SKYLTSÖNDAG för hungriga

Visst är det gott med en hamburgare ibland? Gärna i lite ohälsosamt sällskap: pommes frites, salt, sås, ketchup. De finns överallt, de där burgarna. Smaken varierar, liksom råvaror och tillbehör. Men namnet brukar vara det samma, med smärre undantag (det finns en krog vid en brygga ut i Årstaviken som kallar sin rätt för hamNburgare, men så kostar den extra också).

Det är hamburger på engelska och franska, hamburguesa på spanska, låter snarlikt på ryska. Den finska varianter är hampurilainen, det verkar ju i alla fall vara lite likt ...
Dock har jag inte alls koll: heter denna platta skapelse av köttfärs, bröd och sallad hamburgare i Hamburg?

Helt klart är i alla fall, att i Tysklands huvudstad Berlin hålls hamburgarna i schack. Här ska inte stickas upp, även om historien är lång och gedigen och Hansa-städers rykte ädelt.
Alltså erbjuds hungriga snabbmatskunder en Hauptstadburger, en Huvudstadsburgare.
Något att rekommendera? Vet inte, det blev inte av att provsmaka.
Men nu är det Skyltsöndag igen!

Copyright Klimakteriehäxan

Har du också en bild på en skylt som är kul, tankeväckande, ovanlig, tokig? Om du hänger på Pumitas  initiaiv och firar skyltsöndag – lägg då in en länk i kommentarerna här till din post!

När vi minns de döda

I dag går många till kyrkogårdar och begravningsplatser för att tända ljus för de döda. En vacker sed.
Passande då att visa en bild som minner om mycket död och elände: muren som delade Berlin i Öst- och Väst-.

Den siste som sköts ihjäl under ett flyktförsök var 20-årige Chris Gueffroy. Han dog i februari 1989. Winfried Freudenberg, som störtade i Västberlin efter att ha tagit sig över gränsen i en hemmagjord ballong, blev den siste att dö i samband med flykt från öst till väst överhuvudtaget. Muren föll den 9 november samma år.

En bevarad bit av Berlinmuren ser ut så här idag.

Detta har jag hittat att läsa om Muren på en hemsida från Bodens försvarsmuseum (!):

"Muren byggdes för att hindra DDR:s invånare från att fly landet genom att ta sig in i Västberlin, eftersom landet riskerade tömmas på värdefull arbetskraft. Muren kallades av DDR för 'en antifascistisk skyddsvall'.

Anläggningen befann sig helt och hållet på DDR:s och Östberlins område, några meter eller mer från gränsen till Västberlin. Över 2,5 miljoner människor flydde över gränsen mellan Öst- och Västberlin mellan 1949 och 1961. Efter 1961 var det endast cirka 5 000 personer som lyckades rymma till väst, av dessa var 574 gränsvakter. 239 människor sköts till döds medan de försökte ta sig över muren."

Copyright Klimakteriehäxan

Väntans tider

Inget är ju som väntans tider, sägs det.
Så det är bara att bida. Blir det amaryllis lagom till jul? Spännande, inte sant?
I bästa fall två rosa-och-vit-strimmiga och en klassiskt klarröd.

Men OM man inte ids plamtera och vänta är ju amaryllisen också en utmärkt snittblomma som står ganska länge. Och då kan man kanske få till det lika snyggt som floristen på designhotellet i Berlin ...
De små röda bärliknande sakerna är miniäpplen, upplyste hon mig om, och ingenting konstgjort (som jag trodde).

Eller om du känner dig lite djärv och vill ruska om saker och ting, ställa dem på huvudet så att säga - då hänger ni den avklippta amaryllisen upp och ner, som på fotot längst ner. Vatten i skaftet.

Ni får ta detta som en liten blomsterhälsning med en önskan om en fin Allhelgona-helg. Eller om ni nu föredrar att kalla den Halloween. Lite tricksande med blommor och det blir treat för hela slanten!


