Idoler tror jag mig inte ha haft så särskilt många. Möjligen har de inte varit tillräckligt stora utan bara sjunkit undan i minnet, aldrig saknade.
Men en person har haft idolstatus hos mig nästan sedan sina första framträdanden: Monica Zetterlund, ibland kallad bara Zäta. Henne kommer jag att sakna.
Jag upptäckte henne tidigt. Det kan ha berott på att vi båda har våra rötter i Värmland. Fast den musik hon sjöng var inte ett självklart val i en omgivning snart hårt präglad av dansband.
För även om pappa Zetterlunds orkester spelade till dans så var det en jazzigare sort. Tyvärr är jag alldeles för ung för att ha hunnit uppleva Monica som en liveröst att dansa till. Men det har gottgjorts med råge med alla skivorna, alla showerna, alla tv-programmen.
Genom Monica Zetterlund fick jag också nya ”bekanta”. Toots Thielemans, till exempel. Vilket samspel! Bill Evans var ingen för mig förrän han satt vid pianot och spelade med Monica. Olle Adolphson fick ny mening tack vare henne. Steve Kuhn har väl inte så många ägnat en tanke sen han lämnade Monica Zetterlund. Och vilken lycka när just hon av alla människor klev upp på scenen som en ren överraskning och deltog i Cornelis Vreeswijks föreställning ”Getinghonung” på Börsen just den kvällen jag och min kompis var där!
Hon hamnade ständigt i nya, suveräna kombinationer, både musik- och textmässigt.
Samarbetet med Hasse och Tage har det skrivits spaltmeter om redan på premiärernas tid.
Jag tror att jag sett dem alla. ”Du gamla du fria” i deras ”zigenarversion” är odödlig. Och det är bara ett av alla nummer.
Talrollerna har också varit fantastiska.
-Unifôrmer, dä ä mett liv dä se!
Se där en replik som aldrig blir för gammal…
Och Utvandrar-Ulrika – Vilhelm Moberg måste väl ha specialskrivit rollen för Monica???
I min cd-hylla finns den stora svarta boxen som gavs ut för några år sedan, sex cd med det mesta av hennes bästa.
Där fattas ändå en rad nummer som, trots ”Monicas vals”, ”Sakta vi gå genom stan” och många andra fantastiska framträdanden, tillhör bevisen på hennes särklass – och som för mig, hur man än vrider och vänder på saken, hamnar överst på topplistan. Det är Povel Ramel som skrivit, speciellt för just Zäta.
Jag tänker på ”Håll musiken igång” och ”Den sista jäntan”, båda ur Knäppupps ”På avigan”.
Stämningen i tältet (som Knäppupp döpt till Blåstället, såna skämtare var dom!) blev magisk, i alla fall minns jag det så. Povel och Monica i kepsar, en duett så gruvligt svår och så gruvligt originell och så gruvligt medryckande.
Och sedan Monica ensam, den sista jäntan från skogen som hade lite udda minnen av kärleken i olika former – och ett påtagligt bevis i sin livmoder på att den funnits.
Den LP:n slet jag ut första exemplaret av.
Sista gången jag såg henne på scenen var på Stockholms Jazzfestival för några år sedan. Hon kom in stödd på en mans arm och dessutom en käpp, hon satte sig på en stol. Hon sjöng. Det var också magiskt.
Men ännu mera häftigt blev det när publiken tackade henne för sången, som väl trots allt inte höll sig kvar i den klass där hon hade en reserverad plats under sin storhets dagar.
Vi i publiken applåderade, stampade och skrek och det ville liksom inte ta slut.
Jag minns klumpen i halsen.
Såg min idol sitta där med ett litet leende.
Undrar om hon tänkte det som hon ofta påstås ha tänkt: att hon inte riktigt förstod reaktionerna, att hon aldrig förstod hur stor hon var för så många.
Sedan leddes hon ut och jag återsåg henne aldrig.
Nu är jag en idol fattigare.
Copyright Klimakteriehäxan
PS Om en vecka eller så går två dokumentärer om och med Zäta i repris i SVT. Jag ska se dem, igen. Har du inte sett dem – då måste du!
Vill också gärna tipsa om hörboksversionen av ”Hågkomster ur ett dåligt minne”, Monica Zetterlunds memoarer som hon läser själv. DS
söndag, maj 15, 2005
tisdag, maj 10, 2005
Min son ser ner på mig
Min son ser ner på mig.
Det har han gjort länge.
I flera år faktiskt.
Det sattes på sin spets det året han fyllde 15.
Plötsligt lade han armen om mina axlar, och sa med tuppkycklingens nyfunna djärvhet:
-Lilla mamma!
Och så såg han ner på mig, från sin höga höjd – i dag 193 centimeter, om inte han växt ytterligare en bit den senaste veckan.
Men nu tycker jag att det räcker. Jag vill inte ha min gullplutt längre.
Så mycket händer från de först uppmätta centimetrarna (53) till dess att de har hunnit bli ytterligare 140 stycken.
Första året kröp jag runt honom med kameran så gott som dygnet runt. Allt han gjorde var värt att dokumentera:
Titta! Nu gäspar han! (knäpp knäpp)
Oj! Han ler! (knäpp knäpp knäpp)
Han nyser – urgulligt! (knä… nä den hanns inte med)
Kolla han sitter! (knäpp igen)
Nej men åh så häftigt – HAN SOVER!
Han skrattar så FANTASTISKT sött!
Han försöker krypa!
HAN KRYPER!
Knäpp knäpp knäpp osv osv osv.
En vacker dag kom barnets far hem med en videokamera. Då varierades knäppandet med ett mer diffust surrljud. Kassett efter kassett rullade på. Den förstfödde fortfor att vara fantastisk.
Han tog sina första steg till ackompanjemanget av knäppandet från den fotograferande mamman, som lyste av ohöljd förtjusning och stolthet. Vilken kille! Praktunge! A-barn och mirakelgosse!
Till saken hör att ingen av alla dessa bilder (som nästan undantagsvis expressframkallades, självklart, hur skulle man kunna vänta?) – inget av dessa fotografiska mästerverk gick att kasta. Trots att det kunde finnas tio kopior som visserligen inte var gjorda på samma negativ, men som ändå var så gruvligt likartade att beskådaren fick skärpa sig för att se skillnaderna.
Efter stor vånda kunde farmor och mormor eventuellt få några enstaka foton i posten.
När barnledigheten ebbade ut och dagis tog över blev det lite glesare mellan fotograferingstillfällena. Men dom finns där i förvar: klassbilderna, semestrarna, födelsedagarna, sandlådorna, julaftnarna, kälkbackarna, badstränderna, släkten.
Och nu står vi inför nästa stora fototillfälle:
Den lille pojken håller på att bli stor på riktigt.
Nu tar han studenten.
Vi har handlat kostym och vit skjorta – fast ingen slips och inga ”riktiga” skor, det finns gränser för hur långt traditionerna kan hävda sig.
Och när vi väl har fått njuta av honom i en vit mössa (som man kan frukta inte kommer att vara vit särskilt länge) står det inte på förrän vi – det tror vi åtminstone – får gå till Slottsbacken för att se barnet gå Högvakten.
Knäpp knäpp knäpp och surr surr surr säger det då.
Den fotograferande mamman fortsätter att stolt dokumentera (och får kanske en tår i ögonvrån).
Livet kan betraktas som en enda lång rad av fototillfällen.
Är det rentav dags att köpa ny kamera?
Copyright Klimakteriehäxan
Det har han gjort länge.
I flera år faktiskt.
Det sattes på sin spets det året han fyllde 15.
Plötsligt lade han armen om mina axlar, och sa med tuppkycklingens nyfunna djärvhet:
-Lilla mamma!
Och så såg han ner på mig, från sin höga höjd – i dag 193 centimeter, om inte han växt ytterligare en bit den senaste veckan.
Men nu tycker jag att det räcker. Jag vill inte ha min gullplutt längre.
Så mycket händer från de först uppmätta centimetrarna (53) till dess att de har hunnit bli ytterligare 140 stycken.
Första året kröp jag runt honom med kameran så gott som dygnet runt. Allt han gjorde var värt att dokumentera:
Titta! Nu gäspar han! (knäpp knäpp)
Oj! Han ler! (knäpp knäpp knäpp)
Han nyser – urgulligt! (knä… nä den hanns inte med)
Kolla han sitter! (knäpp igen)
Nej men åh så häftigt – HAN SOVER!
Han skrattar så FANTASTISKT sött!
Han försöker krypa!
HAN KRYPER!
Knäpp knäpp knäpp osv osv osv.
En vacker dag kom barnets far hem med en videokamera. Då varierades knäppandet med ett mer diffust surrljud. Kassett efter kassett rullade på. Den förstfödde fortfor att vara fantastisk.
Han tog sina första steg till ackompanjemanget av knäppandet från den fotograferande mamman, som lyste av ohöljd förtjusning och stolthet. Vilken kille! Praktunge! A-barn och mirakelgosse!
