, hyacinter likaså. Nu var det alltså dags för tulpanerna. Men de som Ica-butiken hade såg lite ledsna ut, lockade inte till köp – en femtilapp för blommor som redan i affären hänger med huvudet är inte kul.
Då föll min blick på en plasthink. Den var full av rosor.
Buntar med tio blommor i olika färger, ordinarie pris 49:90 precis som för tulpanerna.
Det var bara det att rosorna hade fått en ny, större, röd prislapp: 10 kronor. Någon hade ansett att de passerat sitt bäst-före-datum.
De såg inte alls dåliga ut – och vad kan gå fel för en enkel tia? Om de står ett par dagar har man ju ändå fått valuta för pengarna! Jag slog till. På julrosor, så att säga.
Nu har en vecka gått. Alla rosorna finns kvar. Några har jag halshuggit och lagt i en vattenfylld skål – ett jättebra sätt att förlänga livslängden på de flesta snittblommor, snyggt blir det också! Men några står karskt kvar i en vas. Okej då, lite äldre och skrynkligare, fast så går det ju med oss alla! Ändå klart njutbara. Och de hade inte hållit så där länge om jag betalat dyrt för dem i en "riktig" blomsteraffär, det säger jag av bister erfarenhet.
Här har ni årets verkliga reafynd för min del!
Copyright Klimakteriehäxan
Gärna reklam - men bara när jag själv vill!
Tro inte att jag generellt ogillar reklam.
Tvärtom, jag hyllar teorin att reklamerbjudanden kan utnyttjas till ens egen förmån – så länge man nappar på extrapriserna som gäller varor man ändå skulle köpa.
Alltså har jag ingen ”Nej tack till reklam”-skylt på ytterdörren, men när trycksakerna dräller in rensar jag snabbt.
Sedan sätter jag mig vid lämpligt tillfälle och bläddrar i det jag behållit för att se om där finns något av intresse.
Och det är just där haken ligger: jag vill välja NÄR jag ska ta del av reklam. Ska jag gå på bio försöker jag ta reda på hur lång rullen med choklad, jeans och kommande filmer är. Vill helst sjunka ner i fåtöljen sekunderna innan den "riktiga" filmen börjar.
Framför teven har jag kommit fram till, att det bästa sättet att se de program man gillar är att spela in dem, titta i efterhand – och då snabbspola reklamavbrotten. Funkar utmärkt både med Desperate Housewives och Let´s Dance. Det blir en perfekt teve-kväll!
Så läser jag i dagens SvD en artikel om dagens medievärld. Där står att numera motsvarar reklamen på nätet inte mindre än fjorton (14) procent av ALL reklam och tredje kvartalet 2007 var den större än i teve.
Då fattar jag ingenting.
För hittills har jag i princip ALDRIG klickat på en annons som kommer upp på skärmen. Nu kan väl inte det vara alldeles sant, men låt oss säga att jag tittat på tio-femton stycken. Inte mycket på det numera inte föraktliga antal år som jag har varit flitig datoranvändare.
Hur kan det löna sig, jag bara undrar? Sitter alla ni andra där och läser annons efter annons?
Och till mina bloggarkollegor har jag då också en fråga: ni som har annonser på era bloggar, tjänar ni verkligen några pengar på det?
För om jag fattat saken rätt blir det bara betalning per klick. Och i så fall, gott folk, har i alla fall jag inte bidragit till att höja era inkomster, hur flitigt jag än har besökt er. Det är helt säkert att en annons i en blogg har jag aldrig klickat in mig på, och jag kommer med största sannolikhet heller aldrig att göra det.
Men om jag är helt ute och seglar kan ni väl berätta det? För om jag blir rik på kuppen är jag naturligtvis villig att rucka på mina principer…
”Nu har vi kunnat konstatera att du går att köpa, det enda som kvarstår är att komma överens om priset” är en replik värd att minnas – hämtad ur en historia om ett äkta par som låter den annars så ärbara hustrun älska med en rik man för att förstärka hushållskassan.