Copyright Klimakteriehäxan

På röda mattan i Berlin

Känner man sig välkommen i Berlin?
En som inte heller varit där tidigare undrade.
Och jag tyckte mig kunna svara ett alldeles uppriktigt "ja" på frågan. Hur skulle jag annars tolka att röda mattan rullades ut där, precis framför mina ögon?

Berlinarna svarar snällt på frågor, framställda på ytterst bristfällig, men ändå förvånansvärt effektiv, skoltyska. Pekar i vilken riktning man bör gå när verkligheten och kartan inte verkar ha särskilt mycket gemensamt. Rekommenderar vilket öl som är bäst till lunchmackan. Ser inte sura ut trots att det inte blev någon affär i butiken.

Trafiken kändes dessutom förhållandevis lugn och kontrollerad. Många berlinare cyklar, som turist kan man förstås hyra. Få använder hjälm. Och märkvärdigt nog fick jag känslan att det nog skulle gå bra ändå, för folk trampade i anständig takt. Jag såg ingen cyklist av den där rekordjagande vrålcyklartypen som fått mig att sluta förflytta mig tvåhjuligt i Stockholm.

Nu blev det ingen cykeltur för mig på någon av de där klassiska paradgatorna som "måste" ses och promeneras åtminstone en bit på, som Karl Marx Allé eller Unter den Linden. Men en cykelvariant jag faktiskt gärna hade testat, det var den där sjupersoners-velocipeden som var ganska flitigt förekommande, åtminstone i kvarteren kring Brandenburger Tor – det är väl där de allra flesta turisterna finns. En kul syn i gatubilden var den hur som helst!

Men den cykelscen som verkligen fastnade, det var trafikglimten jag fångade genom ett hål i resterna av Muren, den som delade Berlin i Öst- och Väst- ända fram till den 9 november 1989. Naturligtvis är det så att för den som far förbi här morgon och kväll på väg till och från jobbet är detta vardag och kanske ser man inte ens de utstickande armeringsjärnen, den råa betongen, gummihättan på krönet som skulle omöjliggöra all överklättring. Fast vi andra, som aldrig bott vid en mur, vi ser. Och förundras.

Copyright Klimakteriehäxan

Var så god - ta ett äpple!

Det är äppeltider. Å, så gott!
Den som har lyckan att ha egna träd kan frossa gratis. Vi andra får köpa vår frukt. Och det gör vi faktiskt gärna! Det kan bli äppelbitar intryckta i en sockerkaka, det kan bli gammaldags kompott, det kan bli äppelkaka eller paj (med mycket vaniljsås). Men det räcker långt att bara sätta tänderna i ett, kanske favoriten Cox Orange? Eller ett Åkerö? Aroma? Gravensteiner?

Variationerna är många. Köper man dessutom riktigt mycket äpplen på en gång gäller det att ha en trevlig skål att ha dem i.
Hoppsan, ingen skål stor nog?
Då kan du kanske låta dig inspireras av denna tyska idé, lite åt Ernst-hållet. Men vacker, inte sant? Den här fanns i receptionen på ett så kallat design-hotell i Berlin. Och som jag förstod det var det bara för hotellgästerna att förse sig. Sympatiskt!

UPPDATERING: Kommer just ihåg en sann äppelhistoria, redan berättad här på bloggen, men för hela fem år sedan, så jag tycker det kan vara dags för en repris:
En trädgårdsägare tänkte på sina apellösa grannar. Samlade ihop frukt i två stora spannar. Ställde ut dem vid sin grind med en textad skylt: VAR SÅ GOD, BARA ATT TA!

Vad tror ni hände? Jo morgonen därpå hade någon varit där. Spannarna var borta. Båda två. Men äpplena hade hällts ut och låg kvar i en hög. 
Ibland lönar det sig dåligt att försöka vara snäll och givmild. Till och med i äppeltider.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema KONSTIGT - och konst-igt

Tisdag och turkisk marknad - med vackert bemålad husvagn på plats.

