lördag, oktober 15, 2005

Ses vi i helvetet?

Hon fick sparken för en dryg vecka sedan.
Min väninna har varit anställd på ett och samma företag i drygt fjorton år. Hon är en kreativ och duktig människa, har varit uppskattad och det hon gjort har betytt riktigt bra kommersiell framgång för arbetsgivaren. Men nu är det slut. Arbetsbrist.

Vi har känt varandra i evigheter, så jag tycker att jag vet det mesta om henne, också i jobbavseende. Hennes chef de senaste åren är en kvinna. De är ungefär jämnåriga, fast min kompis är något enstaka år äldre. Deras relation har aldrig varit av det hjärtliga slaget, men en ömsesidig respekt tycker jag att man har kunnat se.
Det är slut med det nu, kanske ebbade det ut för länge sedan. Min kompis är av den bestämda uppfattningen att det är chefens personliga känslor som fällt utslaget när arbetsstyrkan skulle förändras.
-Jag är inte nytänkande, i hennes ögon, det spelar ingen roll att jag drar in pengar.

Hon är förkrossad, ledsen, förstår egentligen inte vad som hänt. Letar efter ett sätt att avreagera sig.Då kom jag med ett förslag. Fullständigt ovetenskapligt. Men konkret.
-Vi skriver ett avskedstal till chefen från dej, sa jag.
-Ett tal där du säger ditt hjärtas mening. Det skulle nog kännas bra - och du har ju faktiskt ingenting att förlora mer än din självkänsla, och den har hon ju redan gett en ordentlig törn!
Sagt och gjort.

Så här blev det:
"Innan jag nu går ut från den här arbetsplatsen skulle jag gärna vilja sammanfatta mina känslor och min ganska långa anställning på företaget. Jag har haft många roliga arbetsuppgifter. Det jag har gjort har varit kommersiellt gångbart och jag har haft ett spännande samarbete både här och med samarbetspartners utanför vårt företag.
När du kom hit och blev min chef inträdde en rad ganska dramatiska förändringar, som jag inledningsvis uppfattade som positiva. Men jag har ändrat uppfattning. Du är helt oförmögen att delegera, du lyssnar dåligt och du jobbar hellre med män. Dessutom har du favoriter som får ta vilka resurser som helst i anspråk, medan andra får gneta och spara. Det syns i resultaten.

Du har aldrig insett att feedback är viktigt. Som jag förstår det har du inte sett något av det jag gjort. Det är en evighet sedan du kommenterade mitt arbete. En sak är väl att du inte gett mig beröm fast jag ibland tycker jag varit värd det. Men du har heller aldrig kommit med kritik. Det ska en bra arbetsledare göra, och det ska vara konstruktivt. Du borde lära dig det. Att du har varit chef över mig är skandal och skamligt. Inte för att jag vill vara chef själv, det är jag alldeles för produktionsorienterad för. Men skandalen består i att du nu i flera år har trampat på mig och mina ambitioner.

Jag kan bara önska att du lär dig något under gång, för jag tror inte att ens du har njutit av att ge oss som nu får gå sparken. Trots allt är det positivt att jag från och med nu slipper dig.
Det var Madeleine Albright som sa, att det finns en speciell plats i helvetet för kvinnor som inte stöttar varandra. Vi kommer väl att ses där du och jag."

Nu har hon hållit sitt lilla avskedsanförande på prov med mig i chefens roll. Hon gjorde det med stor inlevelse, spände ögonen i mig och la till ett bitande ”Tack för ordet!”.
Vet inte om hon genomför planen och håller talet på riktigt, till den det avser.
Kanske räckte vår gemensamma övning en bit för att bli av med sorgen, ilskan, aggressionerna.
Och förhoppningsvis får hon snart ett nytt jobb där hennes begåvning får blomma.

Copyright Klimakteriehäxan

2 kommentarer:

  1. Stackars väninnan! Hoppas verkligen hon håller talet. För det var verkligen bra skrivet. Ja, nu känner jag ju inte chefen, men det är ju väninnans känslor och tolkning av vad som skett. Tror att vi skulle må mycket bättre om vi bet ifrån ibland och sa vad vi tyckte. Precis som du säger - hon har ju inget att förlora.

    SvaraRadera
  2. hoppas hon gör detta, för sin egen skull. ett riktigt avslut....
    heja din kompis!!!

    SvaraRadera