Fast nu talar vi inte om någon sorts kärlek, bara om en blogg.
Copyright Klimakteriehäxan
Tvärtom, jag hyllar teorin att reklamerbjudanden kan utnyttjas till ens egen förmån – så länge man nappar på extrapriserna som gäller varor man ändå skulle köpa.
Alltså har jag ingen ”Nej tack till reklam”-skylt på ytterdörren, men när trycksakerna dräller in rensar jag snabbt.
Sedan sätter jag mig vid lämpligt tillfälle och bläddrar i det jag behållit för att se om där finns något av intresse.
Och det är just där haken ligger: jag vill välja NÄR jag ska ta del av reklam. Ska jag gå på bio försöker jag ta reda på hur lång rullen med choklad, jeans och kommande filmer är. Vill helst sjunka ner i fåtöljen sekunderna innan den "riktiga" filmen börjar.
Framför teven har jag kommit fram till, att det bästa sättet att se de program man gillar är att spela in dem, titta i efterhand – och då snabbspola reklamavbrotten. Funkar utmärkt både med Desperate Housewives och Let´s Dance. Det blir en perfekt teve-kväll!
Så läser jag i dagens SvD en artikel om dagens medievärld. Där står att numera motsvarar reklamen på nätet inte mindre än fjorton (14) procent av ALL reklam och tredje kvartalet 2007 var den större än i teve.
Då fattar jag ingenting.
För hittills har jag i princip ALDRIG klickat på en annons som kommer upp på skärmen. Nu kan väl inte det vara alldeles sant, men låt oss säga att jag tittat på tio-femton stycken. Inte mycket på det numera inte föraktliga antal år som jag har varit flitig datoranvändare.
Hur kan det löna sig, jag bara undrar? Sitter alla ni andra där och läser annons efter annons?
Och till mina bloggarkollegor har jag då också en fråga: ni som har annonser på era bloggar, tjänar ni verkligen några pengar på det?
För om jag fattat saken rätt blir det bara betalning per klick. Och i så fall, gott folk, har i alla fall jag inte bidragit till att höja era inkomster, hur flitigt jag än har besökt er. Det är helt säkert att en annons i en blogg har jag aldrig klickat in mig på, och jag kommer med största sannolikhet heller aldrig att göra det.
Men om jag är helt ute och seglar kan ni väl berätta det? För om jag blir rik på kuppen är jag naturligtvis villig att rucka på mina principer…
”Nu har vi kunnat konstatera att du går att köpa, det enda som kvarstår är att komma överens om priset” är en replik värd att minnas – hämtad ur en historia om ett äkta par som låter den annars så ärbara hustrun älska med en rik man för att förstärka hushållskassan.
Fast nu talar vi inte om någon sorts kärlek, bara om en blogg.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, december 29, 2007
Mannen i den röda hatten
Trodde någon att Stockholm är en turiststad bara på sommaren?
Tja, jag har nog lutat åt det. Fel, fel, fel!
Hamnade mitt emellan två glesa bussturer och bestämde mig för att gå ett par hållplatser för att hålla värmen uppe. Då inser jag plötsligt att Stockholm också så här års surrar av språk, några som går att identifiera, andra vars ljudbild inte ger en enda ledtråd.
Sightseeing-båtarna som tar folk runt på Mälarens vatten går sina turer, och passagerarkön är lång som vore det dags för badutflykt en het sommardag.
Kanske är det så att helgdagarna dragit hit fler gäster än vanligt – eller så är min tro att turisterna huvudsakligen kommer på sommaren helt föråldrad.
Och trots att himlen är grå och färgerna i stadsbilden få använder folk flitigt sina kameror.
Då får jag plötsligt se honom.
Han står på Skeppsbron och fotograferar. Vilket motiv han spanat in vet jag inte. Det är mannens huvud jag stirrar som förhäxad på.
Han har en herrhatt av alldeles vanlig modell på skallen. Men hatten är synnerligen ovanlig, för den är knallröd. En färg som brukar finnas på mäns toppluvor, javisst. Fast inte på hatt.