Till saken hör att ingen av alla dessa bilder (som nästan undantagsvis expressframkallades, självklart, hur skulle man kunna vänta?) – inget av dessa fotografiska mästerverk gick att kasta. Trots att det kunde finnas tio kopior som visserligen inte var gjorda på samma negativ, men som ändå var så gruvligt likartade att beskådaren fick skärpa sig för att se skillnaderna.
Efter stor vånda kunde farmor och mormor eventuellt få några enstaka foton i posten.
När barnledigheten ebbade ut och dagis tog över blev det lite glesare mellan fotograferingstillfällena. Men dom finns där i förvar: klassbilderna, semestrarna, födelsedagarna, sandlådorna, julaftnarna, kälkbackarna, badstränderna, släkten.
Och nu står vi inför nästa stora fototillfälle:
Den lille pojken håller på att bli stor på riktigt.
Nu tar han studenten.
Vi har handlat kostym och vit skjorta – fast ingen slips och inga ”riktiga” skor, det finns gränser för hur långt traditionerna kan hävda sig.
Och när vi väl har fått njuta av honom i en vit mössa (som man kan frukta inte kommer att vara vit särskilt länge) står det inte på förrän vi – det tror vi åtminstone – får gå till Slottsbacken för att se barnet gå Högvakten.
Knäpp knäpp knäpp och surr surr surr säger det då.
Den fotograferande mamman fortsätter att stolt dokumentera (och får kanske en tår i ögonvrån).
Livet kan betraktas som en enda lång rad av fototillfällen.
Är det rentav dags att köpa ny kamera?
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, maj 07, 2005
Maskros - värd att älska
Maskrosen är en hatad växt.
Men i min värld en fullständigt ljuvlig blomma. Ett löfte om att sommaren är på väg.
Maskrosen är en liten intensiv sol om man så att säga tittar den i ansiktet på nära håll – och en underbar kaskad av ljus och liv om man ser ut över en äng där den spritt sig alldeles obehärskat.
Visst kan jag förstå att man blir lite irriterad om mödosamt planterade krokus, scilla och tulpaner plötsligt drunknar i maskroshavet i trädgården. Fast vi som håller oss till odling i balkonglåda några våningar över marknivån, vi får ju aldrig det problemet.
Jag gör det jag tror ingen annan gör:
Jag plockar maskrosbuketter och sätter i vas. Det har jag gjort i åratal, min kärlek till maskrosen är gammal.
Minns när min förstfödde satt i barnvagnen och förundrat såg på medan jag plockade en jättebunt. När jag fått ihop tillräckligt många sträckte jag fram buketten mot honom. Han tittade – och sen storskrattade han, ett lyckligt bebisskratt över den färgstarka skönhet som han aldrig tidigare skådat.
Sånt glömmer man inte.
I morse sprang jag ut på lätta fötter och gjorde en ny bukett.
Nu står den i favoritvasen mitt på matbordet. Hela köket skiner upp, det märks inte längre att ingen putsat fönstret, att golvet borde våttorkas (igen).
Det är klart att man inte kan plocka blommor i stället för att städa. Och maskrosbuketten vissnar förvisso fort, ännu fortare än golvet blir nedsmutsat på nytt.
Men jag vet bestämt vad jag tycker är roligast.
Härliga maskros!!!
PS Inser plötsligt att dessa rader sammanfaller i tiden med miljöpartiets kongress – här finns absolut inget samband, vill jag understryka! men visst, De Gröna har valt en väldigt trevlig partiblomma! DS
Copyright Klimakteriehäxan
Men i min värld en fullständigt ljuvlig blomma. Ett löfte om att sommaren är på väg.
Maskrosen är en liten intensiv sol om man så att säga tittar den i ansiktet på nära håll – och en underbar kaskad av ljus och liv om man ser ut över en äng där den spritt sig alldeles obehärskat.
Visst kan jag förstå att man blir lite irriterad om mödosamt planterade krokus, scilla och tulpaner plötsligt drunknar i maskroshavet i trädgården. Fast vi som håller oss till odling i balkonglåda några våningar över marknivån, vi får ju aldrig det problemet.
Jag gör det jag tror ingen annan gör:
Jag plockar maskrosbuketter och sätter i vas. Det har jag gjort i åratal, min kärlek till maskrosen är gammal.
Minns när min förstfödde satt i barnvagnen och förundrat såg på medan jag plockade en jättebunt. När jag fått ihop tillräckligt många sträckte jag fram buketten mot honom. Han tittade – och sen storskrattade han, ett lyckligt bebisskratt över den färgstarka skönhet som han aldrig tidigare skådat.
Sånt glömmer man inte.
I morse sprang jag ut på lätta fötter och gjorde en ny bukett.
Nu står den i favoritvasen mitt på matbordet. Hela köket skiner upp, det märks inte längre att ingen putsat fönstret, att golvet borde våttorkas (igen).
Det är klart att man inte kan plocka blommor i stället för att städa. Och maskrosbuketten vissnar förvisso fort, ännu fortare än golvet blir nedsmutsat på nytt.
Men jag vet bestämt vad jag tycker är roligast.
Härliga maskros!!!
PS Inser plötsligt att dessa rader sammanfaller i tiden med miljöpartiets kongress – här finns absolut inget samband, vill jag understryka! men visst, De Gröna har valt en väldigt trevlig partiblomma! DS
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, maj 06, 2005
Fifteen smiles for females
This little message appeared in my mailbox the other day.
Typical shareware, isn´t it?
You can never share too many smiles with other people!
1. Don't imagine you can change a man -- unless he's in diapers.
2. What do you do if your boyfriend walks out? You shut the door.
3. If they put a man on the moon -- they should be able to put them all up there.
4. Never let your man's mind wander -- it's too little to be out alone.
5. Go for the younger man. You might as well, they never mature anyway.
6. Men are all the same -- they just have different faces, so that you can tell them apart.
7. Definition of a bachelor: a man who has missed the opportunity to make some woman miserable.
8. Women don't make fools of men -- most of them are the do-it-yourself types.
9. Best way to get a man to do something is to suggest he is too old for it.
10. Love is blind, but marriage is a real eye-opener.
11. If you want a committed man, look in a mental hospital.
12. The children of Israel wandered around the desert for 40 years. Even in Biblical times, men wouldn't ask for directions.
13. If he asks what sort of books you're interested in, tell him checkbooks.
14. Remember a sense of humor does not mean that you tell him jokes, it means that you laugh at his.
15. Sadly, all men are created equal.
Typical shareware, isn´t it?
You can never share too many smiles with other people!
1. Don't imagine you can change a man -- unless he's in diapers.
2. What do you do if your boyfriend walks out? You shut the door.
3. If they put a man on the moon -- they should be able to put them all up there.
4. Never let your man's mind wander -- it's too little to be out alone.
5. Go for the younger man. You might as well, they never mature anyway.
6. Men are all the same -- they just have different faces, so that you can tell them apart.
7. Definition of a bachelor: a man who has missed the opportunity to make some woman miserable.
8. Women don't make fools of men -- most of them are the do-it-yourself types.
9. Best way to get a man to do something is to suggest he is too old for it.
10. Love is blind, but marriage is a real eye-opener.
11. If you want a committed man, look in a mental hospital.
12. The children of Israel wandered around the desert for 40 years. Even in Biblical times, men wouldn't ask for directions.
13. If he asks what sort of books you're interested in, tell him checkbooks.
14. Remember a sense of humor does not mean that you tell him jokes, it means that you laugh at his.
15. Sadly, all men are created equal.
torsdag, maj 05, 2005
Nu handlar det faktiskt om gummistövlar!
Den hösten jag nyss hade börjat skolan hände flera minnesvärda saker.
Min farfar dog. Det var sorgligt och konstigt.
Men vad värre var: jag fick röda gummistövlar. Brandkårsröda! Det fanns väl inte? Jodå, åtminstone ett par.
Pappa hade en butik med diverse varjehanda i sortimentet – däribland gummistövlar. Det röda paret måste ha ingått i nån sorts provkollektion som han förmodligen fått till vrakpris (han gillade vrakpriser!)
Det var bara det att röda gummistövlar köpte ingen. Absolut ingen. Därför, ve och fasa, fick jag dom. Medan pappa sålde svarta och bruna till betalande kunder.
Och om det nu för tiden kan vara ett rejält plus att vara ensam om ett klädesplagg – så var det på den tiden varken mer eller mindre än en katastrof. Traumatiserande. INGEN annan hade ju något liknande!
Men även om jag nu påstår att jag fick men för livet av de röda stövlarna, så visar det sig i alla fall att jag alldeles glömt bort deras existens tills vi började prata om den färgglada trenden som rått under våren.
Den modemedvetna har ju numera gummistövlar i glada mönster och färger. De mest envetna modeslavarna kan använda såna även i torrt väglag, men då blir det väl å andra sidan rätt så fuktigt från insidan. Så det jämnar ut sig, liksom.
Variationerna på stan är hur många som helst: blommigt, randigt, rutigt, leopardmönstrat. På trädgårdsmässan för en tid sen fanns en jordgubbsmönstrad variant – klart tilltalande för en äkta jordgubbsfreak som jag.
Nej, jag har inga gummistövlar med jordgubbar på trots det. Har inte haft några stövlar över huvud taget på decennier. Kommer med största säkerhet inte att skaffa några heller.
