I kapp!
Jag är faktiskt i kapp!
Och tillfögafallen. (Vilket underbart ord, finns det?)
Nu hänger adventsstjärnor i fönstren.
Lussebarnen är tvättade i ansiktet och har vita ljus.
Duken med maskrosor är borta och ersatt av en hemvävd löpare i rött och beige.
Det finns pepparkakor. Än så länge bara köpta, men ändå. Fast det blev bullar utan saffran, tycker på något vis att det där med saffran är överreklamerat.
Dessutom har jag köpt flera julklappar.
Och fallit till föga för övermakten.
Två chokladkalendrar väntar nu på mina tindrande telningar.
Mot alla odds!
Men städat, det är det inte.
Helt tipsenligt.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 27, 2005
Jävla kollektivtrafik!
Tre bilder ur det verkliga livet. Först på bussen:
Mamma, i sisådär 35-årsåldern, med barn i sittvagn. Fast ungen är för stor för att sitta i den. Vilket han heller inte gör.
-VILL INTE SITTA! vrålar ungen.
Modern väser:
-Sätt dej nu sa jag ju!
Hon trycker på knappen för stopp på nästa hållplats.
Illtjut:
-JAAAG SKA PLINGA!
Den rara lilla mammans ansiktsfärg stiger snabbt. Fräser:
-Nästa gång, raring.
-DU PLINGADE! SKITMAMMA!
Nu råder ingen tvekan om att hela bussen är med i dramat. Mamman kämpar med såväl minspel som röstläge:
-Lilla gubben, det där hörde inte jag att du sa. Du vet att man ALDRIG säjer så till mamma.
En sekunds tystnad. Så kom det:
-Förlåt då.
Och så, efter en perfekt avpassad mikropaus som vilken skådespelare som helst skulle ha jobbat länge för att få till, med hög röst:
-JÄVLA MAMMA.
Då var vi framme vid hållplatsen.
Sitter för ovanlighetens skull på ett blått pendeltåg mellan Stockholm och Nynäshamn. Utanför fönstret är snötäcket så florstunt att det inte kan kallas täcke, eftersom det inte täcker någonting alls. Men det gör världen ljusare, trots grå himmel. Exotiska ortsnamn passerar på skyltarna: Hemfosa. Igelsta. Segersång.
Det är gott om plats, men fruktansvärt obekväma bänkar. Efter bara tre stationer känns det som ryggskott. Hur klarar sig folk som pendlar timmavis, dagligen?
Biljettkontrollanten har just hittat en bekant ombord, så han slår sig ner.
-Jävla väder!
-Jo. Grinigt.
-I Nynäs regnar det, i Stockholm regnar det fast här ser det ju ut som ett enda jävla julkort.
-Jo. Lite kallt är det.
-Det är så jävla stressigt så här års. Jag avskyr den här julstressen.
-Jo, stressigt blir det.
-Tja hörru, kul att ses, måste ta nästa jävla gäng som kliver på.
De är i mitten av tonåren, noggrant mejkade och klädda med stor eftertanke. MP3-pluggarna i öronen, tom blick ut genom det immiga bussfönstret. Plötsligt rycker den ena ut sina lurar och knuffar kompisen i sidan.
-Kolla! Kolla in!
-Va?
Kompisen fumlar med sina öronproppar medan musiken fortsätter att strömma.
-Han där! Kolla! I mössan! Jävla cool snubbe!
-Ähhh… vente… har sett coolare…
-Larvarente, han e störtcool. Honom borde man ta hem.
-Näe, va skulleru ha honom till?
-Han e ju cool ju!
-Nä.
-Nä kanske inte.
-Va menarunurå?
-Han ser så jävla ensam ut.
Copyright Klimakteriehäxan
Mamma, i sisådär 35-årsåldern, med barn i sittvagn. Fast ungen är för stor för att sitta i den. Vilket han heller inte gör.
-VILL INTE SITTA! vrålar ungen.
Modern väser:
-Sätt dej nu sa jag ju!
Hon trycker på knappen för stopp på nästa hållplats.
Illtjut:
-JAAAG SKA PLINGA!
Den rara lilla mammans ansiktsfärg stiger snabbt. Fräser:
-Nästa gång, raring.
-DU PLINGADE! SKITMAMMA!
Nu råder ingen tvekan om att hela bussen är med i dramat. Mamman kämpar med såväl minspel som röstläge:
-Lilla gubben, det där hörde inte jag att du sa. Du vet att man ALDRIG säjer så till mamma.
En sekunds tystnad. Så kom det:
-Förlåt då.
Och så, efter en perfekt avpassad mikropaus som vilken skådespelare som helst skulle ha jobbat länge för att få till, med hög röst:
-JÄVLA MAMMA.
Då var vi framme vid hållplatsen.
Sitter för ovanlighetens skull på ett blått pendeltåg mellan Stockholm och Nynäshamn. Utanför fönstret är snötäcket så florstunt att det inte kan kallas täcke, eftersom det inte täcker någonting alls. Men det gör världen ljusare, trots grå himmel. Exotiska ortsnamn passerar på skyltarna: Hemfosa. Igelsta. Segersång.
Det är gott om plats, men fruktansvärt obekväma bänkar. Efter bara tre stationer känns det som ryggskott. Hur klarar sig folk som pendlar timmavis, dagligen?
Biljettkontrollanten har just hittat en bekant ombord, så han slår sig ner.
-Jävla väder!
-Jo. Grinigt.
-I Nynäs regnar det, i Stockholm regnar det fast här ser det ju ut som ett enda jävla julkort.
-Jo. Lite kallt är det.
-Det är så jävla stressigt så här års. Jag avskyr den här julstressen.
-Jo, stressigt blir det.
-Tja hörru, kul att ses, måste ta nästa jävla gäng som kliver på.
De är i mitten av tonåren, noggrant mejkade och klädda med stor eftertanke. MP3-pluggarna i öronen, tom blick ut genom det immiga bussfönstret. Plötsligt rycker den ena ut sina lurar och knuffar kompisen i sidan.
-Kolla! Kolla in!
-Va?
Kompisen fumlar med sina öronproppar medan musiken fortsätter att strömma.
-Han där! Kolla! I mössan! Jävla cool snubbe!
-Ähhh… vente… har sett coolare…
-Larvarente, han e störtcool. Honom borde man ta hem.
-Näe, va skulleru ha honom till?
-Han e ju cool ju!
-Nä.
-Nä kanske inte.
-Va menarunurå?
-Han ser så jävla ensam ut.
Copyright Klimakteriehäxan
Att planera för jul
Första advent.
Jag ligger lite efter i planeringen, om jag över huvud taget har någon. Inte så att jag ska ha julpyntat och färdigt den här dagen, tvärtom – jag har en egen tidtabell som går ut på att först kvällen före julafton ser det ut som jul hemma hos oss.
Fönsterstjärnor och en vit julstjärna till första adventssöndagen. Och de levande ljusen, förstås. Samt Lisa Larssons adventsbarn, som gått och blivit så obegripligt dyra – mina är andrasortering från fabriken, för mer än tjugo år sedan, och ett måste varje december. Elljusstake och röd julstjärna till lucia. Men inga tomtar förrän den 23!
Nu måste jag alltså ner i källaren och hämta mina stjärnor. Har flera varianter, för glödlampa och värmeljus.
Men så går mina tankar till den person, en med verklig planering och framförhållning i livet, som redan i juli annonserade under rubriken ”Julartiklar säljes”.
Är det julstämning där hemma?
Lyckades han eller hon sälja sin adventslåda?
Inbringade den det begärda priset, 25 kronor, eller fanns det prutmån?
Vad gick pengarna till?
Blev livet lite lättare att leva sedan?
Man kan bara hoppas.
Copyright Klimakteriehäxan
Jag ligger lite efter i planeringen, om jag över huvud taget har någon. Inte så att jag ska ha julpyntat och färdigt den här dagen, tvärtom – jag har en egen tidtabell som går ut på att först kvällen före julafton ser det ut som jul hemma hos oss.
Fönsterstjärnor och en vit julstjärna till första adventssöndagen. Och de levande ljusen, förstås. Samt Lisa Larssons adventsbarn, som gått och blivit så obegripligt dyra – mina är andrasortering från fabriken, för mer än tjugo år sedan, och ett måste varje december. Elljusstake och röd julstjärna till lucia. Men inga tomtar förrän den 23!
Nu måste jag alltså ner i källaren och hämta mina stjärnor. Har flera varianter, för glödlampa och värmeljus.
