torsdag, juni 01, 2006

Nästa Nobel-pris?

Jag undrar om jag har gjort en upptäckt.
En upptäckt av naturvetenskaplig art. Prisvärd, rent av.
Vilket i så fall är inte bara märkligt, utan synnerligen märkligt, för någon begåvning åt det naturvetenskapliga hållet, det har jag verkligen inte.

Men nu råkade det vara så att när jag satt på en restaurang härom kvällen och just hade tuggat i mig en ganska förtjusande rödingbit, så började det klia på ena fotleden – den vänstra, om ni vill veta mer exakt.
Jag krafsade lite och tänkte inte mer på saken.
Tills jag var där igen med fingrarna, eftersom det alldeles odiskutabelt kliade.

Slängde ett öga åt foten till. Och vad ser jag?
Är inte det där en fästing?
Jag fattar inte var jag lyckats plocka upp den, men en fästing var det, väl inbiten och på väg att stilla sin hunger genom att snylta på mig.

Fästingar är obehagliga små djur, men man kan ändå inte sitta på krogen och ta sig an dem, det måste vänta till enskildheten.
Men klådan, den väntar inte, den bara fortsätter.
Ett enda riktigt bra medel mot klåda känner jag till: kyla.

Alltså tog jag en isbit ur mitt glas och höll mot fästingbettet, som naturligtvis lugnade ner sig, ganska snabbt dessutom.
Men döm om min förvåning när jag så småningom skulle avlägsna inkräktaren – och upptäcker att det går hur lätt som helst.
Fästingen hade väl frusit ihjäl under min isbit. Där fick han!

Se där min naturvetenskapliga landvinning: ett fullständigt giftfritt och gratis medel mot fästingar, som ingen hade gett mig tips om.
Is!
Och jag lovar: om du blir mygg- och/eller knottbiten i sommar: is är det enda som hjälper.
Giftfritt och gratis, det betonar jag en gång till.
Får jag Nobel-pris nu?

Copyright Klimakteriehäxan

7 kommentarer:

  1. Anonym10:22 em

    Åhh, detta skall jag komma ihåg. Har aldrig haft en fästing, men någon gång sker väl det :D

    SvaraRadera
  2. Du är den andra som skriver om fästingar idag. Det finns bara ett enda djur (i Sverige alltså, men jag reser inte så långt) som jag är riktigt rädd för. Och det är fästingar. Dom brukar gilla mig - och jag har två bekanta som varit mycket sjuka efter fästingbett, den ene blev visst aldrig riktigt frisk...
    Så jag käkar vitlökskapslar året om för de lär inte gilla den stanken på huden. I början smorde jag in mig med en sönderklippt kapsel, men då stod inte jag heller ut...

    Andreas: lyckos dig! Men myggorna kanske gillar dig? Det lär hänga ihop. Jag blir aldrig myggbiten!

    SvaraRadera
  3. Anonym11:14 fm

    Låter intressant! Jag har tre fästingsamlande barn så jag ska testa. Återkommer med utvärdering. Om utvärderingen visar sig vara positiv ska du givetvis ha Nobelpris! Vart nominerar man?

    SvaraRadera
  4. Anonym7:49 em

    Vad bra att du hittade fästingen just på krogen då! Annars hade den upptäckten inte gjorts nu. Kanske aldrig!
    Det ska jag komma ihåg.
    Frys ihjäl dem bara!
    De små äcklen finns numera mitt i Stockholm också, i Vasaparken och andra gräsiga ställen.
    Konstigt! Inga rådjur har väl hjälpt dem dit direkt...

    SvaraRadera
  5. Asch, Björn, jag är så blygsam så jag nöjer mig med ditt erkännande här på bloggen - du MÅSTE inte nominera mig hos Nobel-kommittén också... Men först måste du förstås testa.

    SvaraRadera
  6. Ja, om jag får bestämma. Nästa gång jag drabbas ska jag pröva isbit.

    SvaraRadera
  7. Smart! Vilken tur att du kom på det, det ska jag testa, inte mot fästingar för det får jag aldrig några, men väl mot myggbetten. *tummen upp*

    SvaraRadera