Julaftonsmorgon – Morning of Xmas Eve

Röd himmel en grön julaftonsmorgon. Fler ordlösa julaftons- och onsdagsbilder hittar du här.
Red sky on a green Xmas morning. More wordless Wednesday photos on Christmas Eve to be found here.

Copyright Klimakteriehäxan

God Jul!

Dan före dan. Kom julkorten iväg? Ja, i alla fall några. Är skinkan griljerad? Nej, inte än. Blir det några hembakta pepparkakor? Osäkert. Klappläget? Under kontroll. Vit jul? Ja, inomhus, ute är det grönt. Lutfisk? Nej tack, avstår och överlåter den till Maken. Godis? Ja, müsligodis och pepparkakskola. Tyrolersallad? Färdig, står på balkongen. Julblommor? Självklart, kolla in min amaryllis som jag förvånas över varje dag! Julmust? Ja men hur skulle det annars vara? Julstädning? Ooops. Tomtar? Jo då, tittar fram i hörnen. Julläsning? Kanske "Julstädningen och döden" av Margareta Strömstedt är en bra omläsningsbok ... Pyntat? Problem. Hittar inte som jag brukar, eftersom jag inte deltog i nedmonteringen efter förra julen. Gran? Måste köpas idag, fråga inte varför vi väntat till dan före dan. Men det har vi.
Hur det än går med det som återstår önskas alla härmed en riktigt god jul!

Copyright Klimakteriehäxan

Broderiet ovan är ett handsytt julkort från kooperativet Macul i Santiago, Chile. Hör till det julpynt jag tagit fram varje jul i mer än tjugo år - och blir därmed mitt bidrag till denna veckas tisdagstema som är "julpynt"!

Det är en ros utsprungen

Ja ja ja, jag VET att den där texten inte alls handlar om blommor. Men nu passade den så bra i alla fall. För trots att det är hög tid att stämma upp de gamla julpsalmerna blommar rosorna träget vidare, omgivna av gröna gräs-mattor. Och just i dag gav solstrålarna både rosen och gräset lite extra sting, som omväxling till det kompakta grå vi tvingats vänja oss vid.
Det är den 21 december - och det är en ros utsprungen, ja rätt många faktiskt, om vi ska vara noga.

Copyright Klimakteriehäxan

En annan skinka

Jag har redan berättat om min första tillfixade julskinka, från mitt allra första julfirande på egen hand.
Men en annan jul utomlands är också för evigt förknippad med ett skinkminne, av en aning mer dramatiskt slag.

Timmen var sen den 23 december, men den lilla plastgranen var klädd och balkongbelysningen tänd.

Jag bodde i Miami, med utsikt över Biscayne Bay, och alla grannar hade ljusslinga på sina balkongräcken, så jag skulle inte vara sämre. Dock höll jag på att bli galen av blinkandet i rött, grönt och gult – man hörde till och med ett litet litet knäppande i takt med blinkningarna.
Just som jag skulle riva ner alltihop och i vredesmod slänga ut det i sopnedkastet hittade jag knappen med vilken man fick blinkandet att upphöra. Lugnet återställdes, och slingan överlevde, med fast sken.

När det där problemet var avklarat väntade skinkan. Stor och grann skulle den sänkas i kokande vatten, och jag tog fram största grytan – aningen tunnbottnad, men definitivt den enda som var tillräckligt rymlig.
I med kryddor och skinka, och sedan var det förstås bara att vänta medan det puttrade på spisen.
Jag passade på att måla naglarna, medan jag glatt pratade med min granne som kommit för att umgås lite på kvällskvisten.
Maken hade sagt god natt och gått och lagt sig betydligt tidigare.

Plötsligt säger min kompis att jag kanske ska titta till skinkan, det pyser ut rätt mycket ånga ur grytan.
Sagt och gjort – och jo, visst hade den bränts vid, om än aldrig så lite.
Jag bände loss skinkan, sänkte värmen och öppnade en dörr för att vädra ut ångorna. Samt återgick till vårt avbrutna umgänge i kombination med nagelvård.

En kort stund senare hör vi sirenerna.
-The fire brigade, säger min väninna. Ja visst lät det som brandkåren!
-They´re coming this way, tror hon.
Vi går ut och tittar från balkongen, vi bor på sextonde våningen, över mina kulörta lampor som snällt lyser, nu utan minsta blinkning.
Minsann! Flera brandbilar kommer tutande i hög fart och svänger in framför vårt hus. Jodå, det har hänt förr. Brukar alltid vara falskt alarm. Inte brinner det väl nu heller?