Jag har förstått vitsen med såna när man kliver i kantarellskog eller forcerar en leråker i nåt annat angeläget ärende. Men jag har aldrig tyckt att det är några trevliga fotbeklädnader.
Mina egna ungar vägrade gummistövlar tidigt, och jag lät dom slippa. Fast jag tror förstås att hade det funnits såna skojiga som modet föreskrivit den senaste tiden, då hade nog åtminstone dottern förlängt sin stövelperiod.
Då hade ju alla andra småtjejer haft likadana också.
Jag accepterar att jag är en otrendig människa, till skillnad från min arbetskamrat som lät så förunderligt irriterad härom morgonen.
-Shit, det regnar inte i dag heller. Inte en droppe! sa hon.
-Vad menar du?, sa jag, som inte vet något bättre än att vakna till vårsol och koltrastsång i skir grönska – utan regn.
-Stövlarna, sa hon.
-Jag får ALDRIG använda mina nya gummistövlar.
Gula med prickar i regnbågens alla kulörer, fick jag veta.
Det kändes alltså betryggande att i tidningen dagen därpå plötsligt se något väldigt välbekant i en annons:
Svarta gummistövlar.
Till fyndpris.
Ett måste!
Vad ska alla trendtjejer nu ta sig till med sina blommiga, randiga, skojiga stövlar?
Men det är klart: om vi ska ta oss igenom en lång och blöt sommar funkar det väl. För även om mina röda var gruvligt otrendiga (ordet fanns inte ens) så klarade dom vandringen till skolan i pussar och pölar.
Det gör förhoppningsvis de gladmönstrade också.
PS Lite märkligt är det kanske att jag sedermera blivit en hängiven älskare av just röda skor (se en tidigare Häx-text: Det är jag som är flickan med de röda skorna).
Copyright Klimakteriehäxan
Min farfar dog. Det var sorgligt och konstigt.
Men vad värre var: jag fick röda gummistövlar. Brandkårsröda! Det fanns väl inte? Jodå, åtminstone ett par.
Pappa hade en butik med diverse varjehanda i sortimentet – däribland gummistövlar. Det röda paret måste ha ingått i nån sorts provkollektion som han förmodligen fått till vrakpris (han gillade vrakpriser!)
Det var bara det att röda gummistövlar köpte ingen. Absolut ingen. Därför, ve och fasa, fick jag dom. Medan pappa sålde svarta och bruna till betalande kunder.
Och om det nu för tiden kan vara ett rejält plus att vara ensam om ett klädesplagg – så var det på den tiden varken mer eller mindre än en katastrof. Traumatiserande. INGEN annan hade ju något liknande!
Men även om jag nu påstår att jag fick men för livet av de röda stövlarna, så visar det sig i alla fall att jag alldeles glömt bort deras existens tills vi började prata om den färgglada trenden som rått under våren.
Den modemedvetna har ju numera gummistövlar i glada mönster och färger. De mest envetna modeslavarna kan använda såna även i torrt väglag, men då blir det väl å andra sidan rätt så fuktigt från insidan. Så det jämnar ut sig, liksom.
Variationerna på stan är hur många som helst: blommigt, randigt, rutigt, leopardmönstrat. På trädgårdsmässan för en tid sen fanns en jordgubbsmönstrad variant – klart tilltalande för en äkta jordgubbsfreak som jag.
Nej, jag har inga gummistövlar med jordgubbar på trots det. Har inte haft några stövlar över huvud taget på decennier. Kommer med största säkerhet inte att skaffa några heller.
Jag har förstått vitsen med såna när man kliver i kantarellskog eller forcerar en leråker i nåt annat angeläget ärende. Men jag har aldrig tyckt att det är några trevliga fotbeklädnader.
Mina egna ungar vägrade gummistövlar tidigt, och jag lät dom slippa. Fast jag tror förstås att hade det funnits såna skojiga som modet föreskrivit den senaste tiden, då hade nog åtminstone dottern förlängt sin stövelperiod.
Då hade ju alla andra småtjejer haft likadana också.
Jag accepterar att jag är en otrendig människa, till skillnad från min arbetskamrat som lät så förunderligt irriterad härom morgonen.
-Shit, det regnar inte i dag heller. Inte en droppe! sa hon.
-Vad menar du?, sa jag, som inte vet något bättre än att vakna till vårsol och koltrastsång i skir grönska – utan regn.
-Stövlarna, sa hon.
-Jag får ALDRIG använda mina nya gummistövlar.
Gula med prickar i regnbågens alla kulörer, fick jag veta.
Det kändes alltså betryggande att i tidningen dagen därpå plötsligt se något väldigt välbekant i en annons:
Svarta gummistövlar.
Till fyndpris.
Ett måste!
Vad ska alla trendtjejer nu ta sig till med sina blommiga, randiga, skojiga stövlar?
Men det är klart: om vi ska ta oss igenom en lång och blöt sommar funkar det väl. För även om mina röda var gruvligt otrendiga (ordet fanns inte ens) så klarade dom vandringen till skolan i pussar och pölar.
Det gör förhoppningsvis de gladmönstrade också.
PS Lite märkligt är det kanske att jag sedermera blivit en hängiven älskare av just röda skor (se en tidigare Häx-text: Det är jag som är flickan med de röda skorna).
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, maj 03, 2005
Kärleksbrev till J-O Waldner
Älskade J-O!
I åtminstone ett hänseende (förmodligen det enda) är jag väldigt lik en kines.
Jag älskar Dig.
Det har jag gjort i flera decennier, Dig fullständigt ovetande. För vi har alltid haft många mil emellan oss, plus en kameralins och en glasruta.
Där har jag suttit framför tv:n med tummarna hårt inklämda så att naglarna gått in i handflatan. NÄSTAN blundat när det blivit för jämnt, när ballongplockningarna blivit många, när man känt på sig att en till KANSKE han klarar men sen är det väl ändå kört?!
På den gamla (goda?) tiden när det hette set och gick till 21 hann man våndas mycket.
Sedan reglerna ändrades och det gällde att ro hem elva bollar blev det hårt tryck redan från början.
Och spännande, nästan alltid.
Senast under OS i Aten när jag så innerligt gärna ville att Du skulle vinna guldet – igen.
Och så i dag, mot Samsonov, mitt i arbetsdagen. Nu blev det en onödigt kort maskningsaktion från min sida – de fyra gamen gick snabbt och Du kom aldrig riktigt igång, rynkade pannan, hann inte med i svängarna... Utslagen.
För gammal? Äsch.
För tung? Äsch.
Sen kan DN:s krönikör skriva om dina bilringar hur mycket som helst – även om han nu använde sig av det engelska uttrycket ”love handles” som låter så mycket trivsammare. Men inte har Du några bilringar!!! Inte om man jämför med riktiga Michelin-farbröder, såna som man minsann träffar vareviga dag.
Nu måste vi alla Dina fans, kineser och andra, önska Dig god tur i fortsättningen. Vi vet att du har slirat ibland men vi förlåter, förstås. Det är nu det gäller!
Håll i slantarna, dratta inte omkull på krogen, tappa inte koncentrationen. Fixa framtiden!
Det är Du så väldigt väl värd.
Och vi som älskat Dig så länge fortsätter att göra det i många år än.
Vår hjälte!
puss från häxan
Copyright Klimakteriehäxan
I åtminstone ett hänseende (förmodligen det enda) är jag väldigt lik en kines.
Jag älskar Dig.
Det har jag gjort i flera decennier, Dig fullständigt ovetande. För vi har alltid haft många mil emellan oss, plus en kameralins och en glasruta.
Där har jag suttit framför tv:n med tummarna hårt inklämda så att naglarna gått in i handflatan. NÄSTAN blundat när det blivit för jämnt, när ballongplockningarna blivit många, när man känt på sig att en till KANSKE han klarar men sen är det väl ändå kört?!
På den gamla (goda?) tiden när det hette set och gick till 21 hann man våndas mycket.
Sedan reglerna ändrades och det gällde att ro hem elva bollar blev det hårt tryck redan från början.
Och spännande, nästan alltid.
Senast under OS i Aten när jag så innerligt gärna ville att Du skulle vinna guldet – igen.
Och så i dag, mot Samsonov, mitt i arbetsdagen. Nu blev det en onödigt kort maskningsaktion från min sida – de fyra gamen gick snabbt och Du kom aldrig riktigt igång, rynkade pannan, hann inte med i svängarna... Utslagen.
För gammal? Äsch.
För tung? Äsch.
Sen kan DN:s krönikör skriva om dina bilringar hur mycket som helst – även om han nu använde sig av det engelska uttrycket ”love handles” som låter så mycket trivsammare. Men inte har Du några bilringar!!! Inte om man jämför med riktiga Michelin-farbröder, såna som man minsann träffar vareviga dag.
Nu måste vi alla Dina fans, kineser och andra, önska Dig god tur i fortsättningen. Vi vet att du har slirat ibland men vi förlåter, förstås. Det är nu det gäller!
Håll i slantarna, dratta inte omkull på krogen, tappa inte koncentrationen. Fixa framtiden!