Han är Mannen i Den Röda Hatten!
Fullständigt underbart!
Jag blir alldeles varm vid anblicken. Fiskar fram min egen kamera och tar en bild på honom, på långt håll, tyvärr.
Han märker inget. Jag vänder om och fortsätter min vandring.
Men ångrar mig intensivt.
Jag hade en impuls att gå fram till honom, säga något i stil med ”You look gordious in that hat – may I take a picture of you?”. Fast gjorde det alltså inte.
Så korkat.
En man som är så modig att han går omkring i en knallröd hatt skulle väl bara ha blivit glad. Skulle gärna ha poserat framför min lilla kamera. Eller? Mig gjorde han i alla fall riktigt lycklig.
Fram för fler herrar i röda hattar! Och nästa gång jag ser en ska jag sannerligen gå fram och delge honom min uppskattning! Samt be att få ta en närbild...
Copyright Klimakteriehäxan
Tja, jag har nog lutat åt det. Fel, fel, fel!
Hamnade mitt emellan två glesa bussturer och bestämde mig för att gå ett par hållplatser för att hålla värmen uppe. Då inser jag plötsligt att Stockholm också så här års surrar av språk, några som går att identifiera, andra vars ljudbild inte ger en enda ledtråd.
Sightseeing-båtarna som tar folk runt på Mälarens vatten går sina turer, och passagerarkön är lång som vore det dags för badutflykt en het sommardag.Kanske är det så att helgdagarna dragit hit fler gäster än vanligt – eller så är min tro att turisterna huvudsakligen kommer på sommaren helt föråldrad.
Och trots att himlen är grå och färgerna i stadsbilden få använder folk flitigt sina kameror.
Då får jag plötsligt se honom.
Han står på Skeppsbron och fotograferar. Vilket motiv han spanat in vet jag inte. Det är mannens huvud jag stirrar som förhäxad på.
Han har en herrhatt av alldeles vanlig modell på skallen. Men hatten är synnerligen ovanlig, för den är knallröd. En färg som brukar finnas på mäns toppluvor, javisst. Fast inte på hatt.
Han är Mannen i Den Röda Hatten!
Fullständigt underbart!
Jag blir alldeles varm vid anblicken. Fiskar fram min egen kamera och tar en bild på honom, på långt håll, tyvärr.
Han märker inget. Jag vänder om och fortsätter min vandring.
Men ångrar mig intensivt.
Jag hade en impuls att gå fram till honom, säga något i stil med ”You look gordious in that hat – may I take a picture of you?”. Fast gjorde det alltså inte.
Så korkat.
En man som är så modig att han går omkring i en knallröd hatt skulle väl bara ha blivit glad. Skulle gärna ha poserat framför min lilla kamera. Eller? Mig gjorde han i alla fall riktigt lycklig.
Fram för fler herrar i röda hattar! Och nästa gång jag ser en ska jag sannerligen gå fram och delge honom min uppskattning! Samt be att få ta en närbild...
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, december 28, 2007
Tomrum
I går levde hon.
Idag är hon död och begraven.
Jag vet egentligen ingenting om Pakistan och ytterst lite om Benazir Bhutto.
Men en sak vet jag: det var eländigt att hon blev sprängd i bitar där i Rawalpindi, alldeles efter ett avslutat valtal.
Vi behöver sådana kvinnor som Benazir: välutbildade, smarta, modiga, självständiga, ja hon var till och med vacker. Hon var en person som märktes, som hördes, som gjorde skillnad. Hon lärde känna politikens villkor tidigt. Hennes tid som premiärminister – första kvinnan på en sådan post i hela den muslimska världen – tog visserligen slut med en korruptionsskandal, men hon behöll trots det en stor del av sin popularitet.
Valet som är planerat till den 8 januari räknade expertisen med att hon skulle vinna, när hon nu återvänt från exilen och gett sig in i kampanjen, som ledare för det parti hennes far en gång grundade.
Därav blev intet. I stället ännu en självmordsattack, blodbad, död. Ännu ett med våld skapat tomrum.