Vi går in igen, in från den ljumma svarta natten, in till den kokande skinkan. Men knappt har vi hunnit sätta oss igen förrän det bultar, hårt, på min dörr.
Går och öppnar.
Utanför står en rökdykare och en brandman till.
-Ma’m, you got a fire in here? frågar rökdykaren genom sin skyddsmask.
Nä, inte hade jag väl någon eldsvåda på gång!?!
-Can we come in and check?

Självklart fick herrarna komma in. Rökdykaren fällde upp visiret och gick runt och sniffade. Väl ute i köket fick han syn på en gammal ursvensk grytlapp virkad av ursvenskt ljusvekegarn. Den var sedan mycket länge lite ursvenskt bränd i ett hörn. Brandmannen höll den intill näsan. Skakade på huvudet.
Mitt i allihop dök Maken upp lite yrvaken och undrade vad som stod på och varför vi hade fått oväntat besök.

Det visade sig att någon granne hade ringt larmnumret och sagt att det rök från vår lägenhet. Grannen bekymrade sig uppenbarligen inte tillräckligt om oss som bodde där för att knacka på och fråga om det verkligen brann, han – eller hon – kastade sig bara på telefonen och var väl mest orolig för att en eventuell brand skulle sprida sig ...

Brandkåren drog sig tillbaka, aningen konfunderad, men de hade ju själva konstaterat att det inte brann någonstans. Stegen (som ändå inte skulle ha nått upp) fälldes ner och bilarna åkte iväg lugnt och stilla.
Skinkan fick rätt innertemperatur och kunde lyftas av spisen. Griljeringen fick anstå till självaste julafton. Och inte har jag någonsin mer orsakat brandkårsutryckning bara för att jag håller på traditionen: klart man ska ha skinka, julbordets viktigaste beståndsdel.

Om detta är en sann historia?
Självklart.
För att minimera riskerna för ny dramatik kan det numera hända att jag köper skinkan färdigkokt. Och fixar de röda julnaglarna i lugn och ro.

Copyright Klimakteriehäxan

När håret halkar på sned

Har ätit säsongens första och förmodligen också sista julbord.
När vi sitter där knallmätta med knäckrester i tänderna kommer vi plötsligt att tala om hår. Eller, mera exakt, om den vanligt förekommande brist på hår som drabbar män, inte alltid ens gamla män. (Ja var dyker egentligen samtalsämnen upp ifrån?)

I åratal fascinerades jag av en man i charkdisken i affären där jag ofta handlade vår middagsmat. Han hade en förskräcklig historia på skallen, en toupé som alltid såg ut att vara på väg ner bland grillkycklingarna, fläskbitarna och korvarna, men som ändå som genom ett mirakel hängde kvar på hans huvud. Snett satt den, dammig såg den ut, frisyren var uråldrig – men han bytte inte. Förmodligen var han ett typexempel på mannen som skrämde sig själv när han såg sig i spegeln, flintis. Att han sedan skrämde omgivningen med det där falska håret bekymrade honom säkert inte alls.

Det visar sig att en kollega i något publicistiskt syfte för ett antal år sedan drog igång en omfattande research i ämnet. Och som alltid gällde det att hitta en person som symboliserar den fråga man vill belysa.

Tipsen sipprade in i en kanske inte strid, men i alla fall liten ström. Och många pekade åt ett och samma håll. En herre med pondus och muskler, men uppenbarligen inte särskilt mycket hår kvar, var rätt man. Han hade köpt förstärkning, det syntes tydligt även om det inte var direkt missprydande. Han skulle vara karl nog att prata om vad hår betyder för en man, vad förlusten av samma hår kan föra med sig – och hur man hanterar den. Naturligtvis var han helt perfekt i sammanhanget!

Kontakt togs. Samtalet blev långt och intressant. Den uppringde diskuterade frågan initierat, hade synpunkter och kommentarer. När så gott som alla tänkbara punkter var genomgångna och pratet ebbat ut, allt som återstod var att komma överens om tidpunkt för en formell intervju, säger mannen till sist:
-Ja, det här är ju jättebra att ni tar upp. Men varför ringer ni till mig?