Oj! Veckans tisdagstema kom som på beställning från en som just varit på storögt besök i Berlin. Men naturligtvis finns frågetecken kring mycket av allt det målade, framför allt på resterna av Muren. Är det "respektabel" konst eller är det "bara" graffiti?

Alltså väljer jag att tänka på temaordet i två varianter; konstigt och konst-igt. För nog är det konstigt att en av Europas största städer kunde delas av en lång, ful, otäck mur. Och nog är det konstigt att en och annan trots allt lyckades fly över den. Konstigast av allt är att den fick stå kvar ända till den 9 november 1989.

I dag finns en 1600 meter lång obruten sträcka mur kvar längs floden Spree. Varje bit är täckt av måleri. Det kallas East Side Gallery, och där finns de flesta av bilderna ni ser nedan, allt målat på "östsidan". Tyvärr vet jag väldigt lite om hur de här konstverken kommit till, även om vissa är signerade. Den andra sidan av muren är täckt med med anonym graffiti av det tråkigare slaget, taggar exempelvis. 

Men det är gott om gatu- och fasadkonst i Berlin. Stora målningar som måste ha kostat i både tid och material. Man kan knalla runt i timmar med blicken riktad uppåt, där finns snart en ny bild att upptäcka.

Och trots att jag tyckt att det var konstigt att jag aldrig hade tagit mig iväg till Berlin – där "alla" andra redan hade varit – så upptäcker jag nu att det förstås inte var sant. "Åh! Den staden har jag aldrig kommit till!" är en    kommentar jag ofta fått den senaste tiden.

Nu väljer jag att tycka att det är konstigt om jag aldrig skulle åka dit igen. Liksom det är konstigt om inte du också har lust att hänga på!

Hur andra med kamera försedda bloggare tänker när de hör temaordet KONSTIGT kan du kolla den här vägen.

Den här bilden tycker jag du ska klicka upp i större storlek! (alla bilder är klickbara förstås)

Ju mer jag tittar på den här bilden, desto fler tankar väcker den.

En klassisk kyss:  DDR:s Walter Honecker och Sovjetunionens Leonid  Brezjnev 1979, nu en av målningarna på murresterna i East Side Gallery i Berlin.

Bara en "vanlig" vägg ...

Copyright Klimakteriehäxan

I korvarnas paradis

Fyra dagar i Berlin betydde fyra dagar fulla av nya insikter.

En av de första: det finns nästan oändligt många olika sorters korvar i Tyskland.

Första stoppet efter ankomsten blev nämligen ett av många ”måsten”: delikatessavdelningen på Europas största varuhus KaDeWe. Man tar glashissen upp till sjätte våningen. Där blir man häpen. Så mycket mat! Och så ofantligt många korvar! 1200 varianter, närmare bestämt. Det var smala korvar, tjocka korvar, långa korvar, korta korvar, kokta korvar, rökta korvar, korvar i burk (såg ut som paté), vita korvar, svarta korvar, fyrkantiga korvar, korv i ring … fast falukorv såg vi förstås ingen …

Snabbt blev vi på det klara med att en stapelvara i Berlins matvärld heter currywurst. Den säljs i mängder av kiosker, den finns på restaurangernas menyer. Allmänt ansedd som en kulinarisk höjdare. På KaDeWe serveras den med tändstickstunn friterad potatis och ”hemgjord” sås. Gott, med en Berliner Weisse (öl) till! Efter den lunchen blev det rundvandring. Vi flanerade förbi sylt- och marmeladhyllan, evighetslång, och kryssade genom chokladutbudet som kunde få en hel Marabou-fabrik att blekna.

Ostdisken var stor som en hockeyrink, skaldjursavdelningen rena drömmen, teerna i vackra kinesiska keramikurnor doftade av alla möjliga frukter. Champagnebarerna låg på spottloskeavstånd från varandra, julförpackningar med godbitar i redan framlagda. En liten pälsfodrad kasse för vinterdrycker kändes väldigt originell. Grönsaksdiskarna var minst lika salivframkallande som korvarna.

