Agatha Christie tillhör litteraturhistorien, inget tvivel om den saken. Hon blev kriminalhistoriernas mästarinna, vann enorm popularitet med sina romaner med hjältar som poliskommissarien Poirot och den ständigt lika sluga Miss Marple. I dag intar Agatha C en ny hedersposition när hon utgör temat för Skriv-Roberts tisdagstrio.
Många böcker skrev hon under sitt liv, många av dem har också blivit film. För min del lyssnade jag nyligen på hennes "4.50 från Paddington" (4.50 From Paddington) och där fanns de, alla de klassiska ingredienserna. Den nyss mördade kvinnan slängdes av tåget men man hittar inte liket ... jo så småningom förstås, och historien nystas upp. Förmodligen uppfattas Agatha C som lite gammalmodig idag. På hennes tid kunde mordgåtorna inte lösas med hjälp av DNA-analyser och ingen bov gick att spåra med hjälp av ett chip men det gör väl ingenting?
"Mordet på Orientexpressen" (Murder on the Orient Express) är en av hennes mest spridda böcker och en riktig klassiker som kom ut 1934. Tåget tvingas till stopp på grund av enorma mängder snö, ett mord begås och Hercule Poirot (i filmversionen spelad av Peter Ustinov) får reda ut härvan och hitta den skyldige.
 |
| Oskar Kokoschkas bild av Agatha Christie. |
Agneta Pleijel har skrivit en roman om Agatha Christie och konstnären Oskar Kokoschka, "Dubbelporträtt", och den gillade jag (betydligt mer än annat Pleijel skrivit på senare år). Den bygger på verkliga händelser. Agatha ska fylla 80 och ett av hennes barnbarn vill bestämt att hon inför högtidsdagen ska låta sig porträtteras av den berömde österrikiske målaren. Varken festföremålet eller målare gillar idén men de fogar sig ändå till sist. Och medan deckardrottningen sitter modell framför konstnären blir det ett spännande samtal mellan de två om livet, kärleken, konsten – och döden, som kryper allt närmare. En tavla blir det i alla fall. Och en läsvärd bok.
Nu för tiden står ju deckardrottningarna som spön i backen, inte minst de svenska, men Agatha C var i alla fall den första.
Copyright Klimakteriehäxan
Inlägg
gillar filmatiseringar, Poirot är en favoritkaraktär, läst Dubbelporträtt : en roman om Agatha Christie och Oskar Kokoschka av Agneta Pleijel.
SvaraRaderaGillade du den?
Raderaklart att du hade med Dubbelporträtt! gillade den mycket
SvaraRaderaDen var lite annorlunda - och så kändes det som om man kom Agatha lite närmare in på livet!
RaderaMordet på Orientexpressen minns jag fortfarande slutet på, trots att det var runt fyrtio år sedan jag läste den. Med tanke på att jag extremt sällan minns slut på böcker eller filmer så är det helt fantastiskt.
SvaraRaderaVerkligen! Jag borde kanske läsa den igen ...
RaderaHa, du har med själva målningen som Dubbelporträtt handlar om. 4.50 från Paddington har jag nog läst, men vill gärna läsa om.
SvaraRaderaBu finns det ju så otroligt många AC-böcker så frågan är om man verkligen ska ägna sig åt omläsning - eller ta en ny i högen?
RaderaJag har ju växt upp med Agathas böcker, tror jag läst dem alla men kommer jag att tänka på någon av böckerna så händer det att jag läser om den.
SvaraRaderaDubbelporträtt hörde jag på radio för något år sedan — och tyckte inte alls om den. Men jag gillar ju inte autofiktion, så det var väl inte så konstigt.
Margaretha
Oj, du är rena rama experten på AC!
RaderaOm "Dubbelporträtt" tycker vi uppenbarligen olika. Jag gillade bl a avsnittet om när hon "rymde hemifrån" som jag tidigare bara hört omnämnas, nu broderade Pleijel ut det på ett för mig ganska trovärdigt sätt!
Hon var inte bara först hon var bäst
SvaraRaderaVet inte om jag vågar mig på att utse vinnaren ...
RaderaDe två första har jag läst. 4.50 från Paddington har jag faktiskt läst flera gånger.
SvaraRaderaDet var inte dåligt!!!! SÅ bra tyckte nog inte ja att den var ...
RaderaAgatha Christie var aldrig någon författare som jag gillade. Alltför mycket myspys. Varken Poirot eller Miss Marple är trovärdiga.
SvaraRaderaMen visst var Agatha Christie deckardrottning #1. Hon banade absolut väg för bland annat Camilla Läckbergs Fjällbackaserie som också är mera myspys än deckare.
Bra att det finns olika sorters vägar att berätta krimhistorier tycker jag, som inte vill ha för blodiga och våldsamma stories. Läckberg borde jag ge en ny chans men det händer visst inte.
Radera