Och även vi som nästan inget vet om Pakistan och absolut inte kände Benazir Bhutto har anledning att sörja henne. Sådana som hon behövs, lite överallt i världen.
Copyright Klimakteriehäxan
Finns förstås hur mycket nyhetsartiklar som helst att läsa om detta. Här är vägen till en i SvD och här till DN.
Idag är hon död och begraven.
Jag vet egentligen ingenting om Pakistan och ytterst lite om Benazir Bhutto.
Men en sak vet jag: det var eländigt att hon blev sprängd i bitar där i Rawalpindi, alldeles efter ett avslutat valtal.
Vi behöver sådana kvinnor som Benazir: välutbildade, smarta, modiga, självständiga, ja hon var till och med vacker. Hon var en person som märktes, som hördes, som gjorde skillnad. Hon lärde känna politikens villkor tidigt. Hennes tid som premiärminister – första kvinnan på en sådan post i hela den muslimska världen – tog visserligen slut med en korruptionsskandal, men hon behöll trots det en stor del av sin popularitet.
Valet som är planerat till den 8 januari räknade expertisen med att hon skulle vinna, när hon nu återvänt från exilen och gett sig in i kampanjen, som ledare för det parti hennes far en gång grundade.
Därav blev intet. I stället ännu en självmordsattack, blodbad, död. Ännu ett med våld skapat tomrum.
Och även vi som nästan inget vet om Pakistan och absolut inte kände Benazir Bhutto har anledning att sörja henne. Sådana som hon behövs, lite överallt i världen.
Copyright Klimakteriehäxan
Finns förstås hur mycket nyhetsartiklar som helst att läsa om detta. Här är vägen till en i SvD och här till DN.
Dagens ögonöppnare
"Tar alla Nokia-användare ur sin laddare ur eluttaget efter laddning sparar det lika mycket energi som 100 000 europeiska hushåll förbrukar om året."
Sagt av Nokias miljöchef Markus Terho in en intervju med TT.
Blir man förvånad – eller blir man alldeles HÄPEN?
Jag tillhör definitivt den senare kategorin. Och försäkrar mig om att laddaren är urplockad.
Sagt av Nokias miljöchef Markus Terho in en intervju med TT.
Blir man förvånad – eller blir man alldeles HÄPEN?
Jag tillhör definitivt den senare kategorin. Och försäkrar mig om att laddaren är urplockad.
torsdag, december 27, 2007
Tisdag på torsdag
På mitt fina glasfat i den teknik som kallas "fusion" står dessa dagar ett blockljus i sällskap med lite julpynt.Tisdagstemat denna vecka: jul. Jag är lite sent ute, det medges - fast det känns lite som tisdag, även om det nu råkar vara torsdag - nästan fredag, faktiskt!
God fortsättning!
Copyright Klimakteriehäxan
Drömprinsen
Äktenskaplig lycka är ett relativt begrepp. Det finns par som hållit ihop sedan tonåren och till sist dör hand i hand. Men vanligare är att den där lyckan bleknar, får lite skråmor. Ibland blir skadorna omöjliga att reparera.
För omgivningen kan sprickorna i fasaden vara tydliga, och ingen blir förvånad när beskedet om skilsmässa kommer.
Fast i andra fall slår uppbrottet ned som en bomb.
Min väninna K har varit gift i över tjugo år med en och samme man. Nog har hon klagat lite då och då, på ovanor, gnällighet, trista sidor som blivit alltmer framträdande med åren. Gubben har grånat, magen är större, hakan hängigare. Och hon har inte sällan ägnat sig åt verklighetsflykt. Funderat över hur livet kunde ha blivit. Om hon till exempel i stället hade slagit sina påsar ihop med den där killen… han som hade bruna glada ögon, alltid ett skämt redo, ständig trivselspridare – och dessutom med en vältränad kropp som utstrålade virilitet på långt håll.
