Den där dagen för 50 år sedan

Tåget bromsade in vid en station i Dalarna. Det kan ha varit Falun.

Kupén var redan rätt fullsatt, men nya resenärer klev på.

En man i medelåldern knökade in både sig själv och sin väska, satte sig ner, såg sig om och sa:

-Ni vet väl att dom har skjutit Kennedy?

Nej, det visste vi verkligen inte. Och faktum är att vi nog inte riktigt trodde på honom. Något hade han väl ändå fått om bakfoten? Inte kan det gå att skjuta USA:s president, bara så där?

Vi tittade oroligt på varandra. Hade vi fått en mytoman som medpassagerare? Men varför skulle han hugga till med något så fullständigt otroligt?

Det var den 22 november 1963. Jag hade spelat en pingistävling i Gävle, hela vårt flicklag var med på det där tåget. Hur det gick med tävlandet? Har inte en aning. Men mannen på tåget glömmer jag förstås aldrig. Nyheten han kom med stämde ju, till hundra procent. Och precis som för ”alla andra” är det där ögonblicket ett minne för livet.

Händelsen ändrade förmodligen världshistorien, även om vi aldrig kan veta hur eller hur mycket. I dag finns böcker, filmer och tv-program i tusental om den där ödesdigra dagen i Dallas och presidentens liv och öde. Stundtals har vi kanske fått veta mer än vi hade önskat, en gloria kanade sakta på sned. För länge hade han en stjärnstatus som inte direkt handlade om politik.

Själv läste jag långt senare, i vuxen ålder, mamma Rose Kennedys bok ”Tid att minnas” (Times to Remember) och fick en inblick i ett familjeliv oändligt långt bort från mitt eget. Vid Kennedys middagsbord pratade man aldrig om småsaker. Politiska frågor skulle avhandlas, nya kunskaper skulle läggas till gamla, man skulle formulera sig väl.

Så gick det också länge rätt bra för de där barnen. Men bara en son – John Fitzgerald – blev vald till president. En post som han hade till i dag för femtio år sedan.

Copyright Klimakteriehäxan

Tisdagstema ELEKTRONIK

Våra hem är alldeles fullsmackade med elektronik nu för tiden. Under huven på bilen dräller det av elektroniska fiffigheter. För att inte tala om våra telefoner, som bara blir smartare och smartare. Och mindre och mindre blir de, prylarna, samtidigt som de presterar mer och snabbare. Visst måste man förundras och imponeras av en sådan utveckling!

Men inte bara hemma är det elektroniken som styr. På jobbet utförs allt fler moment med elektronisk hjälp, nästan oavsett arbetsuppgifter (lokalvård möjligen undantagen, fast det finns ju fantastiska dammsugare också, sådana som går runt själva i lägenheten till exempel ...).

Om man arbetar med tv är den där utvecklingen påtaglig. Så nu passade jag på att plåta en museal tv-kamera, en sådan som användes i stora direktsändningar förr i världen, när programledare hade definitiv stjärnstatus och "känd från tv" räckte som inträdesbiljett till en massa mer eller mindre tveksamma jippon.
Det som finns där under skalet har undan för undan förfinats i det oändliga, i takt med elektronikens landvinningar. Fast den röda lampan som visar att just den här kamerans bild ligger ut i sändning, den har överlevt!

Tisdagstemat denna gång är alltså ELEKTRONISKT, om ni nu råkade tro något annat ...

Copyright Klimakteriehäxan

Pennans väg till museum

Ibland blir man påmind om att tiden går, och då tänker jag inte precis på de där födelsedagarna, som på något vis verkar dyka upp med allt kortare mellanrum i almanackan.

Vi råkade börja prata om pennor.

Pennor som man stoppar i fickor och handväskor utan att tänka på saken. De är ju så billiga, de där kulspetspennorna, som det bara dräller av. Mot bakgrund av det där snattar-beteendet borde vi  ju ständigt ha skrivdon till hands, men eftersom man mirakulöst nog inte har det fortsätter stöldcirkusen.  Visst kan ett och annat ramaskri uppstå, folk har ju sina favoriter i alla kategorier, men man ska nog upp i Montblanc-klassen för att det ska bli allvar av.

Nu påminde Maken mig om när kulspetspennan kom till byn. Ett modernt och fint redskap, förvisso, men inte riktigt accepterat – ett öde som drabbar de flesta nymodigheter.

