torsdag, januari 10, 2008

Ja må du leva - uti hur många år?

Om det funnes lite mer rättvisa här i världen skulle hon ha fyllt 60 år i dag: Lena, väninnan som jag alltjämt saknar trots att år har gått sedan hon tvingades att ge upp kampen mot cancern.
Det blev altså inga hurrarop, ingen lagom falsk gratulationssång, ingen tårta, ingen champagne – nej, inte ens ett glas grönt portugisiskt pärlande vin, som var hennes livdryck sedan hon blivit bofast på Algarve-kusten.

Annat var det för tio år sedan. Lena valde att resa hem till Sverige för att fira sin 50-årsdag. Och det blev kalas – en överraskningsfest som hennes storebror arrangerade, helt utan hennes vetskap. När hon kom in genom ytterdörren efter en runda på staden stod vi där ett gäng människor ur hennes förgångna, redo att ha party just för henne natten lång.

Kvällen blev lyckad, alla var glada, maten och vinet var gott, födelsedagsbarnet glittrade med ögonen, log med hela kroppen.
Hon hade ju ändå, rimligtvis, nästan halva livet framför sig. Trodde vi alla.
Men där bedrog vi oss.
Diagnosen höll hon länge hemlig. Härdade ut cellgifter och strålning, kom tillbaka – men åkte dit igen. Tills ingen mer hjälp fanns att få.

Lena dog i en sjukhussäng. Hennes båda barn fanns vid hennes sida, men gick bara ut i korridoren för att hämta lite kaffe.
I samma ögonblick drog deras mamma sitt sista andetag.
-Jag tror att hon gjorde det med flit, sa hennes dotter sorgset när vi talade om saken.
-Hon ville sköta alltihop det där själv, privat. Tyckte inte att vi behövde se när det tog slut. Och hon hade bestämt att det var nog, att hon inte orkade mer.

Hur skulle hon ha velat fira sin 60-årsdag om hon hade fått chansen?
Kanske hade hon kommit hem till sitt Barndomsland igen. Kanske hade vi haft ny fest, hurrat och sjungit ”Ja må du leva uti hundrade år” så där som vi gör på alla svenska födelsedagskalas.

Men vi tänker nog väldigt sällan på texten i den där sången när vi klämmer i för kung och fosterland – och objektet vi firar, förstås.
Och vi tänker alldeles för sällan på att det är åtskilliga som aldrig kommer ens i närheten av de där hundra åren. En del försvinner efter bara hälften.
Rättvist är det inte.

Copyright Klimakteriehäxan

2 kommentarer:

  1. vemod och sorgsenhet ~ vackert...
    KRAM

    SvaraRadera
  2. Nej, rättvis är det inte...jag klarade mig (?), men den ganska unga mamman som var en "giftkompis" klarade sig inte. K. som fick sin diagnos samtidigt som jag har klarat sig genom strålning och cellgift men fått en psykisk knäck - och nu har en god vän just blivit opererad för prostatacancer och väntar...

    SvaraRadera