Nu blev det bara den där enda currywursten av alla de tyska korvarna som vi provade. Kvar finns den överväldigande känslan av artrikedomen i korvarnas paradis.

En sak sörjer jag dock lite: jag kom aldrig till Currywurst-muséet. (Jo, det finns visst!)

Men man ska ju ha något kvar till nästa besök!

Varmfodrat - för vinterdryck?

Copyright Klimakteriehäxan

Skyltsöndag - och Laban har fått jobb!

Visst har vi hört det allihop: ungdomsarbetslösheten är alldeles för hög. Våra barn som är på väg att bli stora och självständiga har svårt att hitta meningsfull sysselsättning som också ger dem lite inkomster att bo, äta och leva för.

Men det gäller inte alla. Se bara här! Visst är det väl Lilla spöket Laban som jobbar som trafikpolis? Han står i gathörnet vid riksdagshuset i Berlin, där Scheidemannstrasse blir John Foster Dulles Allé. Dessutom är Laban i tjänst dygnet om – det blir mycket OB!

Han måste vara relativt nyanställd, eftersom ingenting av detta antyds i Inger och Lasse Sandbergs böcker om honom. Nu råkade jag hamna öga mot öga med Laban, sittande på platsen allra längst fram på övervåningen i dubbeldäckaren på linje 100 (en perfekt buss att åka långt med för att titta på den tyska huvudstaden).

Idag är det hur som helst den veckodag då Pumita och några andra entusiaster firar Skyltsöndag. Gör du det också? Lägg en länk i kommentarerna så fler får titta!

Copyright Klimakteriehäxan

ABSTRAKT i Veckans fönster

Hemma igen från Berlin. Semester? Jovisst, men hårt arbete också. Eftersom man inte kan besöka en storstad utan att gå, gå, gå. Det låter så bra det där med ett effektivt t-banenät och täta bussturer, men när det kommer till kritan måste människan ändå förflytta sig för egen kraft mellan punkt A och punkt B. Det är ofta riktigt långt.

Alltså har jag återvänt till fosterjorden på trötta ben och ömma fötter, men det var det värt. En häftig vandring var den som gick under tak i den förhållandevis nya glaskupolen på riksdagshuset/Reichstag. Precis som på Guggenheim-museet i New York går man i spiral. Perfekt guidning via individuell hörlur, strålande utsikt åt alla håll. Och inte minst spännande att titta inåt-neråt, i mittpelaren klädd med spegelskivor.

Alltihop såg faktiskt ut som ett enda stort konstverk och nu får det bli min variant av Veckans fönster, som har som tema ABSTRAKT. Jag har haft lite problem med det, eftersom det mesta jag plåtar känns som synnerligen konkreta företeelser, men jag tog lite hjälp av Wikipedia här: "de flesta kubistiska målningar är av det /abstrakta/ slaget. Det kan också röra sig om enbart symboliska eller geometriska former utan något direkt samband med den yttre verkligheten."

Härmed serveras ni ett stycke tysk kubism i jätteformat – "abstrakt konst" mitt i en synnerligen konkret europeisk huvudstad.
Fler abstrakta bilder/fönster hittar du vägen till här.

Copyright Klimakteriehäxan

På väg till drömmarnas stad?

Satt med morgontidningen bredvid kaffemuggen, som så ofta när det är frukostdags. Detta var en lördag, så jag hade inte bråttom till buss eller andra plikter. Min blick fastnade på en annons. Jag tog tidningen – och kaffet – med mig till datorn. Visst, det ser ju riktigt lockande ut, det där erbjudandet när man klickar lite!