Så när maken framstod i sin allra tristaste vardagsgrå dager tänkte K ofta på den andre, grabben från förr. Han blev Drömprinsen. Deras relation hade bara runnit ut i sanden, fick aldrig ett konkret slut. Varför? Tänk om? Hon berättade allt hon kom ihåg, log åt minnena.
Vid enstaka tillfällen tyckte hon själv att hon bar sig lite fånigt åt. Då pratade hon en stund om Richard Gere i stället, också en Drömprins fast av ett annat slag.
Men när K plötsligt stod inför faktum: maken hade hittat något yngre och snyggare, ny bostad var redan ordnad, väskorna snabbt packade och formaliteterna klara på bara någon vecka (eftersom barnen var stora) stod hon där. Stirrade ut i tomma intet och undrade vilken vägg hon rusat in i, vilken lavin som ryckt henne med sig, vilken malström som försökt dränka henne. För trots allt hade hon inte sett det komma.
Då plockade hon fram Drömprinsen ur minnet en gång till. Mindes hans varma händer, hans mjuka hår, hans skrattande ögon, hans intensiva röst. Undrade igen hur hon hade kunnat låta det ske, hur han bara hade fått försvinna spårlöst ur hennes liv.
Med ny energi och modern teknik kunde hon snart lokalisera honom. En tid gick. K funderade fram och tillbaka. Så tog hon steget. Etablerade kontakt. Kallpratade en stund. Ställde till sist frågan: Ville han möjligen ses, för gamla tiders skull?
Han sa ja. Tid och plats för mötet bestämdes. K var nervös i dagar, bytte frisyrer, prövade ny make up, stod i timmar framför garderoben och valde. ”Man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck” heter det ju – nu var detta ändå på sätt och vis hennes andra chans, eftersom ungefär tjugofem år gått sedan sist.
När det så äntligen är dags har hon frossbrytningar och för trånga, men vansinnigt snygga, skor. Hon sitter vid ett bord på det café de har valt. Det är ganska få kunder där inne. Hennes ögon vilar oavvänt på dörren. Tankarna flyger. Tänk om han inte kommer? Tänk om hon bara gjort sig fånig? Tänk om den nyss förlupne maken kommer förbi och ertappar henne, på jakt efter en karl?
Plötsligt står en man vid hennes stol. Hon har trots allt inte lagt märke till att han kommit in. Men nu, när han tilltalar henne, känner hon genast igen rösten. Fast inte resten.
Drömprinsen har grånat, magen är större, hakan hängigare.
Besvikelsen hon känner går inte att bortse ifrån, inte att dölja. Långt senare skulle hon komma att undra om hans reaktion när han fick syn på henne var den samma.
De dricker var sin capuccino och pratar om då. De berättar lite om vad som hänt under mellantiden. De redovisar var sitt havererat äktenskap.
De nämner aldrig möjligheten av ett nytt möte.
Efter en snabb och lätt krystad kindpuss skils de åt, går åt var sitt håll in i folkvimlet.
Det vilar en sorts sorg över K när hon så småningom berättar. Det fanns ingen väg tillbaka. Det gör sällan det.
Även om vi inte vill tro det när vi drömmer om dem, så blir också Drömprinsar äldre.
Minst ett år för varje nyår som passeras.
Precis som alla andra.
Copyright Klimakteriehäxan
För omgivningen kan sprickorna i fasaden vara tydliga, och ingen blir förvånad när beskedet om skilsmässa kommer.
Fast i andra fall slår uppbrottet ned som en bomb.
Min väninna K har varit gift i över tjugo år med en och samme man. Nog har hon klagat lite då och då, på ovanor, gnällighet, trista sidor som blivit alltmer framträdande med åren. Gubben har grånat, magen är större, hakan hängigare. Och hon har inte sällan ägnat sig åt verklighetsflykt. Funderat över hur livet kunde ha blivit. Om hon till exempel i stället hade slagit sina påsar ihop med den där killen… han som hade bruna glada ögon, alltid ett skämt redo, ständig trivselspridare – och dessutom med en vältränad kropp som utstrålade virilitet på långt håll.