Delila visste det när hon gick loss på Simsons lockar. Han kunde åtminstone glädjas åt att slippa den där saken som herrar brukar ta till för att trösta sig när hårfästet redan passerat fontanellen på väg mot nacken. Men att mannens styrka finns i håret, det är ett påstående som fortfarande bär sannolikhetens prägel.
Frågan är hur stark en toupé är, i längden? Och om det inte gör något att den halkar på sned?

Copyright Klimakteriehäxan

Amaryllis originalis!

Har jag världens mest originella amaryllis - eller är det bara som jag tror?
Ur en simpel lök från Ica har två lovande knoppar trängt sig fram. Den ena slår snart ut, cirka trettio centimeter ovanför löken. Men den andra! Den blommar direkt nere i krukan! Har aldrig sett något liknande, tycker mest att det får en att undra om någon japansk blomsterdekoratör varit i farten. Fast det bara handlar om att naturen haft sin gång.
Nu finns det till min förtjusning en tredje knopp på väg. Undrar så på vilken höjd den tänkte slå till - och slå ut? Och när? Till julafton?

Copyright Klimakteriehäxan

Julklappstips

Julen närmade sig.
Frun i huset var missnöjd med sin bil och beklagade sig för sin man.
-Köp en överraskning åt mig i julklapp! När jag sätter foten på plattan ska den accelerera från 0 till 100 på mindre än 4 sek, och den ska helst vara blå! sa hon.

Fylld av förväntan inväntade hon så julafton.
Och se här vad den omtänksamme maken köpte till sin hustru.

Historien förtäljer inte om mannen såg juldagen gry.

Att borsta är en konst

Nu ska jag svära i kyrkan.
Make up-kyrkan.
Församlingen är stor, ledarna många, tron stark. Kollekten möjligen skral eftersom pengarna går åt till Produkter, helst från Fina Märken, så nära gudarna man kan komma.

Jag ska erkänna direkt: jag är fåfäng. Jag gillar flärd, i alla fall i visst mått. Jag anser att jag ser bättre ut med make up än utan, och jag lovar: om ni fick chansen att jämföra (det hoppas jag kunna förhindra!) skulle ni hålla med.
Alltså handlar jag både det ena och det andra på Fåfängans Marknad: krämer, färger, pennor och vad det nu kan vara, till hud, ögon och läppar. Tycker ofta om än inte alltid att jag får valuta för pengarna, även om alla de där anti-rynk-undermedlen inte har bevisat sin kraft i full utsträckning. Än …

Men numer finns det en pryl som är statusgrejen framför alla andra när det blir dags att sätta på sig ansiktet.
Make up-borsten. Och det är minsann inte vilken borste som helst.
En make up-borste kan kosta nästan obehärskat stora summor. Visst, man kan köpa en på H&M eller Lindex eller liknande för några tior, men då får den komma till användning bakom låst badrumsdörr.

En Riktig Make Up-borste består av äkta pälsstrån, gärna mård. Skaftet är i ädelträ, borstens form nobelt rundad och fyllig. Den ska vårdas som ett barn, tvättas, torkas, luftas. Effekten, den förväntade, är att pudret/rouget/mineralsminket/solfärgen ska fördelas perfekt över det inte så perfekta ansiktet.

Tekniken kräver träning, tillvänjningstiden är avsevärd, resultatet ofta mer randigt än raffigt. Att borsta är en konst.
Fast har man investerat sisådär en tusenlapp är det naturligtvis bara att hålla på tills man kan.

Nu kommer min riktiga blasfemi i den här religionshistorien:
Hur kan det komma sig att de proffssminkörer jag ofta ser i jobbet allra helst använder små trekanter av skumgummi för att fördela de där sakerna på folks kinder, pannor och hakor?
Billigt skumgummi som slängs bort, nästa ”patient” behandlas förstås med en ny och alltså ren bit (även om skumgummi förstås också går att tvätta).

Klart att man inte kan ha en skitdyr borste per person och sedan slänga den. Men. Men.
KAN det vara så att borstköparen är lurad – om än aldrig så lite?