Vad gör man i en sådan situation? Jo man tar sig en snabb funderare: vem kan bli ett möjligt och bra sällskap? Ringer U.
-Vad gör du den 22 oktober?
-Inget särskilt, hur så?
-Hänger du med till Berlin?
-ABSOLUT!

Krångligare än så behöver det alltså inte vara. Till saken hör att vi båda i något socialt sammanhang en gång i våras eller så gjorde var sin träda-fram-are: vi hade aldrig varit i Berlin, därmed medlemmar i en minoritet, så vitt jag kan förstå. Och så sa vi så där lite i förbifarten, att då får vi väl ta och göra något åt den saken. Sedan glömde vi naturligtvis det. Tills den där annonsen trängde sig in i min nymornade hjärna. Bokningen klarades av snabbt, kaffet hann knappt kallna.

Nu sitter jag här med en trave guide-böcker, diverse tidningsurklipp om den tyska huvudstaden, en urgammal reseparlör (ifall gymnasietyskan är alltför avlägsen) och en liten resväska som ännu så länge är tom. Alla hyllar resmålet, alla har spännande tips, de flesta låter som om de hade velat komma med, de också. Kan det verkligen vara så att jag är på väg till drömmarnas stad?

Imorgon bär det av. Vem vet, Ich bin vielleicht eine Berlinerin? Svaret får vi om inte förr så på torsdag, för då tar utflykten slut.

Copyright Klimakteriehäxan

Du kan - kanske?

Att läsa, och läsa rätt, är inte alltid lätt.
Ögnade ett reportage om DUKAN-dieten. Smart, tänkte jag: du kan, alla kan. Kanske till och med jag skulle kunna? 
Bra påkommet namn ur säljsynpunkt, helt enkelt. Jag var helt nöjd med min tolkning. Tills jag läser en bit till och ser att doktorn bakom påhittet är fransman och heter Dukan. 
Vous-pouvez-dieten har han förmodligen aldrig hört talas om.

Copyright Klimakteriehäxan

Citat om läget i norr

"Jag är lite sur på Kiruna. Vilken annan författare är med om att staden man skriver om flyttar?"

-Åsa Larsson, framgångsrik deckarförfattare med rötterna längst upp i Sverige, i en intervju jag hittar när jag rensar bland gamla tidningar. Ni har väl inte missat hennes böcker? Det finns en rad: "Solstorm", "Svart stig", "Till dess din vrede upphör" är några.

Lampor tänder längtan till New York

Det hände sig på den tiden när arbetet då och då förde mig till New York att jag på lediga stunder kunde gå på härliga strövtåg på Manhattan. 

Folklivet var hur kul som helst att titta på, skyltfönstren hade massor av ögongodis att erbjuda. Ibland blev det fynd. De braskande neonkonstruktionerna var störst i världen, lunchträngseln imponerande, hamburgarna saftiga, kaffet desto blaskigare. Ingenting fick egentligen någon ”äkta amerikan” att höja på ögonbrynen. Men vi andra, långväga besökare, vi kunde nog tappa hakan lite då och då inför möten med aldrig tidigare skådade uppenbarelser och företeelser.

På en sådan vandring bland skyskrapor, tiggare och lååånga taxibilar hamnade jag på det jättestora varuhuset Macy´s. Där kunde man tillbringa timme efter timme, knallande från den ena avdelningen till den andra. Jag tittade på lyxiga underkläder, ljuvliga frottéhanddukar, obärbara men fantastiska hattar, bälten med inbyggd körriktningsvisare (jo, det är säkert, det var en produkt specialdesignad för joggare i mörker!). Och så råkade jag hamna på våningen med heminredning.

Där drabbades jag än en gång av förälskelse. Å, ett par sådana bordlampor var ju EXAKT vad mitt hem behövde! Det krävdes ingen lång betänketid, priset var inte oöverkomligt alls. Några minuter senare står jag i kassan och tar emot två gigantiska papperskassar, med lampfötterna i. Expediten tittar på mig och undrar om jag är ensam? Jo, så är det ju. Vill jag i alla fall ha två jättestora påsar till, en för varje lampskärm också?

