Hygge – eller inte?

Naturligtvis ska också denna vecka ha sin egen topplista, med eget ämne som Mia i bokhörnan bestämmer. Och nu är nyckelordet bra böcker från Danmark!

"Vilken hand vill du ha?" – om en mamma och hennes dotter och ett i många stycken hopplöst liv.  Vita Andersen skrev den, 1987. Den kan möjligen kallas tjejbok, men kan (bör!) gärna läsas också av män. Berörande.

"Markus-effekten" av Jussi Adler-Olsen är en modern och spännande kriminalhistoria om integrationsproblem, diskriminering, brott. Författaren är produktiv och väldigt läsvärd, jag har flera som väntar.

"Kvinnan och apan" är inte alls lika omtalad som "Fröken Smillas känsla för snö", Peter Høegs succéroman. Men den här gillar jag bättre. Faktiskt väldigt bra! Och kolla vilket snyggt omslag! Som en tavla av Paul Gaugain!

"Thereses tillstånd" är första delen i en trilogi av Hanne-Vibeke Holst som jag gillat. De två övriga delarna heter "Det verkliga livet" och "En lycklig kvinna". Huvudpersonen är tv-journalist, men låt inte det avskräcka er!

"Ett fritt och muntert lik" är en tunn liten sak av Suzanne Brøgger, som skrivit så mycket som feministerna dragit nytta av. En häftig dam som skriver bra, men trots att jag har fyra av hennes böcker i hyllan minns jag egentligen väldigt lite av dem.

När jag tänker efter visar det sig att jag läst betydligt fler norska författare än danska. Det kanske man borde göra något åt? Även om det nog gör att man hamnar rätt långt från det som anses som typisk dansk hygge, ett begrepp som faktiskt fått en alldeles egen bok som blivit succé.

Copyright Klimakteriehäxan

Rasism och slaveri blir bra böcker ...

Intressant tema för denna veckas boktrio, initierad av Lyrans Noblesser som vanligt: Berätta om tre bra böcker eller filmer som handlar om rasism/slaveri! och eftersom Lyran själv "snott" tre superbra exempel som jag håller med om rakt av får jag anstränga mig lite mer och komma ihåg tre egna ...

"Ett ögonblick i vinden" (An Instant in the Wind) av sydafrikanen André Brink är en mycket ojämlik kärlekshistoria som jag älskade när det begav sig. Utspelar sig på 1700-talet mellan den vita Elisabeth och den svarta slaven Adam.

"Niceville" (The Help) av Kathryn Stockett låter läsaren bekanta sig med det svarta tjänstefolket i amerikanska Missisippi. Kvinnorna går en ständig balansgång mellan att vara de vita barnens fungerande mammor, samtidigt som de ska hålla sig ur vägen, inse sin plats. Och slåss för sin existens. Stark.

"The Man" av Irving Wallace hittar jag ingen svensk titel på, fast det måste ju finnas. Boken kom 1964 och handlar om det då otänkbara: USA har fått sin förste svarte president. Barack Obama bara måste ha läst den ... fast bokens president, Dilman, klarar sig inte lika bra som Obama. Tjock men bra.

Alla dessa tre romaner har filmatiserats, fast jag har så vitt jag minns inte sett bioversionen av någon av dem. Men rasism och slaveri blir bra i bokform och det blev säkert filmerna också!

Copyright Klimakteriehäxan

Hästflicka till sist

Hur sent i livet kan man bli hästflicka?
När jag var barn var det rätt ont om hästar på bygden. Några enstaka fanns det. De släpade timmer i skogen eller drog kärror med säd till kvarnen. Om någon red måste det ha varit en fem minuters tur barbacka på en nordsvensk sävlig sak.

Väl inflyttad till närmsta stad upptäckte jag att där fanns ett ridhus, dit små söta flickor begav sig, med piska, hjälm och höga stövlar. Dit hörde definitivt inte jag.
Men så en dag, jag gick i gymnasiet, erbjöds man att testa oprövade idrotter på en friluftsdag. En ruta att kryssa i stod för ridning och jag slog till.

Den turen glömmer jag förvisso aldrig. Jag fick en stor häst, jag var själv en av de längre tjejerna. Väl uppe på dess rygg häpnade jag över hur bred den var, hur långt isär jag tvingades ha knäna – och hur lätt det verkade vara att kana av, få stigbyglarna i knävecken eller manen i munnen ...

Väl i gång tyckte jag det var rätt kul, i alla fall så länge hästen skrittade. När farten ökade trodde jag att den eventuellt skulle få ryggraden avslagen, eftersom jag inte visste hur man parerade stötarna. Men både jag och hästen överlevde.