Det är Du så väldigt väl värd.
Och vi som älskat Dig så länge fortsätter att göra det i många år än.
Vår hjälte!
puss från häxan
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, maj 02, 2005
Om klackar och sippor
Så här års börjar tjejerna på stan höja sig ur mängden.
Bortåt en decimeter.
För det är nu, när slasket torkat upp och sipporna spirar, som de höga klackarna kliver fram ur garderoben som ytterligare ett gjutet vårtecken.
Snyggt, eller hur?
I alla fall ofta.
Men en gåta kvarstår.
Hur långt, och hur länge, kan man verkligen klara sig på sylvassa klackar?
På de mest skiftande underlag, dessutom.
Har nyss varit i Lettlands huvudstad Riga och turistat runt i den gamla stadens kullerstenskvarter. Där fanns dom, klacktjejerna. Och dom tog sig fram med fart och fläkt, ingen ramlade och bröt benet eller drabbades av minsta vrickning som jag kunde se.
Min kompis som bor i Riga försäkrar på heder och samvete att samma eller i alla fall snarlika damer kan ses flanera på den ofantligt långa sandstranden i Jormala – i samma fotbeklädnader, lika höga klackar...
Dom finns i Stockholm också. Ett par kanonsnygga stövlar med stiletter under hälen skyndade Strandvägen fram härförleden. Stövlarna var så iögonenfallande häftiga att jag nästan inte såg vem dom satt på – men det visade sig vid en hastig blick vara Björn Borgs fru. Kunde förstås lika gärna ha varit Lill-Babs, som väl innehar svenskt mästerskap i högklackat.
Apropå sippor som spirar, förresten – spiror är ju ett vid det här laget fulltständigt uråldrigt uttryck för ben. Men smaka på ordet sippa – jag råkade göra det. Hade aldrig tänkt på saken förr, men nu blev jag upprörd å sippornas vägnar.
HUR kan dessa ljuvliga vårblommor, både de blå och de vita, ha drabbats av ett namn som sammanfaller med pluralformen för – och nu citerar jag Nationalencyklopedin:
sipp adj. ~t • överdrivet korrekt och anständig särsk. på det sexuella området {SYN. pryd}: de ~a i församlingen förfasade sig över att ungdomarna höll om varandraBET.NYANS: om handling e.d.: "Inga vulgariteter, älskling", sade han i ~ tonHIST.: sedan 1734 i bet. 'tillgjort fin'; 1802 i bet. 'pryd'; av lågty. sipp, ty. zipp med samma bet.; av ljudsymboliskt urspr.
Visst är det fräckt, rent av elakt?
En sak till från Lettland som gjorde ett outplånligt intryck: man kunde KÖPA blåsippor, i små buketter. Så otroligt förbjudet för en svensk!
Vitsipporna är tack och lov så flitigt förekommande och så pålitligt självspridande att man fortfarande får plocka dom.
Och om någon råkar rusa ut med stilettklackarna på i vitsippsbacken så förstår jag det.
De är ju oemotståndliga.
Copyright Klimakteriehaxan
Bortåt en decimeter.
För det är nu, när slasket torkat upp och sipporna spirar, som de höga klackarna kliver fram ur garderoben som ytterligare ett gjutet vårtecken.
Snyggt, eller hur?
I alla fall ofta.
Men en gåta kvarstår.
Hur långt, och hur länge, kan man verkligen klara sig på sylvassa klackar?
På de mest skiftande underlag, dessutom.
Har nyss varit i Lettlands huvudstad Riga och turistat runt i den gamla stadens kullerstenskvarter. Där fanns dom, klacktjejerna. Och dom tog sig fram med fart och fläkt, ingen ramlade och bröt benet eller drabbades av minsta vrickning som jag kunde se.
Min kompis som bor i Riga försäkrar på heder och samvete att samma eller i alla fall snarlika damer kan ses flanera på den ofantligt långa sandstranden i Jormala – i samma fotbeklädnader, lika höga klackar...
Dom finns i Stockholm också. Ett par kanonsnygga stövlar med stiletter under hälen skyndade Strandvägen fram härförleden. Stövlarna var så iögonenfallande häftiga att jag nästan inte såg vem dom satt på – men det visade sig vid en hastig blick vara Björn Borgs fru. Kunde förstås lika gärna ha varit Lill-Babs, som väl innehar svenskt mästerskap i högklackat.
Apropå sippor som spirar, förresten – spiror är ju ett vid det här laget fulltständigt uråldrigt uttryck för ben. Men smaka på ordet sippa – jag råkade göra det. Hade aldrig tänkt på saken förr, men nu blev jag upprörd å sippornas vägnar.
HUR kan dessa ljuvliga vårblommor, både de blå och de vita, ha drabbats av ett namn som sammanfaller med pluralformen för – och nu citerar jag Nationalencyklopedin:
sipp adj. ~t • överdrivet korrekt och anständig särsk. på det sexuella området {SYN. pryd}: de ~a i församlingen förfasade sig över att ungdomarna höll om varandraBET.NYANS: om handling e.d.: "Inga vulgariteter, älskling", sade han i ~ tonHIST.: sedan 1734 i bet. 'tillgjort fin'; 1802 i bet. 'pryd'; av lågty. sipp, ty. zipp med samma bet.; av ljudsymboliskt urspr.
Visst är det fräckt, rent av elakt?
En sak till från Lettland som gjorde ett outplånligt intryck: man kunde KÖPA blåsippor, i små buketter. Så otroligt förbjudet för en svensk!
Vitsipporna är tack och lov så flitigt förekommande och så pålitligt självspridande att man fortfarande får plocka dom.
Och om någon råkar rusa ut med stilettklackarna på i vitsippsbacken så förstår jag det.
De är ju oemotståndliga.
Copyright Klimakteriehaxan
fredag, april 29, 2005
Oss väskryckare emellan
Vi är många.
Och vi har fått den något tvivelaktiga titeln av trötta medarbetare på tidningshusens prenumerationsavdelningar. Men eftersom vi väskryckare är de som tar hem vinsten får vi väl finna oss i epitetet.
Jo men visst är det en vinstaffär! Ni vet: fyra tidningar, en sjal, en klocka och en fantastiskt jättemodern väska, och allt detta för 29 kronor. Eller i alla fall en väldigt överkomlig summa.
Om ni har tvivlat på att erbjudandena håller så kan jag härmed försäkra er att det gör dom. Prylarna kommer.
Klockorna går som, ja som urverk, faktiskt. Sjalarna är inte precis äkta pashmina, men kan ofta användas – eller ges bort till någon som är mer sjaltillvänd än man själv råkar vara.
Väskorna är alltid mindre än man tror efter att ha sett bilden, men dom finns garanterat. Och tidningarna tycker vi väl mer eller mindre bra om, men jag tillhör kategorin ”förtjust slöläsare”, älskar att titta på matbilderna, drömmer om en figur som kan bära upp sommarens baddräkter och dessutom skummar jag gärna igenom en och annan intervju i nattlampans sken innan ögonlocken faller ned.
Kruxet är ju att man måste komma ihåg att säja upp sin prenumeration när de där fyra numren dansat ner i brevlådan.
Det är det vi väskryckare kommer ihåg.
Till tidningarnas förtret.
För trots att man måste undra hur det kan löna sig med dessa rätt fantastiska erbjudanden – EN tidning kostar oftast runt 40 spänn – så gör det naturligtvis det. Eftersom de allra flesta glömmer att avbryta sin prenumeration och därmed fortsätter att betala när tidningen trillar in månad efter månad.
Själv tänker jag fortsätta att rycka en och annan väska – eller ännu hellre klocka, faktiskt. Och visst händer det att ett eller ett par nummer slinker in och kräver sin betalning. Låt gå för det.
Men jag minns också en äldre dam som ständigt irriterades av ideliga annonskampanjer för den tidning hon troget prenumererat på i sisådär trettio år. Nya prenumeranter lockades med en flaska parfym.
Till sist var gränsen nådd. Hon letade upp telefonnumret och ringde tidningen.
- Får jag tala med chefen, sa hon – och det måste ha varit nåt i tonfallet, för hon blev faktiskt kopplad till någon sorts beslutsfattare.
Damen morrade. Hennes utdragna morrning slutade med ett glasklart konstaterande:
-Gamla prenumeranter vill också ha parfym.
Hon fick det.
Och fortsatte att prenumerera.
Så långt från en väskryckare som man kan komma.
Copyright Klimakteriehaxan
Och vi har fått den något tvivelaktiga titeln av trötta medarbetare på tidningshusens prenumerationsavdelningar. Men eftersom vi väskryckare är de som tar hem vinsten får vi väl finna oss i epitetet.
Jo men visst är det en vinstaffär! Ni vet: fyra tidningar, en sjal, en klocka och en fantastiskt jättemodern väska, och allt detta för 29 kronor. Eller i alla fall en väldigt överkomlig summa.
Om ni har tvivlat på att erbjudandena håller så kan jag härmed försäkra er att det gör dom. Prylarna kommer.
Klockorna går som, ja som urverk, faktiskt. Sjalarna är inte precis äkta pashmina, men kan ofta användas – eller ges bort till någon som är mer sjaltillvänd än man själv råkar vara.
