En boks värde

Hur långt är ett snöre?
Se där en klassisk fråga som alla går bet på.
Nu har jag en som är nästan lika svår: Vad är en bok värd?

Vi är många, vi som älskar att omge oss med böcker. Vi köper, vi lånar, vi läser, ibland läser vi till och med om. Och vi lagrar. Vi lagrar till och med de där romanerna som faktiskt, handen på hjärtat, inte var särskilt bra, som inte var skrivna just för oss, som var för svåra eller uselt översatta eller för tramsiga eller helt enkelt för illa hoptotade.

Till slut står man där och stirrar på sin till bristningsgränsen fyllda bokhylla. Ja, i vårt fall handlar det om pluralis: hyllor.
Vilket en vacker dag med nödvändighet leder till att det måste bli en utrensning.
Vi är där nu. Kasse efter kasse fylls med inbundna succéromaner, deckare i pocket, klassiker och chick litt i en total blandning.
Och sedan då?

Det finns folk som kan kasta böcker, jag vet. De fyller bilen och åker till tippen, de släpar de där tunga kassarna till grovsoporna.
Jag kan inte.
Böcker är i min värld för värdefulla för att bara slängas. Den som jag inte gillat kan bli en läsupplevelse för någon annan, den gamla goding jag aldrig kommer att läsa om kan bli ett efterlängtat återseende för en okänd bokvän.

Alltså har jag försökt sälja våra utrensade böcker på loppis. Tog 30 kronor kilot, vilket fick somliga att höja på ögonbrynen – en kund köpte sju och ett halvt kilo och såg väldigt nöjd ut.
Ändå låg fynd kvar. Många ungdomsböcker av bästa kvalitet: Annika Thor, Viveca Lärn, Per Nilsson. Evigt gröna historier som Robinson Crusoe och Sherlock Holmes. Nya deckare: Läckberg, Marklund. Tjejböcker: Sophie Kinsella, Martina Haag, Linda Skugge. Fantasy. Listan kan göras hur lång som helst.

Några kassar gick till Myrorna, några till Stadsmissionen – men hur ädla syften deras verksamhet än har, så vill de inte ha hur mycket böcker som helst, så vitt jag förstår. Ett gäng lade jag på ett bord på jobbet, för gratis självplock. Några har jag burit till kvartersbutiken, där man har en hylla för bokvänner: ställ ner något, ta något, ingen kostnad. Jag har tvingat gäster och grannar att rota: ta en, ta flera, snälla, men lova mig att aldrig lämna dem tillbaka!

Och så ringde jag till några antikvariat, med nedslående resultat. Hade jag förstaupplagor av Astrid Lindgren? Nähej, tack ändå. Bilderböcker som ser olästa ut? Jasså, gick de för flera år sedan? Då så. Klassiker? Det har vi redan så det räcker. Och så vidare. Det är naturligtvis hård konkurrens: dyrgripar säljs numera på auktion, inte av antikvariat. Verksamheten bedrivs ofta av idealister, bokälskare, som försöker leva på sin hobby.

Men ett antikvariat visade ändå intresse för ungdomsböcker.
I går tog jag mig dit, hittade till och med en laglig p-plats inom släpavstånd, vilket jag tog som ett gott tecken. Mina fem kassar plockades ur till granskning och värdering. Damen som tog emot mig gjorde en lista och kryssade i.

Vad är då en bok värd? Jo, nu vet jag.
En pocket 3 kronor. En lite ”finare” variant 5 kronor. Inbunden från 7 till 25 kronor – jag hade ingen som värderades till 25, trots att många faktiskt var i nyskick.
Jag står där och ser på stapeln som kostat så oändligt mycket mer. Men tar tacksamt emot de kronor jag bjuds, fast de knappt räcker till två nyutkomna romaner, om jag (förbjudet!) skulle tänka i de banorna.

Poängen är ändå, att de som kommer att köpa våra gamla böcker på det där antikvariatet faktiskt vill ha dem, vill läsa dem, har tagit initiativ och sökt sin läsning.
Ja men då så.
Då är de ju värda en hel del. Trots allt.