Copyright Klimakteriehäxan

Julens bästa sallad

Jag har vid något tillfälle angett en speciell sallad som en riktig höjdare i julbordstider. Men jag har inte delat med mig av receptet, och fått lite klagomail om det.
Klart att jag ska reparera den skadan - här har ni

Klimakteriehäxans tyrolersallad

2 rejäla klyftor vitkål
2 äpplen
Inlagda rödbetor
2 msk olja
2 msk citronsaft
1 knivsudd salt
1 knivsudd vitpeppar
1 knivsudd senapspulver
2 tsk socker
Rödbetsspad

Hacka kål, äpplen och rödbetor (äpplena behöver inte skalas).
Blanda dressingen – ta gärna lite mer av kryddorna om du inte är rädd för lite ”sting”!
Häll dressingen över och blanda.
Verkar det bli för torrt? Var generös med rödbetorna och ta mer rödbetsspad!

Den här salladen kan med fördel göras i god tid, den blir bara bättre av att stå – fast kallt förstås, i kylen eller kanske på balkongen/i trädgården.
Och kanske går det för dig som för mig: jag ökar på satsen rejält numera, eftersom Tyrolersallad är en perfekt tillbehör till skinka, korv och köttbullar.

Copyright Klimakteriehäxan

Klimakteriehäxans klicktopp

Det är födelsedagsdags igen.
Den här bloggen fyller fyra år i dag. Och det har förvisso hänt en del sedan den där decemberdagen 2004 när jag uppfylld av stundens storhet insåg att jag medelst några simpla musklick hade skapat min egen plattform, där jag kunde publicera vad som helst – ja, inom lagens råmärken och mitt samvetes gränser, förstås.

Många poster har det blivit.
Och många läsare!
Vilket naturligtvis är jätteroligt. I år fick jag ju dessutom chansen att nå en ny publik när Klimakteriehäxan också blev bok. För jag inbillar mig, att bokköparna/läsarna och bloggbesökarna inte så ofta är de samma.
När det gäller dem som hamnar på bloggen finns det ju en viss koll, dels på vilka de är, dels hur de hamnar här. Många kommer tack vare att det nyckelord de googlat på finns i någon av bloggens texter.

Jag kan inte låta bli att tycka att det är lite fascinerande att fundera kring de där vägarna som folk tar till min blogg.
Vad är det man söker?
Och nu har jag satt ihop min egen lilla ”klicktopp”. Det är inget vetenskaplig undersökning, men ligger rätt nära sanningen ändå.

På prispallen hamnar:
1. Före och efter – en bildbetraktelse över ett tonårsrum. Guldmedalj, tveklöst. Det är nog också det inlägg som fått allra flest kommentarer.
2. Porrfilm tar silvret – de som hamnar här skyndar snabbt vidare, mot nya och djärvare mål.
3. Novemberkaktus – en av Floras mysterier, på en hedrande om än något överraskande bronsplats. Och om du också är intresserad av sådana kan du väl klicka på etiketten "blommor" här nedan - för novemberkaktus har jag skrivit om ett antal gånger!
Skulle helt enkelt kunna utnämna denna skojiga växt till Klimakteriehäxans födelsedagsblomma. Ja, så får det bli!

Copyright Klimakteriehäxan

När ungarna lämnat boet

Det blir rätt annorlunda, livet, när de små barnen bytt skepnad, blivit myndiga och ska kallas "unga vuxna". Plötsligt flyttar de hemifrån. Och även om man är intellektuellt förberedd, så är det ändå lite svårt att hänga med i svängarna när ungarna lämnar boet.

Alltså handlar jag fortfarande oftast mat för fyra, fast vi bara är två som ska äta. Osten, som brukade ta slut i en handvändning, åldras i kylen och blir möglig i kanterna. Bröd torkar och får slängas. Juice, snabbnudlar och piroger finns det ingen efterfrågan på alls. Klentroget stirrar jag in i kylen: är det verkligen så mycket mjölk kvar?

Sakta, sakta försöker jag lära mig de nya måtten. Ska väl så småningom vänja mig vid både det ena och det andra.
Som till exempel nu senast när jag noterar av ett ovedersägligt faktum: toarullen räcker plötsligt väldigt mycket längre!
Kan man kalla det att komma till insikt?

Copyright Klimakteriehäxan

Bokvägran pågår

Böcker har tillhört mina bästa vänner, ända sedan jag fick ”Kattilina och hennes bröder” när jag var pytteliten.
Det har varit en pålitlig vänskap som gett kunskaper, underhållning, skratt, tårar, hjärngymnastik och näring till drömmar av de mest skilda slag.