Men så går mina tankar till den person, en med verklig planering och framförhållning i livet, som redan i juli annonserade under rubriken ”Julartiklar säljes”.
Är det julstämning där hemma?
Lyckades han eller hon sälja sin adventslåda?
Inbringade den det begärda priset, 25 kronor, eller fanns det prutmån?
Vad gick pengarna till?
Blev livet lite lättare att leva sedan?
Man kan bara hoppas.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, november 25, 2005
Köp en tulpan - annars...
Köp en tulpan annars får du en snyting!
Vem sjöng det där, och i vilket sammanhang?
Ja inte vet jag. Ramsan bara finns.
Men känslan känner jag igen.
Och vill gärna travestera den där strofen:
Köp nu en lott annars… eller en amaryllis. Eller en blomgrupp. Eller en kakburk.
Rätt som det är ringer det på dörren, och när man öppnar står där en generad unge och undrar om man (SNÄLLA!) skulle kunna tänkas vilja (SNÄLLA!) köpa något. Pengarna går i allmänhet till en idrottsklubb, en skolresa eller något annat mer eller mindre ideellt. Ja, de säger inte SNÄLLA, men man hör det ändå, på tonfallet, och ser det i blicken, den bedjande.
Och så påstås det att barnarbete är förbjudet. Samt brännmärkt i FN:s barnkonvention. Visst, i en rad länder måste barn arbeta för att överleva. På andra ställen tvingas de till hårt slit eftersom ingen myndighet ger ett vitten för internationella lagar och konventioner. Men här hos oss förekommer barnarbete regelbundet, inte minst så här före jul. Det heter förstås alltid att det är frivilligt och i bästa tänkbara syfte.
Men, handen på hjärtat, hur många ungar känner ni som tycker det är kul att gå och ringa på hos folk och bjuda ut de där blomlökarna eller skraplotterna? Och, med handen på samma hjärta, hur bra känns det att veta att barnen, ibland ganska små, förmodligen knackar på hos personer som varken de eller ni känner? Och knatar runt i staden, i ur och skur?
Självklart går det bra. Nästan alltid. Men kul blir det inte för det. Jag har upplevt detta med bägge mina telningar. En vår skulle hela flicklaget ta in massor av pengar på tulpanbuntar. Men eftersom mellanhanden hade satt ett fullständigt hutlöst pris, långt över det närmsta Konsum- eller ICA-butik tog, var konkurrensen övermäktig. Tulpanerna kroknade i plasthinkarna som – det var ett marknadsföringsknep från mellanhanden – var ”gratis”… Intäkterna för idrottsklubben uteblev. Ungarna fick betala, med förkylning efter iskalla vandringar gata upp och gata ner med de osålda blommorna.
Handbollsklubben krävde en viss kvot sålda bingolotter i veckan. Fotbollen ville att ungarna skulle kränga julkort. Polkagrisar tänktes finansiera skolresan. Bandylaget trodde på en annan sorts lotter. Vilket betydde att vi, föräldrarna, skamset smög upp en liten lapp på jobbet. Eller förstulet skickade runt en fråga. Ibland ett kortfattat gruppmail. Och visst, hyggliga kollegor har genom åren ställt upp och handlat. Många av dem i den fasta förvissningen om att det snart skulle bli deras tur att försöka bli av med lagom begärliga saker till alltför högt satta priser.
Nu har vi bara en konkret sportanknytning kvar i vår familj. Vilket betyder att jag nu till jul högst personligen köpt fem av tio påbjudna amaryllislökar á 95 kronor. Samt sålt kombinerade adventskalendrar/skraplotter till mina arbetskamrater, som förhoppningsvis tar hem någon liten vinst innan det är färdigskrapat.
De lotter jag numera har i min ägo är, det får man väl räkna med, sannolikt nitlotter.
Vilket är högst symptomatiskt för hela verksamheten.
Copyright Klimakteriehäxan
Vem sjöng det där, och i vilket sammanhang?
Ja inte vet jag. Ramsan bara finns.
Men känslan känner jag igen.
Och vill gärna travestera den där strofen:
Köp nu en lott annars… eller en amaryllis. Eller en blomgrupp. Eller en kakburk.
Rätt som det är ringer det på dörren, och när man öppnar står där en generad unge och undrar om man (SNÄLLA!) skulle kunna tänkas vilja (SNÄLLA!) köpa något. Pengarna går i allmänhet till en idrottsklubb, en skolresa eller något annat mer eller mindre ideellt. Ja, de säger inte SNÄLLA, men man hör det ändå, på tonfallet, och ser det i blicken, den bedjande.
Och så påstås det att barnarbete är förbjudet. Samt brännmärkt i FN:s barnkonvention. Visst, i en rad länder måste barn arbeta för att överleva. På andra ställen tvingas de till hårt slit eftersom ingen myndighet ger ett vitten för internationella lagar och konventioner. Men här hos oss förekommer barnarbete regelbundet, inte minst så här före jul. Det heter förstås alltid att det är frivilligt och i bästa tänkbara syfte.
Men, handen på hjärtat, hur många ungar känner ni som tycker det är kul att gå och ringa på hos folk och bjuda ut de där blomlökarna eller skraplotterna? Och, med handen på samma hjärta, hur bra känns det att veta att barnen, ibland ganska små, förmodligen knackar på hos personer som varken de eller ni känner? Och knatar runt i staden, i ur och skur?
Självklart går det bra. Nästan alltid. Men kul blir det inte för det. Jag har upplevt detta med bägge mina telningar. En vår skulle hela flicklaget ta in massor av pengar på tulpanbuntar. Men eftersom mellanhanden hade satt ett fullständigt hutlöst pris, långt över det närmsta Konsum- eller ICA-butik tog, var konkurrensen övermäktig. Tulpanerna kroknade i plasthinkarna som – det var ett marknadsföringsknep från mellanhanden – var ”gratis”… Intäkterna för idrottsklubben uteblev. Ungarna fick betala, med förkylning efter iskalla vandringar gata upp och gata ner med de osålda blommorna.
Handbollsklubben krävde en viss kvot sålda bingolotter i veckan. Fotbollen ville att ungarna skulle kränga julkort. Polkagrisar tänktes finansiera skolresan. Bandylaget trodde på en annan sorts lotter. Vilket betydde att vi, föräldrarna, skamset smög upp en liten lapp på jobbet. Eller förstulet skickade runt en fråga. Ibland ett kortfattat gruppmail. Och visst, hyggliga kollegor har genom åren ställt upp och handlat. Många av dem i den fasta förvissningen om att det snart skulle bli deras tur att försöka bli av med lagom begärliga saker till alltför högt satta priser.
Nu har vi bara en konkret sportanknytning kvar i vår familj. Vilket betyder att jag nu till jul högst personligen köpt fem av tio påbjudna amaryllislökar á 95 kronor. Samt sålt kombinerade adventskalendrar/skraplotter till mina arbetskamrater, som förhoppningsvis tar hem någon liten vinst innan det är färdigskrapat.
De lotter jag numera har i min ägo är, det får man väl räkna med, sannolikt nitlotter.
Vilket är högst symptomatiskt för hela verksamheten.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, november 24, 2005
Jag saknar adventskalendern!
Det är märkvärdigt nog mycket jag inte saknar från mina ungars småbarnsår. Visst, de runda gosiga armarna runt halsen, det lena håret mot min kind, närheten, värmen, kärlek så stark att man nästan kan ta på den – men många små företeelser är jag glad över att slippa. Jag har ju tidigare bekänt att barnkalas är en av mina allra sämsta grenar…
Men nu står jag i kassakön i affären och ser hur en liten snällögd tant köper fyra adventskalendrar – till barnbarnen, upplyser hon kassörskan (och oss andra som finns inom hörhåll). Bakom mig står en jäktad mamma. Överst i varuvagnen ligger en kalender som glittrar, och i kassan bredvid drar en pojke i uppskattningsvis sexårsåldern frenetiskt i pappas rockärm. Grabben har uppenbarligen lärt sig läsa, åtminstone för livet väsentliga ord, och nu vet han att det står CHOKLAD på en adventskalender med tomtar, ren och lussebrud i en enda röra. Den är direkt oemotståndlig – för pojken, pappan verkar stå emot bra.