Väskorna är alltid mindre än man tror efter att ha sett bilden, men dom finns garanterat. Och tidningarna tycker vi väl mer eller mindre bra om, men jag tillhör kategorin ”förtjust slöläsare”, älskar att titta på matbilderna, drömmer om en figur som kan bära upp sommarens baddräkter och dessutom skummar jag gärna igenom en och annan intervju i nattlampans sken innan ögonlocken faller ned.
Kruxet är ju att man måste komma ihåg att säja upp sin prenumeration när de där fyra numren dansat ner i brevlådan.
Det är det vi väskryckare kommer ihåg.
Till tidningarnas förtret.
För trots att man måste undra hur det kan löna sig med dessa rätt fantastiska erbjudanden – EN tidning kostar oftast runt 40 spänn – så gör det naturligtvis det. Eftersom de allra flesta glömmer att avbryta sin prenumeration och därmed fortsätter att betala när tidningen trillar in månad efter månad.
Själv tänker jag fortsätta att rycka en och annan väska – eller ännu hellre klocka, faktiskt. Och visst händer det att ett eller ett par nummer slinker in och kräver sin betalning. Låt gå för det.
Men jag minns också en äldre dam som ständigt irriterades av ideliga annonskampanjer för den tidning hon troget prenumererat på i sisådär trettio år. Nya prenumeranter lockades med en flaska parfym.
Till sist var gränsen nådd. Hon letade upp telefonnumret och ringde tidningen.
- Får jag tala med chefen, sa hon – och det måste ha varit nåt i tonfallet, för hon blev faktiskt kopplad till någon sorts beslutsfattare.
Damen morrade. Hennes utdragna morrning slutade med ett glasklart konstaterande:
-Gamla prenumeranter vill också ha parfym.
Hon fick det.
Och fortsatte att prenumerera.
Så långt från en väskryckare som man kan komma.
Copyright Klimakteriehaxan
onsdag, april 27, 2005
Ta flyget, Jamie!
Den brittiske megakändisen och (den nakne) kocken Jamie Oliver har bytt ut en bokstav. Krögaren har blivit krigare.
Han har bestämt sig för att slåss mot dålig mat – och han har, påpassligt nog, gjort det
på ett sätt som också förvandlats till tv-serie.
Det var skolmaten som var måltavlan och de budgetansvariga som var den lede fi. Faktum är att det var märkvärdigt att se vad ungarna fick att stoppa i sig: bara frityr, i stort sett... En av kockarna som deltog i programmet klarade över huvud taget inte av att stoppa in ens minsta lilla provtugga i munnen.
-Sorry, sa han bara, och han lyckades inte kamouflera grimasen, full av vämjelse och rent äckel.
Nu har jag ett nytt, brännande hett uppdrag för krögaren/krigaren Jamie Oliver.
Snälla Jamie, kolla flygmaten! Har tänkt på det förr, men nu blev jag påmind igen om hur sorgligt det kan vara att vara hungrig på flygplan.
Jag flög nämligen tur och retur London nyss. Med British Airways, vilket skulle kunna vara relevant med tanke på mina planer för Jamie, men i övrigt tror jag man kan bunta ihop alla flygbolag (dom som fortfarande serverar någon sorts förtäring ombord) och slå fast:
Den som bestämmer hur matsedeln för folk i flygstolar ser ut har aldrig ens sett omslaget till en bok om näringslära. Förmodligen behöver de aldrig äta det som finns på den meny de skapar – man kan också misstänka att de bär på viss övervikt. Kolla bara!
Frukost, trettio minuter efter take off från Arlanda: kritvit macka med fet ost och lite inskrämd skinka.
Två vindruvor, en bit melon, en bit äpple och en bit ananas i knallsöt saft kallas för fruktsallad – totalvikt inklusive saften 100 gram. Sötad fruktyoghurt.
Och så, kronan på verket, en blåbärsmuffin som måste ha innehållit lika många sockerbitar som en normalstor sockerskål på kyrkliga syföreningens kafferep.
Hem från Heathrow: kritvit pizzamacka med fet ost och fragment av skinka. Samma s k fruktsallad.
En likartad muffin. Och nu, på kvällskvisten, har en kexchoklad smugit sig in i papplådan.
Fantastiskt!
Var finns rågbrödet, den lilla knäckemackan, bredbar mjukost med mindre än 40 procents fett?
Vad händer med gurka, tomat, paprika?
Varför måste färsk frukt dränkas i sockerlag – när den med fördel äts au naturel, som finkrögaren säjer?
Inte gnälla mer nu. Vi kom ju fram och landade i god ordning. Men...
Please Jamie – ta flyget nästa gång!
Det kan säkert bli en tv-serie det också.
Copyright Klimakteriehaxan
Han har bestämt sig för att slåss mot dålig mat – och han har, påpassligt nog, gjort det
på ett sätt som också förvandlats till tv-serie.
Det var skolmaten som var måltavlan och de budgetansvariga som var den lede fi. Faktum är att det var märkvärdigt att se vad ungarna fick att stoppa i sig: bara frityr, i stort sett... En av kockarna som deltog i programmet klarade över huvud taget inte av att stoppa in ens minsta lilla provtugga i munnen.
-Sorry, sa han bara, och han lyckades inte kamouflera grimasen, full av vämjelse och rent äckel.
Nu har jag ett nytt, brännande hett uppdrag för krögaren/krigaren Jamie Oliver.
Snälla Jamie, kolla flygmaten! Har tänkt på det förr, men nu blev jag påmind igen om hur sorgligt det kan vara att vara hungrig på flygplan.
Jag flög nämligen tur och retur London nyss. Med British Airways, vilket skulle kunna vara relevant med tanke på mina planer för Jamie, men i övrigt tror jag man kan bunta ihop alla flygbolag (dom som fortfarande serverar någon sorts förtäring ombord) och slå fast:
Den som bestämmer hur matsedeln för folk i flygstolar ser ut har aldrig ens sett omslaget till en bok om näringslära. Förmodligen behöver de aldrig äta det som finns på den meny de skapar – man kan också misstänka att de bär på viss övervikt. Kolla bara!
Frukost, trettio minuter efter take off från Arlanda: kritvit macka med fet ost och lite inskrämd skinka.
Två vindruvor, en bit melon, en bit äpple och en bit ananas i knallsöt saft kallas för fruktsallad – totalvikt inklusive saften 100 gram. Sötad fruktyoghurt.
Och så, kronan på verket, en blåbärsmuffin som måste ha innehållit lika många sockerbitar som en normalstor sockerskål på kyrkliga syföreningens kafferep.
Hem från Heathrow: kritvit pizzamacka med fet ost och fragment av skinka. Samma s k fruktsallad.
En likartad muffin. Och nu, på kvällskvisten, har en kexchoklad smugit sig in i papplådan.
Fantastiskt!
Var finns rågbrödet, den lilla knäckemackan, bredbar mjukost med mindre än 40 procents fett?
Vad händer med gurka, tomat, paprika?
Varför måste färsk frukt dränkas i sockerlag – när den med fördel äts au naturel, som finkrögaren säjer?
Inte gnälla mer nu. Vi kom ju fram och landade i god ordning. Men...
Please Jamie – ta flyget nästa gång!
Det kan säkert bli en tv-serie det också.
Copyright Klimakteriehaxan
torsdag, april 14, 2005
Lästips!
Det här är en krönika ur Svenska Dagbladet som jag fann läsvärd.
Det gör kanske du också?
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_9524107.asp
Det gör kanske du också?
http://www.svd.se/dynamiskt/inrikes/did_9524107.asp
tisdag, april 05, 2005
Sova över - en tonårsmoders bekymmer...
- Mamma. Jag tänkte sova över hos min kille i natt. Är det OK?
Tonåringen tystnar, avvaktande. Blicken flackar en aning men möter ändå min. Den flackar också.
Hon vet instinktivt att detta var inte en fråga mamma ville få, än mindre
svara på.
- Är det nödvändigt? hör jag mig själv säja efter en tystnad som var närmast oändlig.
Vad nu det skulle vara för svar att komma med på något som på flera sätt kan utgöra en livsavgörande fråga.
Jo, det är naturligtvis nödvändigt. För att inte säga självklart. Ju.
Nu har dom ju varit tillsammans i en evighet, det vill säga flera månader. Han verkar ju välartad, fast inte så mångordig – och inte ett dugg våldsbenägen... Hon verkar ju jättekär.
Han verkar ju minst lika förälskad. Alla andra sover ju över. Och gör det ofta, ju. Jag är ju en förstockad förälder som ofta undrar vart mina små söta barn tog vägen och var alla långbenta ungdomar kommer ifrån.
Detta är alltså ett av dessa ögonblick när man som man som förälder väntas visa sig situationen vuxen.
Men jag har nog inte växt färdigt i just den här dimensionen. För en ny groda hoppar raskt ut ur min lätt hopsnörpta mun:
-Det är väl ändå inte så bråttom – du hinner tillbringa massor av nätter med massor av killar.