Copyright Klimakteriehäxan

I jakttider

Jag är på jakt. Det är ju den säsongen nu.
Det känns som storviltjakt, men det är i den mindre skalan.
En fluga, ganska fet, har surrat in i vårt hem.
Jag vet att den är på väg mot den sista vilan. Det vet den förmodligen själv också. Och den har bestämt sig för att dö, inte i den tilltagande kylan, utan i den värme som vårt hem bjuder.

Med alla till buds stående medel försöker jag få den att tänka om, att flyga ut. Öppnar balkongdörren. Öppnar två fönster, släcker lampor. Visar med stora viftningar åt vilket håll jag anser att en höstfluga bör ta sig.
Så tror jag att jag faktiskt lyckats, stänger till igen och känner mig nöjd. Tills ett dygn har gått – och där är den igen! Har inte alls varit ute i friska luften, utan hukat i någon mörk vrå.

Jakten börjar på nytt. Det är en ojämn kamp.
Flugan är förhållandevis liten och luftburen, jag är förhållandevis stor och markbunden. Vi fäktar en stund igen.
Med samma resultat.
Men sluta tjafsa! tänker du kanske. Och tycker att jag borde ta fram en flugsmälla eller en gammal tidning och drämma till för allt vad tygen håller.

Otänkbart. Fast inte på grund av någon extrem djurvänlighet eller ovanligt djupt liggande respekt för allt levande. Inte alls.
Man kan inte mosa en fluga på nymålad vit vägg.
Otänkbart.
Förmodligen fortsätter jakten i morgon. Säsongen har ju bara börjat.

Copyright Klimakteriehäxan

Eget bo

Den som följt min blogg och/eller läst min bok vet nog vid det här laget att jag hyser ett visst intresse för bostäder.
Bostäder i allmänhet – och bostäder där unga människor kan sätta eget bo i synnerhet.
Gummibolls-, bumerangbarnen och biffgaparna har alla samma problem: det är så gott som omöjligt att hitta någonstans där man som nybörjare i vuxenlivet har chans och råd att bo.

Sonen trodde länge att man bara kunde bo inne i huvudstaden, men blev så småningom varse att även en förort ett antal t-banestationer bort var en bra lösning. Tur som en tokig hade han som fick en hyresetta med riktigt kontrakt. Den turen har långt ifrån alla.

Men visst finns det bostäder att tillgå, att påstå något annat vore direkt lögnaktigt. En kollega önskar hett att hennes vuxne son ska få något eget att ställa in säng, skor i storlek 46 och laptop i, men hittills har jakten varit förgäves.
Inte för att det inte finns bostäder alltså.
Det finns. Fast till vilket pris?

Först blev hon glad när han hittade en etta i Sollentuna.
Glädjen bleknade fort. Det som erbjöds var 12 kvadratmeter med del i badrum, hur det var med köket verkade oklart, men priset var desto tydligare: 2 800 kronor i månaden. Utan toalett! Flera mil från centrum!
Snudd på skamligt, eller hur?

Ett annat rum på lika många (få?) kvadrat står ledigt och väntar i Globenområdet. Badrumslösning oklar. Den som hyr ut vill i alla fall ha hjälp med kattvakt, i hyran ingår ospecificerade möbler, el och bredband – hela paketet, inklusive kattsällskap: 3500 spänn. Ja men 12 kvadratmeter – inget problem om det är storleken på ett rum hemma hos mor och far, men som eget, självständigt boende?

Nästa chans uppenbarar sig i Stureby, en bra bit söder om Stockholms city. Här var ytan 49 kvadrat, ganska rymligt för en etta, som dessutom skulle vara nyrenoverad och på nätsidan såg väldigt tjusig ut – bostäder gör det, även de minsta och kyffigaste, om man fotograferar dem med vidvinkelobjektiv och kör med lite homestyling, d v s tar bort allt löst som man så gärna omger sig med medan man håller på och bor.

Så kom prislappen. Ja, vad kan man tänkas betala för en etta?
Jo 11 000 begärde man. I månaden.
Skattade pengar.
Hur mycket måste man tjäna då? På vilket ungdomsjobb? Inget för McDonalds-personal precis! Och även om det finns unga människor som har höga inkomster – hur många har chansen?