Då inser jag att jag också vill köpa adventskalender. Tänk så frestande det alltid varit för små fingrar att så gott som omärkligt pillra lita på den där största luckan som ska sparas till sist. Och visst glipar väl nummer 14 lite grand? Så att man kan se om där finns något spännande? Dessutom har ungarna knappt kommit ur blöjorna innan de mycket väl vet vad den här nedräkningen betyder: sista luckan är det samma som tomte, gran, paket. Framför allt paket. Hårda paket. Stora paket. Härliga paket.
Sist jag köpte adventskalender till mina barn var de redan gott och väl tonåringar. Jag råkade hamna i Helsingfors och föll för Fazers fina kalender med riktig choklad i – ja, det var naturligtvis en smart chokladkartong framför allt, men den var också riktigt vacker att se på.
Och visst blev det uppskattat. Men om någon trott att det skulle handla om en bit om dagen från första december till julafton, så var det förstås absolut inte så.
Kalendern var tömd och bortglömd innan första adventsljuset hunnit krympa nämnvärt.
Men vad handlar detta egentligen om? Jo, jag tror jag vet.
Det är ju inte kalendern jag saknar. Det är barnets glädje, förväntan och förtjusning inför det som komma skall. Ögon som glittrar ikapp med pyntet. Vakendrömmen precis innan de somnar: mamma, visst tror du att tomten läst min önskelista? Allt det där som tyvärr bleknar alldeles för fort.
Och som den glada adventskalendern med sina tjugofyra luckor bara är ett endaste litet futtigt uttryck för.
Copyright Klimakteriehäxan
Men nu står jag i kassakön i affären och ser hur en liten snällögd tant köper fyra adventskalendrar – till barnbarnen, upplyser hon kassörskan (och oss andra som finns inom hörhåll). Bakom mig står en jäktad mamma. Överst i varuvagnen ligger en kalender som glittrar, och i kassan bredvid drar en pojke i uppskattningsvis sexårsåldern frenetiskt i pappas rockärm. Grabben har uppenbarligen lärt sig läsa, åtminstone för livet väsentliga ord, och nu vet han att det står CHOKLAD på en adventskalender med tomtar, ren och lussebrud i en enda röra. Den är direkt oemotståndlig – för pojken, pappan verkar stå emot bra.
Då inser jag att jag också vill köpa adventskalender. Tänk så frestande det alltid varit för små fingrar att så gott som omärkligt pillra lita på den där största luckan som ska sparas till sist. Och visst glipar väl nummer 14 lite grand? Så att man kan se om där finns något spännande? Dessutom har ungarna knappt kommit ur blöjorna innan de mycket väl vet vad den här nedräkningen betyder: sista luckan är det samma som tomte, gran, paket. Framför allt paket. Hårda paket. Stora paket. Härliga paket.
Sist jag köpte adventskalender till mina barn var de redan gott och väl tonåringar. Jag råkade hamna i Helsingfors och föll för Fazers fina kalender med riktig choklad i – ja, det var naturligtvis en smart chokladkartong framför allt, men den var också riktigt vacker att se på.
Och visst blev det uppskattat. Men om någon trott att det skulle handla om en bit om dagen från första december till julafton, så var det förstås absolut inte så.
Kalendern var tömd och bortglömd innan första adventsljuset hunnit krympa nämnvärt.
Men vad handlar detta egentligen om? Jo, jag tror jag vet.
Det är ju inte kalendern jag saknar. Det är barnets glädje, förväntan och förtjusning inför det som komma skall. Ögon som glittrar ikapp med pyntet. Vakendrömmen precis innan de somnar: mamma, visst tror du att tomten läst min önskelista? Allt det där som tyvärr bleknar alldeles för fort.
Och som den glada adventskalendern med sina tjugofyra luckor bara är ett endaste litet futtigt uttryck för.
Copyright Klimakteriehäxan
God natt, i största möjliga tystnad...
Sover du – eller snarare: försöker du sova – i en bullrig miljö?
Kvinnor kring vilka det är bullrigt på natten löper en dramatiskt ökad risk för hjärtinfarkt jämfört med de som sover omgivna av tystnad.
En stor undersökning som visar detta redovisas i ett nyss utkommet nummer av European Heart Journal.
Nu handlar det i första hand om trafikbuller.
Men några av oss sover/försöker sova i en annan sorts oljud.
Jag menar förstås snarkning.
Så om någon jagar nya argument för makens snarkoperation, skilda sovrum eller något annat ljuddämpande knep finns nu ett, och ett starkt sådant.
Hemma hos oss har problemet minskat sedan maken tappat några kilon i bältesregionen.
Dock hävdar han att jag, hans ljuva maka, stundom snarkar hörbart.
Det har jag inga som helst problem med, och hoppas och tror därför att det inte heller ökar min risk för infarkt.
Med optimism kommer man som bekant långt.
Copyright Klimakteriehäxan
Kvinnor kring vilka det är bullrigt på natten löper en dramatiskt ökad risk för hjärtinfarkt jämfört med de som sover omgivna av tystnad.
En stor undersökning som visar detta redovisas i ett nyss utkommet nummer av European Heart Journal.
Nu handlar det i första hand om trafikbuller.
Men några av oss sover/försöker sova i en annan sorts oljud.
Jag menar förstås snarkning.
Så om någon jagar nya argument för makens snarkoperation, skilda sovrum eller något annat ljuddämpande knep finns nu ett, och ett starkt sådant.
Hemma hos oss har problemet minskat sedan maken tappat några kilon i bältesregionen.
Dock hävdar han att jag, hans ljuva maka, stundom snarkar hörbart.
Det har jag inga som helst problem med, och hoppas och tror därför att det inte heller ökar min risk för infarkt.
Med optimism kommer man som bekant långt.
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, november 23, 2005
Dags för fornminnesmärkning: Skyltsöndag
När jag var liten fanns Skyltsöndagen.
Den skulle infalla nu på söndag – om inte utvecklingen i världen sett ut som den gjort. För visa mig den butik som nu för tiden väntar med julskyltningen till första advent! Finns inte, skulle jag våga påstå utan att tveka. Ja, jag som aldrig slår vad om jag inte är kanonsäker är faktiskt beredd att satsa en tjuga om någon sätter emot.
På skyltsöndagen hade man sin nya, varma, vinterjacka, mössa och fodrat på fötterna och rykande andedräkt. Alla som hade jobb i affär jobbade extra inför helgen. Fram kom tomtar och granar, klot och rosetter, ljus i många färger. Och vi, de presumtiva kunderna, såg andaktsfullt fram emot det ögonblick när förhängena togs bort i skylfönstren och alla de åtråvärda prylarna låg där, exponerade i all sin (och julprydnadernas) glans.
Leksaksaffärens skylt hade saker som rörde på sig, tåg in i och ut ur tunnlar, apor som spelade trumma, dockor som ropade på mamma och hundar som gjorde kullerbyttor. Guldsmeden försökte få pappor att överraska mammor med små paket med skimrande innehåll, bokhandeln lockade med vackert papper för handskrivna brev och de senaste romanerna, ibland signerade exemplar.
Nattlinnen och pyjamas kunde minsann upplevas som frestande, mjuk morgonrock likaså. Parfym. I herrbutiken obligatoriskt utbud av slipsar, kalsonger och tröjor. Konditoriet lockade med choklad. Marsipan. Husgeråd drog inte stor publik hur hårt än affärsidkaren ansträngt sig för att piffa till sin skyltning, men nog försökte de, de också. Och en och annan ljusstake och blomvas försvann naturligtvis in i glittrigt papper innan julen hade kommit.
Men det märkligaste med alltihop, det som i dag ter sig som fullständigt obegripligt, det var att Skyltsöndagen var bara just det. Skylt.
För se öppet – för den som eventuellt blev inspirerad och ville handla – det var det inte. Inte förrän på måndagen.
Fast Bengtssons korvkiosk på Kyrkogatan hade ovanligt hög omsättning.
Sådant kan jag minnas. Borde väl förses med fornminnesmärkning, hela jag.
Larma Riksantikvarieämbetet!
Copyright Klimakteriehäxan
Den skulle infalla nu på söndag – om inte utvecklingen i världen sett ut som den gjort. För visa mig den butik som nu för tiden väntar med julskyltningen till första advent! Finns inte, skulle jag våga påstå utan att tveka. Ja, jag som aldrig slår vad om jag inte är kanonsäker är faktiskt beredd att satsa en tjuga om någon sätter emot.