Aj då. Där rök idén om den första ljuva kärlekens potential som evig lyckobringare. ”Massor av nätter med massor av killar”. Ett utslag av på-sig-själv-känner-man-andra-principen? Hm.
Samtidigt minns jag en flygresa för många år sedan. I den trånga kabinen kläms jag ihop med en amerikansk dam, betydligt äldre än jag själv (den gången någonstans kring 25). Hon får veta att jag kommer från Sverige och kräver genast rejält med upplysningar om vårt vilda, okontrollerade, fullständigt monstruösa sexliv som uppenbarligen går ut på att alla ligger med alla var som helst, när som helst och förmodligen också hur som helst. Dessutom blir vi svenskar sexuellt aktiva ungefär i samma ögonblick som vi växt ur blöjan.
Jag försöker moderera hennes informationer, åtminstone lite grand. Riktigt så utåtriktade är vi väl ändå inte, trots mörker, kyla och ”a socialist government, God forbid”. Hon tror mig inte.
-I would NEVER, säger hon, jag skulle ALDRIG tillåta att min dotter som är i din ålder träffade män på sen kvällstid eller, ve och fasa, rent av på natten.
-Well, svarade jag, vad skulle dom kunna göra efter mörkrets inbrott som dom inte kan göra på dagen då?
Den amerikanska damen stelnade, vände sig mot väggen och sa inte ett ord till – vilket var skönt.
Det svaret gäller naturligtvis fortfarande.
Kruxet är bara att nu är det MIN lilla oskyldiga dotter det gäller. Världens mest underbara flickebarn som kanske utnyttjas av en ung tölp, som kanske blir övergiven i morgon, som kanske... riskerna travar sig på varann i högar.
-Lägg av, säger min pragmatiska väninna som har en dotter jämnårig med min.
-Du kan ändå inte göra något.
Nej, jag kan väl inte det.
Så nu är det nattgäst både här och där, lite nu och lite då.
Första gången låg jag vaken i timmar och vred mig i tystnaden.
Numera sover jag.
Men måste komma ihåg att krypa in i morgonrocken och knyta den ordentligt när det dagas.
Ifall vi har nattgäst.
Möter han mig utan kläder skulle han ju kunna få men för livet.
Det var mitt sista argument mot övernattning i diskussionen.
Dottern log hult (jo, tonåringar kan det) och sa att det var väl i så fall en smäll han fick ta.
Copyright Klimakteriehäxan
Tonåringen tystnar, avvaktande. Blicken flackar en aning men möter ändå min. Den flackar också.
Hon vet instinktivt att detta var inte en fråga mamma ville få, än mindre
svara på.
- Är det nödvändigt? hör jag mig själv säja efter en tystnad som var närmast oändlig.
Vad nu det skulle vara för svar att komma med på något som på flera sätt kan utgöra en livsavgörande fråga.
Jo, det är naturligtvis nödvändigt. För att inte säga självklart. Ju.
Nu har dom ju varit tillsammans i en evighet, det vill säga flera månader. Han verkar ju välartad, fast inte så mångordig – och inte ett dugg våldsbenägen... Hon verkar ju jättekär.
Han verkar ju minst lika förälskad. Alla andra sover ju över. Och gör det ofta, ju. Jag är ju en förstockad förälder som ofta undrar vart mina små söta barn tog vägen och var alla långbenta ungdomar kommer ifrån.
Detta är alltså ett av dessa ögonblick när man som man som förälder väntas visa sig situationen vuxen.
Men jag har nog inte växt färdigt i just den här dimensionen. För en ny groda hoppar raskt ut ur min lätt hopsnörpta mun:
-Det är väl ändå inte så bråttom – du hinner tillbringa massor av nätter med massor av killar.
Aj då. Där rök idén om den första ljuva kärlekens potential som evig lyckobringare. ”Massor av nätter med massor av killar”. Ett utslag av på-sig-själv-känner-man-andra-principen? Hm.
Samtidigt minns jag en flygresa för många år sedan. I den trånga kabinen kläms jag ihop med en amerikansk dam, betydligt äldre än jag själv (den gången någonstans kring 25). Hon får veta att jag kommer från Sverige och kräver genast rejält med upplysningar om vårt vilda, okontrollerade, fullständigt monstruösa sexliv som uppenbarligen går ut på att alla ligger med alla var som helst, när som helst och förmodligen också hur som helst. Dessutom blir vi svenskar sexuellt aktiva ungefär i samma ögonblick som vi växt ur blöjan.
Jag försöker moderera hennes informationer, åtminstone lite grand. Riktigt så utåtriktade är vi väl ändå inte, trots mörker, kyla och ”a socialist government, God forbid”. Hon tror mig inte.
-I would NEVER, säger hon, jag skulle ALDRIG tillåta att min dotter som är i din ålder träffade män på sen kvällstid eller, ve och fasa, rent av på natten.
-Well, svarade jag, vad skulle dom kunna göra efter mörkrets inbrott som dom inte kan göra på dagen då?
Den amerikanska damen stelnade, vände sig mot väggen och sa inte ett ord till – vilket var skönt.
Det svaret gäller naturligtvis fortfarande.
Kruxet är bara att nu är det MIN lilla oskyldiga dotter det gäller. Världens mest underbara flickebarn som kanske utnyttjas av en ung tölp, som kanske blir övergiven i morgon, som kanske... riskerna travar sig på varann i högar.
-Lägg av, säger min pragmatiska väninna som har en dotter jämnårig med min.
-Du kan ändå inte göra något.
Nej, jag kan väl inte det.
Så nu är det nattgäst både här och där, lite nu och lite då.
Första gången låg jag vaken i timmar och vred mig i tystnaden.
Numera sover jag.
Men måste komma ihåg att krypa in i morgonrocken och knyta den ordentligt när det dagas.
Ifall vi har nattgäst.
Möter han mig utan kläder skulle han ju kunna få men för livet.
Det var mitt sista argument mot övernattning i diskussionen.
Dottern log hult (jo, tonåringar kan det) och sa att det var väl i så fall en smäll han fick ta.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, april 03, 2005
Glamourfeminist?
Någon som heter Olinda och som tydligen är världsberömd i hela Stockholm säger trosvisst i en tidning jag råkar få ögonen på att hon, minsann, är ”glamourfeminist”.
Åh?
Finns dom?
Och om dom finns, vad står dom för?
Jo för att man fortfarande får vara både fåfäng och flärdfull – trots att man är till kvinna född och förväntas vara stolt och glad för det. Om jag förstår Olinda rätt. Även en glamourfeminist tycks vilja kämpa för fler fruntimmer på höga chefsposter, lika lön för lika arbete, delad föräldraledighet och en rad andra självklarheter som märkligt nog har så svårt att slå igenom på bredden.
Nu känns det inte som om Olinda precis är den ideala förebilden för en glad feminist, ens av glamourtyp. Hennes berömmelse är uppenbarligen av dokusåpa-typ och förmodligen övergående.
Men den –ism hon förespråkar verkar ändå lite tillåtande och förlåtande.
Åtminstone för den som minns de militanta tjejkämparna i fotriktigt och hemstickat, med behån i brasan och aldrig ett uns mascara i ögonvrån.
Man måste naturligtvis kunna vara feministiskt lagd även med silikon i brösten och restylan i amorbågen.
Se på Dolly Parton – hon har ju fällt det klassiska uttalandet:
“You have no idea how much it costs to look this cheap.”
Och sen knallar hon iväg och är sin egen skivbolagsdirektör, nöjesparkschef och så förstås allt det andra som blir häftiga låtar och miljonsäljare.
Dit har nog Olinda en bit fortfarande – men låt henne fortsätta som glamourfeminist, för allan del.
Inte kan det skada.
Och vi andra som tror på jämställdhet och självklara rättigheter oavsett kön och så, vi kan få fortsätta med att tycka att kläder är kul, att lite smink piggar upp och att en aldrig så liten diamant fortfarande är bra vän för en flicka, stor eller lite mindre. Ja stor eller mindre diamant, för stor eller mindre flicka, alltså.
Glamourfeminist?
Svaret blir: javisst!
Copyright Klimakteriehäxan
Åh?
Finns dom?
Och om dom finns, vad står dom för?
Jo för att man fortfarande får vara både fåfäng och flärdfull – trots att man är till kvinna född och förväntas vara stolt och glad för det. Om jag förstår Olinda rätt. Även en glamourfeminist tycks vilja kämpa för fler fruntimmer på höga chefsposter, lika lön för lika arbete, delad föräldraledighet och en rad andra självklarheter som märkligt nog har så svårt att slå igenom på bredden.
Nu känns det inte som om Olinda precis är den ideala förebilden för en glad feminist, ens av glamourtyp. Hennes berömmelse är uppenbarligen av dokusåpa-typ och förmodligen övergående.
Men den –ism hon förespråkar verkar ändå lite tillåtande och förlåtande.
Åtminstone för den som minns de militanta tjejkämparna i fotriktigt och hemstickat, med behån i brasan och aldrig ett uns mascara i ögonvrån.
Man måste naturligtvis kunna vara feministiskt lagd även med silikon i brösten och restylan i amorbågen.
Se på Dolly Parton – hon har ju fällt det klassiska uttalandet:
“You have no idea how much it costs to look this cheap.”