Gummibollsbarnen och biffgaparna är här för att stanna i de allra flesta fall.
Stanna hemma hos mamma och pappa, alltså.
Tills någon vinner storkovan på tips. Eller något annat extremt tursamt inträffar.
Hoppas kan man ju alltid.

Copyright Klimakteriehäxan

Äsch då

Hoppsan.
Än en gång gick akademien en annan väg än min, hur ofattbart det än må vara. Fast jag hade åtminstone lite rätt: en manlig Nobel-pristagare som inte skriver på engelska.

Dagens vinnare är jag inte alls bekant med, men det låter ju som om man eventuellt gått miste om ett och annat.
Kanske är det läge att bekanta sig med Jean-Marie Le Clézio. Medan Vargas Llosa, Atwood och Oates står kvar i kön på Horace Engdahls bokhylla.

Men däremot stötte jag nyss ihop med en verklig pärla från en evig favorit. I många år skrev han dagsvers i Dagens Nyheter. Poesi i Nobelpris-klass om ni frågar mig.
Det här kan ha varit en av dagsverserna, det vet jag inte.
Ett prisvärt poem är det hur som helst:

Jag mötte i går en flicka
jag en gång trodde skulle bli min
Hon påminde mig om min ungdom
men inte om sin

Så skaldade han, den fantastiske Alf Henrikson. Pris till honom!

När dimman lättar

Det finns en LP i mina gömmor som har en särskild plats i mitt hjärta. För all del, det har många av mina gamla skivor, hårt knutna till minnen, känslor och upplevelser.
Visst går det att hävda att låtar blir dammiga, visst kan man omvärdera artister man en gång älskade, visst kan man tröttna på en musikgenre som för tjugo år sedan var den enda sort som var värd att lyssna på.

Men Bernt Stafs ”När dimman lättar”, den har jag försett med min personliga evergreen-stämpel.
Han var en unik kille, hade en originell röst, skrev låtar efter eget huvud. Några blev långlivade listhittar; många minns fortfarande och kan sjunga med i ”Familjelycka”: ”Nu har jag gjort en melodi som man kan sjunga – den passar lika bra för snälla som för dumma”.

”När dimman lättar” kom ut 1970 och var hans debut på skiva, han fick både guldplatta och en Grammis för den.
Den legendariske Anders Burman på Metronome producerade, och musiker som fanns med var exempelvis Jojje Wadenius och Björn J:son Lindh. Inte undra på att det blev kanonbra!

Bernt Staf gav ut fler skivor men hamnade med tiden lite snett i tillvaron och var väl egentligen tämligen bortglömd när han avled 2002, 56 år gammal.
Ett par år tidigare gavs ett samlingsalbum ut med hans bästa sånger, men han fick aldrig mer någon riktig storsäljare.

Men när jag tittar på bilden jag tog häromdagen över dimslöjorna som just skingras över höstgräset på Gärdet, då kommer jag att tänka på honom. Måste leta upp skivan, måste lyssna igen, måste sjunga med, måste minnas ett och annat, måste sända en tacksamhetens tanke till Bernt Staf.
När dimman lättar.

Copyright Klimakteriehäxan

Klart med årets Nobelpris

Nu är det klart.
Beslutet är fattat.
Den vittraste av församlingar har bestämt sig.
Årets Nobelpristagare i litteratur är utsedd.
Svenska akademien har läst, funderat över meningsbyggnad, vägt dialog, skärskådat dramaturgi, fnulat på rim och vridit och vänt på berättarteknik.

Och så har de kommit fram till en värdig pristagare. I år skriver han – ja i fjol var det ju en kvinna – inte på engelska – det gör ju Doris Lessing.
Att Mario Vargas Llosa från Peru får priset 2008 får till exempel mig att ropa ”äntligen”, när nu Gert Fylking slutat med det (kanske finns hans skära träningsoverall så att man kan få låna?)
Vargas Llosa spänner över ett vitt spektrum, han har själv försökt sig på politiken som presidentkandidat i sitt hemland och åtminstone ”Kriget vid världens ände” och ”Den sanna berättelsen om kamrat Mayta” har klara politiska undertoner.