Jag sprang till biblioteket ungefär lika ofta som andra, mindre boksugna, sprang på fik. Ibland lånade jag en bok på måfå, och även om jag inte fann den alldeles fantastisk var det inte otroligt att jag av bara farten lånade resten som fanns på Hce-hyllan av samme författare.
Inte sällan höll jag mig vaken långt in på natten bara för att få veta ”hur det skulle gå” – det var mycket mer angeläget än att sova. Jag läste girigt, jag läste fort, jag läste allt.

Minns mammas min när hon upptäckte att jag slukat ”Söderhavs-kärlek” av Bengt Danielsson, upptäcktsresande som detaljerat skildrade sexuallivet på en exotisk ö långt bort i tropikerna – inte tänkt för en 11-åring, men det var så dags då!
En annan vuxenbok som oplanerat hamnade i mina händer handlade om valfångst i Ishavet och varje sida var fylld av grymheter, sprutande blod, blanka knivar och levande djur som blev flådda. Jag slukade det också.

Att läsa några sidor innan lampan släcks för natten är en vana som jag sällan brutit, hemma eller borta, oavsett klockslag. Och jag har aldrig haft någon brist på böcker, tvärtom: romanerna har stått på kö, och jag har girigt sträckt mig efter en ny så snart sista sidan var avklarad i en annan.

Men så där är det inte längre.
Jo, tillgången på saker att läsa, den är bra, bättre än någonsin till och med. Men det har hänt någonting med mig. Jag hamnar i perioder när jag plötsligt inte vill läsa över huvud taget. Och det sitter i, och det kommer tillbaka. Just nu, till exempel, är jag mitt inne i en bokvägran. Utan att ha en aning om orsaken, kan bara konstatera faktum.

Jag ersätter den där boken med annat: en tidning, ett korsord, en sudoku, en möbelkatalog. På bordet bredvid sängen ligger just nu Majgull Axelssons senaste, ”Is och vatten, vatten och is” och under den John Ajvide Lindqvists ”Människohamn”. Jag började med Axelsson, fick avbryta för ”Människohamns” skull på grund av jobbet. Har läst ungefär etthundra sidor i vardera, båda är bra. Och ändå … Där ligger också Maria Gustavsdotters ”Fem pärlor till jungfruns krona”, en Atwood och Carl Johan De Geers memoarer. För att nämna några.

I våra bokhyllor finns alltså rader av böcker som jag tänker att jag ska läsa, som jag verkligen vill läsa. Till råga på allt köper jag ständigt nya. Säkert får jag dessutom en eller annan bok i julklapp, förr i världen skulle det inte ha varit jul (eller födelsedag heller) om inte minst ett av mina paket innehöll en bok, och det där gäller väl på sätt och vis än.

Hemma i Barndomslandet var juldagen en högtidsdag, fast inte på grund av julottan – som vi gick i – utan för det som kom sedan: retur till sängen med ett fat med knäck och nya julklappsboken. Ren och skär njutning.
Det är faktiskt jättetråkigt att bokvägra. Kan bara hoppas att det går över snart.
Kanske till juldagen?
Såvitt inte någon vet och kan tipsa om en medicin som hjälper, förstås.

Copyright Klimakteriehäxan

I en kedja av beröm

Stolt och glad noterar jag att jag fått en hedersbetygelse från Carina som har bloggen Inspirera.
Utmärkelsen tycks ha sin startpunkt i ett portugisisktalande land och syftet med kedjan av beröm är ”att finna och vara vänner” och förhoppningen att den extra uppmärksamheten ska fortplanta sig mellan bloggare i led efter led.
Således förväntas man skicka vidare till inte mindre än åtta bloggvänner. Jag bestämmer mig den här gången för följande (nu måste det ju bli sådana jag inte skickat till tidigare!), utan inbördes ordning:
Nina på Johangården
Pale Green Woman
Humlesurr
Aglio e Olio
Vonkis
Mossfolk
Ingela
Inser att detta håller på att bli en enkönad, feminin lista! Men t ex den här mannen passar in:
Farbror Sid

Ett riktigt fint kalas

Jag har varit på fin fest.
Aha, tänker ni, hon har lyckats snylta sig in på Nobelbanketten!
Inte då.
Jag bjöds på ett mycket exklusivare kalas, helt befriat från "påbjuden klädsel".