Så när maken framstod i sin allra tristaste vardagsgrå dager tänkte K ofta på den andre, grabben från förr. Han blev Drömprinsen. Deras relation hade bara runnit ut i sanden, fick aldrig ett konkret slut. Varför? Tänk om? Hon berättade allt hon kom ihåg, log åt minnena.
Vid enstaka tillfällen tyckte hon själv att hon bar sig lite fånigt åt. Då pratade hon en stund om Richard Gere i stället, också en Drömprins fast av ett annat slag.
Men när K plötsligt stod inför faktum: maken hade hittat något yngre och snyggare, ny bostad var redan ordnad, väskorna snabbt packade och formaliteterna klara på bara någon vecka (eftersom barnen var stora) stod hon där. Stirrade ut i tomma intet och undrade vilken vägg hon rusat in i, vilken lavin som ryckt henne med sig, vilken malström som försökt dränka henne. För trots allt hade hon inte sett det komma.
Då plockade hon fram Drömprinsen ur minnet en gång till. Mindes hans varma händer, hans mjuka hår, hans skrattande ögon, hans intensiva röst. Undrade igen hur hon hade kunnat låta det ske, hur han bara hade fått försvinna spårlöst ur hennes liv.
Med ny energi och modern teknik kunde hon snart lokalisera honom. En tid gick. K funderade fram och tillbaka. Så tog hon steget. Etablerade kontakt. Kallpratade en stund. Ställde till sist frågan: Ville han möjligen ses, för gamla tiders skull?
Han sa ja. Tid och plats för mötet bestämdes. K var nervös i dagar, bytte frisyrer, prövade ny make up, stod i timmar framför garderoben och valde. ”Man får aldrig en andra chans att göra ett första intryck” heter det ju – nu var detta ändå på sätt och vis hennes andra chans, eftersom ungefär tjugofem år gått sedan sist.
När det så äntligen är dags har hon frossbrytningar och för trånga, men vansinnigt snygga, skor. Hon sitter vid ett bord på det café de har valt. Det är ganska få kunder där inne. Hennes ögon vilar oavvänt på dörren. Tankarna flyger. Tänk om han inte kommer? Tänk om hon bara gjort sig fånig? Tänk om den nyss förlupne maken kommer förbi och ertappar henne, på jakt efter en karl?
Plötsligt står en man vid hennes stol. Hon har trots allt inte lagt märke till att han kommit in. Men nu, när han tilltalar henne, känner hon genast igen rösten. Fast inte resten.
Drömprinsen har grånat, magen är större, hakan hängigare.
Besvikelsen hon känner går inte att bortse ifrån, inte att dölja. Långt senare skulle hon komma att undra om hans reaktion när han fick syn på henne var den samma.
De dricker var sin capuccino och pratar om då. De berättar lite om vad som hänt under mellantiden. De redovisar var sitt havererat äktenskap.
De nämner aldrig möjligheten av ett nytt möte.
Efter en snabb och lätt krystad kindpuss skils de åt, går åt var sitt håll in i folkvimlet.
Det vilar en sorts sorg över K när hon så småningom berättar. Det fanns ingen väg tillbaka. Det gör sällan det.
Även om vi inte vill tro det när vi drömmer om dem, så blir också Drömprinsar äldre.
Minst ett år för varje nyår som passeras.
Precis som alla andra.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, december 26, 2007
Visst kunde han vissla!
Inte vet jag vad förklaringen är, men i tretton år har jag missat en av jul-tv:s riktiga höjdare. Först nu hamnade jag i soffan på julaftons eftermiddag när ”Kan du vissla Johanna?” började, en av många återkommande programpunkter i tablån.Historien är skriven av Ulf Stark, en av landets i särklass bästa barn- och ungdomsförfattare. Boken kom 1992. I filmversionen, som hade premiär 1994, spelar Per Oscarsson huvudrollen som den åldrade gubben Nils, en man utan släkt och vänner, en man som väntar på döden på någon sorts vårdhem.