På skyltsöndagen hade man sin nya, varma, vinterjacka, mössa och fodrat på fötterna och rykande andedräkt. Alla som hade jobb i affär jobbade extra inför helgen. Fram kom tomtar och granar, klot och rosetter, ljus i många färger. Och vi, de presumtiva kunderna, såg andaktsfullt fram emot det ögonblick när förhängena togs bort i skylfönstren och alla de åtråvärda prylarna låg där, exponerade i all sin (och julprydnadernas) glans.
Leksaksaffärens skylt hade saker som rörde på sig, tåg in i och ut ur tunnlar, apor som spelade trumma, dockor som ropade på mamma och hundar som gjorde kullerbyttor. Guldsmeden försökte få pappor att överraska mammor med små paket med skimrande innehåll, bokhandeln lockade med vackert papper för handskrivna brev och de senaste romanerna, ibland signerade exemplar.
Nattlinnen och pyjamas kunde minsann upplevas som frestande, mjuk morgonrock likaså. Parfym. I herrbutiken obligatoriskt utbud av slipsar, kalsonger och tröjor. Konditoriet lockade med choklad. Marsipan. Husgeråd drog inte stor publik hur hårt än affärsidkaren ansträngt sig för att piffa till sin skyltning, men nog försökte de, de också. Och en och annan ljusstake och blomvas försvann naturligtvis in i glittrigt papper innan julen hade kommit.
Men det märkligaste med alltihop, det som i dag ter sig som fullständigt obegripligt, det var att Skyltsöndagen var bara just det. Skylt.
För se öppet – för den som eventuellt blev inspirerad och ville handla – det var det inte. Inte förrän på måndagen.
Fast Bengtssons korvkiosk på Kyrkogatan hade ovanligt hög omsättning.
Sådant kan jag minnas. Borde väl förses med fornminnesmärkning, hela jag.
Larma Riksantikvarieämbetet!
Copyright Klimakteriehäxan
tisdag, november 22, 2005
"Tjuvmormor" - en fantastisk historia
Har just snubblat över en märklig historia i The Independent, en väldigt bra tidning.
Där publiceras en kriminalnyhet som jag absolut inte sett någon annan stans. Men den satte min fantasi i rörelse – förhoppningsvis inte i riktning mot brottets bana, men man kan ju aldrig så noga veta…
Historien hör egentligen hemma i USA.
I juli i år grep polisen i Las Vegas en notorisk stortjuv.
Boven var den 75-åriga Doris Marie Payne. Den 7 juli hade hon besökt det eleganta Neiman Marcus-varuhusets avdelning för bättre juveler i Palo Alto, Kalifornien. Doris Marie visade sig intresserad av ringar med glitter i ädlast tänkbara form, och hon provade smycken länge och väl, artigt uppassad av expediter som tyckte att den lilla välklädda damen verkade vara en lovande kund.
Nu visade det sig att hon inte bestämde sig för något inköp, så hon tackade vänligt och gick. Tomhänt, trodde butikspersonalen.
Men Doris Marie Payne går sällan tomhänt i sådana lägen. Den här dagen hade hon, alldeles omärkligt, fått med sig en ring värd drygt 300 000 kronor.
Två veckor senare hade polisen alltså hittat henne, i Las Vegas där stora pengar och enorma smycken hör till vardagsmaten. Vittnen kunde beskriva den lilla vithåriga damen och hon blev snabbt identifierad. Samt erkände sig skyldig.
-Det har bara blivit så här, sa hon i polisförhöret.
Idag sitter hon i Clark County Jail i Las Vegas, oklart för hur lång tid. Men Doris Marie är van. Hennes cv är omfattande, och hon kallas ibland för Tjuvmormor, kort och gott. Hon upptäckte redan som ung flicka i Ohio hur lätt det var att kollra bort en expedit. Den gången gick hon ut ur en affär med en obetald klocka på armen, kanske till och med oavsiktligt.
-Jag insåg snabbt hur jag skulle få butikspersonalen att släppa på vaksamheten, berättar hon – och det är alldeles tydligt att hon menar manliga expediter.
-Och sedan har jag fortsatt, av bara farten.
I femtio år har Doris Marie försörjt sig som juveltjuv, alltid utan medbrottslingar. Hon berättar också att hon kunnat resa en hel del runt i världen, till bl a Frankrike, England och Grekland, och finansierat det på samma vis. Mycket sällan har hon åkt fast, men ändå tillräckligt många gånger för att ha avtjänat fängelsestraff i inte mindre än fem amerikanska delstater.
Nu förefaller det som om Tjuvmormor tänker bli pensionär.
Förmodligen har hon smycken så att det räcker livet ut (en hög polischef konstaterar att man med största sannolikhet bara känner till en bråkdel av hennes kupper). Eller så har hon insett en annan trist sanning: unga söta tjejer som verkligen skulle bära upp de dyrbaraste juvelerna har mycket sällan ens en teoretisk möjlighet att göra det. Och kvinnor med riktigt tjusiga smycken är ofta i skrynkligaste laget för att göra grannlåten rättvisa. Vid 75 års ålder kan man misstänka att hon kvalat in i den senare kategorin.
Tillåter mig anta att Doris Marie Paynes favoritlåt är ”Diamonds are a girl´s best friends”. Kanske sitter hon där i sin cell och nynnar på den, samtidigt som hon vippar i takt med en ringprydd hand medan vackra ädelstenar glittrar i halsgropen och örsnibbarna tyngs ner av rejäla pärlor.
Förstår ni mig om jag medger att jag känner lite, lite, ja bara pyttelite, beundran för Tjuvmormor?
Men hallå, finns det inget litet överkomligt glitter i GuldFynds julkatalog? För oss andra, alltså. Som aldrig skulle klara av att kollra bort en expedit. Och tur är väl det.
Jag lovar att inte ens försöka.
Copyright Klimakteriehäxan
Där publiceras en kriminalnyhet som jag absolut inte sett någon annan stans. Men den satte min fantasi i rörelse – förhoppningsvis inte i riktning mot brottets bana, men man kan ju aldrig så noga veta…
Historien hör egentligen hemma i USA.
I juli i år grep polisen i Las Vegas en notorisk stortjuv.
Boven var den 75-åriga Doris Marie Payne. Den 7 juli hade hon besökt det eleganta Neiman Marcus-varuhusets avdelning för bättre juveler i Palo Alto, Kalifornien. Doris Marie visade sig intresserad av ringar med glitter i ädlast tänkbara form, och hon provade smycken länge och väl, artigt uppassad av expediter som tyckte att den lilla välklädda damen verkade vara en lovande kund.
Nu visade det sig att hon inte bestämde sig för något inköp, så hon tackade vänligt och gick. Tomhänt, trodde butikspersonalen.
Men Doris Marie Payne går sällan tomhänt i sådana lägen. Den här dagen hade hon, alldeles omärkligt, fått med sig en ring värd drygt 300 000 kronor.
Två veckor senare hade polisen alltså hittat henne, i Las Vegas där stora pengar och enorma smycken hör till vardagsmaten. Vittnen kunde beskriva den lilla vithåriga damen och hon blev snabbt identifierad. Samt erkände sig skyldig.
-Det har bara blivit så här, sa hon i polisförhöret.
Idag sitter hon i Clark County Jail i Las Vegas, oklart för hur lång tid. Men Doris Marie är van. Hennes cv är omfattande, och hon kallas ibland för Tjuvmormor, kort och gott. Hon upptäckte redan som ung flicka i Ohio hur lätt det var att kollra bort en expedit. Den gången gick hon ut ur en affär med en obetald klocka på armen, kanske till och med oavsiktligt.
-Jag insåg snabbt hur jag skulle få butikspersonalen att släppa på vaksamheten, berättar hon – och det är alldeles tydligt att hon menar manliga expediter.
-Och sedan har jag fortsatt, av bara farten.
I femtio år har Doris Marie försörjt sig som juveltjuv, alltid utan medbrottslingar. Hon berättar också att hon kunnat resa en hel del runt i världen, till bl a Frankrike, England och Grekland, och finansierat det på samma vis. Mycket sällan har hon åkt fast, men ändå tillräckligt många gånger för att ha avtjänat fängelsestraff i inte mindre än fem amerikanska delstater.
Nu förefaller det som om Tjuvmormor tänker bli pensionär.
Förmodligen har hon smycken så att det räcker livet ut (en hög polischef konstaterar att man med största sannolikhet bara känner till en bråkdel av hennes kupper). Eller så har hon insett en annan trist sanning: unga söta tjejer som verkligen skulle bära upp de dyrbaraste juvelerna har mycket sällan ens en teoretisk möjlighet att göra det. Och kvinnor med riktigt tjusiga smycken är ofta i skrynkligaste laget för att göra grannlåten rättvisa. Vid 75 års ålder kan man misstänka att hon kvalat in i den senare kategorin.
