Färdas som en Stjärna

Fotgängare som har mycket att bära tar understundom en taxi.
Det gjorde jag i morse – datorn, som så rart kallas bärbar, kändes som om den bestod av massivt bly. Handväskan svämmade över av tidning, lunchlåda och mineralvatten, ytterligare en väska skulle också med.
Sammantaget blev det för mycket att kånka på.
Taxi!

Och den här gången, gott folk, handlar det om taxi på allvar.
Äntligen har jag fått färdas som en stjärna.
För den bil som från att ha varit ledig blev min, det var inte vilket litet struntåk eller vardags-Volvo som helst. Å nej, det var en riktig limousin.

Jag har ju sett dem en och annan lördag kväll på Regent Street i London. De superextralånga vrålåken glider sakta fram (det går inte att köra fort på Regent Street) och jag har ofta tänkt att det där, det måste vara trafikens motsvarighet till garderobens minkpäls – känslan av exklusivitet och lyx, av att liksom växa, bli lite tjusigare (för säkerhets skull: jag har ingen minkpäls, men det kostar inget att prova, så det har jag gjort!). Uniformerade män manövrerar västvärldens superkändisar mellan krogen och teatern, vidare till nattklubben och det femstjärniga hotellet, utan att passagerarna behöver frottera sig med vanligt folk.

Nu hade min chaufför inte livré, det var ett streck i räkningen, men vissa smällar får man ta.
Mina väskor försvann in i ett bagageutrymme som kunde ha svalt ett mindre flyttgods. Själv gled jag nonchalant in genom bakdörren, slog mig ned på lädersoffan (äkta, fråga inte, det är självklart), sträckte ut benen och reglerade luftkonditioneringen till min personliga idealtemperatur.
Föraren fanns inte på prat- utan på hojtavstånd, men han snappade i alla fall upp den adress jag skulle till och så for vi.

De tonade fönsterrutorna hindrade nyfikna blickar från att se celebriteten i limousinens lyxiga innandömen. Vilket var tur, för hade de upptäckt att det faktiskt inte fanns någon bar inom räckhåll från passagerarsätet hade förstås exklusiviteten krympt flera storlekar.
Ett minus till hade den här åkturen.
Bilen var svart.
En limousin bör vara vit. I alla fall i min sinnevärld.

Men priset då?
Jo, det var vanlig taxa. Jag var ju ingen äkta limousinkund.
Hur som helst är jag glad och tacksam över att en person, en enda, som jag känner, såg när jag klev ur bilen.
Så att det finns ett vittne till att jag faktiskt kom till jobbet i limousin.
Som det anstår en riktig Stjärna.

Copyright Klimakteriehäxan