Och sen knallar hon iväg och är sin egen skivbolagsdirektör, nöjesparkschef och så förstås allt det andra som blir häftiga låtar och miljonsäljare.
Dit har nog Olinda en bit fortfarande – men låt henne fortsätta som glamourfeminist, för allan del.
Inte kan det skada.
Och vi andra som tror på jämställdhet och självklara rättigheter oavsett kön och så, vi kan få fortsätta med att tycka att kläder är kul, att lite smink piggar upp och att en aldrig så liten diamant fortfarande är bra vän för en flicka, stor eller lite mindre. Ja stor eller mindre diamant, för stor eller mindre flicka, alltså.
Glamourfeminist?
Svaret blir: javisst!
Copyright Klimakteriehäxan
Anybody Here Who Speaks English?
As I know at least one English speaking person who most probably will visit my blog, this is a little entry especially for her. But if somebody else out there also checks in – you are more than welcome, of course!
“Klimakteriehäxan” is a Swedish word that basically does not exist. Not if you try to look it up in an ordinary dictionary, at least.
A straight translation would be “The Menopause Witch”.
See, you got a feeling right away, did you not?
Who is she?
In Sweden only she comes by hundreds of thousands, even if she isn´t aware of it herself. She is a mature woman, 45+ at least, more often 50+. She has lived in different kinds of relationships, she will gladly discuss them with you and share her experiences. She knows what it´s like to earn a living as well as to clean a bathroom. The MPW has also quite a bit to say about children, teenagers, parenting, interior decorating, food, books, films… in short, everything that is important in life.
Occasionally, the MPW does realize that she as well as everybody around her is going to die one day.
She keeps trying to learn how to say not “if we die” but rather “when we die”. At the same time, why avoid the fun and goodies? Keep going as long as you can, girl! And do it with a smile!
So this attempt at blogging is based on the idea that writing about some of the things that the MPW stumbles across might give at least herself some good moments.
But the fact of the matter is, that if anybody calls you a Menopause Witch they really do not mean it as a compliment.
It is simply a way of foulmouthing a woman who should be in higher regard.
Now, let´s take the word back.
Let´s be witches together and assemble all the witchcraft there is!
Because there is a lot of it.
Copyright Klimakteriehäxan
“Klimakteriehäxan” is a Swedish word that basically does not exist. Not if you try to look it up in an ordinary dictionary, at least.
A straight translation would be “The Menopause Witch”.
See, you got a feeling right away, did you not?
Who is she?
In Sweden only she comes by hundreds of thousands, even if she isn´t aware of it herself. She is a mature woman, 45+ at least, more often 50+. She has lived in different kinds of relationships, she will gladly discuss them with you and share her experiences. She knows what it´s like to earn a living as well as to clean a bathroom. The MPW has also quite a bit to say about children, teenagers, parenting, interior decorating, food, books, films… in short, everything that is important in life.
Occasionally, the MPW does realize that she as well as everybody around her is going to die one day.
She keeps trying to learn how to say not “if we die” but rather “when we die”. At the same time, why avoid the fun and goodies? Keep going as long as you can, girl! And do it with a smile!
So this attempt at blogging is based on the idea that writing about some of the things that the MPW stumbles across might give at least herself some good moments.
But the fact of the matter is, that if anybody calls you a Menopause Witch they really do not mean it as a compliment.
It is simply a way of foulmouthing a woman who should be in higher regard.
Now, let´s take the word back.
Let´s be witches together and assemble all the witchcraft there is!
Because there is a lot of it.
Copyright Klimakteriehäxan
lördag, april 02, 2005
En Vit Vägg Är En Vacker Vägg
En vit vägg är vacker.
Och en vacker vägg är vit.
Så enkelt är det. Ska det vara svårt att begripa? Ja, tydligen.
För nu har jag sett och läst rader av artiklar och reportage i heminredningsbranschen som sjunger de färgglada väggarnas lov.
Det är inne med fondtapeter igen. Blommiga, fulla med medaljonger, stormönstrat och färgsprakande.
Eller fält i kontrastfärger. Varför inte en tomatröd hallvägg, mörkblått i sovrummet, lite bajsbrunt vid dörren till toaletten? Rosa i vardagsrummet? Rutigt i köket?
Det enda vettiga svaret är ett stort och rungande NEJ TACK.
En massa gamla väggar dyker upp ur minnets dunkla vrår. Moster och morbror som hade storblommigt vardagsrum. Väggarna kastade sig över en direkt, kanske handlade det om 25 kvadratmeter – men känslan var att kliva in i en överlastad garderob (fast en garderob med piano i, det måste medges).
Eller perioden när varje trendmedveten svensk plötsligt köpte vinröda sammetstapeter, mjukluddiga, som samlade damm som vore det verkligen värt att spara på. Precis så som en typisk bordell var inredd på film. Men nu var den folkhemsk, modern, m-y-s-i-g. Hu!
Minns stiliserat blommönster i brunt på beige botten. Såg antagligen någorlunda stillsamt ut i tapetkartboken, där man ju fick sig serverat en bit stor som två A 4-ark. Men när sen ett helt rum blev fyllt av stela bruna blommor – nog skulle man kunna storböla för mindre.
För precis så tror jag att det fungerar för många: en liten provbit med mönster på kan bli en äkta frestelse, för att sedan som fyra hela väggar bli fullständigt överväldigande, det vill säga skitfult.
Jag trodde att jag gått i fällan en gång. Köpte stänkprickiga tapetrullar på Ikea. Röda, gröna, gula stänk på (för all del) vit botten.
En händig kompis kom hjälpsamt rusande, vi samlade ihop det vi trodde behövdes och gick loss på en vägg i hallen i den lilla ettan. Men eftersom vi var ytterst ovana hantverkare fick vi bara upp tre-fyra våder innan vi bestämde oss för ett glas vin och god natt, ses i morrn.
På morgonen fick jag en chock.
Min vägg var prickig. Jätteprickig. Alldeles på tok för prickig.
Ringde väninnan med panik i rösten.
-Tror du man kan ta ner dom? Måla över?
Hon lugnade. Inte var det väl så prickigt, ät frukost först, kommer snart, vi tar resten, det blir jättesnyggt, vänta bara!
Det blev snyggt. Hall och vardagsrum, som hängde ihop, blev prickiga.
Men det blev snyggt tack vare att prickarna liksom försvann – och väggen var till slut ändå vit, det var helhetsintrycket.
Bara man har en vit vägg blir allt annat man äger lite vackrare.
Textilierna får tydligare struktur. Affischerna blir klatschigare, barnens dagisteckningar liknar klassiska konstverk, kompisens akvarell ser proffsig ut, den inramade bilden på mormor blir en färgklick som drar blickarna till sig, kuddarna tillåts explodera i olika kulörer, möblerna kan vara randiga, rutiga, blommiga – går ju alltid att lägga något enfärgat över alltihop om man tröttnar, eller hur?
Försök dölja en klatschig fondtapet får du se hur kul det är. Eller försök hitta en målare som för en överkomlig summa gör om alltihop till det vita idealtillståndet, sedan du först fått plocka ihop alla inventarier i en stor hög på golvet – bara för att sen ta vara på alltihop igen.
Nej, lyd mitt råd. Låt Äntligen hemma-hetsarna hålla på, låt tidningstipsarna stimma vidare om hur trendigt det är med storprickiga väggar och blomster från golv till tak.
Håll väggarna vita och du får en bättre liv.
En vit vägg är en vacker vägg.
Så vitt man kan se.
Copyright Klimakteriehäxan
Och en vacker vägg är vit.
Så enkelt är det. Ska det vara svårt att begripa? Ja, tydligen.
För nu har jag sett och läst rader av artiklar och reportage i heminredningsbranschen som sjunger de färgglada väggarnas lov.
Det är inne med fondtapeter igen. Blommiga, fulla med medaljonger, stormönstrat och färgsprakande.
Eller fält i kontrastfärger. Varför inte en tomatröd hallvägg, mörkblått i sovrummet, lite bajsbrunt vid dörren till toaletten? Rosa i vardagsrummet? Rutigt i köket?
Det enda vettiga svaret är ett stort och rungande NEJ TACK.
En massa gamla väggar dyker upp ur minnets dunkla vrår. Moster och morbror som hade storblommigt vardagsrum. Väggarna kastade sig över en direkt, kanske handlade det om 25 kvadratmeter – men känslan var att kliva in i en överlastad garderob (fast en garderob med piano i, det måste medges).
Eller perioden när varje trendmedveten svensk plötsligt köpte vinröda sammetstapeter, mjukluddiga, som samlade damm som vore det verkligen värt att spara på. Precis så som en typisk bordell var inredd på film. Men nu var den folkhemsk, modern, m-y-s-i-g. Hu!
Minns stiliserat blommönster i brunt på beige botten. Såg antagligen någorlunda stillsamt ut i tapetkartboken, där man ju fick sig serverat en bit stor som två A 4-ark. Men när sen ett helt rum blev fyllt av stela bruna blommor – nog skulle man kunna storböla för mindre.