Tillåter mig anta att Doris Marie Paynes favoritlåt är ”Diamonds are a girl´s best friends”. Kanske sitter hon där i sin cell och nynnar på den, samtidigt som hon vippar i takt med en ringprydd hand medan vackra ädelstenar glittrar i halsgropen och örsnibbarna tyngs ner av rejäla pärlor.
Förstår ni mig om jag medger att jag känner lite, lite, ja bara pyttelite, beundran för Tjuvmormor?
Men hallå, finns det inget litet överkomligt glitter i GuldFynds julkatalog? För oss andra, alltså. Som aldrig skulle klara av att kollra bort en expedit. Och tur är väl det.
Jag lovar att inte ens försöka.
Copyright Klimakteriehäxan
fredag, november 18, 2005
Äntligen fredag och trevlig helg!
Äntligen fredag, säjer folk runt omkring.
Trevlig helg, kuttrar alternativt gallhojtar var och varannan människa med start redan på förmiddagen.
Jag bara undrar:
Vadå äntligen?
Vadå trevligt?
Medan veckan lunkar på finns det ju alltid ursäkter. Hinner inte just nu, måste laga mat. Tar det där sedan, vill faktiskt kolla nyheterna på teve. Orkar inte ta tag i det där nu ikväll, behöver ju sova innan arbetsdagen bryter ut.
Under tiden fylls tvättskåpet på. Dammtussarna samlar sig till små högar i hörnen. Färgen på randen i handfatet djupnar. Spishällens kladdringar växer. Det glesnar på kylskåpets hyllor. Den oöppnade posten sprider sig över skrivbordet. Just urhoppade kläder hoppar absolut inte upp på hängare och tillbaka in i garderoben av sig själva..
Men nu är det ju fredag. Nu finns ju tiden. En hel lång lördag, en lika lång söndag. Med plats för dammsugaren, mataffären, skurtrasan, tvättstugan, papperssortering, en tur till återvinningsstationen. Och några saker till.
Jag bara undrar:
Vadå äntligen fredag?
Vadå trevlig helg?
Helger är helt enkelt alldeles för korta. I alla fall mina.
Copyright Klimakteriehäxan
Trevlig helg, kuttrar alternativt gallhojtar var och varannan människa med start redan på förmiddagen.
Jag bara undrar:
Vadå äntligen?
Vadå trevligt?
Medan veckan lunkar på finns det ju alltid ursäkter. Hinner inte just nu, måste laga mat. Tar det där sedan, vill faktiskt kolla nyheterna på teve. Orkar inte ta tag i det där nu ikväll, behöver ju sova innan arbetsdagen bryter ut.
Under tiden fylls tvättskåpet på. Dammtussarna samlar sig till små högar i hörnen. Färgen på randen i handfatet djupnar. Spishällens kladdringar växer. Det glesnar på kylskåpets hyllor. Den oöppnade posten sprider sig över skrivbordet. Just urhoppade kläder hoppar absolut inte upp på hängare och tillbaka in i garderoben av sig själva..
Men nu är det ju fredag. Nu finns ju tiden. En hel lång lördag, en lika lång söndag. Med plats för dammsugaren, mataffären, skurtrasan, tvättstugan, papperssortering, en tur till återvinningsstationen. Och några saker till.
Jag bara undrar:
Vadå äntligen fredag?
Vadå trevlig helg?
Helger är helt enkelt alldeles för korta. I alla fall mina.
Copyright Klimakteriehäxan
torsdag, november 17, 2005
Sen blomstertid...
Så kom den alltså, dagen då det blev nödvändigt att dra igen balkongdörren helt och hållet. Inte för att stänga ute några kraftiga vindstötar. Inte för att hejda piskande regn från att tränga in till oss.
Utan för att utetemperaturen plötsligt passerat gränsen för det behagliga.
Och det var alldeles nödvändigt att skrapa bilens rutor. Hög tid att beställa fram vinterdäcken också.
Men just i år dröjde det märkvärdigt länge. Är det växthuseffekten? Och är det inte i så fall rent av på det viset att jag inte odelat ogillar den?
Min kamp mot de kallare årstiderna har pågått i åratal. Jag vägrar höst i det längsta, och jag förtränger att det finns något som heter vinter.
Visst, vita vidder och snökristaller som gnistrar i sol är fint, åtminstone i måttligt antal minusgrader.
Fast brunt slask, ogenomträngliga gråa moln och hagel som studsar på höga snövallar är inget jag kan njuta av. Inte heller oplogade vägar, glashala trottoarer och istappar som hotar att slå ihjäl den som inte har skyddshjälm.
Julsakerna piggar upp december, men dit är det ju en bit. Skinka och dopp i grytan, gran och några hemlighetsfulla paket fixar julstämningen tillsammans med levande ljus. Nyår blir bra med bubblor i vinet, fast utan löften som aldrig hålls.
Ja men då så. Bara att hålla ut.
Sedan är det ju snart vår igen… och balkongdörren åker upp, vinterdäcken av – och det blir dags att greja nya plantor till balkonglådorna.
Årets omgång står nämligen kvar i huttrande, för att inte säga stelfruset, skick.
Iskall tagetes, pelargonior med bruna blad, lobelia som påminner om en billig peruk. Men blommor är det ju.
Och om man har blommor på balkongen är det väl inte vinter? Inte riktigt? Inte än?
Copyright Klimakteriehäxan
Utan för att utetemperaturen plötsligt passerat gränsen för det behagliga.
Och det var alldeles nödvändigt att skrapa bilens rutor. Hög tid att beställa fram vinterdäcken också.
Men just i år dröjde det märkvärdigt länge. Är det växthuseffekten? Och är det inte i så fall rent av på det viset att jag inte odelat ogillar den?
Min kamp mot de kallare årstiderna har pågått i åratal. Jag vägrar höst i det längsta, och jag förtränger att det finns något som heter vinter.
Visst, vita vidder och snökristaller som gnistrar i sol är fint, åtminstone i måttligt antal minusgrader.
Fast brunt slask, ogenomträngliga gråa moln och hagel som studsar på höga snövallar är inget jag kan njuta av. Inte heller oplogade vägar, glashala trottoarer och istappar som hotar att slå ihjäl den som inte har skyddshjälm.
Julsakerna piggar upp december, men dit är det ju en bit. Skinka och dopp i grytan, gran och några hemlighetsfulla paket fixar julstämningen tillsammans med levande ljus. Nyår blir bra med bubblor i vinet, fast utan löften som aldrig hålls.
Ja men då så. Bara att hålla ut.
Sedan är det ju snart vår igen… och balkongdörren åker upp, vinterdäcken av – och det blir dags att greja nya plantor till balkonglådorna.
Årets omgång står nämligen kvar i huttrande, för att inte säga stelfruset, skick.
Iskall tagetes, pelargonior med bruna blad, lobelia som påminner om en billig peruk. Men blommor är det ju.
Och om man har blommor på balkongen är det väl inte vinter? Inte riktigt? Inte än?
Copyright Klimakteriehäxan
onsdag, november 16, 2005
Sömnlös långt från Seattle
”Sömnlös i Seattle” var en jättehit för några år sedan, fast jag såg den aldrig.
Att vara sömnlös, i eller långt från Seattle, är absolut ingen hit.
Jag vet. Har varit vaken i stort sett hela natten.
Undrar verkligen varför det blir så ibland. Jag släckte i god tid, tyckte det skulle bli skönt att blunda.
Och så…
…hade hjärnan dragit igång. Efter en ganska improduktiv dag på jobbet dök den ena tanken efter den andra upp. Nästan alla arbetsrelaterade, men med en del lösa skott rakt ut i den personliga rymden. En halvtimme senare, när jag roterat som en elvisp mellan lakanen, gick jag upp och drack vatten. Men kröp ner igen. Lika klarvaken.
Halv två gav jag upp, satte på mig morgonrocken och tassade ut i köket. Åt en banan. Drack mera vatten. Plockade bort lite torr disk. Kollade termometern (plus tre). Kollade om det regnade. Gjorde det inte. Kollade om det blåste. Gjorde det. Tog en överbliven sudoku, som var ganska enkel och alltså gick fort att lösa. Gick på toa. Hittade en tidning av typen blanka sidor, tjockt papper och mycket bilder. Den visade sig innehålla ett långt och utförligt reportage om sömnsvårigheter. Som jag inte anser att jag har.