Vi som började i ettan innan 50-talet var slut, vi fick lära oss att skriva med bläckpenna. Ett träskaft med metallstift som skulle doppas i ett bläckhorn och ta med sig lagom mycket vätska, lagom så att det inte blev plumpar.

Till komplikationen med de där gåspennornas släktingar hörde, att åtminstone jag ständigt hade bläckfläckiga fingrar och kläder, fläckar svåra att få bort. Oftast var de blåsvarta, men jag minns hur kul det var att köpa bläck i andra färger! Jag hade rött, grönt, lila, turkost … man köpte de små flaskorna i pappershandeln och livet eller åtminstone välskrivningslektionen blev en aning roligare, även om skrivstilen lämnade en del i övrigt att önska.

Enligt 50-talsmyten skrev alltså barn snyggare om de hade lärt sig med den gamla  sortens stålstift. Men när verkligheten inte stämmer med kartan är det tryggast att välja verklighetsbilden: inte gjorde vi det.  Visst, vi skrev ju med blyerts också, eftersom det var nödvändigt att kunna sudda ibland, men bokstäverna blev inte jämnare och vackrare för det. Några år senare uppklassades vi till innehavare av reservoarpennor, utan påtaglig effekt.

Hur går det då för dagens ungar, de som skriver kulsprutesnabbt på tangentbord, drabbas av sms-tumme och – påstås det – knappt fixar sin egen namnteckning?

Återstår att se. 80-talisterna skrev fortfarande för hand, tror nog att även de som är födda på 90-talet stiftat bekantskap med vanliga pennor, men dagens nyfödda kanske aldrig ens får se en kulspetspenna? De får väl sno något annat när distraktionen och det oreflekterade snattandet bryter ut.

I mitt fall tog det inte många år efter skolan innan jag i princip övergav handstilen.  För pengar jag fick på studentexamen köpte jag en skrivmaskin, mitt livs första och synnerligen efterlängtad. Snart skrev jag alla mina brev på den – det var ju en klar fördel att mottagaren kunde läsa dem. I jobbet har jag förstås av och till tvingats att anteckna för hand, men OM jag gör det måste jag skriva rent direkt efteråt, annars går mina kråkor inte att tolka, inte ens av mig själv!

Glömmer aldrig en intervju jag gjorde alldeles i början av min yrkesbana. Den äldre mannen som svarade på mina frågor sneglade oupphörligt på mitt anteckningsblock och sa till slut, i imponerad ton:

-Tänk att du kan stenografera!

-Stenografera? Nä inte alls, det här är handstil!

Då var han inte lika imponerad längre …

Se nu vilka antika ord jag använt i denna text: Bläckhorn! Plumpar! Pappershandel! Välskrivning! Reservoarpenna! Stenografi! Skrivmaskin!

Finns förmodligen inte en endaste liten unge som ens hört talas om varken det ena eller det andra i dag! Och snart är kanske kulspetspennan lika antik som stålpennan jag hade i första klass, när "Fröken" Sara visade hur en ”riktig svensk handstil” skulle se ut. 

Jo, jag vet fortfarande hur den bör se ut. Men jag skriver fult, det är bara att erkänna. Och det är inte kulspetspennans fel!

Ändå får de där penntyperna nog snart samsas om utrymmet på museum över gamla tider, medan en guide förklarar deras intrikata funktioner, inför häpna åhörare, ivrigt fingrande på sina minidatorer eller vad det nu kan vara de har att skriva på. För skriva ska de väl ändå?

Copyright Klimakteriehäxan

En etikett som försvinner

Hon har ritat sin sista kollektion, ”Höst 2013”.

Himla tråkigt för oss som gillat Gunilla Ponténs stundtals rätt vildsinta kreationer, utan grubblerier kring vem som är ”för gammal” och dessutom inte sällan i modeller skurna så att även den rundare kroppen får plats.

Jag är en av dem som haft turen att kunna köpa GP:s kläder till nedsatt pris, eftersom firman i åratal haft en outlet på Lidingö (dock bara för några få dagar åt gången) – för hur man än ser på saken och hur beundrande och köpsugen man än är, så har plaggen som regel haft en ganska rejäl prislapp i butikerna.

Men grejerna håller, både vad beträffar stil och slitage. Alltså har jag i dag både sommar-, vinter- och regnkappa med en lapp med Gunilla Ponténs namn i nacken. Samtliga inköpta för minst tio år sedan ...  I min garderob finns dessutom ett antal klänningar och några jackor, om sanningen ska fram. Alltihop tvättas i maskin, ull såväl som andra material! Somligt måste förvisso strykas, men det är smällar man får ta.