Nästa övningstimme fick man en häst över och frågan kom då: ville någon ta ett pass till? Jag begrep inte bättre utan sa ja, tack, gärna.
När jag tog mig av kusen nästa gång kunde jag liksom inte få ihop knäna. De pekade rakt åt sidorna. Hur det nu gick till så lyckades jag ta mig hem, på cykel som jag inte kunde trampa. I trappan upp till mitt rum saxade jag mig fram som uppför en skidbacke.

Naturligtvis fick jag ont, gruvligt ont, i hela kroppen. Kunde ha svurit på att rumpan var mörkblå från midjan till knäna, så ömt var det. Och nej, det lockade mig inte tillbaka till stallet, jag har aldrig mer suttit på en hästrygg, tillhör inte gänget som röstar tjugo gånger för att en (skicklig) ryttare ska få Jerring-priset.

Men i dag ser jag vackra hästar överallt på svenska landsbygden. Ridhästar, inga av "arbetsmodell". Självklart tycker jag om att titta på dem, inte minst när de har ljuvligt söta föl med sig i hagen, föl som rullar runt i gräset och verkar njuta av sommaren.

Hur det sedan gått till vet jag inte, men nu har jag plötsligt börjat gilla hästar i andra former också. Först sprang jag på en smäcker sak i gulmetall som min moster hade ägt men som ingen ville ha när hon dog. Jo tack, jag ville! Förundrad bar jag hem den, förundrad över att jag verkligen gillade den.

Design Ulla Westblom

Nästa häst sitter på väggen. En väninna har gjort lampan, med en dalahäst i siluett. Egen idé, egen tillverkning och så snygg!
Så fick jag i julas min tredje häst, en jag tittat på i flera år men inte köpt. Den kommer från småländska designparet Bengt & Lotta, är gjord i gjutjärn och bär levande ljus på sin rygg. Varje gång jag tänder de där ljusen blir jag lite gladare!

Plötsligt hade hästlampan också fölat. Sådana trevliga överraskningar kan sent utvecklade hästflickor få. Undrar bara när nästa pålle travar in hos mig?

En sak är säker: om någon hade sagt till den där unga tjejen med den rådbråkade bakdelen att hon en dag trots allt skulle kunna kallas hästflicka så hade vederbörande definitivt inte blivit trodd. Men där är vi nu.

Copyright Klimakteriehäxan

Från vitt till grönt

Det går inte att inte tänka/känna vårkänslor! Solen skiner, det är plusgrader, smältvatten porlar muntert i varje dike, hackspetten är i full fart och andra fåglar prövar faktiskt sångrösten. Där snön har försvunnit är mossan intensivt grön och minsann syns hängena i björken också! Isen ligger kvar på sjön, men det får gå ...

Så fort det ändrar sig. För bara några dagar sedan var hela världen gnistrande vit, där utanför vårt bilfönster.
Men Farbror Frost får ursäkta: jag föredrar grönt framför vitt.

Copyright Klimakteriehäxan

En present vandrar vidare

I över fyrtio år har jag ägt en vävstol.
Fick den i present, eftersom givaren visste att jag verkligen gillade att väva. Men det fanns ett problem: var skulle jag väva? Knappast i min etta på Lilla Essingen. Vävstolen fick åka till Barndomslandet, hur kan jag inte minnas.

Och var skulle den stå där då? I mina föräldrars hus fanns ingen självklar plats. Min mamma visade inget intresse för att väva mer, även om hon gjort det tidigare – på en vävstol som vi ärvt efter farmor, hon som från början invigde mig i vävandets hemligheter: jämna kanter, stadiga tag med slagbommen, (nästan) osynliga  skarvar.

Då visade det sig att min syster kände sig lite sugen. Så till hennes hem fraktades den fina lilla vävstolen i ljust trä. Den sattes ihop och fick plats i ett rum i villans källare, någon hjälpte till att ordna med varpen, knyta upp tramporna, trä i solven och så småningom blev det visst både trasmattor, dukar och kanske någon liten löpare också.

Fast det där var rätt länge sedan. Jag, vävstolens stolta ägarinna, har inte dunkat ihop en enda liten decimeter väv av något slag i den. Det har bara inte blivit av. Att krypa in i en ganska mörk källare de där sommardagarna jag tillbringat i Barndomslandet har inte lockat, jag har haft de trasmattor jag behövt och fler dukar än en normal människa kan använda under en livstid. Lägg därtill att det finns få sysslor som är tråkigare än att fixa mattrasor ...

