måndag, oktober 03, 2005

Hurra för Harriet!

Det är ju hos frissan som vi inhämtar det vi vill veta om våra kändisar. Plus en hel del som vi faktiskt inte alls vill höra talas om.
Inte sant?
Jag borde nog gå till frissan snart, dels för att bli klippt, dels för att uppdatera mig på det senaste skvallret. Men när jag väl sitter där med en bunt kolorerad veckopress i knät brukar det i själva verket inte vara särskilt mycket jag ids läsa. Strunt och påhitt kan man nog kalla det mesta, utan att riskera att ljuga.

Men för den som vill veta hur det kan gå till i kändisvärlden finns nu en bok som bjuder på massor av anekdoter, i harmonisk samklang med kulturnotiser och en stor portion humor.
Jag har nämligen läst en av höstens hetaste nyutgivna böcker: Harriet Anderssons memoarer.
Och jag garanterar att om du läser den kommer du inte att ha tråkigt!

Harriet bjuder på sig själv, på sina kärlekshistorier, på filmminnen, på kloka tankar och på många leenden. Visserligen har hon inte skrivit själv, det är en intervjubok och hennes samtalspartner och skriftlige uttolkare är filmjournalisten Jan Lumholdt, men det är hennes bok fullt ut. Han har av allt att döma låtit Harriet komma till tals utan omskrivningar, man liksom hör hennes röst medan man läser. Och det är en äkta bladvändare!

För även om jag har svårt för silikondalarnas representation på löpsedlar och i veckopressen, så kan jag inte förneka att Mysteriet/Mannen Ingmar Bergman kittlar min nyfikenhet.
Vad är det han har – eller snarare hade – som gjorde att han kunde välja och vraka bland damerna i decennier?

Jo, en domptör var han. Svartsjuk som få. Och ändå fick Harriet honom att blekna när hon vid deras första tête-a-tête – hon iklädd bara en stor stickad tröja som nätt och jämnt täckte muttan (Harriets ord!) – gäckande undrar om han verkligen inte ”pallar en slät”. Ingmar är rätt många år äldre och man får anta att den unga damens frimodighet och skönhet blev mycket till och med för honom.
Det där mötet ägde rum under inspelningen av ”Sommaren med Monica” – den filmen borde jag hyra, jag är inte helt säker på att jag sett den, för den var väl barnförbjuden när det begav sig och då kom inte jag in. Men stillbilderna har ju etsat sig in i minnet, inte bara på mig utan på folk över hela världen…

Harriet är i dag 73 år, vilket ingen kan tro som ser henne, och en skarpögd och minnesgod berättare. Fast hon har inte varit särskilt synlig i press och tv-soffor. Det blev förstås ändring på det nu, när boken ska säljas. Jag har sett henne i flera tv-program och hon har varit lysande. På bokmässan var hon stekhet – kön till salen där hon framträdde var svindlande, vindlande lång, och publiken blev säkert nöjd.

I boken får man förstås veta mycket mer än vad hon hinner berätta i en intervju. Per Oscarsson övergav hon för Bergman, Gunnar Hellström misshandlade henne, den skånske lantbrukarens/makens familj accepterade henne aldrig, dottern har hon tappat kontakten med. Men med mamman till den drygt tjugo år yngre man hon en tid var förlovad med umgås hon fortfarande på ytterst vänskaplig fot!
Stora internationella stjärnor har hon träffat och spelat mot, en Bergman-Oscar fick hon hämta i Hollywood, språkkunnig blev hon med åren och Jörn Donner gillar hon fortfarande skarpt.

Beläst är hon dessutom, gillar inte såpor, går nästan aldrig på teater men gärna på bio. Och beundrarbrev får hon fortfarande.
Undra på det.
Släng veckotidningarna, läs hennes bok.
Hurra för Harriet!

Copyright Klimakteriehäxan

3 kommentarer:

  1. Anonym6:30 em

    Den här kommentaren har tagits bort av bloggadministratören.

    SvaraRadera
  2. Anonym11:28 em

    Tråkigt att hon tappat kontakten med sin dotter. Framgick det av boken varför det blivit så?

    SvaraRadera
  3. Nu har du lyckats göra mig nyfiken på denna bok :) Å andra sidan känns det inte som någon uppoffring att läsa en bok om en sådan vacker och karismatisk skådespelerska som Harriet Andersson. Så jag tackar och bockar.

    SvaraRadera