För precis så tror jag att det fungerar för många: en liten provbit med mönster på kan bli en äkta frestelse, för att sedan som fyra hela väggar bli fullständigt överväldigande, det vill säga skitfult.
Jag trodde att jag gått i fällan en gång. Köpte stänkprickiga tapetrullar på Ikea. Röda, gröna, gula stänk på (för all del) vit botten.
En händig kompis kom hjälpsamt rusande, vi samlade ihop det vi trodde behövdes och gick loss på en vägg i hallen i den lilla ettan. Men eftersom vi var ytterst ovana hantverkare fick vi bara upp tre-fyra våder innan vi bestämde oss för ett glas vin och god natt, ses i morrn.
På morgonen fick jag en chock.
Min vägg var prickig. Jätteprickig. Alldeles på tok för prickig.
Ringde väninnan med panik i rösten.
-Tror du man kan ta ner dom? Måla över?
Hon lugnade. Inte var det väl så prickigt, ät frukost först, kommer snart, vi tar resten, det blir jättesnyggt, vänta bara!
Det blev snyggt. Hall och vardagsrum, som hängde ihop, blev prickiga.
Men det blev snyggt tack vare att prickarna liksom försvann – och väggen var till slut ändå vit, det var helhetsintrycket.
Bara man har en vit vägg blir allt annat man äger lite vackrare.
Textilierna får tydligare struktur. Affischerna blir klatschigare, barnens dagisteckningar liknar klassiska konstverk, kompisens akvarell ser proffsig ut, den inramade bilden på mormor blir en färgklick som drar blickarna till sig, kuddarna tillåts explodera i olika kulörer, möblerna kan vara randiga, rutiga, blommiga – går ju alltid att lägga något enfärgat över alltihop om man tröttnar, eller hur?
Försök dölja en klatschig fondtapet får du se hur kul det är. Eller försök hitta en målare som för en överkomlig summa gör om alltihop till det vita idealtillståndet, sedan du först fått plocka ihop alla inventarier i en stor hög på golvet – bara för att sen ta vara på alltihop igen.
Nej, lyd mitt råd. Låt Äntligen hemma-hetsarna hålla på, låt tidningstipsarna stimma vidare om hur trendigt det är med storprickiga väggar och blomster från golv till tak.
Håll väggarna vita och du får en bättre liv.
En vit vägg är en vacker vägg.
Så vitt man kan se.
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, mars 29, 2005
Flickan Med De Röda Skorna
Det är jag som är Flickan Med De Röda Skorna.
Ända sen jag köpte de första jag minns, till studentexamen. T-slejf, klack. Matchade med
lika knallröd handväska. Inte helt enligt reglerna, men vad gjorde det – jag VILLE ha röda skor.
Och på den vägen är det.
Det fanns faktiskt en Kitty-bok som hette ”Mysteriet med de röda skorna” – och lite av ett mysterium är det kanske, även om det inte är av Kitty-typ.
När jag ser ett par röda skor i ett skyltfönster går jag ofelbart in (om affären är öppen, i alla fall).
Finns skon i storlek 39 provar jag. Och om inte något särskilt hinder dyker upp slår jag till, i nio fall av tio.
Det där tionde paret kan det till exempel stå Bruno Magli i. Det betyder att skorna i och för sig är gruvligt åtråvärda – men det är prislappen som utgör hindret.
Dock kan man göra en mental anteckning och sedan ha koll: när är det rea?
Periodvis finns det just inga röda skor. En försommar hade jag abstinens. Befann mig på en mindre ort någonstans i Sverige och tänkte att här, kanske? kanske det kan finnas något i rött trots att sommarens alla skor tycks vara blå?
-Hej, jag undrar bara om ni har några röda sandaler?
-RÖDA? Nej, det är inte modernt! sa expediten och tuggade tuggummi samtidigt.
-Det var faktiskt inte det jag frågade, fräste jag och störtade ut ur butiken, starkt frestad att trycka ner tuggummit i halsen på henne.
En annan gång var jag på strövtåg i Venedig. Och där, bland alla sevärdheterna, fanns plötsligt ett par röda pumps som fick St Marcusplatsen att blekna. Men affären hade precis stängt för kvällen.
Det betydde att jag ägnade större delen av följande dag åt att försöka hitta tillbaka till just den skoaffären. Utan att lyckas! Ärret i själen finns fortfarande kvar, efter sisådär fem år.
För visst är det något speciellt med rött på fötterna. Uppiggande, liksom. Allmänt humörhöjande.
Som mina röda cowboyboots, äkta vara från Justin Boots of Texas. I trängsta laget numera, men man kan ha dem som ögongodis. Och evigt moderna, kom inte och påstå något annat!
Eller de knallfärgade, blanka allvädersstövlarna från Palmroth. Det var horvarning på dom, undrar om farbror Palmroth hade tänkt på det i sin finska designlya? Knähöga med möjlighet att vika upp en bit av skaftet över knät – om det skulle bli rejäl översvämning, kanske?
Mina röda mockastövlar är lågklackade och bekväma. I varmaste laget inomhus, i kallaste laget i vinterkyla, kan omöjligt riskeras i töväder, passar bara till kjol – som jag har alltmera sällan.
Mina lackloafers är i tätaste laget och man får krypa ur dom för att lufta tårna emellanåt.
Mina mockapumps är både bekväma och snygga. Mina röda boots i falsk orm likaså.
Några olika modeller i mörkrött står också i min inte så lilla skoparkering.
Och just i dag inviger jag ett par bekväma mockaloafers, nysprejade mot alla slags nedfall som vårvädret eventuellt kan tänkas utlösa.
Det är väl därför som livet känns så trivsamt, humöret glatt och arbetet inte alls betungande?
Ett par röda skor kan göra underverk. Ska du inte testa?
Tänk på saken åtminstone.
Bara tanken kan pigga upp!
Copyright Klimakteriehäxan
Ända sen jag köpte de första jag minns, till studentexamen. T-slejf, klack. Matchade med
lika knallröd handväska. Inte helt enligt reglerna, men vad gjorde det – jag VILLE ha röda skor.
Och på den vägen är det.
Det fanns faktiskt en Kitty-bok som hette ”Mysteriet med de röda skorna” – och lite av ett mysterium är det kanske, även om det inte är av Kitty-typ.
När jag ser ett par röda skor i ett skyltfönster går jag ofelbart in (om affären är öppen, i alla fall).
Finns skon i storlek 39 provar jag. Och om inte något särskilt hinder dyker upp slår jag till, i nio fall av tio.
Det där tionde paret kan det till exempel stå Bruno Magli i. Det betyder att skorna i och för sig är gruvligt åtråvärda – men det är prislappen som utgör hindret.
Dock kan man göra en mental anteckning och sedan ha koll: när är det rea?
Periodvis finns det just inga röda skor. En försommar hade jag abstinens. Befann mig på en mindre ort någonstans i Sverige och tänkte att här, kanske? kanske det kan finnas något i rött trots att sommarens alla skor tycks vara blå?
-Hej, jag undrar bara om ni har några röda sandaler?
-RÖDA? Nej, det är inte modernt! sa expediten och tuggade tuggummi samtidigt.
-Det var faktiskt inte det jag frågade, fräste jag och störtade ut ur butiken, starkt frestad att trycka ner tuggummit i halsen på henne.
En annan gång var jag på strövtåg i Venedig. Och där, bland alla sevärdheterna, fanns plötsligt ett par röda pumps som fick St Marcusplatsen att blekna. Men affären hade precis stängt för kvällen.
Det betydde att jag ägnade större delen av följande dag åt att försöka hitta tillbaka till just den skoaffären. Utan att lyckas! Ärret i själen finns fortfarande kvar, efter sisådär fem år.
För visst är det något speciellt med rött på fötterna. Uppiggande, liksom. Allmänt humörhöjande.
Som mina röda cowboyboots, äkta vara från Justin Boots of Texas. I trängsta laget numera, men man kan ha dem som ögongodis. Och evigt moderna, kom inte och påstå något annat!
Eller de knallfärgade, blanka allvädersstövlarna från Palmroth. Det var horvarning på dom, undrar om farbror Palmroth hade tänkt på det i sin finska designlya? Knähöga med möjlighet att vika upp en bit av skaftet över knät – om det skulle bli rejäl översvämning, kanske?
Mina röda mockastövlar är lågklackade och bekväma. I varmaste laget inomhus, i kallaste laget i vinterkyla, kan omöjligt riskeras i töväder, passar bara till kjol – som jag har alltmera sällan.
Mina lackloafers är i tätaste laget och man får krypa ur dom för att lufta tårna emellanåt.
Mina mockapumps är både bekväma och snygga. Mina röda boots i falsk orm likaså.
Några olika modeller i mörkrött står också i min inte så lilla skoparkering.
Och just i dag inviger jag ett par bekväma mockaloafers, nysprejade mot alla slags nedfall som vårvädret eventuellt kan tänkas utlösa.
Det är väl därför som livet känns så trivsamt, humöret glatt och arbetet inte alls betungande?
Ett par röda skor kan göra underverk. Ska du inte testa?
Tänk på saken åtminstone.
Bara tanken kan pigga upp!
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
