söndag, oktober 16, 2005

Dålig film är bäst i tv

Fortfarande använder biobranschen sig av den gamla ramsan: Film är bäst på bio. Det är en slogan som vid det här laget har en hel del år på nacken, men den funkar än. Och den innehåller en god portion sanning.
I går kväll gick Pedro Almodovars film ”Allt om min mamma” i tv.
Det är en gruvligt bra film.
Såg du den?
Det gjorde inte jag. Den är alltför bra för att ses i tv.

Jag gråter i biosalongen när mamman – och jag – förstår att hennes son har dött. Jag följer med henne till Barcelona när hon vill se vart sonens transplanterade organ tar vägen. Jag skrattar med den slagfärdiga transan, jag deltar i smärtan när nästa tragedi tar vid.
Det är alldeles för bra för att ses i litet format, med en telefon som ringer och stör, med någon som undrar om det verkligen inte finns potatischips i hela huset, med flickan ovanpå som övar på sin flöjt.

Men det är fantastiskt praktiskt att se dålig film i tv, och då allra helst i inspelad form. Inte bara reklampauserna kan man snabbspola utan också bitar av handlingen som saggar ihop, upprepar sig, blir rena sömnpillret.
På så vis kan en 90-minuters spelfilm bli en tämligen välmatad halvtimme framför tv:n, med kisspaus när man själv vill och behöver. Dessutom är det billigare att se film hemma, vare sig den visas av någon tv-kanal eller hyrs hem från videobutiken. Är man flera stycken blir det ju t o m ekonomiskt att köpa sig en kopia, eftersom en endaste liten biobiljett kostar 85 kronor och priserna på vhs- och dvd-kopior ständigt sjunker.

Det måste vara detta unga män har upptäckt och dragit konsekvenserna av. För det är grabbarna mellan 25 och 34 som nu slutat gå på bio och därmed får skulden för ett jätteras för branschen. De går 25 procent mindre på bio nu är för ett par år sedan, och i år har tappet ökat ytterligare med 14 procent. Det är marknadsföretaget Orvesto som tagit temperaturen på biopubliken, på uppdrag av SF Bio.

Jag tror blint på siffrorna. Ser på sonen, som visserligen inte är gammal nog för att ingå i det statistiska underlaget, men som ändå är ett tydligt exempel. Han tog ju studenten i våras. I present fick han då ett icke föraktligt antal biobesök i form av checkar och plastkort.
-Du milde, stönar han.
-Jag kommer ALDRIG att se så här många filmer!
Varpå han gentilt erbjuder andra, mig till exempel, att för en ringa penning ta över några biljetter. Och vänder näsan mot dataskärmen igen.

Visst, i nuläget kan han kanske inte se så mycket film, men biocheckar har faktiskt tio års hållbarhet. Varför jag försöker mana honom att vänta och inte rea bort presenterna. Eftersom jag hoppas att han en dag ska inse just det som reklamen hävdar: att film är bäst på bio. Fast i ärlighetens namn kan jag ju inte förneka att en och annan bra film trots allt också slinker med via tv-skärmen, det är ju inte alltid som bio är ett alternativ.
Ute är det lite gråmulet i dag.
Bioväder?

Copyright Klimakteriehäxan

4 kommentarer:

  1. Anonym5:02 em

    Hm- själv är jag kvinna, 45, och tittar väldigt mycket på film på TV och har ofta dåligt samvete för att jag går på bio alldeles för sällan.

    Kanske är undantaget som bekräftar regeln?

    SvaraRadera
  2. Anonym5:03 em

    Bidde fel på min länk också.:)

    SvaraRadera
  3. Anonym8:13 em

    Är också 45-årig kvinna. Ser det mesta på TV och DVD. Å andra sidan har vi surroundsystem och 43 tums vägg-TV så upplevelsen är faktiskt riktigt, riktigt bra :)

    SvaraRadera
  4. Det bästa med att se på dålig film hemma är att man är fri att kommentera utan att störa någon annan som betalat dyrt för att se skiten.

    Sonen och jag hade en helkväll när vi såg Braveheart. Den skulle jag aldrig någonsin ha velat se på bio.

    SvaraRadera