Så kliver Berra, en pigg sjuåring, in genom dörren och utser Nils till sin morfar, eftersom han inte har en egen och avundas kompisen Uffe, som har en praktmorfar.
Nils accepterar rollen, Berra regisserar sin morfar med Uffes erfarenheter som modell, och det blir en fin och varm relation. Gubben blir gladare, fast inte friskare. Så när pojkarna vill planera kalas på hans födelsedag bestämmer Nils sig för att den infaller alldeles strax.
Det blir ett sjusärdeles firande, men en överraskning hinner inte bli riktigt klar: Berra håller på att lära sig vissla och den melodi han jobbar på är ”Kan du vissla Johanna?”, för den brukar Nils vissla – den för hans tankar till Johanna, hustrun som varit död ett tag.
Så blir Berra säker på sin sak och rusar för att vissla för Nils.
Då är Nils säng tom. Bara begravningen återstår.
Men vid kistan i kyrkan visslar Berra, rent och klart, ”Kan du vissla Johanna? ja visst kan jag det!”
Visst kunde han vissla!
Runt halsen har han sidenslipsen han jobbat hårt för att kunna köpa, presenten som morfar fick på sin sista födelsedag.
Sedan stängde jag av teven och struntade för omväxlings skull i Karl Bertil Jonsson. Han behövdes liksom inte. Hela jag var full av ”God Jul” ändå, fast det aldrig sas.
Förmodligen vore det fantastiskt bra om fler ungar gick in på ett eller annat hem och utsåg en far- eller morförälder. Vad är det det brukar stå i kontaktannonserna – ”för ömsesidigt utbyte”? Ingen kan bättre tydliggöra det begreppet än den här lilla filmen! Missa den inte, den kommer säkert tillbaka om ett år!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, december 25, 2007
Klokt och självklart
Så här års surrar luften av diverse välgångsönskningar och kloka ord. Märkligt nog hittar man ofta en eller annan fras som känns oväntat äkta, liksom direkt riktad till en själv. Ett mantra att ta till sig, i bästa fall för att i slutändan bli en bättre människa.
Det kan handla om medmänskliga relationer – ni såg kanske Stefan Einhorns debattartikel i helgen, han har ju etablerat sig som snällhetens profet och menar att den som i längden tjänar på att vara snäll, det är den som är snäll mot alla andra. Förmodligen har han alldeles rätt.
Ibland är det rent kommersiella syften bakom. Just idag till exempel har Aftonbladets Viktklubb valt att skicka ut ett specialerbjudande till gamla avhoppare. Ja, jag tillhör den skaran. Men om jag nu, med julbordets alla frestelser i färskt minne, skulle bestämma mig för att bli en bättre och framför allt smärtare människa under det kommande året, så får jag minsann ett spa-paket på köpet.
Och så har vi den redan aviserade och fläckvis till och med utbrutna mellandagsrean: halva priset på allt, och ytterligare tio procents avdrag om du är stamkund.
Det blir kö vid öppningsdags i morgon, som vanligt. Fyndjägare blandat med julklappsbytare, alla relativt utvilade och med ny energi. Kom och köp!
Dock visar det sig att jag redan hittat den slogan jag gillar bäst. En träff mitt i prick, ett talesätt som jag raskt bestämt mig för att omhulda just nu och sisådär en vecka framåt, åtminstone.
”Det är inte vad du äter mellan jul och nyår som är viktigt. Du ska bry dig om det du äter mellan nyår och jul!”
Så klokt. Och så självklart.
Ännu en müsligodis slinker in i munnen, tätt följd av en liten Aladdin-bit.
Ätfrid råder, ända till dagen efter nyårsdagen.
Och sen?
Då får vi se.
Copyright Klimakteriehäxan
Det kan handla om medmänskliga relationer – ni såg kanske Stefan Einhorns debattartikel i helgen, han har ju etablerat sig som snällhetens profet och menar att den som i längden tjänar på att vara snäll, det är den som är snäll mot alla andra. Förmodligen har han alldeles rätt.