En vacker dag var det som skulle visa sig vara den sista väven nedklippt, vävstolen isärplockad och inklämd i ett hörn i den där källaren. Skulle jag ta reda på den nu då? Nej. Inga nya behov, inget utrymme, ingen som skulle kunna vara mig behjälplig – det är en hel liten vetenskap att sätta upp en väv.

Alltså började jag fråga runt: vill någon överta min vävstol? Frågan rönte mycket blekt intresse. Erbjudandet gick till något hantverkskooperativ, till en skola med textilundervisning o s v. Vid närmare koll skulle det visa sig, att marknaden var mättad. Ingen verkade behöva en vävstol, ens om den var gratis!

Men gratis är ju ändå gott, inte sant? Så nu gjorde jag slag i saken och la ut en blänkare på Facebook. Utan stora förhoppningar att bli "befriad" från min fina hantverksmöbel. Tro mig när jag nu berättar att det inte tog en timme innan en kvinna hörde av sig och mer än gärna ville bli med vävstol.

Kan bara hoppas att hon får mer glädje av den än jag haft. Gratis har den ju varit för oss båda ... och nu vandrar den där presenten vidare. Önskar den lycka till på färden. Ser att den som köper en ny från tillverkaren Glimåkra får punga ut med några tusenlappar.

Copyright Klimakteriehäxan

Helgfråga igen

Fjärde helgfrågan detta år, och jag kan fatta mig osedvanligt kort (för omväxlings skull, det kan inte skada!).
Första frågan lyder: Vilken bok har fått ditt lägsta betyg?
Svaret är att jag aldrig ger betyg till böcker jag läser. Är ingen recensent. Kan dock ibland förundras över hur höga poäng andra bokbloggare delar ut ... men har man tur så!

Och så finns en bonusfråga: Vilken tv-serie tycker du är riktigt bra?
Antar att Mia menar en serie som bygger på en bok och då svarar jag "The Handmaid´s Tale" (Tjänstekvinnans berättelse) som har sitt ursprung i Margaret Atwoods roman med samma namn. Finns på HBO Nordic. Läste boken när den var ganska ny och tyckte den var helt fantastisk. Det är tv-versionen också.

Copyright Klimakteriehäxan

Hur varmt är det där vargskinnet?

Kerstin Ekman är en på många sätt intressant dam. Har en stol i Svenska Akademien, en stol hon inte suttit på sedan 1989. Bor i Finspång, rätt långt från de finkulturella salongerna låter det som. Har ett hus i Roslagen där hon verkar leva ett stillsamt liv på somrarna. Och har en bokproduktion bakom sig som måste imponera på vem som helst. Men syns aldrig på de röda mattorna.

I mitt bokläsarliv kom hon in som deckarförfattare. "Dödsklockan" minns jag som jättespännande, till exempel. Sedan blev det romaner, "Mörker och blåbärsris" och "Händelser vid vatten". Men där någonstans sa det stopp. Visserligen läste jag "Grand final i skojarbranschen" med behållning (den kom ut 2011) men i min hylla står, oöppnade, alla delarna i trilogin "Vargskinnet", från tidigt 2000-tal.

Hur heta är de? Berätta gärna för mig varför jag absolut måste ta tag i de där böckerna. Har hört många tala varmt om dem, men ändå ... hur heta är de?
Hett i hyllan har sitt ursprung hos Monika.

Copyright Klimakteriehäxan

Pigg vid 136

Virginia Woolf har förvisso varit död sen 1941, men lever kvar ändå. "Ett eget rum" (A Room of One´s Own) från 1929 har betytt mycket för kvinnors skrivande. Ändå går säkert mångas tankar till pjäsen och filmen "Vem är rädd för Virginia Woolf?" men originellt nog har den inget med författarinnan att göra! Fast genom åren har nog en och annan manschauvinist blivit lite skrämd av henne i alla fall ...

I dag har Google gjort en doodle för att hedra författarinnan, feministen och föregångsmänniskan, som i mångt och mycket verkar rätt pigg för sin ålder.
Och vad beträffar de där vinjettbilderna, Google Doodles, blir jag ofta imponerad av idérikedomen och fiffigheten i utförandet, även om dagens inte var så märkvärdig.

Copyright Klimakteriehäxan

Dit vill jag resa!

Man brukar säga att den som inte har möjlighet att resa på riktigt får ta vara på andra sätt än att gå ombord på fartyg, flyg eller tåg. För att resa i fantasin kräver ingen packning, inga visum eller hotellbokningar. Det kan räcka med en bok!