Men det verkade ju ändå vara ett tecken från skyn, så jag läste – det skulle ju kunna stå något konkret och matnyttigt, och så värst mycket annat fanns inte att göra utan att störa nattens tystnad, som väl i alla fall resten av familjen borde få ha i fred.
Ha kallt och mörkt i sovrummet, stod det som tips nummer ett. Självklart. Även om det i mitt fall leder till att maken skakar under dubbla duntäcken och hävdar att han är på vippen att förfrysa näsan, som ju sticker upp ur bolstren för lufttillförselns skull.
Ligg inte kvar, stod det. Överflödigt råd i mitt fall.
Drick inte kaffe eller te på kvällen – tredje tipset. Det hade jag inte gjort, men det händer att jag gör det – och märker absolut ingen inverkan på sömnen, varken bra eller dålig.
Gör något stillsamt och trevligt, föreslog artikelförfattaren sedan. Vet inte om hon tänkt sig att läsning av hennes egen artikel passade in under den delrubriken.
Vid fyratiden beslöt jag att det trots allt var dags för ett nytt försök att gå in för dygnsvilan, även om den skulle bli kort. Strax före halv fem kom tidningsbudet. Jag övervägde att gå upp och kika på första sidan, men låg kvar. Måste ha somnat någonstans kring fem. Eller svimmat, vet inte riktigt.
Strax före nio öppnade jag datorn på jobbet och försökte se pigg ut. Vid tio började jag gäspa, halv elva var jag inne på tredje muggen kaffe och efter lunch hade jag talsvårigheter. Höll ut till lagstadgade sluttiden, klockan fem. Hade sedan gjort upp om middag på stan. Gäspade inte en enda gång över tallriken.
Men NU, gott folk. Nu är det God Natt. Och Sov Så Gott.
Hoppas jag. Trots att klockan inte är mycket alls. Tänk om jag vaknar i gryningen då? Och inte "sover ikapp"?
Borde kanske skaffa ”Sömnlös i Seattle” på dvd. Kan ha något tips man inte tänkt på, om problemet uppstår på nytt.
Copyright Klimakteriehäxan
PS ”Sömnlös i Seattle” är från 1993, en film av typ romantisk komedi, regisserad av Nora Ephron med Tom Hanks och Meg Ryan i huvudrollerna. DS
Att vara sömnlös, i eller långt från Seattle, är absolut ingen hit.
Jag vet. Har varit vaken i stort sett hela natten.
Undrar verkligen varför det blir så ibland. Jag släckte i god tid, tyckte det skulle bli skönt att blunda.
Och så…
…hade hjärnan dragit igång. Efter en ganska improduktiv dag på jobbet dök den ena tanken efter den andra upp. Nästan alla arbetsrelaterade, men med en del lösa skott rakt ut i den personliga rymden. En halvtimme senare, när jag roterat som en elvisp mellan lakanen, gick jag upp och drack vatten. Men kröp ner igen. Lika klarvaken.
Halv två gav jag upp, satte på mig morgonrocken och tassade ut i köket. Åt en banan. Drack mera vatten. Plockade bort lite torr disk. Kollade termometern (plus tre). Kollade om det regnade. Gjorde det inte. Kollade om det blåste. Gjorde det. Tog en överbliven sudoku, som var ganska enkel och alltså gick fort att lösa. Gick på toa. Hittade en tidning av typen blanka sidor, tjockt papper och mycket bilder. Den visade sig innehålla ett långt och utförligt reportage om sömnsvårigheter. Som jag inte anser att jag har.
Men det verkade ju ändå vara ett tecken från skyn, så jag läste – det skulle ju kunna stå något konkret och matnyttigt, och så värst mycket annat fanns inte att göra utan att störa nattens tystnad, som väl i alla fall resten av familjen borde få ha i fred.
Ha kallt och mörkt i sovrummet, stod det som tips nummer ett. Självklart. Även om det i mitt fall leder till att maken skakar under dubbla duntäcken och hävdar att han är på vippen att förfrysa näsan, som ju sticker upp ur bolstren för lufttillförselns skull.
Ligg inte kvar, stod det. Överflödigt råd i mitt fall.
Drick inte kaffe eller te på kvällen – tredje tipset. Det hade jag inte gjort, men det händer att jag gör det – och märker absolut ingen inverkan på sömnen, varken bra eller dålig.
Gör något stillsamt och trevligt, föreslog artikelförfattaren sedan. Vet inte om hon tänkt sig att läsning av hennes egen artikel passade in under den delrubriken.
Vid fyratiden beslöt jag att det trots allt var dags för ett nytt försök att gå in för dygnsvilan, även om den skulle bli kort. Strax före halv fem kom tidningsbudet. Jag övervägde att gå upp och kika på första sidan, men låg kvar. Måste ha somnat någonstans kring fem. Eller svimmat, vet inte riktigt.
Strax före nio öppnade jag datorn på jobbet och försökte se pigg ut. Vid tio började jag gäspa, halv elva var jag inne på tredje muggen kaffe och efter lunch hade jag talsvårigheter. Höll ut till lagstadgade sluttiden, klockan fem. Hade sedan gjort upp om middag på stan. Gäspade inte en enda gång över tallriken.
Men NU, gott folk. Nu är det God Natt. Och Sov Så Gott.
Hoppas jag. Trots att klockan inte är mycket alls. Tänk om jag vaknar i gryningen då? Och inte "sover ikapp"?
Borde kanske skaffa ”Sömnlös i Seattle” på dvd. Kan ha något tips man inte tänkt på, om problemet uppstår på nytt.
Copyright Klimakteriehäxan
PS ”Sömnlös i Seattle” är från 1993, en film av typ romantisk komedi, regisserad av Nora Ephron med Tom Hanks och Meg Ryan i huvudrollerna. DS
tisdag, november 15, 2005
Äntligen tisdag!
Besökte bloggkollegan Gubbsoda härom dagen och blev raskt inspirerad till en liten bloggdebatt. Gubben själv, liksom några av hans manliga läsare, förstår inte alls varför vi är så många som ivrigt ser fram emot tisdagskvällarna framför teven.
Kanske är det så att män har svårare för ”Desperate Housewives”, rent generellt.
För visst är det så att man som kvinna känner igen sig i en hel del – trots att det inte är ett skvatt vardag eller verklighetstroget.
Men skrikiga ungar, besvärliga grannar, knöliga tonåringar, pinsamma släktingar, trånande längtan, knepiga äkta eller oäkta män – allt detta finns ju omkring oss vareviga dag. Som tur är inte i samma frekvens som i serien, men ändå. Och så är det ju de mystiska dödsfallen också, icke att förglömma.
Det kan förstås också uttryckas som Eff gör i en kommentar på Gubbsoda:
”Mest skit. Typiskt stereotypiskt, om du så vill. En mörkhårig, en rödhårig, en blond och en mörkhårig till som ser lite latino ut. En är goody-two-shoes, en är mansslukerska, en är neurotisk perfektionist, etc. Det är lite knulla, lite ångest över barn, lite mordgåta, lite kärlek och allt vakuumförpackat i plast. Som vanligt med serier som försöker vara allt på samma gång blir det istället inget.”
Faktum är att jag för min enkla del tänker fortsätta att förtjust fnittrande titta på äventyren på och kring Wisteria Lane.
I min värld är detta helt fenomenalt historieberättande: tänk att lyckas hålla liv i alla dess parallella historier samtidigt! Som tittare har man inte alls svårt att hänga med. Det enda jämförelseobjekt som poppar upp i mitt minne är John Dos Passos unika, fantastiska USA-trilogi. Nu talar vi inte om att jämföra litterära kvaliteter, märk väl, men just detta att en utveckling, som avbryts av något helt annat (i Dos Passos fall i mängder av boksidor), är fullständigt naturlig att fortsätta med när den dyker upp på nytt. Mästerligt.
Och så blir man ofta överraskad. Men hallå!!! är han SÅN? ska hon VERKLIGEN? det där kan gå ILLA! Kul.
Alltså stannar jag tryggt kvar i det jag tror är majoriteten, d v s (tjej?)gänget som gillar redan ordentligt prisbelönta ”Desperate Housewives”.
Om man googlar ”Wisteria Lane” får man i dag hisnande 426 000 träffar... Det går att testa vilken av hemmafru-typerna man är mest lik själv. Kan bjuda på överraskningar, kanske?
