Veckans mening – om en dödad pojke

Vissa kriminalhistorier går inte att glömma, fast kanske av olika anledningar. Mordet på den fyrårige Kevin Hjalmarsson i Arvika 1998 är ett sådant fall. Två av pojkens lekkamrater bedömdes skyldiga. De var bara fem och sju år gamla, men stämplades som mördare efter att polisen –med stöd av en barnpsykolog – ansåg att de erkänt. Det tog nästan tjugo år innan de blev rentvådda, bl a tack vare grävande journalister på Dagens Nyheter och Sveriges Television. Sedan dess har bröderna krävt en ursäkt och skadestånd från Arvika kommun, men ärendet har gått fram och tillbaka på ett uppseendeväckande sätt trots att det har varit glasklart att hanteringen av Kevin-fallet var under all kritik, både från polisens och socialtjänstens sida. Skamligare agerande är svårt att hitta i svensk rättshistoria! Därför hämtar jag veckans mening (i Skriv-Roberts efterföljd) ur nyhetsartikeln i Nya Wermlandstidningen, med rubriken "Nu är förlikningen definitiv". Äntligen, tack och lov trots att en sak är klar: inget kan gottgöra den skada grabbarna, i dag förstås vuxna män, lidit. Dessutom kvarstår faktum: man vet inte vem som dödade Kevin.

Förlikningen mellan Robin Dahlén och Arvika kommun är nådd.

Copyright Klimakteriehäxan