Sedan kan han vara rolig också – ”Pantaleón och soldatbordellen” – och erotiskt laddad: ”Till styvmoderns lov” och ”Don Rigobertos anteckningsböcker”. ”Tant Julia och författaren” kom tidigt och är delvis självbiografisk, ”Det gröna huset” har sålt i massupplagor. Dessutom har han skrivit mängder av essäer och krönikor, och faktiskt till och med varit programledare i teve! Ovanligt produktiv, helt enkelt.
Väldigt läs- och prisvärd är han, det har jag tyckt länge.
Inte får han så långt att åka för att hämta priset heller, för numera bor författaren i Madrid.

Detta betyder att Margaret Atwood, Kanada, och Joyce Carol Oates, USA, får fortsätta att stå på tillväxt i akademiledamöternas bokhyllor.
Speciellt Oates har förekommit i många förhandstips, men lustigt nog har jag inte sett en enda expert som gissat på Vargas Llosa.
I morgon kan du bekräfta mina uppgifter genom att ta del av Horace Engdahls majestätiska förkunnelse under guldpendylen i Börshuset.

Copyright Klimakteriehäxan

Skulle du av någon anledning tycka att du hört mitt resonemang tidigare kan det eventuellt bero på det här.
Mer om kandidater till litteraturpriset här och här och här.

Tisdagstema: stängd

Hade svårt att bestämma mig, som synes. Gillar att plåta stängda dörrar, helt enkelt. Fast jag vill tro att jag har ett öppet sinne ...
Fler bilder på veckans tisdagstema hittar du vägen till om du klickar här.
Copyright Klimakteriehäxan

Till bords

I dag, den 6 oktober, var en sådan dag när jag ägnade en del av kvällen åt morgontidningen. Då ser jag plötsligt något som nästan får mig att hicka, tappa hakan eller vilset se mig om bland höstlöven.
Fem sidor i Dagens Nyheter upptas av annonser av en alldeles speciell typ.
Annonser för julbord.
Huka er, grisar och kalkoner. Krogarna ligger i startgroparna, kockarna vässar knivarna, frossarna vädrar lystet.
Bara drygt tio veckor kvar ... men varför blir jag lika förvånad varje gång?

Copyright Klimakteriehäxan

En bästsäljare jag inte begriper mig på

Slank in på Designtorget härom dagen. Där finns en liten avdelning där man exponerar sina bästsäljande artiklar. En av dem fick mig att höja på ögonbrynen – jag tror den hade femteplatsen.
Det är den så kallade fruntimmerspottan Pipinette (en svensk uppfinning) som tydligen hittar sina köpare. Den var flitigt omskriven när den var ny. “Snygg och praktisk” står det om den. Snygg? Kanske det. Praktisk? Jag tvivlar.

För jag känner då absolut inte en enda människa som har en, tror inte ens att jag vet någon som prövat att kissa, stående, i denna plastkonstruktion i läckra färger. Den påstås vara absolut säker, det vill säga, den läcker inte när man väl har använt den.
Nu står det också i marknadsföringen att även män och barn kan ha glädje av den, och när det gäller ungar kan jag möjligen, möjligen tänka mig att det fungerar.

Fast tanken på att sedan vandra vidare med en skvätt urin skvalpande i handväskan eller shoppingkassen är inte lockande, om ni frågar mig. För man kan ju knappast tömma den var som helst (hoppas jag!). Och hur petar man in den lite diskret under kjolen? Jeansklädda är väl chanslösa?
Kanske är jag onödigt rigid, för visst har man drabbats av att vara nödig när närmsta toalett är väldigt avlägsen.

Förresten, eftersom jag uppehåller mig i de nedre regionerna, kan man nu konstatera att ordet “snippa” för det kvinnliga könsorganet vunnit mark och används flitigt sedan man någon gång på 1990-talet aktivt började leta efter ett ord som inte skulle vara värdeladdat. Det rapporterar en språkforskare vid Stockholms universitet. Redan 1932 användes ordet i Skåne, eventuellt har det sitt ursprung så långt tillbaka i tiden som i mitten av 1800-talet.