Jag får väl se fram emot att så småningom avyttra mina fynd på vintageauktion, sådana har ju blivit vanligare nu. Och utan tvekan kommer GP att passa där. Ni såg förhoppningsvis utställningen av hennes kläder genom åren som visades på Nordiska museet 2004? Då fick man också hennes livs historia, den är sannerligen inte dålig den heller.

Helt borta ur branschen tänker Gunilla dock inte bli med den här höstkollektionen. Något blir det, något nytt, men vad har såvitt jag förstår ännu inte avslöjats. Tills vidare får hennes fans fortsätta använda det vi redan har. De modigaste (dit jag inte hör) följer hennes exempel med dramatiska huvudbonader och sotade ögon på väg mot 90-årsdagen. Heders, Gunilla, en äkta modeikon! Din etikett lever vidare även om den råkar bli antik!

Copyright Klimakteriehäxan

ÖMSINT i Veckans fönster

Nog hänger den lite snett, fönsterluckan, men det utskurna hjärtat i trävirket antyder att här bor det folk som hyser varma känslor och gärna visar det.
Vill ni ha mer bevis? Ja men kolla in nallen på fönsterbrädan! Han håller utkik och sitter nog bara och väntar på att någon ska komma hem, någon som vill överösa honom med ömma, gosiga kramar!

Veckans fönster är fotobloggstafetten som rullar på, helg efter helg, och klickar ni här kan ni se både nya och gamla bidrag från massor av trogna fönsterfotografer, en del rena proffs, andra (som jag) glada amatörer som gillar att leka med kameran.
Och temat denna vecka är ÖMSINT.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om Twitters betydelse

"Med anledning av att Twitter börsnoterades nyligen konstaterar tidskriften New Scientist att Twitter också blivit ett viktigt redskap för forskarna.
Exempelvis har forskare följt spridningen av influensa i New York genom att låta en dator analysera 4,4 miljoner tweets och leta efter tecken på sjukdom. På så sätt kunde de följa hur influensan spred sig i staden och till och med förutsäga när enskilda twittrare skulle bli sjuka. På liknande sätt har analyser av Twitter använts för att identifiera restauranger som sprider magsjuka.
Ett annat exempel är de språkforskare som använder Twitter för att studera hur nya ord uppstår och sprider sig."

-Tidningarnas telegrambyrå har läst New Scientist och noterar att twittrande fått en ökad betydelse, kanske på områden man inte riktigt kunnat förutse ...

Tisdagstema INREDNING

Det finns folk som älskar kristallkronor, speglar, förgyllda detaljer.

Men eftersom de flesta bor i vad som snarare kan kallas koja än slott stannar det kanske vid tanken.

Annat är det på riktiga slott.

Den här interiören är från en sal som jag inte kommer ihåg namnet på, men den finns i Stockholms slott och den används sällan – senast när man visade upp presenterna som Victoria och Daniel fick i samband med bröllopet, om jag minns rätt. Själv råkade jag komma in där mer av en händelse, i samband med något jobbrelaterat (jag minns inte det heller, börjar jag bli glömsk på riktigt?).

När nu i alla fall tisdagstemat denna vecka är INREDNING tänkte jag att den här interiören är jag kanske rätt ensam om att kunna visa upp. Så håll till godo och klicka på länken för andra, förhoppningsvis mindre krävande och kostbara, inredningsidéer!

Copyright Klimakteriehäxan

Efter Fars dag

Fars dag är över. Nu får papporna vänta på slips och tårta ett år till, såvitt inte tomten har med sig något likartat, förstås. Men helt klart är att pappor är viktiga personer, om nu någon händelsevis skulle ha fått för sig något annat. Och kanske är det något alldeles speciellt med små flickors relation till sina fäder.

”Se mej pappa!” kan formuleras på många olika vis. Liksom att dottern kan betrakta sin far på väldigt många vitt skilda sätt. Vi är några kollegor som byter pappaminnen en lugn stund på jobbet. Som detta:
-Han kom ut, naken, från badrummet, och hör sin lilla flickas glatt överraskade utrop: ”Men pappa har du snippa med skaft!?!?”

