torsdag, oktober 04, 2007

Paljettmänniskan inom mig

Det ryms mycket inuti en människa.
Inuti mig, till exempel.
Och nu tänker jag inte på hjärta, njurar och tarmpaket. Inte heller på pizzan jag tryckte i mig till lunch, eller den där vetesnäckan det bjöds på i dag för att högtidlighålla Kanelbullens Dag.
Nej, inuti mig finns till exempel en ung och smal tjej, som är en perfekt 38 och inte skäms för sin urringning.
Där inne finns också en liten paljettmänniska.

Vi har ju alla våra drömmar. Man behöver kanske inte fundera särskilt länge för att identifiera några stycken. Men det som kännetecknar en äkta dröm, det är förstås att den ytterst sällan om ens någonsin går i uppfyllelse.
När det gäller bling-bling så är det ju nu för tiden rätt så allmänt förekommande, lite glitter på en tröja här, på en jeansficka där, på handväskor, bälten och förstås på alla bijouterier som sprakar både i solsken och kvällsbelysning.

Men jag är en paljettmänniska av mer seriöst slag.
Jag har i åratal, ja decennier faktiskt, kunnat blunda och för min inre syn se mig skrida in på världens häftigaste party.
Klädd i – ja vad tror ni? Paljetter, förstås.
Fast inte en liten skvätt någonstans på kroppen.
Å nej.
Ni har sett liknande kreationer på röda mattor på filmfestivaler och andra jippon för oseriöst folk.

Det ska vara ett tight, ärmlöst, hellångt fodral. Kungsblått eller blodrött, har jag tänkt mig. Decolletaget ska vara rejält tilltaget utan att bli oanständigt. Klänningen är slitsad i sidan, ganska högt upp på låret.
Några smycken behövs inte, eftersom varje kvadratcentimeter på denna skapelse är täckt av paljetter – ja det skulle för all del gå bra med pärlor också, fast det blir tyngre.

Naturligtvis stannar detta på drömstadiet. Hade jag kunnat klä på den där tjejen inuti mig, hon som är en perfekt 38, hade situationen kanske varit en annan.
Men inte ens min kärlek till denna drömda klänning kan få mig att leta upp en sömmerska som skulle kunna tråckla ihop något liknande i min storlek, med plats för den bortglömda badringen som suttit kvar runt midjan, inte sedan i somras, utan över ett antal vintrar.

När jag klämt in mig i det där fodralet skulle man förmodligen ta miste på mig och en discokula, fast det skulle bli svårt att få upp mig på en krok i taket, eftersom jag antagligen skulle kämpa emot – i den mån jag alls kunde röra mig i och med fodralet, förstås.

Vid närmare eftertanke inser jag plötsligt, att där har vi ändå förklaringen till en annan liten faiblesse jag har, fast jag brukar försöka dölja den.
Jag tycker nämligen att discokulor är just – kul.
Åtminstone tycker paljettmänniskan inom mig det.

Copyright Klimakteriehäxan

3 kommentarer:

  1. Matildas fikarum3:47 em

    Och jag funderar på att köpa en lavalampa. Som jag inte hade råd med då, på 70-talet.

    SvaraRadera
  2. Min paljettmänniska har jag släppt ut :)

    SvaraRadera
  3. Lavalampa var inne senast på 90-talet... ungarna hade!
    Och Hannele - hur ser den ut nu då, paljett-versionen av dej?
    :-))

    SvaraRadera