Dock har jag aldrig förstått tanken bakom sponsorramsorna för mineralvatten. Inte dricker de Loka på Wisteria Lane!
Hur som helst: i dag är det tisdag.
Ikväll är det stor teve-kväll (fast Gubbsoda och grabbarna får väl göra något annat, städa lite kanske eller varför inte ta ett tag i tvättstugan?).
Kanal fem bjuder på DUBBELAVSNITT. Yippeeee!
Copyright Klimakteriehäxan
Kanske är det så att män har svårare för ”Desperate Housewives”, rent generellt.
För visst är det så att man som kvinna känner igen sig i en hel del – trots att det inte är ett skvatt vardag eller verklighetstroget.
Men skrikiga ungar, besvärliga grannar, knöliga tonåringar, pinsamma släktingar, trånande längtan, knepiga äkta eller oäkta män – allt detta finns ju omkring oss vareviga dag. Som tur är inte i samma frekvens som i serien, men ändå. Och så är det ju de mystiska dödsfallen också, icke att förglömma.
Det kan förstås också uttryckas som Eff gör i en kommentar på Gubbsoda:
”Mest skit. Typiskt stereotypiskt, om du så vill. En mörkhårig, en rödhårig, en blond och en mörkhårig till som ser lite latino ut. En är goody-two-shoes, en är mansslukerska, en är neurotisk perfektionist, etc. Det är lite knulla, lite ångest över barn, lite mordgåta, lite kärlek och allt vakuumförpackat i plast. Som vanligt med serier som försöker vara allt på samma gång blir det istället inget.”
Faktum är att jag för min enkla del tänker fortsätta att förtjust fnittrande titta på äventyren på och kring Wisteria Lane.
I min värld är detta helt fenomenalt historieberättande: tänk att lyckas hålla liv i alla dess parallella historier samtidigt! Som tittare har man inte alls svårt att hänga med. Det enda jämförelseobjekt som poppar upp i mitt minne är John Dos Passos unika, fantastiska USA-trilogi. Nu talar vi inte om att jämföra litterära kvaliteter, märk väl, men just detta att en utveckling, som avbryts av något helt annat (i Dos Passos fall i mängder av boksidor), är fullständigt naturlig att fortsätta med när den dyker upp på nytt. Mästerligt.
Och så blir man ofta överraskad. Men hallå!!! är han SÅN? ska hon VERKLIGEN? det där kan gå ILLA! Kul.
Alltså stannar jag tryggt kvar i det jag tror är majoriteten, d v s (tjej?)gänget som gillar redan ordentligt prisbelönta ”Desperate Housewives”.
Om man googlar ”Wisteria Lane” får man i dag hisnande 426 000 träffar... Det går att testa vilken av hemmafru-typerna man är mest lik själv. Kan bjuda på överraskningar, kanske?
Dock har jag aldrig förstått tanken bakom sponsorramsorna för mineralvatten. Inte dricker de Loka på Wisteria Lane!
Hur som helst: i dag är det tisdag.
Ikväll är det stor teve-kväll (fast Gubbsoda och grabbarna får väl göra något annat, städa lite kanske eller varför inte ta ett tag i tvättstugan?).
Kanal fem bjuder på DUBBELAVSNITT. Yippeeee!
Copyright Klimakteriehäxan
måndag, november 14, 2005
Spola biltvätten!
En bil betyder så mycket.
För somliga är det en statussymbol som ska vårdas ömt, på alla sätt. Gnidas och putsas och dammas och tas till extra service och ”detailing” hos experter.
För oss andra är det en sak som underlättar transporter, av oss själva såväl som av våra prylar. Och så länge denna sak får sin bensin och brummar och går är vi nöjda och glada.
Vi i den där andra kategorin, vi tycker inte ens att det är särskilt viktigt att lacken blänker. Alltså är biltvätt något som förekommer ganska sällan, och blir det aktuellt så handlar det om en snabb överspolning med tillgänglig slang eller, vid särskilt festliga tillfällen, en tur genom den automatiska tvättmaskinen på närmsta mack.
Nu visar det sig att det kan bli stor dramatik kring den där tvätten.
I helgen blev det utryckning för såväl polis som ambulans som tillkallades sedan två manliga bilägare rykt ihop, inte så att stickor och strån flög, men däremot vatten i högtrycksslang.
En bilägare tycks ha kört över slangen som den andre just börjat använda. Båda ville använda samma tvättplats. Han som redan börjat spola riktade strålen mot sin utmanare och så småningom blev det riktigt handgemäng. En gubbe däckade den andre (sommardäck? :-), blodvite uppstod och åtminstone en av de två fick åka ambulans till sjukhuset. Det finns bild på det i dagens Aftonblad.
Där ser ni vilka faror man undviker genom inte att gulla med sin bil.
Copyright Klimakteriehäxan
För somliga är det en statussymbol som ska vårdas ömt, på alla sätt. Gnidas och putsas och dammas och tas till extra service och ”detailing” hos experter.
För oss andra är det en sak som underlättar transporter, av oss själva såväl som av våra prylar. Och så länge denna sak får sin bensin och brummar och går är vi nöjda och glada.
Vi i den där andra kategorin, vi tycker inte ens att det är särskilt viktigt att lacken blänker. Alltså är biltvätt något som förekommer ganska sällan, och blir det aktuellt så handlar det om en snabb överspolning med tillgänglig slang eller, vid särskilt festliga tillfällen, en tur genom den automatiska tvättmaskinen på närmsta mack.
Nu visar det sig att det kan bli stor dramatik kring den där tvätten.
I helgen blev det utryckning för såväl polis som ambulans som tillkallades sedan två manliga bilägare rykt ihop, inte så att stickor och strån flög, men däremot vatten i högtrycksslang.
En bilägare tycks ha kört över slangen som den andre just börjat använda. Båda ville använda samma tvättplats. Han som redan börjat spola riktade strålen mot sin utmanare och så småningom blev det riktigt handgemäng. En gubbe däckade den andre (sommardäck? :-), blodvite uppstod och åtminstone en av de två fick åka ambulans till sjukhuset. Det finns bild på det i dagens Aftonblad.
Där ser ni vilka faror man undviker genom inte att gulla med sin bil.
Copyright Klimakteriehäxan
söndag, november 13, 2005
På efterkälken dagen S (som i Stella)
Det var i torsdags det var dagen S.
S som i Stella McCartney.
Jag var upptagen precis hela dagen, hade inte en chans att stå och trängas när H&M slog upp sina portar på förmiddagen. Men jag låg förstås inte sömnlös för den sakens skull – jag var aldrig i närheten när Karl Lagerfeld-kollektionen släpptes heller.
Fast lite nyfiken är det ju lätt att bli, det är bara att medge. Mängder med mediautrymme ägnas åt de här ”släppen”, de går inte att undgå. Och visst, jag såg något plagg som kändes lite lockande. Även om jag inte kollat hur fullvuxna Stella tycker att kvinnor som ska ha hennes kläder får vara.
På lördagen hade jag i alla fall vägarna förbi en stor H&M-affär. Gick in och sa till en tjej som uppenbarligen jobbade där:
-Har ni några Stella McCartney-grejor kvar?
Hon tittade trött på mig, orkade inte säga något, men lyfte armen och pekade.
Där, mitt i affären, stod en liten beige skylt och på stången nedanför hängde en skjorta.
EN skjorta. Den var beige och såg ut som vilken skjorta som helst, fast det stod förstås Stella McCartney i nacken på den. Storlek small – ja, det spelade ingen roll, jag var inte det minsta lockad. Det skall mer till för att fresta mig.
Medan jag cirkulerade i affären kom ett plagg till upp på den där stången, uppenbarligen en retur från en tjej som satsat på storlek 34 men inte gillat (eller fått plats i?) den lilla svarta kjolen.
Just det där med returerna skulle ju kunna vara räddningen för den som är hysteriskt angelägen om ett av de här designerplaggen men som inte hann med i premiärsvängarna.
Någon, jag tror det var allas vår lilla Ebba von Sydow, tipsade om det i en tidning. Ta det lugnt, var tesen, folk river med sig alla möjliga storlekar, men kommer naturligtvis tillbaka med allt som inte passade och då kan vi senfärdiga hålla oss framme i andra vändan, så att säga.
Men där fick vi tji, vi som eventuellt hade tänkt oss en måndagsutflykt efter en äkta Stella.