Och ännu längre tillbaka i tiden, när krinolinen var högsta mode, hade man en liten bärbar dampotta i tenn eller vackert porslin – en dåtida Pipinette.
Men man kan också göra som indiankvinnorna på höglandet i Bolivia. Deras kjolar är inte olika krinolinerna, tygrika, fotsida och vida.
När behovet tränger på tar de ett par steg åt sidan, ur vägen där alla går, böjer lätt på knäna, står still en kort stund. För att resa sig igen, ruska lite på kroppen. Kvar finns en våt fläck som snart torkar i solen.

Så tar de kliven tillbaka upp på gångvägen för att fortsätta sin vandring.
Klar! – utan bästsäljaren Pipinette för 195 spänn på Designtorget.
Fast om du är spekulant har jag ett tips: den är billigare på apoteket ...

Copyright Klimakteriehäxan
Bilden från www.rehab.se

Tjejmiddag

Det är en rysligt grå och snålblåsig höstmorgon där ute när jag bestämmer mig för att vakna.
-Blev det sent i går? undrar Maken.
Jag var ju på tjejmiddag.
-Tjaaa… klockan var väl två när jag kom hem …
-Två? Hade ni SÅ mycket att prata om?

Ja vad pratar sex stora flickor om, från tidig kväll till en bra bit över midnatt?
Jag sätter mig ned och tänker efter.
Se här några samtalsämnen jag kommer ihåg: våra barn, förstås, samt det i församlingen enda förekommande barnbarnet. Hundar. Carl Bildt. Busstrafik. Att bli pensionär. Lasse Berghagens favoriträtt (vi bjöds på den, jättegod!) En gemensam bekants kamp mot cancer. Boken ”Budbäraren” av Fred Vargas. Katter. Göran Persson. Vin. Badtemperaturen i Medelhavet. Regeringens utnämningspolitik. Döden. Närheten till havet. Utedass. Island. Björn Rosengren. Boken ”Budbäraren” av Fred Vargas. Mamma Mia. Stieg Larsson. Det allt mindre behovet av deckare. Hantverkare. Att flytta. Orten Bodrum i Turkiet. 50-årsdag. Mona Sahlin. Boken ”Budbäraren” av Fred Vargas. Att färga eller inte färga håret, hemma eller hos frissan. Omega 3. Bokmässan. Sommar på Öland. Osynliga ministrar. Smör eller smörgåsmargarin. Tragik i trafiken. 60-årsdag. Euro-kursen. Udda minnen av udda föräldrar. Liza Marklund. Boken ”Budbäraren” av Fred Vargas (ja, bara en av oss hade läst den men hon ville verkligen pränta in hur bra den är). Motion. Bloggar. Marsvin och hamstrar vi känt. Att bada i varma källor. Glass. Tåg. Spioner. Norrtälje. Att plugga turkiska på Stockholms universitet. Och lite till inemellan.
Klart att det tar tid, inte sant?

Apropå katter, förresten, så visade det sig att kvällens värdinna vid en viss tidpunkt i livet alldeles ofrivilligt blivit med katt. Det passade varken henne eller katten särskilt bra, men de ställdes inför fullbordat faktum när husse hastigt och lustigt bröt upp från båda två.
Det påtvingade samboskapet fungerade väl ändå någorlunda. Allra gladast blev katten när han fick färsk strömming, kände det på lukten på långt håll och kastade sig som en tiger över matkassen om den innehöll ett fiskpaket.

Så hände det sig att matte besökte en bekant och inte tog sig hem. Efter ett drygt dygn kom hon ihåg det där husdjuret hon aldrig skaffat. Svåra samvetskval bröt ut: hon var tvungen att stanna borta lite till, men hur skulle den ensamma katten klars sig?
Strömming! Älsklingsmaten!
Snabbt från tanke till handling, två strömmingar inhandlades i närmsta matbutik. Fiskarna petade hon in i ett kuvert som det stod ”Katten” och adressen på. Lade brevet på lådan och utgick från att kisse skulle öppna sin post.