Och så har vi flickan som tycker att pappa står alldeles för länge vid tomtgränsen och pratar med grannen. Ingen ser henne. Tills hon tar ett resolut grepp i blixtlåset i faderns gylf och med hög röst undrar:
-Gunilla, vill du se min pappas snopp?

Min mamma brukade ganska förtjust, men också lite generat, återge ögonblicket när jag ställde en tämligen oväntad fråga:
-Har du tänkt på mamma, att pappa är väldigt lik en ko?
Neeej, hon drog lite på svaret, neeej det hade hon nog inte?
-Men! Har du inte sett att han har spenar i stjärten?!?

Ett år till Fars dag. Men samtidigt kan ju alla årets dagar vara pappas. Om man vill.

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT allteftersom åren går

"Trots ungdomskult och skönhetsterror är femtioårsåldern underskattad, i varje fall för kvinnor. Man vet vem man är och vad man kan – och inte kan – och livspusslet ligger där det ligger. Vid sextio närmar sig bokslutet, den existentiella utvärderingen. Hur var det, hur blev det, vem blev jag? Det är inte längre bara att tuta och köra. En ny laddning har uppstått. Tiden är våldsamt värdefull, hur ska jag använda den? Acceptans för att ha tråkigt är minimal. Tjatiga samtal, tråkiga tillställningar, föreställningar, böcker eller filmer, otrevligt uppträdande, elakhet, snobberi, skryt. Plötsligt har det uppstått en nolltolerans för sådant som åtminstone jag tidigare saktmodigt kunde uthärda av skäl jag inte längre minns."

-Maria Schottenius grubblar över åldrande, andras och såvitt jag kan förstå också sitt eget. Hela texten  finns i dagens DN. Visst känner man igen sig?

Min hette Lars

Det var länge sedan jag hade en pappa att fira på Fars dag. Jo, vi brukade fira honom, inte minst med tanke på att hans födelsedag inföll på självaste julafton. Vilket betydde att även om han fick en tårta så tog liksom julen över, och jag tyckte alltid synd om honom för det – barn vet ju vikten av att bli rejält hågkommen på alla möjliga bemärkelsedagar.

Han hette Lars, och nu har jag fått veta att han därmed var Sveriges vanligaste pappa. Enligt Statistiska Centralbyrån fanns det vid senaste årsskiftet 73 571 pappor med just det namnet, långt före tvåan som döpts till Anders.

Pappa Lars utgör över tre procent av de över 2,3 miljoner fäder som kan firas i Sverige idag.

Jag får nöja mig med att sända min far varma tankar. Och önskar alla andra, levande, pappor en fin dag!

Copyright Klimakteriehäxan

CITAT om våld i tv-soffan

"En sak har jag märkt. När jag var yngre var det lätt att låta den obekymrade attityden till fiktivt våld spilla över på verkligt våld. Jag kunde läsa om ett hiskligt våldsbrott i tidningen, med samma sorglösa ögon som jag läste om ett maffiakrig i en roman. Det är omöjligt numera. Nu spiller tvärtom fasan som jag känner inför ­riktigt våld, över på det påhittade våldet. Jag tittar bort när de skjuter i tv:n." 

-Johan Hakelius skriver krönika i Aftonbladet om övermättnad på fiktivt våld. Vi är många som precis som han blivit betydligt känsligare mer åren. Och han har hittat förklaringen: För hundra år sedan var medelåldern i Sverige strax under 30. Nu är den strax över 40. Befolkningen blir kanske inte alls blödigare. Bara i genomsnitt äldre.

CITAT om böckers livstid

”En tryckt bok lever ett eget liv, den känns och luktar. Ett tummat och välläst exemplar med klotter avspeglar även läsarnas känslor på ett sätt som e-boken aldrig kan. Tillgång till böcker är därför central i en civilisation. Att böcker inte lagerhålls blir därför ett demokratiproblem liksom ett kultur- och kunskapsproblem.” 

-Miljöpartisten Jan Lindholm motionerar till höstriksdagen om lagstadgad lagerhållning av nyproducerade böcker, eftersom e-böcker och ”print-on-demand” aldrig kan bli samma sak som en gammaldags bok tryckt på papper. I Sverige hänvisas den som vill köpa en äldre bok i dag till antikvariat, medan förlagen i andra länder lagerför böcker länge.

Tisdagstema INOMHUS

Detta är en tisdag i november när det är skönt att hålla sig inomhus. Tända ett par ljus, kura i soffan, lägga sig tidigt med en bra bok.
Därför verkar det väldigt passande att tisdagstemat denna vecka är just INOMHUS.

