fredag, maj 16, 2008

Musik för kräkreflexen

”Killing Me Softly” var en oemotståndlig hit med Roberta Flack, inspelad 1973, då den också fick inte mindre än tre Grammys. Himla bra låt, jättesnyggt framförd, inte sant? Jovisst, jag tillhörde också sällskapet Robertas vänner och hörde gärna den där låten.
Men sedan gick det som det gick: redan introt utlöste min kräkreflex.

Under en semester, jag tror det var i Turkiet, visade det sig att poolbarens musikanläggning hade ett ytterst begränsat antal skivor att tillgå. En av dem var, ja du har ju redan gissat det, ”Killing Me Softly”. Första dagen gick väl an, solen kändes som en nyvunnen vän, bassängen var ren och lagom svalkande, boken var av bladvändartyp. Och den där låten, den var fortfarande bra – även om rätt många år hade gått sedan den låg på topplistorna.

Men framåt eftermiddagen, när Roberta slog ner tangenterna på sitt piano för ungefär femtifjärde gången sedan vi sjunkit ner i solstolarna, då började det bli lite jobbigt. Ibland går det ju att blunda med öronen och totalt stänga ute störande ljud, fast så fort man en gång lagt märke till irritationsmomentet sitter det där, som cementerat, omöjligt att bortse ifrån. Det här var exakt ett sådant tillfälle.

Nu slås jag av insikten, att ”Killing Me Softly” 35 år senare ligger kvar på den eventuella topplista som barmänniskor, hissoperatörer och muzac-administratörer jobbar efter.
Samma personer har bestämt för sig att Julio Iglesias fortfarande smeker kvinnors öron så att de handlar mer – man kan tycka att de åtminstone borde växlat över till nästa generation Iglesias, men nej.

Frank Sinatra hör också han hemma i sammetsklassen, tränger gärna in i vårt medvetande i kön till utcheckningen på hotellet eller, ve och fasa, i väntan på matsedeln på restaurangen.
Varuhusgurus verkar ha samma sorts musiksmak. Och melodier som en gång klassats som evigt gröna utsätts för ett slitage bortom all rimlighet. Kräkreflexen stimuleras igen.

Någonstans har någon missat något. Inte kan det väl vara meningen att muzac alltid ska vara den sorts musik som per automatik stämplas som stenålders av alla som är yngre än, ja åtminstone än 40? Är det inte läge att peta in lite nytt material i högtalarsystemen? Och nog måste det gå att variera sig lite bättre, även om man klamrar sig fast vid sådant som spelades in före 1980?

Annars är ”Killing Me Softly” snart inte bara en låttitel, utan rena rama sanningen. Låt mig slippa den nu, i flera år, minst!
Fast innerst inne gillar jag den ändå fortfarande på något vis. Kanske för att den inspirerats av och handlar om en av mina absoluta favoriter bland amerikanska singer-songwriters, Don McLean. Också han gjorde mest på 70-talet, men aldrig att jag hör honom sjunga ”Vincent” i någon hiss, förklara det den som kan!

Copyright Klimakteriehäxan

Om du (mot förmodan?) vill bli påmind om hur ”Killing Me Softly” låter – så finns den här, i originalversionen!

10 kommentarer:

  1. Håller med dig helt om kräkmusik och stenåldersmusik. Kan ingen omprogrammera dessa musikgurus som kör samma gamla stenålderslåtar?

    SvaraRadera
  2. Av någon underlig anledning kan man dessutom hela texten till Killing me softly. Ett radioprogram som jag älskar att hata är Lugna favoriter. De ändrar sällan i sitt skivutbut. Fortfarande kan man höra Burning när man slår på den kanalen. Trots att man passerat "bästföredatum" så är man faktiskt vaken för nya musikinfluenser.

    SvaraRadera
  3. Det finns många exempel på kräkmusik. Alltför många för att det ska vara nyttigt för hälsan. Little green apples, strangers in the night, raindrops keep falling... och så klart killing me softly.

    SvaraRadera
  4. Ämnet är superintressant! Jag skrev en 10-poängsuppsats om hur vi påverkas av musik och läste in mängder med fakta, det var det roligaste ämne jag haft... Och jag väljer helst min egen tinnitus som bakgrundsmusik...

    Fast när jag var på solsemester, var det "Leende guldbruna ögon" som gällde alla vaknar timmar... och så ytterligare några svenska dansbandslåtar av samma dignitet. Jag hade nog hellre dött lite mjukt med Roberta... :)

    SvaraRadera
  5. Anonym3:57 em

    I min ungdom var det "Min Soldat", "I min blommiga blå krinolin" osv.
    Det var inte bättre förr!

    SvaraRadera
  6. musiksmak är personligt, pratar inte illa om andras smak

    SvaraRadera
  7. Jag älskar alla de gamla kända örhängena och gråter t.o.m.en skvätt när jag hör Moonlight Serenade, min ungdoms sista dans.

    Jag hör också gärna White Christmas hundra gånger varje jul utan att känna det minsta illamående. För att inte tala om "All the things you are" min absoluta favorit.

    Jag är tacksam för "Killing me softly" - den får jag nog som önskemål på något bröllop i framtiden. Jag har inte hört den särskilt många gånger och tyckte att det var en fin inspelning som fanns på Youtube. Bra så slipper jag köpa skivan.

    Däremot kan jag känna ett lätt obehag av modern dansbandsmusik i allmänhet.

    SvaraRadera
  8. Vem sa, att det man gillade som 16-åring, konserveras för resten av livet...

    SvaraRadera
  9. Det är nog variationen jag är ute efter, inte efter dödskallestämpel på vare sig Ole Blue Eyes eller nån annan. Jag försökte göra min poäng till att man kan vilja kräkas oxå av väldigt bra låtar om de överexponeras, i situationer man själv inte kan styra över. "Burning" (minns ni tv-serien? knallbra!) som Cicki nämner gillar jag fortfarande, den har jag t ex inte fått utsliten - än. Är kanske bara en tidsfråga?

    SvaraRadera
  10. Minns vinylskivetiden på glada 1960-talet, min favoritlåt var den 1:a på LP:n. För att helt konkret slippa att slita hål på den, började jag alltid att spela LP:n på 2:a låten...

    SvaraRadera