Det gjorde han. Strömmingarna gjorde väl knappast skäl för benämningen ”färsk fisk” längre, men katten åt i alla fall upp större delen av försändelsen.
När matte kom hem igen bad hon grundligt om ursäkt och köpte rejält med strömming.
Slutet på historien blev dock bättre än så: katt och husse kunde så småningom återförenas. Och sedan den dagen har min väninna aldrig skaffat andra husdjur än några akvariefiskar.
Men tjejmiddagar, det är hon bra på.

Copyright Klimakteriehäxan

Bullfest

I dag äter var tredje svensk en kanelbulle. Det är tio gånger fler än en annan, vanlig, dag på året.
För tionde gången högtidlighålls Kanelbullens dag, en sann framgångs-historia för den svenska bagerinäringen.

Branschorganisationens VD säger i intervjuer att ”alla” minns hur man som barn bakade kanelbullar med mamma hemma i köket.
Fast de hembakade ingår rimligen inte i statistiken. Och jag råkar känna ett antal pappor som åstadkommer fantastiska bullar, så det där expertyttrandet kan i någon mån ifrågasättas.

Mina ungar har inte haft någon riktig bullmamma. Visst har det hänt att jag satt en vetedeg, men inte särskilt ofta, och med blandad framgång om sanningen ska fram. För mycket mjöl – inte bra. För lite mjöl – slabbigt. För lång jäsning – nej! För kort jäsning – absolut inte! Redan i skolköket lyckades jag dessutom glömma plåten i ugnen, bullarna blev svarta och betyget därefter.

Slutsatsen är att bullbak egentligen är bortkastad möda, eftersom resultatet alltid ätits upp blixtsnabbt, även de misslyckade, faktiskt.
Dessutom föredrar jag personligen kardemummavarianten.
Så det så.

Copyright Klimakteriehäxan

Om du blev sugen på att baka trots allt - här finns recept!

Fåraktigt

Ylletröjornas tid är här, åtminstone på morgonkulan.
Termometerns kvicksilver kryper allt närmare fryspunkten. Bara att rusta sig.
Då har vi våra får att tacka.
”Bä bä vita lamm, har du någon ull?
Ja ja kära barn, hela säcken full” – den har vi sjungit allihop. Och vi gick på den! Tänk att lura små barn att tro att lammen har ull i en säck! När vi i själva verket kortklipper dem inpå bara skinnet!

Fast det är klart, vem vill gå omkring i tjock päls mitt i sommaren? Kanske inte ens ett får.
Den människa som vill klä sig i päls idag måste hur som helst skrapa ihop lite mod, för även om det då och då påbjuds äkta lurv i modet är det ändå inte riktigt accepterat längre, hur ändamålsenligt – vindtätt, värmande (och dessutom vackert) – det än må vara.
Annat är det i Norge.

En gång klev jag in i en second hand-butik på Södermalm och blev kvar, som förhäxad. Där botaniserade tre norska damer hej vilt. De handlade förtjust allt möjligt, men framför allt intresserade de sig för stockholmskornas avlagda pälsar i äkta skinn.
Det var när de la en fläckig sak, en tydlig leopard, överst på högen som jag inte kunde hejda mig längre.
-Bor ni här? frågade jag.
-Nej, nej, vi är bara på besök, vi bor i Oslo! blev svaret.
Då förklarade jag mig:
-Vilken tur, här i stan skulle ni aldrig kunna gå ut i en leopardpäls!

De fick den till vad som måste betecknas som ett vrakpris, fast å andra sidan var den väl att betrakta som närmast osäljbar – om nu inte den norska trion hade hittat dit.
I somras tittade jag förundrat på sälskinnsjackorna på Svalbard (se bild!). På vintern lär det enligt uppgift vimla av dem i Longyearbyn, där tanken på söta sälungar inte får hjärtan att blöda.

Vi som nu mestadels går pälslösa kommer långt med den där säcken med ull. Den kan bli garn till stickning och virkning och vävning, den kan tovas, den kan förvandlas till snart sagt det mesta vi kan behöva när frosten nyper i kinderna och fingrarna hotar att stelna för gott.
Så det kan vara lämpligt att sända några vänliga tankar till de där fåren som släpper till sin behåring för att vi ska kunna skyla och värma oss.

