Barndomens stenar

”Jag längtar stenarna där barn jag lekt” skrev poeten – minns inte vem av de gamla stora klassikerna det var just nu, får kolla det senare.
Jag knallar runt på de där stenarna nu några dagar.
Brukar jag längta?
Vet inte riktigt. Visst känner jag mig hemma på sätt och vis, men samtidigt är mycket så väldigt annorlunda.

Folk försvinner. De flesta jag minns från förr verkar ha flytt sin kos, sällan till andra orter utan snarare till en eventuell existens där man aldrig får någon ny adress. Det är föräldragenerationen, i dag de pensionerade, kroknade, fläckiga av ålder, utslitna av arbete, som är den jag minns bäst – och det är den som ständigt tunnas ur.

Passerar pappas gravsten och känner ett stänk av klockren irritation över att de som för årligt arvode ska stå för blommor och skötsel har planterat några ganska ynkliga begonior i färger som skär sig totalt mot varandra. Går förbi stenen på min kusins grav, han som dog i någon sjukdom, innan jag var född. Ser namnen på avlidna grannar, sådana som brukade komma på kafferep hemma hos oss. Konstaterar än en gång att klasskamraten som en dag inte stod ut längre utan avslutade sitt liv genom eget beslut faktiskt inte blev mycket äldre än trettio.

Längtade han verkligen dit, till stenarna, trakten där han startat sitt liv och där han nu är begravd? Är det inte rent av många som snabbt och gärna glömmer bort allt som har med barndomen att göra?
De som var mina lek- och skolkamrater har oftast flyttat, men visst finns några kvar. Om vi stöter ihop, på en gata, i en butik, blir konversationen lätt väldigt trevande när de inledande fraserna är avklarade. Sanningen är ju att man inte nödvändigtvis har en massa gemensamt bara för att man är född på ungefär samma ställe.

Jag pekar framför dotterns näsa: där ligger min gamla skola! och där, titta, just det där fönstret! – där bodde jag i flera år! och titta på den där telefonstolpen bara femti meter bort, det var där hackspetten satt och trummade och inte lät mig sova! och där låg bageriet som hade så god krämbullar! och busscentralen, den finns visst inte längre, den låg där! biblioteket som blev min skattkammare och var jättestort en gång, det har flyttat och huset där det en gång låg är faktiskt inte stort alls! och där det nu är en blomsteraffär låg serveringen där jag alltid åt det billigaste, på lunchrasten från första jobbet! och där... och där...

Det blir förstås för mycket, för många detaljer, för många upprepningar. Vi avlägger ett rituellt besök i bästa glasskiosken och packar sedan in oss i bilen.
Vi slumrar till i baksätet, men resan är kort.

Fåglarna håller igång när vi är framme vid huset. Gräset behöver klippas, pelargonierna blommar snällt, klängrosen är full i knopp och en bofink har fortfarande något att uträtta i en av holkarna. Regnmätaren är tom men molnen på himlen kommer nog att ändra på det.
Sådant känns i alla fall välbekant.
När jag är tillbaka på stenarna där barn jag lekt.

Copyright Klimakteriehäxan