måndag, augusti 18, 2008

Att ta det piano

Allt färre gör det, visar det sig. Tar det piano.
Är uttrycket obekant?
I så fall beror det förmodligen på att det är jämngammalt med själva instrumentets popularitet.
För inte så himla länge sedan hade fint folk piano.
Men ”piano” är inte bara något att spela på, det är också notskrivarens meddelande till utövaren att ta det lite lugnt, inte ösa på för allt vad tygen håller.

Att pianot tappat så mycket mark beror väl knappast på den allmänt höjda stressnivån. Mer handlar det kanske om att ett piano är stort, tungt och dessutom brukade vara dyrt.
Numera är det oftast gratis, visar det sig. Folk vill bli av med den där klunsedunsen som tar för mycket plats, eventuellt ersätta den med en digital släkting.

-Vet du ingen som vill ha ett piano? säger en av mina kompisar uppgivet. I hennes vardagsrum står det, en hyfsat vacker pjäs som har klangen kvar (fast det behöver väl stämmas).
Hon är långt ifrån ensam. På nätets köp&sälj-sidor kan man rent av få någon hundralapp om man bara förbarmar sig och kommer och hämtar – ska man flytta höjer det priset avsevärt, det kan krävas extra utrustning och dessutom gärna en försäkring.

Sverige har gått från ett piano-producerande och -älskande land till landet där instrumentet inte lyckats behålla sin roll som statussymbol. I dag säljs enligt TT ungefär 350 pianon och 100 flyglar om året här – i början av 1980-talet handlade det om cirka 10 000 (de digitala räknas inte). Det kan man kalla nedgång.

Själv tillhör jag den generation som ”skulle” spela piano. Vi hade inget, men jag fick på nåder öva hos en bekant till familjen – ett bevis på sann vänskap och ädelmod, skulle jag vilja påstå.
”Pianospelets ABC” gick bra. Sedan blev det ”American Songbook” och så småningom ”Gula Serien”, med ”Für Elise” och ”Aftonklockor” och ”Heinzelmännchens Wachtparade”. Där någonstans tog det stopp. Men då hade mina föräldrar offrat sig och skaffat piano, det var fortfarande fint att ha.

Förmodligen var det hela en alldeles typisk händelsekedja i en tonårig tjejs liv: det där ordentliga för att inte säga präktiga som man hade på sitt schema, det utmanades av betydligt skojigare företeelser: kompisar, häng på fik, uteliv i största allmänhet och så, förstås, killar. Pianot hade inte mycket att sätta emot, även om mamma sörjde, det märktes.

I dag kan jag också beklaga att jag inte höll ut. Har, utan framgång, försökt förklara det för Dottern, som gjort slut med såväl tvärflöjt som gitarr.
Folk som utan åthävor bara slår sig ned, breder ut sina långa fingrar på tangenterna och skapar vacker musik beundrar och avundas jag. Men skulle jag komma på idén att plocka fram noterna till den där tomtelåten igen skulle jag snart bli ombedd att ”ta det väldigt piano”. För att inte säga ”pianissimo”.
Vad omgivningen skulle mena är: sluta, det låter för j-t.
Så jag tar det piano med pianot. Precis som de flesta andra, numera.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Den korrekta uttolkningen av musiktermen ”piano” är ”svagt”. Alltså blir ”pianissimo” ”väldigt svagt”.
TT:s artikel, publicerad i DN, finns på nätet – fast på ryska! Vilket stöder teorin om att svenskarnas ratade musikmöbler fortfarande är eftertraktade i österled.
Och om någon vill ha ett piano förmedlar jag gärna kontakten!

7 kommentarer:

  1. Anonym9:31 em

    Tack! Jag har faktiskt inte förstått att det är så man ska tolka det uttrycket. Men det är ju helt självklart! Kommer att tänka på när jag som barn somnade tryggt till min mormors pianospel. Då hade man minsannn inga sömnproblem... Borde nog ta lite mera piano (eller kanske tom pianissimo).

    SvaraRadera
  2. Jag läste också den artikeln och tänkte på mitt svarta blanka piano från tiden strax före första världskriget, det var en av tre egna möbler under min flyttande barndom... Och lite längre än till din tomtelåt hann jag - Grieg och Chopin var mina sista polare innan jag tvärt slutade vid 17 års ålder efter ett mardrömsframträdande när jag misshandle en vals av Chopin i ett anfall av black out.

    Sen när jag började om efter nästan 10 år, var det slut med klassikerna och blev enbart bruksmusik. Och även hos mig finns det dom som ber mig sluta när jag övar...

    SvaraRadera
  3. Det lät kanske som om jag redan skänkt bort pianot, det har jag inte. Det skulle skära i hjärtat...

    SvaraRadera
  4. Å vad jag kände igen mig. Man tvingades till pianoövning varje dag och det kändes som pest. När jag sedan blev vuxen ångrade jag att jag inte fortsatt. Jag fick då ett gammalt vackert piano av min farmor. Det blev för stor för vårt möblemang så vi skänkte bort det. Än en gång kände jag saknaden så ett kammarpiano köptes in. Det fick hänga med när jag skilde mig och ibland undrar jag om inte sambon tog mig för mitt piano...:-)Nu är även detta piano ett minne blott på grund av flytt till mindre. Men det finns en synth kvar i alla fall så helt försmäktar jag inte.

    SvaraRadera
  5. Anonym6:34 em

    Efter Pianospelets ABC kom gärna "Små klassiska pärlor", blå och gröna. Men vi fick ju bara lära oss traggla noter, vi fick ju inte lära oss musik! Jag kan fortfarande inte sätta ett enkelt komp till en melodistämma, eller transponera till annan tonart, trots 7 års ihärdigt tragglande. Dessutom får jag inte ens lov att spela julsånger för min musikstuderande yngsta dotter...

    SvaraRadera
  6. Uttrycket piano helt obekant på Hisingen ;)

    Visst är det fantastiskt att vi obegåvade mammor får så fina barn!

    SvaraRadera
  7. Har varit nära att ge bort mitt piano som jag fick när jag var 11 år. Skulle behöva platsen till annat och det står där för det mesta helt ospelat och dessvärre en smula ostämt, det blir en Fur Elise nån gång ibland med ojämna mellanrum. Men jag kan bara inte, det har följt mej genom åren och det är som en familjemedlem liksom. Det stannar nog för evigt...

    SvaraRadera