De där fåren, förresten. Av en ren händelse gjorde jag en liten får-googling. Resultatet fick nästan mina ögon att poppa ut ur skallen. (Eller om det kanske var så att jag såg fåraktig ut? Varför anses får se dumma ut förresten, det gör de väl inte?)
Nu undrar jag i alla fall om ni har en aning om hur många olika sorters (tam)får det finns?
Det hade definitivt inte jag. Men se här vad jag hittat – och det är säkert ingen komplett lista!
texel
karakul
rambouillet
shropshire
Dorset horn
soayfår
Oxford down
cheviot
rygjasau
Île-de-France
Scottish blackface
gutefår
sveafår
ryafår
spælsau
manfår
tjockhornsfår
argalifår
mufflonfår
fettstussfår
fettsvansfår
Urial
stäppfår
Bluefaced Leicester

Källa: Nationalencyklopedin

Copyright Klimakteriehäxan

PS Den här ramsan är så gammal att alla väl redan vet hur man läser den?
FAR FÅR FÅR FÅR FÅR NEJ FÅR FÅR EJ FÅR FÅR FÅR LAMM

En påse glasögon

Här sitter jag med en påse glasögon.
Visst, det kan förefalla originellt. Men när man börjar rota och rensa dyker de upp – och när man dessutom har fått ena ögat opererat blir det med nödvändighet glasögon över. Tydligen finns det någon oskriven lag som får oss att behålla våra gamla brillor på obestämd tid, utan någon vettig anledning, de blir liksom bara kvar.

För ett antal år sedan kunde man helt enkelt gå till en optiker och lämna över sina uttjänta extraögon. Bågarna kunde i de allra flesta fall återanvändas, och en hel del av glasen också, även om det blev ett pussel att få dioptri-tal och bågar att passa ihop. Men inte sällan lyckades det, och alltihop ledde till att folk i fattigare länder kunde få synen tillbaka, så att säga.

Nu hittar jag inte någon enda optikfirma som vill ta emot våra avlagda hjälpmedel. Möjligen kan man lämna den där samlingen av tämligen omoderna, men ändå funktionella, bågar och linser till Lions, men då ska man lokalisera dem, ta sig dit – och ta sig dit när någon finns på plats för att öppna dörren.
Tills vidare har jag påsen kvar. Kan bara hoppas att jag hittar en kanal så att de kan återvändas och få folk i Afrika eller Latinamerika att se bättre.

Fast hade jag haft en ännu större påse kunde jag ha försökt ta fram min allra mest kreativa ådra och följt i den brittiske återanvändar-konstnären Stuart Haygarths´ fotspår. Av skräp gör han exklusiva konstverk i små serier.

Han vet minsann vad man kan göra med gamla glasögon. Till exempel en hejdlös lampa! 1020 par gick det åt för att åstadkomma denna skapelse. Man frestas att rent av kalla den kristallkrona.
Men det är klart: min påse som nyss föreföll så stor, den skulle inte ens räcka till en lampett i miniformat.
Hur som helst är det kul med folk som har idéer.

Copyright Klimakteriehäxan


Bilden kommer från Stuart Haygarths hemsida, där det finns en hel del kul att titta på!

Sjuksäng – och ordlös onsdag

Fler ordlösa onsdagsbilder finns här.

Copyright Klimakteriehäxan

När Sverker sverkar

Sverker Olofsson, en av landets mest populära programledare i teve, skriver varje vecka ett nyhetsbrev som vem som helst kan få som mail. Det är naturligtvis många trogna Plus-tittare som prenumererar – jag är en av dem.

Den här veckans brev är faktiskt en ögonöppnare.
Sverker gillar film, går ofta på bio, ser gärna en rulle i tevesoffan. Det var det han gjorde härom dagen.
Uppenbarligen gjorde han det med penna och papper inom räckhåll. För den här gången valde han att inte zappa i reklampauserna. I stället sverkade han.
Resultatet hittar du här.

Filmen hette ”Mord i sinnet”. Eventuellt var det så Sverker kände när klockan passerat 23. Men nu gissar jag bara.

Copyright Klimakteriehäxan