Lite så har kanske Lyran tänkt när hon gett oss ämnet för denna veckas Tematrio:
Berätta om tre böcker som utspelar sig i ett land/en stad du gärna skulle vilja besöka irl!
OK nu kommer jag: Brasilien, Island och Sydafrika!

"Gabriela – nejlika och kanel" (Gabriela, cravo e canela). En av Brasiliens största författare, Jorge Amado, lät ofta sina historier utspela sig i den av många som rent paradisisk beskrivna delstaten Bahia i landets nordöstra hörn. Å så gärna jag vill åka dit! Människorna, naturen, stränderna, musiken, caipirinhan! Just den här boken är en av flera av Amados som också blivit film.

"En mörderska bland oss" (Burial Rites). Att den unga utbytesstudenten Hannah Kent från Australien lyckats sätta sig så väl in i isländsk historia upphör inte att imponera. Själv har jag hett åstundat att resa till Island i ungefär femtio år. Ser inte ut som om jag kommer fram, nägonsin.

"Agaat", en riktig tegelsten ursprungligen skriven på afrikaans av Marlene van Niekerk. En historia som utspelar sig i Sydafrika och som lät mycket talas om sig när den kom, för fem år sedan. Jag skulle läsa, tänkte jag. Men bangade inför omfånget: 712 sidor. Fast när jag nu påminns om den ska jag kanske tänka om. För till Sydafrika vill jag gärna resa, kanske får jag nöja mig med att göra det som bokläsare!

Boken handlar om den svarta Agaat som tar hand om en vit kvinna som drabbats av den ohyggliga sjukdomen ALS, en neurologisk obotlig sjuka som jag sett på nära håll, så det kanske är ytterligare ett motiv för mig att ta tag i Niekerks roman.

Hittar desutom ett citat ur recensionen i New York Times som verkligen borde få vem som helst att vilja ta del av berättelsen: "Böcker som 'Agaat' är skälet till att människor läser romaner och att författare skriver dem."
Wow! Undrar hur Niekerk firade de lovorden?!

Copyright Klimakteriehäxan

Förintelsen

Veckans topplista ska bestå av böcker som i en eller annan form behandlar Förintelsen (med anledning av minnesdagen den 27/1).

Ja det har blivit några titlar på det temat genom åren. Har dock svårt att få till en riktig topplista, men så här ser det ut tills vidare:

1. "Anne Franks dagbok" – en sann klassiker.
2. "Mila 18" – om ghettot i Warszawa, av Leon Uris. Kom redan 1961 och jag läste den som väldigt ung. Vågar nog inte läsa om den i dag.
3. "Jag heter inte Mirjam" – Majgull Axelsson. Tror inte jag fattat tidigare hur många romer som omfattades av förföljelserna.
4. "En ö i havet" – Annika Thors serie om de två judiska flickorna från Wien som hamnar i Bohuslän ger en bild av effekterna av utrensningarna.
5. "Ninas resa" – Lena Einhorn. Om hennes mammas liv.

Sedan har jag flera halvlästa böcker, skrivna av folk jag känner, men det hjälper inte ... :
Rolf Tardells "Varför har du ritat siffror på din arm farmor", Göran Rosenbergs "Ett kort uppehåll på vägen från Auschwitz" och Elisabet Åsbrinks "Och i Wienerwald står träden kvar". Mitt problem: jag blir så beklämd att jag slutar läsa, och det var naturligtvis inte meningen.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Visst är det lite synd att Mia i bokhörnan och Lyrans noblesser krockar lite lätt så här på tisdagarna, med topplistan respektive tematrion ... när man nu som jag vill hänga på bägge uppslagsändarna!

CITAT om vårt språk

"Man bejakar förändringar som ökar språkets omfång, nyanser och tydlighet, men dissar förändringar som gör språket trubbigare, snävare och oklarare. Slappa betydelseglidningar och syftningsfel, eller sammanblandning av liknande ord med olika betydelse, till exempel. Så skulle man kunna underhålla och utveckla vår allmänning, istället för att slita ut den. /.../ Hur man hanterar språket är viktigt för att avgöra social status. Om de som lärt sig språket ordentligt inte vill dela med sig av sina kunskaper, om de låtsas att det inte spelar någon roll hur man uttrycker sig, lämnar de folk som skulle behöva lära sig språket bättre i sticket."

- Och den där allmänningen, det är vårt gemensamma svenska språk. Johan Hakelius funderar kring "språkfascisterna" och hanteringen av svenskan i en krönika i Expressen. Han är (liksom jag) hjärtligt trött på så kallade experters (av Fredrik Lindström-typ) inställning, d v s att allt går an, inget kan kallas fel. En tragedi för svenska språket, det tycker både Hakelius och jag!

