torsdag, oktober 06, 2005

Victor och ovissheten

Victor är fortfarande borta.
Nu har det nästan gått en vecka sedan sista livstecknet.
Ikväll blev hans frånvaro plötsligt mera påtaglig. Jag fick veta detaljer om honom, den 17-årige pojken som jag förstås inte känner, aldrig träffat. Men han lär ha gått i samma skola som mina barn i högstadiet.

Jag stod på hållplatsen och väntade på bussen, när jag plötsligt såg att på väggen bakom mig satt en hemmagjord affisch upptejpad. Överst rubriken FÖRSVUNNEN.
Bilden på den leende grabben vid mammas sida var utbytt mot två foton på en allvarlig ung man. Och så beskrivningen:
När Victor gick hemifrån var han klädd i svart pullover, blå munkjacka med dragkedja, blåa jeans och vita skor. Victor är ungefär 185 cm lång och smal.
Och han är borta. Spårlöst.
Ett telefonnummer till polisen och ett mobilnummer till någon anhörig står längst ner.
Ringer någon?
Och i så fall med vad för sorts information?

Jag tänker intensivt på hans familj. Deras plåga. Hur får de timmarna att gå? Vad gör man med smärtan? Hur länge ska de vänta? Hur länge kan hoppet leva?
Undrar också varför just detta försvinnande engagerar mig så. Det är ju tyvärr långt ifrån unikt, och det kommer att hända igen. Men Victor är jämnårig med mina barn, han har funnits i deras närhet, han har försvunnit mitt i vår hemstad och jag har mött hans mammas blick – visserligen bara på bild i tidningen, men jag såg mig själv.
Är visshet bättre än ovisshet, som det ibland hävdas?
Jag hoppas intensivt att jag aldrig behöver få veta svaret på den frågan.

Copyright Klimakteriehäxan

1 kommentar:

  1. Nu fick vi ju dessvärre veta... Fy så tragiskt och onödigt. Stackars familj.

    SvaraRadera