Det vankades rykande färska och naturligtvis hembakta lussebullar. På godisfronten drällde det av ljuvliga kaloribomber: knäck och kola, både ljus och mörk. Ischoklad. Valnötter doppade i choklad. Kladdkaka. Pepparkakor förstås. Och, extra imponerande, mandelbiskvier enligt konstens alla regler, från mandelstinn botten via smörkräm till chokladtaket ovanpå.
Glöggen var het på spisen, man kunde också få kaffe eller te, eller läsk för den som låg åt det hållet.

Allt sammantaget så var det alltså ett glöggkalas. Och den som stod för inbjudan var ingen mindre än Dottern, som är tillfälligt utflyttad hemifrån och nu huserar i en lånelägenhet i ett par månader tillsammans med pojkvän – ja ska han kallas sambo då? Aldrig förr har vi varit hembjudna till vårt eget barn!!!

De hade pysslat i köket i åtskilliga timmar, köpt adventsstjärna till fönstret och elstake. Massor av levande ljus. Hyacinter, så som årstiden påbjuder.
Vi som fick komma, det var jag och Maken och så ett gäng kompisar. Alla lät sig väl smaka, jag tror faktiskt att lussekatterna gick åt allihop.

Föräldragenerationens representanter begrep dock att man inte borde stanna alltför länge, så det gjorde vi inte. Och när vi gick, efter att ha strött massor av beröm över det unga och förtjusande värdparet, kunde jag inte låta bli att än en gång förundra mig över mandelbiskvierna – själv har jag aldrig ens tänkt tanken på att försöka mig på ett sådant äventyr vid bakbordet.
-Du förstår mamma, sa Dottern, det är jättekul när man bor själv!

Ack ja, en sådan upptäckt.
Tycker hon helt plötsligt att det är roligt att städa också?
Tordes inte fråga, skulle kanske svimma när jag fick höra svaret …
Hur som helst var det ett riktigt fint kalas!

Copyright Klimakteriehäxan

Julregn

Det vilar en sorts beklämning över Stockholms innerstad.
Regnet strilar utan uppehåll, folk rusar för att inte få in vatten i skorna och petar varandra i ögonen med sina spretande paraplyer. Bilar och bussar gör vattenkaskader i rännstenarna.
-Lessen, men alla är fulla med vatten, sa blomsterförsäljaren på Hötorget beklagande när jag försiktigt lyfte på en lingonkrans och fick en extra dusch.

Det där med julstämningen, det är verkligen ingenting som infinner sig särskilt enkelt i denna blöta. Ändå är det Lucia i morgon! Muntra julsånger spelas både här och där, dekorationerna verkar vara fler och mer påkostade än någonsin – Kungsgatan har fått ”stjärnhimmel”, Sergel-fontänen har glittrande halvklot i stället för vatten, på Norrmalmstorg har största trädet glimmande istappar av lysdioder, Biblioteksgatan kröns av röda kransar. Och massor av småträd är invirade i lampgirlander, något som åtminstone jag gillat ända sedan jag en vinter för många år sedan såg Tavern On The Green i Central Park lysa som en glittrande oas i det kompakta mörkret.
Här i staden är det regnvattnet som trots allt glänser mest.

Och precis som de där istapparna är all snö som syns konstgjord. Resultatet blir ungefär lika tokigt som i Florida, där påpälsade tomtar med ren och släde far omkring på tak och i trädgårdar – trädgårdar som prunkar av blomprakt, som aldrig sett en snöflinga och som på dagtid förses med behaglig skugga av en kungspalm.
Här regnar det bara.
Vad ska barnen tro? Har julen verkligen någonsin varit vit, söder om Dalälven?

En sak kan man ändå glädja sig åt: butikernas kamp för att få oss att shoppa. ”Halva priset på allt”, ”Total utförsäljning”, ”Ta tre betala för två”, ”20-30% på säsongens varor” – aldrig förr har väl julreorna dragit igång så här tidigt?
Den som varit ute och handlat sina klappar i god tid kan helt enkelt gå och byta dem redan före julafton och få tillbaka hälften av pengarna.
Fast man får inte glömma att ta med paraply. För julregnets skull.

Copyright Klimakteriehäxan