Ibland är det rent kommersiella syften bakom. Just idag till exempel har Aftonbladets Viktklubb valt att skicka ut ett specialerbjudande till gamla avhoppare. Ja, jag tillhör den skaran. Men om jag nu, med julbordets alla frestelser i färskt minne, skulle bestämma mig för att bli en bättre och framför allt smärtare människa under det kommande året, så får jag minsann ett spa-paket på köpet.
Och så har vi den redan aviserade och fläckvis till och med utbrutna mellandagsrean: halva priset på allt, och ytterligare tio procents avdrag om du är stamkund.
Det blir kö vid öppningsdags i morgon, som vanligt. Fyndjägare blandat med julklappsbytare, alla relativt utvilade och med ny energi. Kom och köp!
Dock visar det sig att jag redan hittat den slogan jag gillar bäst. En träff mitt i prick, ett talesätt som jag raskt bestämt mig för att omhulda just nu och sisådär en vecka framåt, åtminstone.
”Det är inte vad du äter mellan jul och nyår som är viktigt. Du ska bry dig om det du äter mellan nyår och jul!”
Så klokt. Och så självklart.
Ännu en müsligodis slinker in i munnen, tätt följd av en liten Aladdin-bit.
Ätfrid råder, ända till dagen efter nyårsdagen.
Och sen?
Då får vi se.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, december 23, 2007
God Jul!
Skinkan är inte bara griljerad, den är numera också avsmakad. Jättegod! Granen, av vanlig svensk bondtyp, är riktigt fin. Men dammsugaren har faktiskt fått ledigt, mot bättre vetande. Och är ni sötsugna så går mitt müsligodis på en kvart!
Smält 50 gr smör eller margarin. Rör i 0,5 dl sirap, 0,5 dl strösocker och en rågad matsked kakaopulver. Låt puttra ett par minuter.
Rör sedan i 3 dl müsli av valfri sort, klicka ut i knäckformar och låt svalna.
Passar även för vegetarianer, precis som min julgris här ovan!
Copyright Klimakteriehäxan
UPPDATERING: Nu har granen fått sin huvudvärkstablett också! Höll precis på att glömma det. Men jag hade bara Ipren, månntro det kan funka lika bra som magnecyl? Alvedon går inte, enligt experterna. Jag chansar!
Jul med Ernst
Dan före dan.
Skinkan ska griljeras, granen kläs.
Dammsugaren måste antagligen fram en sväng. Och förrådet av mjölk och bröd behöver späs på.
Om lusten faller på kanske jag gör en omgång müsligodis.
Sedan är det faktiskt jul. Kommer tomten?
En tomte som satt spår är Ernst Kirschsteiger. När han står framför tv-kameran hoppar pärlorna ur hans mun.
Citaten cirkulerar oupphörligt. I den rika skörden har jag hittat två fina uttalanden med julanknytning.
"När man var liten var man inte riktigt trygg med tomten."
Jaså? Smaka på den här då:
"Vad är det som gör att vissa granar faktiskt bestämmer sig för att bli julgranar och andra bara är fula?"
Ja, man kan förvisso undra. Och Ernst lär förbli oss svaret skyldig.
Copyrigt Klimakteriehäxan (och Ernst)
Skinkan ska griljeras, granen kläs.
Dammsugaren måste antagligen fram en sväng. Och förrådet av mjölk och bröd behöver späs på.
Om lusten faller på kanske jag gör en omgång müsligodis.
Sedan är det faktiskt jul. Kommer tomten?
En tomte som satt spår är Ernst Kirschsteiger. När han står framför tv-kameran hoppar pärlorna ur hans mun.
Citaten cirkulerar oupphörligt. I den rika skörden har jag hittat två fina uttalanden med julanknytning.
"När man var liten var man inte riktigt trygg med tomten."
Jaså? Smaka på den här då:
"Vad är det som gör att vissa granar faktiskt bestämmer sig för att bli julgranar och andra bara är fula?"
Ja, man kan förvisso undra. Och Ernst lär förbli oss svaret skyldig.
Copyrigt Klimakteriehäxan (och Ernst)
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