Nu är bilden jag valt inte från min egen hemmiljö, men den känns ändå väldigt välbekant: ett kök från 60-talet, med tidstypiska detaljer (brickbandet på väggen! när såg ni ett sådant senast?) både i möbler, textilier och husgeråd. Köksskåpen med skjutdörrar icke att förglömma! Jag minns åtskilliga snarlika från Barndomslandet!

Just det här köket kanske inte är alldeles "äkta", men att det är verklighetstroget, det står över alla tvivel. Det fanns med i en utställning över svunna tider på Gammelvâla i Brunskog, ett årligen återkommande arrangemang som drar folk i massor. Besökarna kan se en gammal skola, en kolmila, repslagning, tillverkning av takstickor, tennkulemotorer, ulltovning, drejning och linbråkning, för att nämna några exempel.
Evenemanget äger rum sista veckan i juli och kan rekommenderas – fast i år kom jag aldrig dit, bilden är från 2012.

Men eftersom ordet INOMHUS nu surrar i min hjärna kan jag inte låta bli att lägga till ytterligare ett foto, ett som visar en annan årlig företeelse som starkt liknar ett mirakel: novemberkaktusarna har koll på almanackan och slår ut!
Fler inomhusbilder kommer du till om du klickar här.

Copyright Klimakteriehäxan

Böcker som värmer

Vi rensar bokhyllor. På två ställen. Dels här hemma, dels i mina föräldrars hus.

Det är svårt, väldigt svårt.

Böckerna är av alla möjliga slag i en salig blandning, gammalt och nyare, romaner, reseskildringar, Nobel-pristagare, klassiker, deckare, lättviktiga historier ibland. Tjocka inbundna volymer, pocket.

Några enstaka exemplar kan kanske finna nya intresserade läsare i bekantskapskretsen. Andra är, för oss, ohjälpligt daterade. Hur många av de gamla favoriterna kan man tänkas läsa om? Väldigt få, är jag rädd.

Vad kan man då ta sig till med travarna? Vi talar inte om ett par kassar, vi talar om metervis med bokryggar som fyllt hylla efter hylla, ständigt blivit fler. Aldrig har vi haft regeln som andra pragmatiker tycks leva efter: att för varje nytillskott sortera ut något gammalt.

Att slänga böcker gör direkt ont.

Därför går jag då och då iväg med ett gäng, till Myrorna, till Stadsmissionen. Att gå till antikvariat lönar sig sällan, speciellt som man inte vet vilka utgåvor som eventuellt skulle kunna vara begärliga för samlare. Snygga ryggar kan ibland vara gångbara, inte för att läsas utan för att vara just snygga ...

Men nu visar det sig att kanske är den där turen till second hand-butiken bara en omväg till sopstationen.

Förra året fick enbart Myrorna in 3900 ton böcker. Alldeles för mycket för att de ska kunna omvandlas till pengar och välgörenhet, visar det sig nu. I stället skickas tonvis med böcker vidare för att förvandlas till fjärrvärme, det avslöjar tidningen Metro.

OK, det är ju också en sorts nyttig återanvändning.

Fast den härliga värme man som läsare känt, den är av ett annat slag. Och den går bara att återvinna om boken möter en ny läsare. Vilket den uppenbarligen gör alldeles för sällan.

Copyright Klimakteriehäxan

Veckans fönster är RÖRLIGT

 

Visst är vi vana vid att saker i skyltfönster står stilla, i alla fall 99 gånger av 100. Men i det här fönstret, på Ströget i Köpenhamn, är det ständig rörelse. 

Alla de där små runda speglarna som bildar en stor kula reflekterar oavbrutet bilder av aktivitet: flanörer, folk som har bråttom, barn som är på rymmen, en och annan hund, tanter tyngda av shoppingkassar, papper som flyger omkring ...  ja, det var lätt att bli stående och glo en stund! Märkligt nog tycks jag ha lyckats placera mig så att jag faktiskt inte syns! Nej, fel, jag syns - fast jag står stilla och tar bilden...

Det handlar förstås än en gång om Veckans fönster, nu med RÖRLIGT som tema. Och då passar jag alltså på att dra mig till minnes att jag rörde på mig i somras, ända till den danska huvudstaden! 

Fler fönster på temat har du vägen till här.

Copyright Klimakteriehäxan