Dagens ord 25

SLÅSSBANDY

-Ja, så säger det röda lacknystanets vänner om ishockey, och det är inte utan att man förstår varför. Behöver ju bara se lite sportnyheter i tv så är de där, de brutala slagsmålen, tacklingarna utan sans och knytnävar som hoppar ut ur handskarna liksom av sig själva. Jag mötte och blev påmind om ordet i en text i nya numret av lokala Södermalmsnytt. ("Det röda lacknystanet", förresten, är en uråldrig benämning på en bandyboll ...)

Lagom skumt!

Vet förstås inte hur ni tänker, men jag har svårt att slänga en levande växt så länge den ser någorlunda anständig ut. Alltså har jag till min egen stora förvåning två julstjärnor i ministorlek som både behållit några gröna blad och sträcker sin lilla röda krona stolt mot ljuset, trots att de köptes för en månad sedan.

Fast ännu mer förvånad blev jag över att hitta en påse skumtomtar, av originalmodellen (det fanns med lingonsmak i år, jag märkte ingen skillnad). Hur den undgått att tömmas vet jag inte, men upp dök den. Och snart är den ett minne blott, precis som resten av helgen ...

Men just nu passade det ju ändå bra, eftersom temaordet för Gems Weekly Photo Challenge denna vecka råkar vara SKUM.
Faktum är att man producerar uppåt 200 miljoner skumtomtar varje år. De förgyller inte bara den svenska vintern utan säljer bra också i Norge och Danmark!

Hej tomtegubbar!
Fast när man tittar närmare på dem är de varken vackra eller gulliga. Söta, jo det är klart ...

Copyright Klimakteriehäxan

Lögn och förbannad dikt

Berätta om tre böcker vars handling bygger på lögner och svek!
Det handlar alltså om en tematrio, med rötterna hos Lyrans Noblesser.

Här har ni tre riktigt läsvärda titlar, med innehåll som till stora delar bygger på "lögn och förbannad dikt", för att citera Mark Twain (som också många politiker gjort genom åren, senast försvarsministern under Folk och Försvar härom dagen)!

1. Kejsarn av Portugallien, av Selma Lagerlöf. Så hjärteknipande, så gripande, så sorglig. För aldrig att pappa förstår vad det är som gör att folk inte ser att hans dotter är finare än alla andra flickor ...

2. Gone Girl, av Gillian Flynn. Ja vem är det egentligen som ljuger, mest eller bäst? Den här storsäljaren slukade jag. Och fick till sist veta hur lögnen sett ut.

3. Kvinnan på tåget (The Girl on the Train),  av Paula Hawkins. Också en internationell bestseller i vilken lögnerna står som spön i backen, med början i hur tjejen lämnar hemmet punktligt varje morgon, trots att hon inte längre har något jobb att gå till.

Och precis som vanligt klickar du på länken i början av min text för att se vilka andra lögnaktiga historier som folk rekommenderar!

Copyright Klimakteriehäxan

Hur aktiv är jag som bloggare? Tämligen ...

Dags för en träda-fram-are i dag, verkar det som. Det är ju torsdag och då levererar Mia troget en Helgfråga, som naturligtvis kräver sitt svar - speciellt denna gång, eftersom hon undrar: Vilka bloggaktiviteter deltar du i?

Egentligen blir det nog inte så många om jag tänker efter, men bevisligen är Helgfrågan en. Liksom Veckans topplista, som Johanna i deckarhörnan styr. Tematrion, som får sitt ämne av Lyrans noblesser, vill jag också gärna svara på (fast jag missade att den kom åter igår efter en liten lucka, tar kanske igen det om en stund).
Skyltsöndag är jag och min kamera gärna med på, men det gäller att hitta Skylten!

Fortfarande kan jag sakna Veckans Fönster. Går i viss mån att ersätta med Gems Weekly Photo Challenge. Trevliga Bokbloggsjerkan mötte döden i juli ifjol och verkar inte återuppstå. Men visst, det finns nya "kedjeaktioner" att hoppa på. Ibland behövs de som en puff, ibland hinns de inte med, det beror ju helt och hållet på hur kreativ man är på egen hand!

Regelrätta utmaningar aktar jag mig däremot för. Gav mig på Blogg 100 för några år sedan, gick naturligtvis inte i mål, det blev nån resa, extra jobb, lite semester, så serien sprack. Och det där med att lova en viss mängd läsning är absolut ingenting för mig, jag tar det i min egen takt!
Tämligen aktiv ändå, eller vad säger ni?

Copyright Klimakteriehäxan