Det fanns nog faktiskt inte ens en kasse stor nog att rymma de där skärmarna. Vad göra?

Jag avslutade affären. Satte den ena skärmen ovanpå den andra. Satte lampskärmarna på huvudet och gick, ut genom hela varuhuset, ut på gatan. Vandrade hela vägen hem till min kompis. Som fick ett skrattanfall när jag stod där i dörren med min tämligen originella (och eventuellt inte direkt klädsamma) huvudbonad.

Fast hon var den enda som skrattade. På hela vägen över Manhattan var det ingen som brydde sig, ingen som tittade två gånger. Jaha, där går en människa med huvudet instoppat i inte bara en, utan två enorma lampskärmar. Så var det inte mer med den saken.

Jag tror att den där känslan är en stor del av det som får mig att verkligen önska mig tillbaka till New York, där jag nu inte varit på över 20 år.  

Lamporna har jag än. 

Copyright Klimakteriehäxan

Vilsamt i Veckans fönster

Fönstret är av plast och ganska litet. Liten är också den som skymtar, vilande där bakom. Ballongen är bortglömd, den lilla foten sover nog den med, där den sticker ut ur vagnens trygghet. Och som alltid när man ser en sovande bebis är blotta anblicken vilsam, den också.

Alltså är barnet jag fotograferade i Visby i somras min variant när Veckans fönster ska visa just VILSAMT.

Copyright Klimakteriehäxan

PS Vill du se den lilla fossingen bättre? Klicka på bilden för större storlek!

Det ska vi (väl) fira!

Ja nu ska här firas!
Jag sänder gratulationer till Hannele (bilden) som gjorde en utflykt från sitt paradis på Hisingen och tog sig in till själva staden under bokmässan för att ha en liten lunchdejt med mig. Jättegrattis till dig just i dag, Hannele!
Bloggblad måste också få en släng av sleven. Och Musikanta, som förmodligen helst vill fira med en sång. Det får bli en i dur.

Kanske drottning Silvia också bör omfattas av mina välgångsönskningar en dag som denna.
Liksom Lisbet, trots att inte minsta skvalp setts till på Tankevågor på månader nu.
Kulsprutan, en flitig kommentator på den här och andra bloggar, får definitivt ett grattis och tar förhoppningvis ett extra litet glas cava en dag som denna. Samma önskan gäller Overboard, som jag vet tittar in här ibland. Och Ulla W i Falun, fast hon sällan lämnar spår efter sig, annat än när hon är ute på golftripp ...
Cicki kanske designat något speciellt, dagen till ära? Grattis hur som helst!

Vi kan också skänka Fredrika Bremer en tanke. Hon lever på sätt och vis vidare, i förbundet som befolkas av många damer i mogen ålder.
Inte får jag heller glömma Amelia Adamo, som gett Saken ett Ansikte, om än rejält retuscherat.
Ända till en sydfransk by kan vi också sända ett litet grattis - här finns inga geografiska hinder.
Dolly Parton höll jag precis på att glömma bort i hastigheten, vilken tur att jag kom i håg henne! Lägger också gärna till Margaret Atwood och Joyce Carol Oates, som tröst för ännu ett år utan Nobelpris i litteratur.

Listan kan göras jättelång. Fast lite försiktig måste man kanske ändå vara, så att inte någon missuppfattar och  tolkar in ett galet budskap. Här råder endast goda intentioner!
Naturligtvis inkluderar jag mig själv inte bara i firarna utan i de firades krets.

Vadan då alla dessa lyckönskningar? Ja, det var på vippen att jag missat det, men alla anledningar till fest ska beaktas, det är en bra princip, tycker jag.
Och idag infaller Internationella Klimakteriedagen.
Hipp hipp hurra!

Copyright Klimakteriehäxan

PS Glöm inte att det finns klimakteriegubbar också ...