Att folk repade med sig mer än de själva kunde använda, det stämde säkert. Fast tro inte att kläderna återvänder till H&M. Å nej, tjejer med näsa för mode är minsann smartare än så.
Nu finns nämligen de där prylarna som var för stora, för små eller helt enkelt för många till salu igen. Dock inte i någon affär, men väl på nätet.
Till långt högre pris, förstås. Rentav det dubbla.
Det kostar att ligga på topp, flickor.
Fast håller du dig vaken och framme lär det finnas lite Stella att köpa på postorder via Rowells.
Från midnatt och, säkert, flera sekunder framåt.
God jaktlycka önskas ni härmed.
Eller välkommen till efterkälken. Vi blir nog fler där.
Copyright Klimakteriehäxan
S som i Stella McCartney.
Jag var upptagen precis hela dagen, hade inte en chans att stå och trängas när H&M slog upp sina portar på förmiddagen. Men jag låg förstås inte sömnlös för den sakens skull – jag var aldrig i närheten när Karl Lagerfeld-kollektionen släpptes heller.
Fast lite nyfiken är det ju lätt att bli, det är bara att medge. Mängder med mediautrymme ägnas åt de här ”släppen”, de går inte att undgå. Och visst, jag såg något plagg som kändes lite lockande. Även om jag inte kollat hur fullvuxna Stella tycker att kvinnor som ska ha hennes kläder får vara.
På lördagen hade jag i alla fall vägarna förbi en stor H&M-affär. Gick in och sa till en tjej som uppenbarligen jobbade där:
-Har ni några Stella McCartney-grejor kvar?
Hon tittade trött på mig, orkade inte säga något, men lyfte armen och pekade.
Där, mitt i affären, stod en liten beige skylt och på stången nedanför hängde en skjorta.
EN skjorta. Den var beige och såg ut som vilken skjorta som helst, fast det stod förstås Stella McCartney i nacken på den. Storlek small – ja, det spelade ingen roll, jag var inte det minsta lockad. Det skall mer till för att fresta mig.
Medan jag cirkulerade i affären kom ett plagg till upp på den där stången, uppenbarligen en retur från en tjej som satsat på storlek 34 men inte gillat (eller fått plats i?) den lilla svarta kjolen.
Just det där med returerna skulle ju kunna vara räddningen för den som är hysteriskt angelägen om ett av de här designerplaggen men som inte hann med i premiärsvängarna.
Någon, jag tror det var allas vår lilla Ebba von Sydow, tipsade om det i en tidning. Ta det lugnt, var tesen, folk river med sig alla möjliga storlekar, men kommer naturligtvis tillbaka med allt som inte passade och då kan vi senfärdiga hålla oss framme i andra vändan, så att säga.
Men där fick vi tji, vi som eventuellt hade tänkt oss en måndagsutflykt efter en äkta Stella.
Att folk repade med sig mer än de själva kunde använda, det stämde säkert. Fast tro inte att kläderna återvänder till H&M. Å nej, tjejer med näsa för mode är minsann smartare än så.
Nu finns nämligen de där prylarna som var för stora, för små eller helt enkelt för många till salu igen. Dock inte i någon affär, men väl på nätet.
Till långt högre pris, förstås. Rentav det dubbla.
Det kostar att ligga på topp, flickor.
Fast håller du dig vaken och framme lär det finnas lite Stella att köpa på postorder via Rowells.
Från midnatt och, säkert, flera sekunder framåt.
God jaktlycka önskas ni härmed.
Eller välkommen till efterkälken. Vi blir nog fler där.
Copyright Klimakteriehäxan
Grattis på Fars Dag!
Där sitter han nu, i världens absoluta centrum. Slipsarna står som spön i backen, blommor och tårtor bara haglar, paketen vräker in, han nästan drunknar i whisky och konjak.
Visst är det så hemma hos er en dag som denna, Fars Dag Anno 2005?
Hemma hos oss stämmer inte den där beskrivningen, inte på pricken i alla fall. Vilket betyder noll paket och därmed tji slips. Tårta, ja, men mer beroende på att två av våra födelsedagar denna månad fick passera utan hembakt.
Annat var det förr. När jag gick i skolan – småskolan hette det faktiskt på den tiden – skulle vi alla rita och måla ett vackert Fars Dags-kort till pappa. Det blev rosor i massor och en hel del andra variationer av stiliserade blommor, plus en hel del rena fantasifoster. Som festföremålet naturligtvis alldeles överväldigad tog emot, oavsett alstrets konstnärliga halt. Verket var ju i alla fall åstadkommet med hjärtat, fick man anta.
Men det där fick ett hastigt slut.
Plötsligt visade det sig att Skilsmässan, ett dittills okänt troll, stuckit upp sitt fula tryne även i vår närhet. Rolfs mamma och pappa ”gick isär”, som man sa, de bråkade till och med – och lille Rolf, som bodde kvar hos sin mamma, träffade inte längre sin pappa.
Alltså kunde han inte sättas att tillverka ett Fars Dags-kort. Och vi andra fick uppvakta våra fäder bäst vi ville, men nu blev det i alla fall utan Frökens initiativ.
Ett år senare hade skandalen växt och komplikationerna blivit fler. För si, då hade samme lille gosse fått en reservfar – en representant för det som sedermera skulle bli den synnerligen vanligt förekommande manstypen plastpappa – och den temporärt ensamstående modern hade hamnat i ett oklarare ljus. Tänk om det var HON som? Det muttrades mycket runt om i stugorna, munnar snörptes, spekulationerna blev fler och fler.
Lille Rolf fick avgöra själv det året.
Och jag tycker mig minnas att han gjorde två Fars Dags-kort. Ett till pappa och ett till mammas nye man. Allt medan glesbygdsborna, de från skilsmässor förskonade, himlade med ögonen.
Jag har för länge sedan tappat Rolf, vet inte vart han tog vägen.
Men kanske finns han på UD.
För nog var han väl född till diplomat?
Kanske blir han rent av firad på Fars Dag. Av såväl egna som andras barn. Vilket i dag är fullständigt naturligt.
Copyright Klimakteriehäxan
Visst är det så hemma hos er en dag som denna, Fars Dag Anno 2005?
Hemma hos oss stämmer inte den där beskrivningen, inte på pricken i alla fall. Vilket betyder noll paket och därmed tji slips. Tårta, ja, men mer beroende på att två av våra födelsedagar denna månad fick passera utan hembakt.
Annat var det förr. När jag gick i skolan – småskolan hette det faktiskt på den tiden – skulle vi alla rita och måla ett vackert Fars Dags-kort till pappa. Det blev rosor i massor och en hel del andra variationer av stiliserade blommor, plus en hel del rena fantasifoster. Som festföremålet naturligtvis alldeles överväldigad tog emot, oavsett alstrets konstnärliga halt. Verket var ju i alla fall åstadkommet med hjärtat, fick man anta.
Men det där fick ett hastigt slut.
Plötsligt visade det sig att Skilsmässan, ett dittills okänt troll, stuckit upp sitt fula tryne även i vår närhet. Rolfs mamma och pappa ”gick isär”, som man sa, de bråkade till och med – och lille Rolf, som bodde kvar hos sin mamma, träffade inte längre sin pappa.
Alltså kunde han inte sättas att tillverka ett Fars Dags-kort. Och vi andra fick uppvakta våra fäder bäst vi ville, men nu blev det i alla fall utan Frökens initiativ.
Ett år senare hade skandalen växt och komplikationerna blivit fler. För si, då hade samme lille gosse fått en reservfar – en representant för det som sedermera skulle bli den synnerligen vanligt förekommande manstypen plastpappa – och den temporärt ensamstående modern hade hamnat i ett oklarare ljus. Tänk om det var HON som? Det muttrades mycket runt om i stugorna, munnar snörptes, spekulationerna blev fler och fler.
Lille Rolf fick avgöra själv det året.
Och jag tycker mig minnas att han gjorde två Fars Dags-kort. Ett till pappa och ett till mammas nye man. Allt medan glesbygdsborna, de från skilsmässor förskonade, himlade med ögonen.
Jag har för länge sedan tappat Rolf, vet inte vart han tog vägen.
Men kanske finns han på UD.
För nog var han väl född till diplomat?
Kanske blir han rent av firad på Fars Dag. Av såväl egna som andras barn. Vilket i dag är fullständigt naturligt.
Copyright Klimakteriehäxan
Prenumerera på:
Inlägg (Atom)
Inlägg
